Politiskt korrekt = Uselt ledarskap

För någon vecka sedan satt jag i en av de sköna skinnfotöljerna i ett hörn på FHS puben och drack ett par öl. I mitt sällskap fanns bl.a. en pensionerad psykolog från UTK och givetvis flöt ett av samtalsämnena in på FM arbete med att skapa en gemensam värdegrund och sedan tvinga alla anställda att leva upp till den. Ett par öl senare hade vi kommit fram till ett par gemensamma ståndpunkter i ämnet.

- En persons värdegrund är inget man ändrar på i första taget.
- I praktiken har en människa format sina värdegrundsbaserande åsikter innan 20 års ålder.
- Det enda som kan leda till ändringar av dessa åsikter är någon större ofta traumatisk händelse i livet som påverkar en person psykiskt.
- Alla andra "ändringar" sitter bara på ytan. Då är det inte värdegrund vi är ute efter utan s.k. Politisk Korrekthet.

Den enda hållbara lösningen är då att redan från början enbart plocka ut officerare som står för den värdegrund som FM deklarerar. Allt annat är bara ett spel för galleriet. Det intressanta vore att titta på våra egna högre chefer och vad dom gjorde som unga fänrikar i Försvarsmakten. Jag vill inte hänga ut några enskilda individer, men bara i min närmaste omgivning så har det genom åren funnits många som varit notoriskt otrogna, kört berusade, slagits på fester m.m. En del av dessa besitter nu höga poster i FM ledning. Med tanke på min vän psykologens åsikt ovan så innebär detta att dessa drag sitter kvar någonstans längst inne i dessa officerares personlighet, trots en polerad yta.

Ett stort frågetecken är också vad är det vi egentligen är för egenskaper vi är ute efter hos en officer? Kanske är det precis dom inte så särskilt socialt accepterade egenskaperna som gör en person till en bra militär chef, d.v.s. hänsynslöshet, karriärsug och egoism. Jag kommer ihåg ett gammalt nummer av Värnpliktsnytt där Jan Guillou förfasade sig över en officersaspirant som på frågan om varför han vill bli officer enbart hade talat sig varm om officersrollens finpolerade egenskaper som kamratskap, ledarskap, psykologi m.m. Det Guillou helt saknade i aspirantens analys av sitt yrkesval var om han var beredd att döda för att skydda sitt land, sig själv eller sina kamrater. Är en fredsofficer på stab detsamma som en god militär ledare? General Patton är kanske ett typexempel på att det vi söker i fred och krig kanske inte alltid är samma sak.

En del av mina gamla kollegor har kanske ibland haft ett udda agerande under sina karriärer, men trots det var dom utmärkta soldater. Jag minns en vän och kollega på officershögskolan som körde omkring i en gammal Citroen som han hade målat i samma typ av kamouflage som AJ37 Viggen. Han fick en utskällning av skolledningen. Men inte för att dom direkt tyckte att det var fel eller att det var mot skolans regler, utan för att ledaren för den s.k. maskeradligan hade kört omkring i ett liknande utsmyckat fordon under sin utbildning till reservofficer...

Kanske ska vi göra som Johanne Hildebrandt skriver i sin blogg och analysera de som skriker högst för att dom kanske själva har någonting att dölja? Polischefen Göran Lindeberg var en de som främst arbetade för stoppa sexuella trakasserier inom Poliskåren, medan han innerst inne hade en personlig värdegrund som inte var värd många ören. Detta visar att det intressanta är inte vad en person säger utan vad han verkligen står för.

Tyvärr så har pendeln de senaste åren slagit över i den politiska korrekthetens maxvärde. I stället för att chefer agerar på ett sätt som är efter deras egen värdegrund så agerar dom på ett sätt som dom tror att den pådyvlade värdegrunden innebär. Ett aktuellt exempel är Englands lagkapten John Terry som nu får lämna sin post på grund av otrohet. Får han sparken för att förbundskaptenen inte tror att han är en bra lagkapten längre? Knappast! Han får sparken för att Fabio Capello helt enkel är rädd för att den politiska korrektheten hos pressen ska skapa en debatt som gör det omöjligt för laget att hålla ihop. Det bästa vore i stället om Castello tillät Wayne Bridge att ge Terry en snyting.

Samma sak gör vi tyvärr i FM. I stället för att göra det som en chef innerst inne anser vara rätt i en viss situation så gör han det som han eller hon tror att omgivningen anser att är rätt. En kalender från Tjeckien med lättklädda kvinnor som poserar framför Gripenflygplan har den senaste tiden skapat stort rabalder på FMV. Ett par anställda har tvingats att ta ner den från väggen och en annan är anmäld av sina kvinnliga kollegor för könskränkning då han skickade en PDF utgåva på mail. Men vad var egentligen syftet med att ha kalendern på väggen eller att skicka filen? Var det verkligen att skymfa sina kvinnliga medarbetare, eller var det helt enkelt att man valde att skratta bort det tjeckiska beteendet i stället för att som cheferna låtsas om som om dom fördömer det bara för att det är politiskt korrekt att fördöma? Att man får sparken som officer för medlemsskap i Hells Angels, barnsexbrott, eller varför inte hustrumisshandel och slarvig hantering av kvalhemliga dokument kan jag förstå, men inte att man har en kalender på sin vägg. Gör man ett dylikt fel ska man få sig ett personligt samtal med chefen, men mer än det så börjar det likna historien med den unga civilingenjören som fick sparken efter att han sjöng fula visor inför chefen för banverket. Var drar vi gränsen? Och VEM drar gränsen?

Risken är att det viktiga arbetet med att få till ett bra arbetsklimat mellan manliga och kvinnliga kollegor totalt slås i spillror för detta spel för galleriet. Den fråga man som chef borde ställa sig är vad hade jag själv gjort i den åldern, eller i en liknande situation? Sparkar man en person för att han gjort ett fel som man själv begått eller innerst inne kunnat begå så har man en förkastlig moral. Då innebär värdegrundsarbetet bara att vi lär ut till våra anställda samma moral som USA lär ut till sina homosexuella officerare; "Don´t ask, don´t tell". Det är inte vad du gör eller tycker som är viktigt, utan vad du säger. Jag anser personligen att en officer ska agera som han tycker även om det ibland kanske är lite trubbigt i kanterna. Då vet man i varje fall var man har honom eller henne och lita på att det han eller hon säger är sant. Annars så sås bara en grund till misstro mellan chefer och underställda. Om detta agerande sedan inte passar in i Försvarsmaktens krav så bör han byta jobb.

Är då vi officerare usla människor? Nej, vi är snarare ett genomsnitt av samhället. För några år sedan så skrevs det stora rubriker om att officerare dömts för både det ena och det andra brottet. Men när statistiken analyserades närmare så visades det att vi officerare låg klart under snittet i Sverige.

För övrigt så håller jag helt med Morgonsur. Om värdegrunden ska införas på bredden så måste den snarast lagstadgas! OBS: Det sista stycket var ironi för den som tror något annat...