När verkligheten kommer ikapp... (uppdaterad)

Afghanistan ligger geografiskt långt borta från Sverige och för de flesta svenskar även långt borta rent mentalt. Att det sedan många år funnits en svensk närvaro glöms allt för lätt bort i debatten om minskade anslag till Försvarsmakten.

Men ibland så kommer verkligheten ikapp som en blixt från klar himmel, även fast vi alla har sett åskmolnen samlas i horisonten.

FS18 har nu drabbats av de två första svenska dödsfallen i Afghanistan sedan 2005.

Två svenska officerare och en lokalanställd tolk har under förmiddagen stupat efter att deras patrull blivit beskjuten väster om Mazar-e-Sharif. Ytterligare en svensk soldat är skadad.

Sjukvårdinsatser påbörjades direkt på plats. Soldaterna fördes till fältsjukhuset på Camp Marmal utanför Mazar-e-Sharif.

– Mina tankar går nu till de stupades och den skadades anhöriga, säger ÖB Sverker Göranson.

Klockan 18.00 håller Försvarsmakten en presskonferens. ÖB kommer att deltaga i Aktuellts sändning klockan 21.00.

Uppdaterad 10-02-07, 21:07
Jag hoppas att det inte uppstår en massa obefogad kritik kring användning av helikoptrar och terrängfordon då det inte haft någon betydelse vid denna händelse. Det verkar dessutom ha funnits goda skjukvårdsresurser.

Det var en fotpatrull som blev beskjuten av finkalibrig eld. COIN taktik innebär att man medvetet tar risker. Trupperna måste komma närmare lokalbefolkningen, d.v.s lämna skyddet av de bepansrade fordonen och måste dessutom vara försiktiga med att själva använda våld. Det innebär att talibanerna har vissa fördelar. Men vinsten med COIN är att om lokalbefolkningen stöttar oss kommer talibanerna att få det mycket svårt att verka.

ÖB säger i intervjun i Aktuellt att han litar helt på att de lokala cheferna kan bedöma situationen och avgöra hur de svenska trupperna ska agera.

Just nu måste vi stöda våra trupper i Afghanistan. Att starta en debatt om att dra sig ur Afghanistan kommer bara att öka riskerna för våra trupper då talibanerna inser att detta var rätt metod och då kommer att intensifiera sina insatser.

VD, DN, Expressen, Aftonbladet. SVT

Mer pang för pengarna (uppdaterad)

När jag i veckan åkte hem från F17 så snöade det kraftigt, men i banändan stod hela sex stycken s.k. "Sop & Blås" maskiner som konstant röjde bort snö från bana och taxisystem. Resultatet var att F17 kunde genomföra en planerad lufttankningsutbildning med bra resultat.

Samma snöväder fick Skavsta att stänga helt och hållet och orsakade även problem på Arlanda. Skavsta hade för övrigt problem redan innan jul då det förra snöovädret även det stoppade flygtrafiken. Då var det avisningsmaskinerna som inte fungerade. Slump? Knappast!

Skillnaden mellan F17 och Skavsta är att Försvarsmakten är inte ute efter att tjäna pengar, utan att få ut största möjliga effekt av sina investeringar. Då gäller det att ha tillräckligt med resurser för att sopa banorna för att få ut effekt av de stora investeringar som gjorts på anskaffning av flygplan. På Skavsta flyger lågprisflyget Ryan Air och där är man tvungen att hålla på kronorna. När något oväntat dyker upp så klarar man inte av det. Ingen är villig att satsa pengar i onödan. Försvarsmakten är designat för att klara av just det oväntade. Snöfall kan dock i Sverige knappast kategoriseras som oväntat

Tyvärr så börjar många politiker tycka att man ska lägga ut militära uppgifter på civil entreprenad. Anledningen är att vi militärer är för dyra i drift. Jag kan inte annat än att hålla med. Vi är dyra. Men får vi ut något mer av pengarna som inte bara syns i årsredovisningen över utgifter och inkomster?

Ett antal exempel:

- Sudexho. Här har man bevisligen köpt upp det billigaste som gick att få på marknaden. I tidningarna skrivs det mycket om de stackars pensionärerna som får stå ut med Sudexhos mat. Att officerskåren får samma behandling har inte skapat stora rubriker. Resultatet är att kvaliteten på den mat som serveras på regementen och flottiljer har kraftigt sänkts. På bl.a. F7 har man infört konkurrensstopp. Mässföreningarna får inte längre laga egen mat utan ska hämta från den gemensamma matsalen. Den lokala Pizzerian utanför vakten fick inte förlänga sitt kontrakt. Dom var helt enkelt konkurrenter mot den avtalade leverantören. Att sedan personalen inte tycker att det är lika trevligt att äta lunch tillsammans längre har mycket liten betydelse. Matlådan får fler och fler användare. Det som glädjer mig här är att Sudexho även lagar mat åt regeringskansliet. Men utan att ha ätit där så misstänker jag att dom gör sitt bästa för att politikerna ska vara nöjda. Kvaliteten lär nog vara snäppet bättre där än på t.ex. F17.

- Vaktpersonal. Det finns säkert goda anledningar till att byta ut den "grå arbetskraften" som tidigare bestod av värnpliktiga mot civila vaktbolag. Att vi sedan fick effekter med de värnpliktiga som att man tydligt såg att man kommit till en militär anläggning då det stod en person med militär uniform på sig och kontrollerade legitimationerna är tydligen utan betydelse. Att vi även fick bevakningspersonal utbildade som i krig skulle bevaka bl.a. våra krigsbaser är i dagsläget utan betydelse då vi inte längre har krigsbaser kvar. Det är numera en smula trist att komma till en flottilj på natten då ofta även vakten har stängt. Man får ringa ett journummer för att bli insläppt. Det skulle kunna gå att införa även i övriga delar av Försvarsmakten: "Var god tryck 5 om ni vill få ert kvarter försvarat". FM får dock se upp med vilka bolag som används som vakter. Det finns många rötägg i branchen.

- SK60. Saab har numera tagit över underhåll och klargöring av SK 60 på Malmen. Tyvärr så glömde man bort ett antal faktorer i avtalet med Saab. Det finns fler användare av SK 60 än enbart flygskolan. Detta har resulterat i att Team 60 inte har kunnat flyga. Det har även resulterat i att de lokala förbanden numera knappt kan använda SK 60 för transportflygningar och träning av piloter då flygtiden på JAS39 är betydligt dyrare. Det har även resulterat i att Flygskolan inte kan vara flexibla i antalet elever som utbildas och att när brister uppstår så får elever skickas hem. Tanken är att något liknande ska införas för JAS39, men då måste vi vara mycket noggranna med hur vi skriver kontraktet. Flexibilitet är något som industrin aldrig tar ansvar för. Dom är enbart ute efter att tjäna pengar. Kunden är inte i centrum för där står enbart aktieägarna.

Tyvärr så har diskussionen kring Försvarsmaktens svarta hål fått politikerna att fokusera enbart på budgeten i stället för att titta mer på vilken effekt man får ut av pengarna. Budgetneddragningarna 2008 som ledde till att stora delar av Flygvapnet och Marinen lades i temporär malpåse sparade givetvis pengar. Ca 5-10% av driftbudgeten som i sin tur är ca 50% av försvarsbudgeten. Men tyvärr så är det oftast de sista få procenten som leder till resultat.

Hur ska vi då balansera vår budget och kunna välja mellan olika alternativ? Vi borde mer frekvent använda en anskaffningsprocess likt de som används i staber för att vikta olika förslag inför att en chef ska fatta ett beslut. Ställ upp ett antal kolumner där kostnaden enbart är en av faktorerna. Övriga kolumner borde vara t.ex. operativ effekt, träningsvärde, personalens motivation m.m. Då kan man åtminstone väga olika förslag mot varandra, för i slutändan blir det alltid så att de totala kostnaderna måste hållas inom FM årsbudget. Skillnaden mot att bara stirra sig blind mot kostnaderna är att vi får ut största möjliga "Pang för pengarna".

Uppdaterad 10-02-07, 22:22
Jag vill hävda att det inte går att driva Försvarsmakten som ett civilt bolag. Vi har nämligen inga inkomster som vi kan höja genom att göra ett bättre jobb. Allt som finns är statliga stöd där vi ibland motiveras till "effektiviseringar" i form av neddragningar av detta stöd. Men vad är egentligen ett bra resultat? Hur mäter vi att vi nått målen? I regleringsbrevet finns ett antal resultatmått, men det rör sig oftast om antal förband och allt för sällan om hur bra dessa förband ska vara.

Det skulle vara kul att genomföra en enkel enkät därde olika ÖB genom åren får sätta ett betyg för den verksamhet som genomförts och sedan jämför vi detta med förbrukad materiel och driftbudget samt om vi höll oss inom ramarna.

Skillnaden mellan funktion och förmåga (uppdaterad)

I mitt förra inlägg om TTEM och PTEOM försökte jag att belysa skillnaden mellan att beställa tekniska funktioner och operativ förmåga. För att visa ett praktiskt exempel på denna skillnad tänkte jag ta upp förmågan lufttankning.

Den tekniska installationen, d.v.s. lufttankningsbomen och integrationen i bränslessytemet introducerades med JAS39C/D Gripen, d.v.s. exportversionen av Gripen. Egentligen fanns det inga svenska krav på lufttankning då JAS39A/B Gripen var perfekt integrerad i det svenska BAS-90 och STRIL-systemen. Men då Flygvapnet började att inse att det fanns ett framtida behov av att operarera utomlands så var det nästan "gratis" att få en lufttankningsfunktionen om man valde att samutveckla den svenska JAS39C/D med industrins behov av att ta fram en exportanpassad Gripen. D.v.s. lufttankning köptes av Flygvapnet helt utan TOEM/TTEM eller svensk kravbild. Man köpte bara en teknisk funktion, ingen förmåga. Det var Saab som i samarbete med BAE integrerade lufttankningsproben på Gripen med stöd av engelska och sydafrikanska piloter som hade erfarnhet av lufttankning i respektive flygvapen. Tyvärr innebar det att man glömde bort pilotens behov av utrustning och utbildning samt hela underhållsaspekten.

- 19 Juni 1997 tecknas avtal om delserie 3 bestående av 64 JAS 39C/D Gripen. De sista 20 flygplanen i delserie 2 beslutas att levereras i delserie 3 standard med bl.a. integration av lufttankning.

- Den 28 september 2004 skedde den första operativa flygningen av 39C i Försvarsmaktens regi. 1:a div F17 fick ta emot en rätt så skakig utgåva E17 av flygplanets mjukvara. Men Flygvapnet ville trots bristerna få ut 39C på förband för att bygga upp kunskapen om hur de nya funktionerna skulle användas operativt. Denna erfarenhet låg som grund till återmatning som skapade en uppdaterad mjukvara som kunde levereras till både Flygvapnet och Tjeckien året därefter.

D.v.s. från definition till operativ leverans av JAS39C/D tog det sju år. Då är det fortfarande bara den tekniska valideringen som genomförts av alla system, inklusive lufttankningsförmågan. Bränslesystemet fungerar, styrsystemet kan hantera turbulensen bakom ett lufttankningsflygplan och proben går att fälla ut och in. Prov för att verifiera detta har genomförts på Saab med bl.a. engelska VC-10 och sydafrikanska Boeing 707. Kravspecifikationen var därmed uppfylld och delar av TTEM var verifierade.

FM börjar nu sakta men säkert inse att lufttankningsförmåga är mer än bara en probe på flygplanet för att fylla på bränsle i luften. Flygplanen förses därför bl.a. med behållare för vatten och mat så att även piloten klarar av långa flygpass. Det körs studier i centrifug och flygplan där man tittar på hur en pilot mår när han sitter fastspänd i en katapultstol under lång tid. Viktiga delsystem som t.ex. motorns smörjning verifieras så att dom tål långa flygpass utan underhåll. Man tittar på erfarenheter i andra länder av lufttankning. Norrmännen redovisade en snittid på 6-7 timmar per flygpass i Afghanistan, något som vi i Sverige aldrig har haft erfarenhet av. Ett system som införs är den s.k. "absorbenten", d.v.s en blöja för vuxna män. Intag av mat och dryck innebär att förr eller senare vill den maten och drycken ut ur kroppen, vilket är en smula bökigt när man sitter fastspänd i en mycket trång kabin.

Nu börjar mer och mer av de tekniska systemen bli validerade. Men piloterna måste också tränas i lufttankning. För att klara av detta beslutades det om att en av Flygvapnets Tp-84 Herkules skulle modifieras med lufttankningsutrustning. Tyvärr så upphandlades en helt ny teknik med elektriskt styrd ut- och inmatning av bränsleslangen, som vid praktiska resultat visade sig fungera dåligt. Ryktet säger att Tp-84T kanske kommer att vara i drift under våren inför den fortsatta utbildningen i Sverige.

I stället fick FMV och FM fokusera på att certifiera Gripen mot utländska lufttankningsflygplan. För att få lufttanka under övningar och internationella operationer måste Gripen finnas införd i NATO regelverket ATP-56. Detta kräver internationella avtal, s.k. MoU - Memorandum of Understanding samt en massa utprovning där ägaren av lufttankningsflygplanet ska godkänna provresultatet och skicka in en uppdatering av sitt ATP-56 annex där Gripen finns godkänd som mottagare av bränsle.

Det första utländska lufttankningsflygplanet som Gripen blev fullt certifierad mot är den franska C-135FR. I samband med dessa prov så utbildades förare på FMV och TU JAS i lufttankning. Dessa piloter utvecklar parallellt med proven ett utbildningsunderlag samt ett regelverk för lufttankning med Gripen i Flygvapnet. Lufttankning är en av de farligaste aktiviteter som genomförs där risken för skador är stor och verksamheten måste vara noggrannt upplagd. Veckan efter att FMV testat Gripen mot C-135FR i Frankrike så förlorar fransmännen en Mirage under lufttankningsutbildning. Lufttankningsbomen slits av från flygplanet och sugs in i motorn som givetvis totalförstörs och piloten skjuter ut sig.

Under November 2009 så genomfördes till slut den första operativa utbildningen av flygvapenpiloter på F21. Totalt har det alltså tagit fem år från förbandssättning av en teknisk funktion tills dess att de första piloterna utbildas. Men för att dessa piloter ska bibehålla förmågan så måste dom genomföra kontinuerlig repetitionsutbildning. Minst en anslutning var 90:e dag måste genomföras. Det är med anledning av detta som den modifierade Tp-84:an var tänkt att användas.

Nu i veckan så genomfördes den andra utbildningen av Flygvapenpiloter. Den här gången var det på F17 med inlåning av samma franska lufttankningsflygplan som tidigare. Här är en film från den senaste lufttankningen på F17.

Är då lufttankning idag en fullt operativ förmåga i Flygvapnet? Nja, det kräver nog en smula mer. Som ni kan se på ovanstående film så är det tätt mellan lufttankningskorgen och Gripen och därför finns det alltid en risk för islag i huv och på flygplan. Utbildning av piloter kommer i och för sig innebära att dom blir bättre, men vi kommer också att tanka mer och mer. Därför måste det byggas upp en underhållsresurs med reservhuvar, reservdelar till lufttankningsprobar samt givetvis teknisk personal som kan laga dessa system.

Först när det finns piloter som kan använda funktionen och teknisk personal som kan underhålla utrustningen kan man säga att den är fullt operativ och förmågan enligt TOEM är fullt verifierad. Jämför dessa sex år från introduktion till att förmågan finns med planerna för TUAV och HKP 10B där FM och FMV tror att man kan gå från anskaffning till operativt förband på bara något år...

P.S: Stort beröm till TU JAS och QR. Snyggt hanterad utbildning i lufttankning! De utländska gästerna var mycket imponerade och jag misstänker att ungrarna ser fram emot att själva få börja lufttanka med hjälp av svenska instruktörer och utbildningsunderlag.

Uppdaterad 10-02-08, 22:06
Riksdagen intresserad sig givetvis för hur arbetet med lufttankningsförmågan går framåt i FV. Frågan är bara vilka svar dom får?

- Fråga 2008/09:370 Reell operativ kapacitet för lufttankning av JAS 39 Gripen
- Motion 2008/09:Fö220 av Lars Tysklind och Ulf Nilsson (fp)
- Fråga 2007/08:1103 Framtida lufttankningskapacitet för utbildning, övning och insats

När slutar musiken spela?

Jag har i tidigare inlägg kommenterat Finlands och Sveriges helt olika praktiska tillämpning av tolkningen av Solidaritetsklausulerna i Lissabonfördraget. Men Finland och Sverige i all ära, även de stora elefanterna verkar dansa i otakt. Vem har då rätt?

Chris Andersson hade ett bra inlägg om USA:s Quadrennial Defence Review. QDR är att se som våra regelbundna Försvarsbeslut här hemma i Sverige. USA riktar nu om sig mot det som kallas Small Wars a la Afghanistan, snarare än det stora tredje världskriget som skulle utspela sig på Europas fastland.

Förmågan att hantera två konventionella krig på olika platser ska ändras till en förmåga att hantera två olika regionala konflikter samtidigt som man löser en mängd mindre uppgifter över hela världen. Omställningen är således en ren anpassning till de senaste årens verklighet, där storskaliga krig inte har kunnat lösa hoten mot amerikanska intressen.

För Sveriges del så skulle det innebära mindre möjlighet att räkna med amerikanskt stöd vid en konflikt i vårt närområde samt att om vi ska ut på internationella missioner så måste vi anpassa oss mot det amerikanska sättet att föra krig, läs helikoptrar. Det är med andra ord helt två olika potentiella inriktningar för Försvarsmakten. Den ena är att klara av oroligheter i omvärlden, den andra att klara av internationella insatser.

Å andra sidan har vi Ryssland som verkar tolka USA:s omställning som fan läser bibeln. Enligt ryska ledare kan det helt enkelt inte vara så att USA tappat intresse för Ryssland utan allt är en stor Maskirovka. Den nya Medvedev doktrinen verkar mer och mer likna Bush Preemtive Strike doktrin. Som tur väl har ryssarna tagit bort hotet om att även inkludera kärnvapen. Man kan undra vilka som doktrinen syftar att skrämma? Potentiella NATO kandidater som Georgien, oroshärdar som Tjetjenien eller t.o.m Baltikum och Finland?

Som vanligt när det gäller säkerhetspolitik så är det svårt att avgöra vad man själv ska ha för väg framåt baserat på det som händer i omvärlden idag. Det gäller att kunna se långsiktigt. Men handen på hjärtat, vem hade t.ex. förutspått Murens fall 1988? Säkerhetspolitik går det enbart att i efterhand analysera för att se om man hade rätt eller inte. Innan den analysen är möjlig så handlar det om ett risktagande. Vem kan man lita på?



Det man dock bör försäkra sig om när hela havet stormar är att ha en egen stol att sätta sig på. D.v.s. att ha en egen säkerhetspolitik att falla tillbaka på och inte bara förlita sig på omvärlden. Försvarsmakten bör ha både medel och metoder för att klara av ett brett spektrum av scenarier. Annars är det lätt att en av elefanterna sätter sig på den stol vi trodde var ledig...

Bye, Bye BK

Nu har sista spadtaget tagits i grävandet av graven för BK. Den 28 januari gavs "Beslut om totalavveckling av Bombkapsel 90" (HKV 14 840:51797) ut. Personligen är jag inte allt för ledsen då BK hade behov av en del utveckling för att bli ett bra vapen. Den var helt enkelt ett barn av sin tid och anpassat för de tänkta ryska fordonskolonnerna i norra Sverige. Men trots bristerna var BK liksom minorna ett bra sätt att skydda en mycket lång gräns. Finland har bl.a. av den anledningen valt att inte skriva på det internationella förbudet mot utläggning av minor. Vi får se vad som kan ersätta BK som vapen mot ytmål...

Lite skoj var dock en formulering mitt i dokumentet.

"Ett mindre antal stridsdelar från BK 90 kan komma att sparas för utveckling av motmedel och röjningsmetoder vad gäller klusterammunition samt för utbildningsändamål enligt Oslokonventionens artikel 3."

Med tanke på att FM och FMV slagits ett antal år för att få bl.a. Svenska Freds att inse att BK 90 inte var ett klustervapen så är det lite grand att så här i efterhand att erkänna att det åtminstone finns vissa likheter.

Politiskt korrekt = Uselt ledarskap

För någon vecka sedan satt jag i en av de sköna skinnfotöljerna i ett hörn på FHS puben och drack ett par öl. I mitt sällskap fanns bl.a. en pensionerad psykolog från UTK och givetvis flöt ett av samtalsämnena in på FM arbete med att skapa en gemensam värdegrund och sedan tvinga alla anställda att leva upp till den. Ett par öl senare hade vi kommit fram till ett par gemensamma ståndpunkter i ämnet.

- En persons värdegrund är inget man ändrar på i första taget.
- I praktiken har en människa format sina värdegrundsbaserande åsikter innan 20 års ålder.
- Det enda som kan leda till ändringar av dessa åsikter är någon större ofta traumatisk händelse i livet som påverkar en person psykiskt.
- Alla andra "ändringar" sitter bara på ytan. Då är det inte värdegrund vi är ute efter utan s.k. Politisk Korrekthet.

Den enda hållbara lösningen är då att redan från början enbart plocka ut officerare som står för den värdegrund som FM deklarerar. Allt annat är bara ett spel för galleriet. Det intressanta vore att titta på våra egna högre chefer och vad dom gjorde som unga fänrikar i Försvarsmakten. Jag vill inte hänga ut några enskilda individer, men bara i min närmaste omgivning så har det genom åren funnits många som varit notoriskt otrogna, kört berusade, slagits på fester m.m. En del av dessa besitter nu höga poster i FM ledning. Med tanke på min vän psykologens åsikt ovan så innebär detta att dessa drag sitter kvar någonstans längst inne i dessa officerares personlighet, trots en polerad yta.

Ett stort frågetecken är också vad är det vi egentligen är för egenskaper vi är ute efter hos en officer? Kanske är det precis dom inte så särskilt socialt accepterade egenskaperna som gör en person till en bra militär chef, d.v.s. hänsynslöshet, karriärsug och egoism. Jag kommer ihåg ett gammalt nummer av Värnpliktsnytt där Jan Guillou förfasade sig över en officersaspirant som på frågan om varför han vill bli officer enbart hade talat sig varm om officersrollens finpolerade egenskaper som kamratskap, ledarskap, psykologi m.m. Det Guillou helt saknade i aspirantens analys av sitt yrkesval var om han var beredd att döda för att skydda sitt land, sig själv eller sina kamrater. Är en fredsofficer på stab detsamma som en god militär ledare? General Patton är kanske ett typexempel på att det vi söker i fred och krig kanske inte alltid är samma sak.

En del av mina gamla kollegor har kanske ibland haft ett udda agerande under sina karriärer, men trots det var dom utmärkta soldater. Jag minns en vän och kollega på officershögskolan som körde omkring i en gammal Citroen som han hade målat i samma typ av kamouflage som AJ37 Viggen. Han fick en utskällning av skolledningen. Men inte för att dom direkt tyckte att det var fel eller att det var mot skolans regler, utan för att ledaren för den s.k. maskeradligan hade kört omkring i ett liknande utsmyckat fordon under sin utbildning till reservofficer...

Kanske ska vi göra som Johanne Hildebrandt skriver i sin blogg och analysera de som skriker högst för att dom kanske själva har någonting att dölja? Polischefen Göran Lindeberg var en de som främst arbetade för stoppa sexuella trakasserier inom Poliskåren, medan han innerst inne hade en personlig värdegrund som inte var värd många ören. Detta visar att det intressanta är inte vad en person säger utan vad han verkligen står för.

Tyvärr så har pendeln de senaste åren slagit över i den politiska korrekthetens maxvärde. I stället för att chefer agerar på ett sätt som är efter deras egen värdegrund så agerar dom på ett sätt som dom tror att den pådyvlade värdegrunden innebär. Ett aktuellt exempel är Englands lagkapten John Terry som nu får lämna sin post på grund av otrohet. Får han sparken för att förbundskaptenen inte tror att han är en bra lagkapten längre? Knappast! Han får sparken för att Fabio Capello helt enkel är rädd för att den politiska korrektheten hos pressen ska skapa en debatt som gör det omöjligt för laget att hålla ihop. Det bästa vore i stället om Castello tillät Wayne Bridge att ge Terry en snyting.

Samma sak gör vi tyvärr i FM. I stället för att göra det som en chef innerst inne anser vara rätt i en viss situation så gör han det som han eller hon tror att omgivningen anser att är rätt. En kalender från Tjeckien med lättklädda kvinnor som poserar framför Gripenflygplan har den senaste tiden skapat stort rabalder på FMV. Ett par anställda har tvingats att ta ner den från väggen och en annan är anmäld av sina kvinnliga kollegor för könskränkning då han skickade en PDF utgåva på mail. Men vad var egentligen syftet med att ha kalendern på väggen eller att skicka filen? Var det verkligen att skymfa sina kvinnliga medarbetare, eller var det helt enkelt att man valde att skratta bort det tjeckiska beteendet i stället för att som cheferna låtsas om som om dom fördömer det bara för att det är politiskt korrekt att fördöma? Att man får sparken som officer för medlemsskap i Hells Angels, barnsexbrott, eller varför inte hustrumisshandel och slarvig hantering av kvalhemliga dokument kan jag förstå, men inte att man har en kalender på sin vägg. Gör man ett dylikt fel ska man få sig ett personligt samtal med chefen, men mer än det så börjar det likna historien med den unga civilingenjören som fick sparken efter att han sjöng fula visor inför chefen för banverket. Var drar vi gränsen? Och VEM drar gränsen?

Risken är att det viktiga arbetet med att få till ett bra arbetsklimat mellan manliga och kvinnliga kollegor totalt slås i spillror för detta spel för galleriet. Den fråga man som chef borde ställa sig är vad hade jag själv gjort i den åldern, eller i en liknande situation? Sparkar man en person för att han gjort ett fel som man själv begått eller innerst inne kunnat begå så har man en förkastlig moral. Då innebär värdegrundsarbetet bara att vi lär ut till våra anställda samma moral som USA lär ut till sina homosexuella officerare; "Don´t ask, don´t tell". Det är inte vad du gör eller tycker som är viktigt, utan vad du säger. Jag anser personligen att en officer ska agera som han tycker även om det ibland kanske är lite trubbigt i kanterna. Då vet man i varje fall var man har honom eller henne och lita på att det han eller hon säger är sant. Annars så sås bara en grund till misstro mellan chefer och underställda. Om detta agerande sedan inte passar in i Försvarsmaktens krav så bör han byta jobb.

Är då vi officerare usla människor? Nej, vi är snarare ett genomsnitt av samhället. För några år sedan så skrevs det stora rubriker om att officerare dömts för både det ena och det andra brottet. Men när statistiken analyserades närmare så visades det att vi officerare låg klart under snittet i Sverige.

För övrigt så håller jag helt med Morgonsur. Om värdegrunden ska införas på bredden så måste den snarast lagstadgas! OBS: Det sista stycket var ironi för den som tror något annat...

Hur tar man fram en kravspecifikation?

Jag satt och läste ett reportage i FMV:s tidning PROTEC om SEP projektet. Tydligen kom idén fram under en middag och tankarna skrevs ner på en servett som finns bevarad hos projektledningen på FMV. Det är en bra historia och tyvärr också kanske sann.

Lite för ofta så blir våra anskaffningsprojekt teknikdrivna i stället för förmågedrivna. Det är lätt som ingenjör att bli fartblind och ställa krav som innebär att bara det bästa ska anskaffas, i stället för att fokusera på vad som egentligen eftersöks.

På FHS så tvingade våra instruktörer oss elever att skriva uppsatser på 4 sidor. Jag tyckte som ingenjör att detta var en korkad begränsning, då uppsatsen helt enkelt inte blev lika bra som om den hade varit några sidor längre. Men efter ett tag så började jag förstå att det inte bara var mina lärares lathet och ovilja att rätta långa uppsatser som var orsak till begränsningen, utan att ett av syftena med uppsatsen var att få ut rätt information inom en begränsad informationsmängd. En chef som har mycket på sitt bord har helt enkelt inte tid att läsa igenom mängder av information, utan behöver ett kort och koncist underlag som han kan fatta beslut på. Jag hade helt enkelt inte analyserat uppgiften tillräckligt väl. Den bestod inte att ta fram världens bästa uppsats, utan helt enkelt en bra uppsats på 4 sidor!

På samma sätt ska en kravspecifikation för försvarsmateriel tas fram. I stället för att beställa "världens bästa produkt" så måste man utgå från det taktiska behovet som beskrivs i TOEM - Taktisk Organisatoriskt Ekonomisk Målsättning, d.v.s. en kravbild på organisationen. Efter att FM valt inriktning så bryts detta TOEM ned i ett TTEM - Teknisk, Taktisk, Ekonomisk Målsättning, d.v.s. en kravbild på en produkt. Handen på hjärtat, hur många har sett ett fullständigt TTEM? Det vimlar av PTTEM - Preliminärt TTEM och UTTEM - Utkast till TTEM, men TTEM tar ofta så lång tid att ta fram och kräver så många påskrifter att produkten ofta finns framtagen innan det finns ett påskrivet TTEM.

Givetvis finns det en handbok för hur vi ska ta fram TTEM i Försvarsmakten. Men följer vi någonsin processerna i denna handbok?

Innan man kommer så långt som att anskaffa en produkt är det mycket vanligt att det läggs studieuppdrag på FMV, FOI eller direkt på industrin. Exempel på detta är Smyge som var en förstudie till Visbykorvetterna och SEP som var en förstudie till... ja kanske SEP?

Ett UTTEM eller PTTEM kan mycket väl användas som underlag för att beställa en förstudie. Resultatet från förstudierna ligger sedan som underlag för att ta fram ett bra TTEM. Men för att gå till anskaffning ska ett fastställt TTEM finnas!

Detta TTEM ska sedan av FMV brytas ner till en teknisk kravspecifikation som ligger till underlag för upphandlingen från industrin. De intresserade företagen svarar med en offert som innehåller en specifikation på den produkt dom tänker sig att leverera. FMV och det vinnande företaget tar sedan tillsammans fram ett kontrakt där en bilaga brukar vara den överenskomna produktspecifikationen - PS.

Då produkten är färdig så levererar industrin ett en färdig produkt tillsammand med resultat från utprovningen. Därefter så går den till FMV provenhet T&E - Test och Evaluering som kontrollerar om produkten uppfyller kraven samt om den är användbar för kunden. För testades den enbart mot produktspecifikationen, men på senare år ofta även mot TTEM. Förr i tiden brukade s.k. TT-prov genomföras på förband för att verifiera produkten mot TTEM, men numera så ska produkten i stället valideras mot TOEM i en operativ validering av förbandet.

D.v.s. TOEM/TTEM används både för att ställa kraven på en produkt och sedan för att verifiera att förbanden har fått den önskade förmågan.

Hur går då detta till i praktiken? I ett tidigare inlägg så var jag kritisk mot Flygvapnets spaningskapsel till Gripen, SPK. Jag fick en del skäll i kommentarerna till detta inlägg från framför allt officerare i underrättelseorganisationen, som givetvis vill ha den bästa produkten på marknaden. SPK är dock ett typexempel på ett teknikdrivet projekt där det saknas spårbarhet för alla tekniska krav till bakomliggande TOEM. Typiskt för liknande projekt är också att dom ofta inte levererar i tid och att dom blir dyrare än tänkt.

När hade inriktningen för SPK kunnat ändras? Jag kan ge ett exempel. Det finns säkert flera.

Enligt mitt förra inlägg så togs ett UTTEM för Gripens spaningskapsel fram 1985, därefter togs ett PTTEM fram 1997 och ytterligare ett PTTEM år 2000. Gott om tid för studier med andra ord för att få fram ett bra fastställt TTEM. 1993 så levererade FOA ett öppet underlag till HKV för studier av framtida materielupphandlingar, "PROVISORISK CIRKAPRISLISTA FÖR STUDIEÄNDAMÅL". Man tittade på vilka produkter som fanns tillgängliga på marknaden, både vapen och sensorer. Här pekade man redan i sammanfattningen på den synergieffekt av Laserutpekare för attackvapen och Spaningssensor som jag tog upp i mitt förra inlägg.

Ett intressant biresulutat av arbetet var att FS/Prog 3 (Mj Rolf Danielsson) och FST:Prov (Ingemar Johansson) nyligen har testat målspanings/utpekningskapseln TIALD och är intresserade av dess sensordel (men endast den) för spaningsändamål på Gripen. Här verkar det finnas en chans för synergieffekter som det vore mycket synd att inte utnyttja. Alternativt uttryckt finns det en risk för suboptimering om spaningsfrågorna behandlas helt separat från attackfrågorna.

Om man samtidigt köper både hela kapslar från hyllan och enbart sensordelen, skulle detta ge ett större köp och fördelar vad gäller reservdelar, service och ev integrering. Kapselns spaningsprestanda skulle också göra att attackutrustade flygplan som sidoeffekt kunde ge spaningsinformation, och användas för direkt "battle damage assessment.
...
Flygvapnet och FMV har visat intresse för TIALD, vilken i början av april 93 demonstrationsflögs och testades i Sverige med gott resultat. Intresset gäller f.n. dock endast spanings/målinmätningsfunktionen och dess utnyttjande i en spaningskapsel för Gripen. Man har därför begärt att tillverkaren skall räkna på kostnaden för ett system utan laserpekare. En komplett kapsel från hyllan uppges kosta mellan 1,5 och 2 miljoner pund, ca 20 miljoner SEK, medan enbart sensordelen kostar kanske hälften så mycket, vartill kommer kostnad för övriga sensorer, samband mm och integrering i en ny spaningskapsel.

Här förefaller det att finnas möjligheter att genom samordning av utrustningskraven för attack och spaning vinna påtagliga fördelar, vad gäller både kostnad och förmåga — i båda uppgifterna. Inte minst viktigt vore att redan nu försäkra sig om handlingsfrihet att senare kunna utnyttja laserstyrda bomber.

Vad resultaten från den studie som sedan genomfördes av FM sade är hemligstämplat, men upphandlingen har dock helt frångått den princip som FOA rekommenderade, d.v.s. att skapa synergieffekter genom att slå ihop kravbilden för attackförmågan och spaningsförmågan i Gripen. I stället valde man den sämsta lösningen och köpte en helt separat spaningssensor och egenutvecklade det kompletta systemet. Först därefter anskaffades en LDP som COTS. Vad det inneburit för spanings- respektive attackförmågan för Gripen tog jag upp i det förra inlägget. Åren mellan det att AJSF 37 slutade flyga 2006 på Urban Röd och att Gripen har en fungerande spaningskapsel kan med all rätta kallas för ett ordentligt "förmågeglapp". 2007 genomförde F17 det första passet med SPK, men när levereras det färdiga systemet till FM? Nu är det 2010 och den gamla devisen "Utan spaning, ingen aning" är fortfarande aktuell då precisionsvapen kräver precision i underrättelseinhämtningen.

Som mina trupparkollegor brukar säga: "Gör om, gör rätt". Börja om från början med en relevant hotbild och underrättelsebehov och först därefter väljer man teknikspår. Med andra ord, utan fastställda TOEM och TTEM så kan FM aldrig avgöra om dom har fått det dom ville ha, bara i bästa fall att dom har fått det dom har beställt.

P.S: Nu har många år gått sedan 1993, så TIALD kapseln som det talas om i FOA:s rapport är något föråldrad och ersatt i England av just Litening III kapseln som vi även använder i Sverige.