Ett projekt lagt på is

I mitt lilla hobbyrum har jag en hel del pågående projekt. Ett av de som jag tycker är mest intressant är en fattigmans UAV. Min tanke var att kombinera ett radiostyrt flygplan med en Androidmobil eller iPhone. Bägge typerna av mobiltelefoner har ett par intressanta egenskaper som skulle kunna göra dem till en intressant "hjärna" i en hemmabyggd UAV.

- GPS för navigering.
- Accelerometrar för att hålla flygplanet på rätt köl. (Gör man det enkelt för sig kan man i stället för ett vanligt radiostyrt flygplan använda en fyrpropellig farkost med inbyggd funktion att hålla balansen).
- Tillgång till högupplösta terrängdatabaser via t.ex. Google Earth (även om Apple nu håller på att slänga ur Google ur sina produkter).
- Kamera för att dokumentera omgivningen runt flygplanet.
- 3G/4G telefoni med möjlighet att ta emot och sända data via Internet.

Det enda som saknades var en app för att kombinera dessa funktioner till en variant av tröghetsnavigering där flygplanet på långa hålls styrs med hjälp av positions- och höjduppdatering, samt ett interface mellan telefonen och styrservona i radiostyrningen. Min tanke var att antingen koppla detta via Bluetoth eller helt enkelt en kabel direkt till telefonens dataport.

För start och landning så fungerar det nog bäst med en vanlig radiostyrning. Men en kanal på radiosändaren skulle kunna nyttjas för att stänga av/sätta på tröghetsnavigeringen och gå över till att styra flygplanet via geografiska koordinater. Man skulle på så sätt kunna ha en radiosändare på fältet där man skickar iväg UAV:n och en annan på det fält där man tar emot den.

Men så såg jag att Rikspolisstyrelsen har börjat få upp ögonen för liknande idéer. En hemmabyggd UAV skulle lätt kunna användas för smuggling eller t.o.m. för att leverera små fjärrstyrda bomber.

Enligt Transportstyrelsen är det en fråga för Polisen, men någon kontroll sker ännu inte.

– Det är något man måste hålla ögonen på för att se vart utvecklingen leder och hur metodik och lagstiftning hänger med om det uppstår problem, säger Björn Lidö.

Även svenska Säkerhetspolisen har ögonen på privatdrönarna.

– Vi ser utvecklingen som problematisk, framförallt när det gäller att skapa bra och billiga förutsättningar för avlyssning, kartläggning och störning av elektronisk utrustning, säger Sara Kvarnström, pressekreterare vid Säpo.

Om man går in på RC Flygförbundet hemsida och läser diskussionerna kring FPV - First Person Video så finns det en hel del frågetecken.

Uppdelningen mellan modellflyg och UAV/UAS är inte helt tydlig. Läser man Transportstyrelsens regelverk om UAS så borde ett modellflygplan som opereras inom synhåll från operatören och med en vikt < 1,5 kg klassas som en UAS kategori 1A. Följer man RC Flygförbundets säkerhetsregler så uppfyller man nog det mesta av kraven på en UAS kategori 1A. > 7 kg klassas ett modellflygplan som UAS kategori 2 och då börjar det krävas riktiga tillstånd. (Ta en titt på videon längst ner för att få en hum om hur stora modellflygplan som finns på marknaden). Mitt lilla hobbyprojekt skulle klassas som kategori 3 och där är regelverket mycket hårt.

Så det är nog bara att lägga projektet på is tills dess att regelverket är utklarat. Annars så hamnar jag nog på Rikspolisstyrelsens onda lista.

I USA har luftfartsmyndigheten FAA redan gett tillstånd till polis och andra myndigheter att använda drönare i hundratals fall, och nyligen gav kongressen FAA i uppdrag att ta fram ett regelverk för kommersiell användning. Myndigheten uppskattar att det kan komma att finnas 30 000 sådana drönare i luften i USA kring 2020.

P.S: Benämningarna på ombemannnade flygplan varierar kraftigt. UAV - Unmanned Airborne/Air Vehicle, UAS - Unmanned Airborne System eller RPV - Remotely Piloted Vehicle är bara ett par av de som används. Själv så föredrar jag fortfarande UAV.

Lära för livet eller lära för tentan?

Jag har precis börjat flyga civilt. Inte för att jag tror att jag har en framtid som kapten som skjutsar småberusade charterturister världen över, utan mest för skoj skull samt att jag saknar flygningen.

Men Transportstyrelsens prov gör mig mycket bedrövad. Körkortsproven har de senaste åren fått mycket kritik, men flygteoriproven är inte särskilt mycket bättre.

Ett problem är att utbildningen har ändrat kursinnehåll, men KSAB:s teoriböckerna har inte uppdaterats. Exempel på ämnen som finns med i kursinnehållet, men inte i teorihandböckerna är dieselmotorer. Gissa vad som dyker upp på tentan? Jag fick ett tips från en kompis att köpa engelska kursböcker då de uppdateras oftare och därmed följer EASA:s krav.

Dessutom finns det ett antal exempel på rena felaktigheter. Det skiljer sig t.ex. mellan böckerna i Aerodynamik och Prestanda på hur man anser att tyngdpunktens förflyttning påverkar stallfarten. Vilket svar är rätt på provet? I Prestandbokens övningsexempel får man rätt om man räknar landningssträcka med hänsyn till med-/motvind. Enligt BCL är detta förbjudet. Gissa vilket som är rätt svar på proven?

Det värsta är dock att frågorna numera rättas av en dator. Proven ska vara gemensamma för alla nationer som är medlemmar i EASA. För att inte länder där examinatören riskerar att vakna upp med ett hästhuvud i sängen ska bli misstänkliggjorda så har man tagit bort den mänskliga faktorn ur rättningen. Problemet med kryssfrågor är att hitta rätt svårighetsgrad. Det blir tyvärr allt för ofta en fråga om språkförståelse än om direkta kunskaper i ämnet.

Tyvärr så testar dessa prov allt för liten del det som man verkligen behöver när man flyger, d.v.s. airmanship. Skulle man inte i stället för kryssfrågor kunna lösa det med en munta i samband med uppflygningen? Visst så blir man till viss del beroende av en objektiv bedömning från inspektören, men det är man ju trots allt ändå när det gäller själva uppflygningen?

Det vore en smula intressant att låta alla piloter göra om provet en gång per år för att se vilka kunskaper som satt sig. Det är bevisligen de kunskaperna man behöver i praktiken. Resten kan man läsa till sig de gånger man behöver dem.

Det värsta är att just nu finns det ett vakuum i regelverken. De certifikat som numera delas ut är enligt EASA:s krav. Det innebär att flygplan som är certade enligt de nationella regelverken, s.k. Annex 2, inte räknas in i den flygtid som varje pilot måste flyga per år för att få bibehålla sitt cert. Transportstyrenlsen har en hel del att göra här för att säkerställa att veteranflygplan och X-klassade flygplan kan nyttjas på samma sätt som normala flygplan. EAA har lovat att agera i denna fråga i brist på agerande från Transportstyrelsen.

Farväl och på återseende!

Som SF-nörd så gillar jag givetvis Star Trek. Den första filmen "Star Trek the Motion Picture" handlar om V'Gers ankomst till Jorden för att träffa sin skapare.

Det visar sig vara en Voyagerkapsel som haft instruktioner att samla in kunskap om universum. En utomjordisk ras beslöt sig för att hjälpa Voyager på vägen hem och byggde ett rymdskepp för att samla in all tillgänglig information. Mängden information resulterade i att V'Ger började få ett medvetande, men på ett barns nivå. Givetvis så är det upp till allas våran favoritbesättning från Star Fleet med Kapten Kirk i spetsen att lösa situationen.

Science, men kanske inte så mycket Fiction som man skulle kunna tro. Voyager 1 har precis lämnat solsystemet och blivit mänsklighetens första rymdskepp att korsa de gigantiska avstånden mellan stjärnorna.

Voyager 1, along with its sister spacecraft Voyager 2, was launched in 1977 and is now about 18 billion kilometers from the Sun. It is moving at a speed of about 17 km per second and it currently takes 16 hours and 38 minutes for data to reach NASA's network on Earth. Voyager 2 is about 15 billion kilometers from the Sun.

Kanske är det äntligen snart dags för "to boldly go where no man has gone before".



SvD

Kompisar på riktigt?

I filmen "Dr. Strangelove" så ifrågasätts ryssarnas strategi. Inte för att de uppfunnit en domedagsmaskin som kommer att utplåna hela världen, utan för att de hållit hotet dolt för omvärlden. Ett dolt hot är ju inget hot! Hur ska fienden förmås att avstå från att attackera om han inte är medveten om att vedergällningen kommer att komma oavsett resultatet av ett krig?

Tyvärr så hanterar Sverige säkerhetspolitiken på samma sätt. Våra politiker har valt en försvarsstrategi som bygger på att vid behov så ska omvärlden komma och hjälpa till. Men Sverige vill trots det inte erkänna att vi samarbetar med omvärlden. Särskilt inte om denna omvärld råkar vara NATO.

Det senaste exemplet är från övningen CMX11. Ett NATO-land anfalls och NATO aktiverar Article 5, d.v.s. alla NATO-allierade ska ställa upp med de resurser som behövs. Article 5 är grundbulten i det som bygger upp NATO:s existens. Långt ifrån PfP. Långt ifrån gemensamma internationella insatser i Afghanistan eller Libyen under FN-maskering.

The portrayed emerging crisis will be based on a scenario focusing on NATO’s collective defence task involving consultations on the basis of Article 4 and potential invocation of Article 5 of the Washington Treaty, in line with NATO’s new Strategic Concept adopted at the Lisbon Summit in November 2010. The scenario will also contain aspects related to some of the new security threats identified in the new Strategic Concept.

Då kan man bli en smula förundrad över att Sverige ställer upp med tre divisioner JAS 39C Gripen. Mer än något av de andra "riktiga" NATO-länderna!

Detta var första gången på flera år som Nato övade sin gamla kärnuppgift: militärt försvar av medlemsländerna. Norge och de baltiska Nato-länderna har efter Ryssland-Georgienkriget 2008 krävt en sådan övning där ett angrepp mot ett Natoland ska utlösa försvarsgarantierna enligt artikel V i Nato-fördraget.

Sverige hade förberett övningen i ett halvår och till Nato-länderna sänt ut den solidaritetsklausul som riksdagen antog 2009 (se fakta). Den slår fast att Sverige inte ska vara passivt om ett EU-land eller nordiskt land angrips, utan ska ”både kunna ge och ta emot militärt stöd”.

Märk väl att detta var en simulerad övning. Den övade inte några militära styrkor. Vad den övade var den politiska viljan. Och Sverige visade verkligen att vi hade viljan!

Att det alliansfria Sverige var berett att gå i krig överraskade flera allierade. ”Vi är mycket nöjda med Sveriges agerande”, förklarar en välinformerad SvD-källa inom Nato. Men för att inte bli beroende av Sverige för sitt försvar så kallade alliansen inte in svenska Flygvapnet utan i stället Natos egen snabbinsatsstyrka.

–Vi vann, fienden slog till reträtt. Sveriges inspel var mycket positivt och värdefullt. Det hade varit till stor hjälp om det varit ett reellt hot mot Nato, säger en Nato-diplomat i Bryssel till SvD.

Personligen så tycker jag att det är utmärkt att Sverige visar att Solidaritetsförklaringen inte bara är tomma ord. Vi ställer upp för NATO och de ställer förhoppningsvis upp för oss. Men varför detta hemlighetsmakeri? Om inte potentiella fiender vet om att NATO är vår partner så lär de inte avskräckas. Om de sedan vet eller misstänker att NATO inte ställer upp då Sverige aldrig skrivit på det skarpa Article 5 avtalet så är den svenska tigern helt plötsligt tandlös igen.

Våra politiker kan dock inte ducka för att de kände till allt som föregick i övningen. I Försvarsmaktens årsredovisning 2011 så finns CMX11 prydligt redovisad på sid 18.

NATO:s militärstrategiska övning. Huvudmålet för Försvarsmakten var att stödja Försvarsdepartementet i planering och genomförande av övningen. Stödet vid planeringen uppfylldes och Högkvarteret föredrog NATO flygkoncept för departementet under genomförandet. Försvarsmakten har inga egna övningsmålsättningar med deltagandet.

Är det inte snart dags att visa upp vår hemliga kompis Mållgan för omvärlden?

Nya misstankar

USAF har länge haft stora problem med sin F-22 flotta. Piloterna drabbas av oförklariga symptom på syrebrist som i minst ett fall har resulterat i haveri med dödlig utgång. Men nu har man kanske en lösning på gåtan. Problemet ligger inte i flygplanet i sig själv utan i G-dräktens konstruktion.

While pilots need counter-pressure from the vest-like pressure garment to exhale at low cabin pressures found in the Raptor's cockpit, the Combat Edge and associated breathing systems might be providing too much pressure especially under g-loading.

Men lösningen ligger troligtvis inte bara i förbättring av utrustningen. F-22 är ett högprestandaflygplan och nu börjar man även se gränserna på den människans anpassning till höga G.

A compounding factor may be a condition known as acceleration atelectasis. The condition causes the pilot's lungs to have trouble bringing oxygen to the blood system because pure oxygen--93% oxygen in the Raptor's case-- and high gravity loads set up the pilots for a condition where the air sacs in the lungs suffer partial collapse.
...
Unlike U-2 pilots, who fly only after a several-day rest period after each flight, F-22 pilots will sometimes fly more than once a day. This means that the pilots are flying before they fully recover from the effects of acceleration atelectasis. Thus when they are g-loading in flight, they are further exposed to the pressure from the Combat Edge and their breathing device. The exposure to maximum oxygen while already suffering from acceleration atelectasis means even less oxygen saturation for the pilot. The sum total can result in the "hypoxia-like" physiological symptoms that have been vexing F-22 pilots for the past year.

Denna fysiologiska begränsning kan bli början till slutet på bemannad flygning. Det går att bygga flygplan med mycket höga prestanda. Frågan är om det går att skapa G-skydd som gör att piloterna klarar av dessa prestanda? Att flyga UAV via fjärrkontroll har sina stora begränsningar, men om pilotens fysik blir en begränsning så kan det innebära att fördelarna med UAV uppväger nackdelarna.

Högsta beredskap

Jag var i fredags ute på Visbybasen och hälsade på. Det var inte utan ett visst mått av nostalgi som jag tittade på klargöringsplatserna där den svenska jaktberedskapen brukar stå. En av Flygvapnets huvuduppgifter har genom alla år varit att bevaka Sveriges territorium och att säkerställa att inget utländskt flyg kränker gränsen. Inom Flygvapnet gick verksamheten under beteckning incidentberedskap eller "Fisken". Hur många flygplan som har stått i beredskap och vilken beredskapsgrad man har haft har alltid varit hemligt. Men, även om Försvarsmakten numera lägger allt mer av sin verksamhet utanför Sveriges gränser så fortsätter Flygvapnet att sköta sin gamla roll.


Visa större karta

Själv så har jag haft förmånen att stå i både spaningsberedskap med SF/SH 37 Viggen, samt jaktberedskap med JAS 39A Gripen.

Spaningsberedskapen utfördes oftast i hemmet. Detta då det vanligaste målet, fartyg, inte rör sig så snabbt och det finns gott om tid att planera ett uppdrag innan målet hinner försvinna. Beredskapsgruppen bestod av en spaningschef, två piloter, en underrättelseofficer, en fototolk och 1-2 tekniker. Vi fick med oss personsökare samt den första generationens släpbara "mobiltelefoner" model Hotline NMT 450.

Då någon (t.ex. MB Syd) ville få ett uppdrag genomfört så skickades en order ut via eskaderstaben E1 till spaningschefen som säkerställde att beredskapsgruppen var på väg ut mot flottiljen. Väl ute i divisionens orderrum så började vi förbereda uppdraget. Vanligtvis så bestod uppdraget att identifiera fartyg som kommit för nära gränsen. Därför så var den vanligast formeringen rote med en SH 37 som ledde roten och använde sin radar PS-371 för att hitta fartyg, samt en SF 37 som med sina kameror kunde identifiera och dokumentera fartyget.

Ibland så blev det start mot fartyg som inte hade kränkt svenskt territorium, men som bedömdes som intressanta ur underrättelsesynpunkt. Dessa uppdrag kunde innebära långa flygpass längs med gränsen på andra sidan Östersjön. I liknande fall så behövde vi ibland nyttja andra baser för att snabbtanka flygplanen, d.v.s. vi landade och stod med motorn igång samtidigt som teknikerna tankade våra flygplan. (Med dagens fåtaliga freds- och krigsbaser så finns det inte längre lika många möjligheter till snabbtankning). Jämför gärna med amerikanska spaningsflygplan som SR-71 som nyttjar lufttankning för att få räckvidd och uthållighet. Vårt svenska bassystem var att jämföra med lufttankning.

Då spaningsflygplanen ibland gick över på andra sidan av Östersjön så var det inte ovanligt att man möttes av den ryska jaktberedskapen. Ibland ledde detta till kurvstrid mellan svenska spaningsflygplan och ryska jaktflygplan. Att det kunde gå hett till visar bl.a. incidenten sommaren 1985 när en rysk Su-15 havererade under luftstrid med en SH 37.

Efter avklarat uppdrag möttes man av fototolken som plundrade kamerorna och försvann in i underrättelsevagnen för att framkalla bilderna. När bilderna var klara så debriefades piloterna och en spaningsrapport skrevs ihop som sedan skickades till den som beställt uppdraget.

Jaktberedskapen var annorlunda. Eftersom det i första hand var flygplan man skulle möta så var det betydligt kortare tid att förbereda uppdraget. Därför satt man i beredskap ute på någon flottilj eller ännu oftare på Visbybasen. "Hangarfartyget Gotland" har genom alla år varit en svensk utpost i Östersjön. Beredskapstiden tillbringade man ute i beredskapsbaracken tittandes på diverse videofilmer och väntade på att telefonen skulle ringa med startorder från JAL - Jaktledaren i någon stridsledningscentral.

Även i jaktberedskapen så var man oftast en rote, d.v.s. två flygplan. Men i detta fall var det för att ha förstärkning utifall något hände samt att kunna genomföra uppdraget även om ett av flygplanen var tvungen att avbryta p.g.a. tekniskt fel.

Flygplanen stod klargjorda under klargöringsbågar. Det vara bara att springa ut och hoppa i flygplanet, starta upp APU:n och anmäla sig klar för motorstart på "slingan", d.v.s. telefonledningen till stridsledningen.

Var beredskapen hög så fanns det möjlighet att ha APU:n igån eller yttre kraft kopplade till flygplanen så att alla datorer redan var startade och navigeringssystemet uppstartat. Var beredskapen extra hög så satt man i flygplanen och väntade på start. I extrema fall så kunde man sitta i flygplanet med startad motor och vänta på start. Detta förbrukade givetvis bränsle, men teknikerna hade möjlighet att snabbtanka, d.v.s. fylla på bränsle med motorn igång.

Då startordern kom så var det rullande start som gällde. Klargöringsbågarna för jakten ligger i direkt anslutning till startbanan, så det är bara att taxa ut ett par meter och sedan tända efterbrännkammaren och stiga mot ost. I Visby fanns på den tid jag var aktiv ett dagis som vi tyvärr ibland bullrade över när vi startade. Då var det bara att köpa tårta och försöka trösta personalen och barnen efteråt. Men gotlänningar är starka försvarsvänner och det var sällan några sura miner.

Om det var riktigt bråttom att identifiera en pågående kränkning så beordrades högsta fart. I detta läge så var det full EBK - efterbrännkammare som gällde och överljud fram till målet. Eftersom detta resulterar i en kraftig ljudbang som utbreder sig efter flygplanen så var det risk för att skada byggnader och skrämma allmänheten när man passerade över land.

Uppe i luften så gick ett av flygplanen fram för att identifiera det främmande luftfartyget enligt IKFN-reglerna. Det andra flygplanet låg kvar bakom för att hålla koll på situationen. Om behov uppstod så avvisades flygplanet från svenskt territorium. Till hjälp att dokumentera kränkningen så hade man Handkamera 101. En bjässe till kamera som i krig antagligen skulle duga väl att bekämpa eventuella fiender med när man skjutit slut på robotarna.

Efter avslutat uppdrag så kunde man liksom för spaningsberedskapen utnyttja snabbtankningsbaser för att komma tillbaka till sin startbas.

Det var då. Numera så är det inte bara svenska Gripenflygplan som står i beredskap vid Östersjön. Tjeckerna har genomfört beredskap med sina JAS 39C Gripen inom NATO:s QRA - Quick Readiness Alert baserade på Sialiaibasen i Litauen.

Det har under ett antal år varit stort fokus på internationella insatser inom Försvarsmakten. Tyvärr så har nog en del i försvarsledningen glömt bort den svenska beredskapen. Men det är på väg att vända igen. Just nu så sitter vår regering och analyserar möjligheterna att bidra med svenska flygplan för att bevaka luftrummet över Island. I brist på eget flygvapen så krävs att någon annan ställer upp (att tänka på vid eventuella kommande svenska försvarsneddragningar).

Hittills är det Natoländerna Norge och Danmark som delat på bevakningen efter det att USA drog tillbaka sina flygstyrkor från Island 2006. Men det är känt att dessa länder gärna ser ett större engagemang från övriga Norden. Hittills har Finland varit mest positivt. Det talas om en blygsam tre veckors tjänstgöring år 2015. Sverige har sagt sig vilja avvakta.

Medan planerna debatteras intensivt i Finland så har de knappast nämnts alls i den svenska offentliga debatten.

Enligt tidningen Helsingin Sanomat planerar Finland att sända 50 man och fyra stridsplan av typ Hornet till Island under 2015.

En mycket bra uppgift för Flygvapnet! Det ska bli intressant att följa denna debatt och se hur mycket vår svenska ensidiga solidaritesförklaring är värd i praktiken. Extra intressant vore om t.ex. Tjeckien eller Ungern är intresserade av denna beredskap som komplement till Baltikum. Då skulle svenska Gripen kunna dela på underhållsresurserna med andra nationers Gripenflygplan. Detta på samma sätt som t.ex. Danmark och Norge delade på resurser under insatserna med F-16 i Afghanistan.

Men, tyvärr så kommer den infekterade NATO-diskussionen återigen upp till ytan.

Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott, säger att det ännu är för tidigt att säga hur Socialdemokraterna ska ställa sig i frågan.

- Vi är inte beredda att gå in och ta över sådant som är att betrakta som Nato-uppgifter. Sverige är militärt alliansfritt. Det är en principiell hållning som vi kommer att analysera det här utifrån, säger Hultqvist.

- Sedan är vi ju positiva till nordiskt samarbete och gemensamt ansvarstagande i Norden, det är vad vi kan säga just nu - innan vi vet i detalj vad det här kan handla om, fortsätter han.

Om nu vår svenska försvarsförmåga i framtiden bygger på europiskt försvarssamarbete så måste svenska politiker erkänna att det innebär att vi blir beroende av NATO-resurser och NATO-samarbete, NATO-medlem eller inte. Om t.ex. Danmark ber om oss hjälp, är det i form av EU- eller NATO-medlem?

Kom ihåg: "Sleep tight tonight, your Air Force is awake".



P.S: Jag noterade att även Hans Jacobsson hade med ovanstående film i ett bra inlägg om det svenska luftförsvaret.

Grattis och beklagar sorgen

Försvarsmakten uppmärksammar Luftvärnet som i år fyller 70.

– Det luftvärn vi ser idag är modernt, väl utrustat, och en vital och efterfrågad del i luftförsvaret och därmed i det insatsförsvar som vi håller på att bygga upp, sade ÖB Sverker Göranson i sitt tal under ceremonin. Luftförsvarsförmågan kommer alltid vara avgörande och helt nödvändig för ett svenskt försvar.

Men är detta verkligen med sanningen överensstämmande?

Luftvärnet ska komplettera jaktflyget med att försvara Sverige. Till skillnad mot jaktflyg så kan luftvärn hålla en kontinuerlig högsta beredskap och skydda viktiga centrum. Men viken förmåga har Sverige nu för tiden?

Tyvärr så har luftvärnsförmågan genom åren utholkats allt mer och mer. Bristande budget tillsammans med ett för stort fokus på "Långtbortistandoktrinen" (talibanerna har inget flygvapen) har medfört att Försvarsmakten idag har ett (1) Luftvärnsregemente! I Agendas granskning av tillståndet i det svenska försvaret pekas bl.a. på bristen på förmåga att ens försvara våra militära anläggningar och med andra ord ännu mindre förmåga att försvara civil infrastruktur och svenska medborgare.

Listan kan göras lång. En av de allvarligaste bristerna är bland annat att det saknas luftvärn vid de millitära baserna.

Inte ens marinens prestigeprojekt, de nya kustkorvetterna i mångmiljardklassen, har ett tillräckligt luftskydd, menar Karlis Neretnieks.

Vad finns då kvar?

- Ett demonstratorsystem med den moderna Rb 23 Bamse. Ett mycket bra system med framför allt en bra omvärldsuppfattning i form av radarsystemet UndE 23. Tanken var att Bamse skulle koma in på bredden i Försvarsmakten och bl.a. användas på VIsbykorvetterna. Men budgeten tillät inte detta. I stället finns det på prov för att det ska finnas några officerare som får träna på moderna system i avvaktan på framtida utveckling.

- Ett antal Rb 97 "Improved Hawk". Detta är den gamla Rb 66/77 som moderniserats i ett antal omgångar. I grund och botten ett 60-talssystem. Även om vissa komponenter är utbytta och moderniserade så är den generationer äldre än moderna system som ryska S-400 och amerikanska Patriot. Glöm inte att en Volvo Amazon från 1960-talet fortfarande är en Volvo Amazon även om man utrustat den med fina navkapslar och en Wunderbaum i backspegeln.

- Ett antal Rb70. I stället för att bibehålla den mer avancerade Rb90 med mörkerförmåga valde Försvarsmakten att i stället bibehålla det äldre Rb70 systemet.

Knappast tillräckligt för att säga att Sverige har en förmåga. Möjligtvis så övervintrar en kaderförmåga till en framtid då försvarsbudgeten ger utrymme att skaffa mer moderna system.

Mitt förslag vore att man tittade på synergieffekter med flygvapnet. Gripen har en korthållsrobot i form av Rb98 IRIS-T som också finns i en markbaserad luftvärnsversion. Man skulle också kunna ta fram en markbaserad version av den kommande radarjaktroboten METEOR på samma sätt som föregångaren Rb71 Skyflash fanns i amerikanska marinen i form av Sparrow.

Tyvärr så finns det fler i den högsta militära/politiska ledningen som tänjer på sanningen. Faktakollen i SvD har granskat försvarsminister Karin Enströms uttalande om att "länderna i Sveriges närhet rustar ner". Hon fick gult kort för det uttalandet.

Enström verkar ha stöd för påståendet i det att en övergripande trend för staterna i Västeuropa för år 2011 – och, såvitt SvD kunnat utröna, även för 2012 - är minskade militära utgifter. Ser man till Sveriges direkta geografiska närhet har exempelvis Danmark, Tyskland, och Finland flaggat för nedskärningar.

Samtidigt är inte bilden entydig. När det gäller de baltiska länderna, med förhållandevis små försvarsbudgetar, har pendeln svängt fram och tillbaka under 2000-talet. Som i Estlands fall har flera års kraftiga nedskärningar nu följts av en ökning av anslagen.

Men även stater med klart större försvarsanslag, som Ryssland och Polen, ökar eller väntas öka sina militärutgifter, enligt Sipri. Norge är ett annat land som ligger stabilt med nivån på försvarsbudgeten enligt både Sipri och försvarsdepartementets uppgifter.

Sammantaget får Karin Enström gult ljus – hon har delvis rätt men ger samtidigt intrycket att bilden är mer entydig än det finns stöd för att påstå. Flera stater i Sveriges närhet – med Ryssland som utropstecken – skär inte ner på sina försvarsbudgetar.

Det vår försvarsminister missar i sin analys är orsaken till att länder som USA, Tyskland och Storbritannien drar ner på sin försvarsbudget. Framför allt så har det med ekonomi att göra. Krigen i Irak och Afghanistan har slitit hårt på plånböckerna och den globala ekonomiska krisen ger inte längre utrymme för en försvarsbudget som rättar sig efter behoven. Konsekvensen blir också att vi drar oss ur Afghanistan innan jobbet är helt avklarat.

Jag tycker att det är helt riktigt att försvarsmakter världen över anpassar sig till rådande hotbild. Frågan är bara om man anpassar sig till tänkt nyttjande. Eller är det bara så att nyttjandet får anpassa sig till den rådande ekonomin och att hotbilden anpassas till vad man har råd att möta? Hur omvärlden ser ut om tio år är det ingen som kan säga något om. Om man skulle våga uttrycka en viss skepsis baserad på historiska utvecklingar så kallas man bara för krigshetsare och därmed så är debatten avslutad.

Vår nya försvarsminister får akta sig för att inte hamna i samma fack som sin föregångare, som mest uttalade sig positivt för att ge ett sken av att det är Försvarsdepartementet och inte Finansdepartementet som driver den militära utvecklingen i Sverige. Tyvärr så kan man nog tolka hennes analyserade uttalande som att Försvarsmakten kan se sig i månen efter större budget i framtiden. Man ska nog vara nöjd med bibehållen budget då det är ett faktum att "länderna i Sveriges närhet rustar ned". Luftvärnet får därmed troligtvis nöja sig med dagens "förmåga" ett bra tag framöver. Avslutningsvis, grattis Luftvärnet på 70-årsdagen! Beklagar sorgen, för framtiden ser inte särskilt ljus ut.

P.S: Apropå hur även den bästa tekniken åldras så hade ett av mina favoritprogram Top Gear ett roande avsnitt där man jämförde gamla fina superbilar från 70-talet med en modern standardbil. Testen utföll inte till Ferarri modell 1970:s fördel.

Se även Wiseman och Cynisk inlägg om Agenda.

Den nya generationens krigare

I år så är det Turingåret. Turing är en legend inom kryptoforskning och logik och hjälpte bl.a. under andra världskriget till att knäcka de tyska militära kryptona.

Under andra världskriget spelade Turing en instrumental roll i att knäcka tyskarnas mytomspunna Enigma-maskin. Han var också involverad i dechiffreringen av meddelandet från bland annat Lorenzmaskinen. För sina insatser belönades Turing med officerarens rang av Brittiska imperieorden. På grund av sekretessen som fortfarande omgärdade hans arbete tilldelades han officiellt denna ära för de artiklar han skrev före kriget.

Många ser framför sig en vältränad brittisk eller amerikansk soldat som det verktyg som knäckte nazityskland, men faktum är att den något asociale Turing var en av de som bidrog mest till de allierades seger.

Kanske är det just Turing som Sverige borde använda som förebild för framtidens soldater i stället för övertränade Gröna Baskrar?

Försvarsmakten rekryterar just nu soldater för att klara av sina åtaganden i insatser liknande den i Afghanistan. Idag så befinner sig USA:s försvarsminister Hillary Clinton i Stockholm för att bl.a. diskutera Sveriges åtagande i Afghanistan. Men är det verkligen "boots on the ground" som ska vara Sveriges framtida specialitet?

I denna nya säkra värld där Sverige enligt både höga militärer och politiker aldrig kommer att möta ett hot ensam utan tillsammans med andra nationer så vore det kanske bäst att specialisera sig?

USA har under många år kritiserat Europa för att vi trots en sammanlagt försvarsbudget som är i nivå med USA:s inte lyckas bidra med ens bråkdelar av det USA kan ställa upp med i internationella insatser. Felet är att Europas länder trots säkerhetspolitiska samarbeten inom NATO och EU inte fullt litar på varandra. I stället bygger man upp redundanta nationella försvarsstrukturer och har därför inte råd att nå spjutspetsteknikerna.

Om varje europeiskt land i stället bidrog med det de är bäst på så skulle summan av de enskilda delarna bli så mycket större. För Sveriges del så vore det kanske, med tanke på vår tekniska förmåga, klokast att enbart satsa på spjutspetsarna? Varför utbilda skyttesoldater som lika gärna länder i östra Europa kan bidra med till en bråkdel av kostnaden?

Det har ofta talats om flygstridskrafter och ubåtar som exempel på dessa svenska spjutspetsförmågor. Jag skulle dock föreslå att vi fokuserar oss på något mer high-tech som dessutom är ett reellt hot mot Sverige redan idag.

Vår svenska försvarsdoktrin brukar dela upp slagfältet i mark-, sjö- och lufta/rymdarenan. Men dessutom finns informations- eller cyberarenan. Där har Försvarsmakten mest satsat på uppbyggnad av ledningssystem med mer eller mindre lyckade resultat.

Men inom cyberarenan så har det okänt för de flesta svenskar förts många strider. Under många år så har Sverige legat mycket långt fram inom såväl signalspaning som underrättelsetjänst. Under andra världskriget så hjälpte svensken Arne Beurling, på samma sätt som Turing, till att knäcka tyska krypton.

Triumfen är en tysk Geheimschreiber, en slags telexapparat med kryptering. Denna apparat är upphovet till FRA. 1940 hade Hitlers Tredje Rike ockuperat Norge. Tyskarna begärde att få använda den svenska västkustkabeln för teletrafiken mellan Norge och Tyskland. ”Protestera som bara fan, men tacka Gud för möjligheten!”, rådde Försvarsstaben regeringen.

På några veckor lyckades det svenska matematikgeniet Arne Beurling att med penna och papper knäcka Geheimschreiberns hemlighet. Dessutom konstruerade han och LM Ericsson en ”app”, en maskin som skrev ut de tyska meddelandena i klartext. Som mest arbetade 33 maskiner samtidigt med att knäcka den tyska trafikmängden.

– Man kunde läsa telegrammen i Stockholm samtidigt som de lästes i Berlin, berättar FRA:s historiker Jan-Olof Grahn. På så sätt visste Sverige om exempelvis tyska förhandlingspositioner mot Sverige och Hitlers angrepp på Sovjet 1941 i förväg.

Den senaste tiden så har nya hot dykt upp på den internationella arenan. Troligtvis är de skapade av andra länders mer aktiva cyberkrigföring. Stuxnetviruset slog ut den iranska atomforskningen. Det finns starka misstankar om att USA och Israel ligger bakom Stuxnet. Nu kommer nästa generation i form av Flame.

Spionprogrammet Flame tar skärmdumpar var femtonde sekund om man kommunicerar med datorn, det startar datorns mikrofon i smyg och spelar in ljud, det spanar efter bluetooth-apparater i närheten och letar i mobilernas telefonböcker, det lagrar tangenttryckningar, och det stjäl lagrade dokument och andra filer.

Det pratas om förbättrad kontroll på virusspridandet. Men varför inte göra tvärtom och gå till moteld? I stället för att nöja sig med ett IT-försvar, som mest sysslar med passiva skyddsuppgifter samt test av säkerhet, skapa ett IT-anfall som aktivt söker information samt bryter sig in i potentiella fiendeländers hemliga nätverk? På samma sätt som FRA får söka av trafik i etern och på Internet så borde våra Cybersoldater lära sig hacka bakdörrar och tillverka virus. Satsningar på denna typ av Försvarsmakt skulle kunna ge stor effekt för forskningen på våra högskolar samt uppbyggnad av nästa generations IT-försvarsindustri. Att aktivt leda utveckling av anfallsmetoder innebär också att vi blir bra på försvar. Detta borde vara bra inte minst för att skydda vår egen svenska industri från IT-spionage. Är det inte just detta som Försvarsmakten är till för, att skydda svenska intressen?

Försvarsmakten brukar försöka hänga med i internationella trender. För ett antal år sedan så var det atombomben, nu är det skyttesoldater. Varför inte lägga sig i framkanten på försvarsdoktrinutvecklingen och satsa på aktiv cyberkrigföring?

Jag har tidigare oroat mig över våra potentiella rekryters fysik, men om Försvarsmakten satsar på Cyberkrigarenan så är det inte den fysiska styrkan som är avgörande, utan vad som finns innanför pannbenet. Den framtida svenska soldaten kommer kanske att vara betydligt spinkigare och finnigar än dagens. Han vinner inte några armhävningstävlingar, men han är fullständigt livsfarlig med ettor och nollor. Internationella insatser skulle dessutom kunna få en helt annan innebörd, då krigföringen kan skötas från närmaste cybercafé.