Jag har i tidigare inlägg kommenterat Finlands och Sveriges helt olika praktiska tillämpning av tolkningen av Solidaritetsklausulerna i Lissabonfördraget. Men Finland och Sverige i all ära, även de stora elefanterna verkar dansa i otakt. Vem har då rätt?Chris Andersson hade ett bra inlägg om USA:s Quadrennial Defence Review. QDR är att se som våra regelbundna Försvarsbeslut här hemma i Sverige. USA riktar nu om sig mot det som kallas Small Wars a la Afghanistan, snarare än det stora tredje världskriget som skulle utspela sig på Europas fastland.
Förmågan att hantera två konventionella krig på olika platser ska ändras till en förmåga att hantera två olika regionala konflikter samtidigt som man löser en mängd mindre uppgifter över hela världen. Omställningen är således en ren anpassning till de senaste årens verklighet, där storskaliga krig inte har kunnat lösa hoten mot amerikanska intressen.
För Sveriges del så skulle det innebära mindre möjlighet att räkna med amerikanskt stöd vid en konflikt i vårt närområde samt att om vi ska ut på internationella missioner så måste vi anpassa oss mot det amerikanska sättet att föra krig, läs helikoptrar. Det är med andra ord helt två olika potentiella inriktningar för Försvarsmakten. Den ena är att klara av oroligheter i omvärlden, den andra att klara av internationella insatser.
Å andra sidan har vi Ryssland som verkar tolka USA:s omställning som fan läser bibeln. Enligt ryska ledare kan det helt enkelt inte vara så att USA tappat intresse för Ryssland utan allt är en stor Maskirovka. Den nya Medvedev doktrinen verkar mer och mer likna Bush Preemtive Strike doktrin. Som tur väl har ryssarna tagit bort hotet om att även inkludera kärnvapen. Man kan undra vilka som doktrinen syftar att skrämma? Potentiella NATO kandidater som Georgien, oroshärdar som Tjetjenien eller t.o.m Baltikum och Finland?
Som vanligt när det gäller säkerhetspolitik så är det svårt att avgöra vad man själv ska ha för väg framåt baserat på det som händer i omvärlden idag. Det gäller att kunna se långsiktigt. Men handen på hjärtat, vem hade t.ex. förutspått Murens fall 1988? Säkerhetspolitik går det enbart att i efterhand analysera för att se om man hade rätt eller inte. Innan den analysen är möjlig så handlar det om ett risktagande. Vem kan man lita på?
Det man dock bör försäkra sig om när hela havet stormar är att ha en egen stol att sätta sig på. D.v.s. att ha en egen säkerhetspolitik att falla tillbaka på och inte bara förlita sig på omvärlden. Försvarsmakten bör ha både medel och metoder för att klara av ett brett spektrum av scenarier. Annars är det lätt att en av elefanterna sätter sig på den stol vi trodde var ledig...
Inlägg
