Lögn, förbannad lögn och statistik

Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten går ut med moteld mot kritiken att soldaters avhopp i förtid skulle bero på den usla lönen. Men, i stället för att ta upp konstruktiva handlingsprogram för hur Försvarsmakten avser ta till alla medel för att behålla soldaterna så använder han statistik för att peka på att kritikerna har fel.

Absolut lägsta ingångslön för GSS har varit 16 150 kronor. Men att vara GSS är inget vanligt nio-till-fem-jobb. Att arbeta i Försvarsmakten innebär också att delta i övningar, beredskap och insatser utanför kontorstid. Att ställa upp på fysiskt obekväma tider och genomföra svåra uppgifter är krav som vi ställer på alla våra anställda. Och det avspeglar sig också på deras lönekonton. Det finns ingen GSS som över tid bara fått 16 150 kronor i månaden. Övningstillägg, övertid, beredskapsersättning och missionstillägg gör att medianlönen för en soldat eller sjöman, som deltar i minst en insats under en treårsperiod, har ett snitt på drygt 25 000 kronor i månaden. Lönen för en tidvis tjänstgörande GSS som tjänstgör tre veckor under en krigsförbandsövning med övningsdygnsersättning är närmare 35 000 kronor medan motsvarande person vid en insats i Afghanistan tjänar närmare 55 000 kronor per månad.

Som vanligt går statistik att använda till det mesta. Hemligheten ligger i vad man väljer att presentera samt hur den presenteras. Jag brukar ta som exempel att det statistiskt går att bevisa att skostorleken har en direkt korrelation med läsförståelsen. Att sedan ökad skostorlek oftast är kopplad till ökad ålder som i de flesta fall också innebär ökad läsförståelse är inget som man behöver redovisa i en sådan statistisk jämförelse. Statistiken säger ju allt, eller?

Det Lagersten glömmer i sin statistik är bl.a. att jämföra med andra liknande jobb. De flesta arbeten har lönetillägg och extra förmåner av olika slag. Övertidsersättning får även kassörskan på den lokala kvartersbutiken. Då jag själv jobbat i handeln kan jag meddela att åtminstone på min tid var ersättningen mycket bra. Övertid på kvällar gav 50% lönetillägg och på helger 100%. Dessutom hade man förmåner som att kunna handla i affären med personalrabatt, vilket för de med stor familj i praktiken innebar ett stort "lönepåslag". Skulle arbetsgivarna inom handelsområdet hävda att de anställda mycket väl har högre lön än de tror bara de är villiga att arbeta mer övertid så skulle nog fackförbunden skrika stopp och belägg!

Ersättningsnivåerna i Afghanistan är usla med tanke på riskerna soldaterna tar. Motsvarande soldater i t.ex. USA har bl.a. skattefrihet under insats, något Försvarsmakten inte har varit särskilt villig att kämpa för. I Afghanistan är man dessutom i tjänst 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan så frågan är hur lönen per timme ser ut? Lägger man till eventuella extra kostnader för att ta hand om familj under tid man är borta så äts de extra inkomsterna snabbt upp.

Min personliga uppfattning är att det inte är de extra lönetillägen och med dem förmågan att klara eventuella lån på bil och lägenhet som ska motivera soldater att deltaga i insatser. Grundlönen ska klara av sånt. Vad händer om det inte blir några fler insatser? Vad händer om dagens insatser á la Afghanistan/Kosovo bara är en parentes i historien? Då är lönetilläggen inte längre något att räkna med.

Med andra ord, det kritikerna har gjort är att jämföra grundlön med grundlön, vilket i detta fall är helt relevant.

Det går som sagt att hitta mycket intressant information i statistik.

Jag fick tag på en intressant skrivelse för några veckor sedan. Militärhögskolan i Halmstad har gett ut en skrivelse som heter "Tillgång till Internet för rekryter", MHS 09600:60145, 2012-09-15. Vid en första anblick så handlar den om bristen på datorer med Internetuppkoppling som GMU-soldaterna behöver dels för att kunna söka fortsatt anställning efter sin tjänstgöring eller dels säga upp sig.

Men den innehåller också intressant statistik om orsaker till soldaters avhopp. Detta baserat på avgångssamtal med 85% av de rekryter som hoppade av sin GMU under 2011.

- 28 % av avgångarna från GMU är kopplade till hälsoskäl. Detta tycker jag är mycket oroande. Lockar vi fel personer till GMU? Är GMU:n för tuff? Är dagens ungdomar för dåligt tränade?
- 19 % av avgångarna är kopplade till att rekryterna slutar för annan arbetsgivare/studier.
- 16 % av avgångarna är kopplade till brist på intresse, andra förväntningar eller vilseledande information. Även detta är oroande. Är reklamfilmerna förskönande och verkligheten tråkig? Kom ihåg att vara i strid innebär 99% uttråkning och 1% ren och skär skräck.
- 14 % av avgångarna är kopplade till familjeskäl.
- 9 % av avgångarna är kopplade till motivation eller andra orsaker i den egna personligheten. De frivilliga rekryterna saknar alltså motivation? De måste ju trots allt varit motiverade när de sökte? I varje fall betydligt mer motiverade än en hel del värnpliktiga som gjorde värnplikt mot sin vilja?

Notera att detta handlar om soldater under GMU och är därför inte helt representativt för de soldater som faktiskt har blivit anställda GSS efter sin GMU.

Anmärkningsvärt är att under 2012 har mindre än 50% av de soldater som slutat genomgått avgångssamtal.

Det jag är mest orolig över är att Försvarsmaktens budget inte kommer att räcka till för att träna soldaterna, förse dem med bra utrustning eller medge insatser. Detta kommer oundvikligen att leda till dålig motivation och för tidig avgång. Det andra orosmomentet är att ungdomar gör ett par år som soldat för att pröva på något nytt på samma sätt som man tågluffar eller jobbar något år som Au Pair.

Hur får man de som bara varit nyfikna att stanna kvar tillräckligt länge för att investeringen med utbildning ska betala sig? Varje kull måste vara med och utbilda nästa kull då det i framtiden inte kommer att finnas någon stamkår med officerare som utbildar soldaterna.

Nej kära Informationsdirektör. I stället för att fokusera på att hävda att kritikerna har fel så måste Försvarsmakten visa att man är inne på rätt väg att nå målet med ett Insatt Insatsförsvar och i mina ögon är det är en bra bit kvar för att kunna hävda det. En viktig fråga att besvara på är hur det kommer att se ut när dagens personalsystem är självbärande, d.v.s. rekryteringen av officerare, specialistofficerare och GSS bygger på frivillig GMU. De exempel som tas upp i Lagerstens inlägg är med NBG-soldater som är gamla värnpliktiga. Försvarsmakten lever fortfarande på arvet från värnplikten samt ett överskott av officerare. Om några år finns varken arvet eller överskottet kvar. Vad hjälper statistiken i det läget?

Majoriteten har alltid rätt

Officersförbundet har precis kommit ut med en rapport som visar på vad de anställda anser om sin arbetsgivare. Det är ingen upplyftande läsning.

Förtroende för Försvarsmaktens ledning och regeringens försvarspolitik faller bland officerare och soldater. Sju av tio soldater har övervägt att sluta under det gånga året.

Det framkommer när Officersförbundet idag publicerar sin medlemsundersökning. Det är första gången förbundet även undersöker anställda soldaters och sjömäns syn på försvarsfrågor och arbetet. Bland gruppchefer, soldater och sjömän, samt specialistofficerare är den främsta anledningen till att man funderat på att sluta missnöje med villkor och löner.

Vi får se om rapporten får genomslag på dagens diskussioner i Almedalen. Försvarsmaktens personalförsörjnig står på agendan.

Tyvärr så finns det risk för den vanliga överpositiva propagandan om att "rekryteringen går bra".

Den nya generationens krigare

I år så är det Turingåret. Turing är en legend inom kryptoforskning och logik och hjälpte bl.a. under andra världskriget till att knäcka de tyska militära kryptona.

Under andra världskriget spelade Turing en instrumental roll i att knäcka tyskarnas mytomspunna Enigma-maskin. Han var också involverad i dechiffreringen av meddelandet från bland annat Lorenzmaskinen. För sina insatser belönades Turing med officerarens rang av Brittiska imperieorden. På grund av sekretessen som fortfarande omgärdade hans arbete tilldelades han officiellt denna ära för de artiklar han skrev före kriget.

Många ser framför sig en vältränad brittisk eller amerikansk soldat som det verktyg som knäckte nazityskland, men faktum är att den något asociale Turing var en av de som bidrog mest till de allierades seger.

Kanske är det just Turing som Sverige borde använda som förebild för framtidens soldater i stället för övertränade Gröna Baskrar?

Försvarsmakten rekryterar just nu soldater för att klara av sina åtaganden i insatser liknande den i Afghanistan. Idag så befinner sig USA:s försvarsminister Hillary Clinton i Stockholm för att bl.a. diskutera Sveriges åtagande i Afghanistan. Men är det verkligen "boots on the ground" som ska vara Sveriges framtida specialitet?

I denna nya säkra värld där Sverige enligt både höga militärer och politiker aldrig kommer att möta ett hot ensam utan tillsammans med andra nationer så vore det kanske bäst att specialisera sig?

USA har under många år kritiserat Europa för att vi trots en sammanlagt försvarsbudget som är i nivå med USA:s inte lyckas bidra med ens bråkdelar av det USA kan ställa upp med i internationella insatser. Felet är att Europas länder trots säkerhetspolitiska samarbeten inom NATO och EU inte fullt litar på varandra. I stället bygger man upp redundanta nationella försvarsstrukturer och har därför inte råd att nå spjutspetsteknikerna.

Om varje europeiskt land i stället bidrog med det de är bäst på så skulle summan av de enskilda delarna bli så mycket större. För Sveriges del så vore det kanske, med tanke på vår tekniska förmåga, klokast att enbart satsa på spjutspetsarna? Varför utbilda skyttesoldater som lika gärna länder i östra Europa kan bidra med till en bråkdel av kostnaden?

Det har ofta talats om flygstridskrafter och ubåtar som exempel på dessa svenska spjutspetsförmågor. Jag skulle dock föreslå att vi fokuserar oss på något mer high-tech som dessutom är ett reellt hot mot Sverige redan idag.

Vår svenska försvarsdoktrin brukar dela upp slagfältet i mark-, sjö- och lufta/rymdarenan. Men dessutom finns informations- eller cyberarenan. Där har Försvarsmakten mest satsat på uppbyggnad av ledningssystem med mer eller mindre lyckade resultat.

Men inom cyberarenan så har det okänt för de flesta svenskar förts många strider. Under många år så har Sverige legat mycket långt fram inom såväl signalspaning som underrättelsetjänst. Under andra världskriget så hjälpte svensken Arne Beurling, på samma sätt som Turing, till att knäcka tyska krypton.

Triumfen är en tysk Geheimschreiber, en slags telexapparat med kryptering. Denna apparat är upphovet till FRA. 1940 hade Hitlers Tredje Rike ockuperat Norge. Tyskarna begärde att få använda den svenska västkustkabeln för teletrafiken mellan Norge och Tyskland. ”Protestera som bara fan, men tacka Gud för möjligheten!”, rådde Försvarsstaben regeringen.

På några veckor lyckades det svenska matematikgeniet Arne Beurling att med penna och papper knäcka Geheimschreiberns hemlighet. Dessutom konstruerade han och LM Ericsson en ”app”, en maskin som skrev ut de tyska meddelandena i klartext. Som mest arbetade 33 maskiner samtidigt med att knäcka den tyska trafikmängden.

– Man kunde läsa telegrammen i Stockholm samtidigt som de lästes i Berlin, berättar FRA:s historiker Jan-Olof Grahn. På så sätt visste Sverige om exempelvis tyska förhandlingspositioner mot Sverige och Hitlers angrepp på Sovjet 1941 i förväg.

Den senaste tiden så har nya hot dykt upp på den internationella arenan. Troligtvis är de skapade av andra länders mer aktiva cyberkrigföring. Stuxnetviruset slog ut den iranska atomforskningen. Det finns starka misstankar om att USA och Israel ligger bakom Stuxnet. Nu kommer nästa generation i form av Flame.

Spionprogrammet Flame tar skärmdumpar var femtonde sekund om man kommunicerar med datorn, det startar datorns mikrofon i smyg och spelar in ljud, det spanar efter bluetooth-apparater i närheten och letar i mobilernas telefonböcker, det lagrar tangenttryckningar, och det stjäl lagrade dokument och andra filer.

Det pratas om förbättrad kontroll på virusspridandet. Men varför inte göra tvärtom och gå till moteld? I stället för att nöja sig med ett IT-försvar, som mest sysslar med passiva skyddsuppgifter samt test av säkerhet, skapa ett IT-anfall som aktivt söker information samt bryter sig in i potentiella fiendeländers hemliga nätverk? På samma sätt som FRA får söka av trafik i etern och på Internet så borde våra Cybersoldater lära sig hacka bakdörrar och tillverka virus. Satsningar på denna typ av Försvarsmakt skulle kunna ge stor effekt för forskningen på våra högskolar samt uppbyggnad av nästa generations IT-försvarsindustri. Att aktivt leda utveckling av anfallsmetoder innebär också att vi blir bra på försvar. Detta borde vara bra inte minst för att skydda vår egen svenska industri från IT-spionage. Är det inte just detta som Försvarsmakten är till för, att skydda svenska intressen?

Försvarsmakten brukar försöka hänga med i internationella trender. För ett antal år sedan så var det atombomben, nu är det skyttesoldater. Varför inte lägga sig i framkanten på försvarsdoktrinutvecklingen och satsa på aktiv cyberkrigföring?

Jag har tidigare oroat mig över våra potentiella rekryters fysik, men om Försvarsmakten satsar på Cyberkrigarenan så är det inte den fysiska styrkan som är avgörande, utan vad som finns innanför pannbenet. Den framtida svenska soldaten kommer kanske att vara betydligt spinkigare och finnigar än dagens. Han vinner inte några armhävningstävlingar, men han är fullständigt livsfarlig med ettor och nollor. Internationella insatser skulle dessutom kunna få en helt annan innebörd, då krigföringen kan skötas från närmaste cybercafé.

Ett logiskt steg

En hel del verkar vara förvånade över Försvarsmaktens planer på att sänka kraven för antagning av soldater. Jag anser att det är en helt logisk utveckling.

- Varför ha samma antagningskrav för tre helt olika kategorier av anställda? Antagning till GMU sker genom att klara av fysiska och psykiska krav. Sorteringen i soldater, specialistofficerare och officerare sker efter önskemål och tidigare utbildning där soldatkategorin har lägst antagningskrav och officerskategorin högst. I slutändan så är det dock befattningens krav som styr, men eftersom PRIO ligger nere under ca en månads tid för tillfället så vet nog ingen vilka krav de olika befattningarna har längre, om inte någon var smart och skrev ut hela PRIO på papper innan driftstoppet. Försvarsmakten är helt enkelt tillbaka ca 66 år i utvecklingen där pojkar med studentexamen kunde piloter och de med realexamen eller lägre kunde bli fältflygare. Det fungerade förr och kommer att fungera igen.

- För att kunna hålla lönerna nere så kan man inte anta personal med för höga kvalifikationer. De kommer antingen att driva lönerna uppåt, eller sluta för tidigt. Bägge alternativen blir i längden för kostsamma och då kan Försvarsmakten inte räkna hem vinsterna med det nya insatsförsvaret kontra att utbilda insatsenheter vid behov.

Inse att Försvarsmakten inte har råd att ha soldater på insatser med den blandade bakgrund som man haft förr med tidigare värnpliktiga som i det civila arbetar som allt från busschaufför till civilingenjör. Nu måste man nöja sig med att lägga sig på den lägre delen av skalan. De deltidstjänstgörande kontrakterande soldaterna är en hel annan femma. Där kan vi fortfarande ha förhoppningar om en blandning som visat sig fungera alldeles ypperlig på fredsbevarande insatser i allt från Kongo till Bosnien.

Märk väl, det är inte skolgången som är avgörande om en person blir en bra soldat eller inte (jag brukar säga att jag har lyckats trots min skolgång). Det är människan i grunden samt den praktiska utbildning han eller hon får under sin tjänstgöring som är avgörande. Plockar vi bara ut bra människor och ger dem en utbildning värd pengarna så blir det bra soldater. Har vi sedan välutbildade NCO och officerare så ska även helheten bli bra. Men allt hänger på att attrahera rätt personer samt att få råd till utbildningen samt att betala löner så att alla stannar kvar tillräckligt lång tid för att ge effekt. Man brukar säga att det tar 10.000 timmar att bli bra på något. Det innebär att efter ca sex år så ger en anställd full effekt på sin position. Traditionellt sett har Försvarsmakten dock alltid lyckats förflytta duktiga personer innan dess, då grad och inte kompetens ger mera klirr i plånboken. Alternativt så har de tröttnat på systemet, slutat och gått till mer lönande civila yrken.

Tolgfors applåderar inte Försvarsmaktens planer, eller vad är det egentligen han säger?

Vi känner inte till några utvärderingar som säger att teorikraven generellt med fördel kan sänkas. Om det efterhand kommer erfarenheter som säger att det är vanligt förekommande att i alla andra avseenden mycket lämpliga rekryter hindras av att de inte nått gymnasieskolans teorikrav i något enstaka ämne, så kommer framtida utvärderingar att visa detta. Där är vi inte idag.

"Vi" Tolgfors? Jag trodde första person pluralis var tillåtet enbart för engelska kungligheter. Tidigare har vår Försvarsminister uttryckligen sagt att han inte lagt sig i dåliga personalbeslut utan hävdat att det är upp till ÖB att besluta om detta. Får se om han orkar hålla fingrarna ur syltburken denna gång.

Samtidigt, någon annanstans rycker nya rekryter in...

I samma ämne: Försvar och säkerhet, Wiseman, Peter Hammarberg, Tokmoderaten, Morgonsur, Cynisk och Sinuhe.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7

Arbetsbrist?

Hur påverkar USA:s nya försvarsinriktning Sverige?

USA erkänner att man inte längre har möjlighet att utkämpa två krig (MRC - Major Regional Contingency) samtidigt. Erfarenheterna från Irak och Afghanistan pekar på just detta.

Flash forward 60 years: the U.S. and its allies couldn’t prevail in Afghanistan – assuming they ever will – once President George W. Bush had decided to invade Iraq. “It is simply a matter of resources, of capacity,” Admiral Mike Mullen, chairman of the Joint Chiefs of Staff, told Congress in late 2007. “In Afghanistan, we do what we can. In Iraq, we do what we must.” That, in a nutshell, is a definition of a nation lacking the ability to wage and win two wars at once.

Det uppenbara är att man därför minskar fokuset på Europa = NATO och därmed indirekt EUMC och Sverige, då EU-försvaret helt lutar sig på NATO-resurser. Följden blir att Sverige kommer inte säkerhetspolitiskt kunna luta sig mot övriga Europa då de i sin tur lutar sig på amerikanska resurser som kanske inte längre finns tillgängliga. Frågan hur detta kommer att påverka ett eventuellt svenskt behov av att förstärka det nationella försvaret? Just nu anpassar vi oss att ta emot en hjälp som kanske aldrig kommer.

Men det påverkar även Sveriges möjlighet att deltaga i internationella insatser. Ta en operation liknande Unified Protector i Libyen. Där var det USA som ställde upp med Tomahawkrobotar för de inledande anfallen som slog ut luftförsvaret. Det var USA som ställde upp med stora delar av logistikresurserna i form av bl.a. lufttankning och AWACS. Dessutom var det USA som bemannade stora delar av ledningsfunktionerna inom NATO.

Sveriges försvarspolitiska inriktning bygger på att vi ska kunna "ge och ta emot hjälp" i samband med kriser i Sverige, i närområdet, i Europas intressesfär och i de operationer som FN anser att det behövs hjälp inom. Men vilka är det egentligen vi förlitar oss på att ska hjälpa oss? Kan vi ens hjälpa till om inte någon annan samtidigt gör det?

- Ett Europa som skär ner på försvarskostnaderna med 50%. Där länder som Tyskland säljer ut allt som finns i deras förråd i form av Patriotrobotar och Eurofighter-stridsflygplan eller som Storbritannien som förköpt sig på F-35, Eurofighter och nya hangarfartyg och därmed inte har råd att ha kvar de existerande stridsflygplanen i form av Harrier och Tornado som trots allt fortfarande är de flygplan som har förmåga att göra grovjobbet.

- Ett USA som minskar fokus på Europa för att i stället satsa på Asien (läs Kina och Nordkorea) samt Mellanöstern (läs Iran). Knappast operationer som Sverige önskar deltaga i. Efter de dåliga erfarenheterna med utdragna krig som binder stora resurser i Irak och Afghanistan så kommer doktrinen att ändras från "boots on the ground" till "precense on the ground". D.v.s. i stället för stora markförband som bara blir utsatta för IED, självmordsbombare, krypskyttar m.m. så sätter man in små specialstyrkor (CIA, Gröna baskrarna, Army Rangers m.fl.) som utbildar de lokala styrkorna och använder sig av UAV och stridsflyg för att få effekt i målet. Se bara på insatserna i Jemen. Vill våra svenska politiker att svenska soldater deltar i gemensamma insatser med CIA?

Det ironiska är att Sverige precis bygger om sin försvarsmakt för att passa den typ av internationella operationer som jag misstänker kommer att minska i omfattning. Handen på hjärtat hade t.ex. insatserna i Kosovo eller Afghanistan varit möjliga utan amerikansk hjälp? Det var de amerikanska (NATO) bombningarna av Belgrad samt invasionen av Afghanistan som ledde till skapandet av bägge insatserna. Utan deras hjälp så hade det varit fortsatta tandlösa FN-operationer utan mandat att ta till vapen. Samma sak gäller EU-styrkorna. Utan amerikansk infrastruktur kommer EU aldrig att kunna göra något.

Vår utrikesminister Carl Bildt hoppas på att FN kommer att ta över det som USA nu lämnar efter sig.

Kanske finns det anledning att på allvar se på möjligheterna för en förstärkt roll för FN i dessa frågor? Men det förutsätter ett säkerhetsråd som kan nå enighet om de nödvändiga besluten, och där är det långt ifrån säkert att vi är där.

Men historiskt har FN inte haft vare sig makt, ekonomi eller resurser att göra något. Liksom inom EU så finns det för många många käbblande politiker som sällan kan komma överens. Och även om de någon gång skulle komma överens om vad som ska göras så är det ingen som vill/kan hosta upp de pengar som behövs.

Carl Bildt erkänner också Europas och Sveriges behov av USA.

Men för trovärdigheten i åtagandet gentemot de olika Nato-länderna är det avgörande att det också finns andra viktiga förstärkningsresurser. Flyg- och markstridskrafter.

Och detta åtagande är viktigt för stabiliteten i Europa i dess helhet. Också vår del.

Långt innan användandet av t ex ett missilförsvar blir relevant har en konfrontation gått igenom andra faser med andra krav på resurser.

Ökade försvarssatsningar i Europa lär knappast vara aktuella i de budgetlägen vi nu ser i olika länder.

Inga internationella insatser eller i varje fall en helt annan typ av insatser innebär att vår nya yrkeskår, den heltidsanställda soldaten GSS/K, riskerar att i framtiden stå utan arbete. Behovet av välutbildade soldater för att fylla upp stora förband i insatser liknande den i Afghanistan kommer att minska. Insatserna kommer i stället att vara av tre typer som egentligen behöver en annan typ av soldat:

- Utbildningsinsatser efter att en fred skapats eller innan ett krig bryter ut. Här behövs det erfarna officerare och specialistofficerare/NCO som är vana att utbilda trupp och leda förband. Ironiskt nog så är det just denna kategori av äldre erfarna officerare som Försvarsmakten planerar att göra sig av med under 2012. Det s.k. "köttberget". Att skicka vanliga soldater är bara att glömma. Möjligtvis så kan ett fåtal komma med på samma sätt som vi har skyddsgrupper kring våra OMLT i Afghanistan. Officerarna och specialistofficerarna gör jobbet och soldaterna vaktar dörren. Men det är inga mängder soldater vi talar om och det skulle lika gärna kunna lösas av GSS/T.

- Fredsframtvingande insatser med specialförband. Här är det inte den vanlige gemene soldaten vi talar om utan jägarförband eller SOG. Tittar man internationellt så är majoriteten av dessa förband uppbyggda av underofficerare. Soldater som gjort ett antal år i vanliga regementen och som sedan via en urvalsprocess rekryterats till specialförbanden. Visst skulle vi kunna ha en massa GSS/K för att personalförsörja specialförbanden, men det vore mer logiskt att i stället rotera våra specialistofficerare inom dessa befattningar. Att rekrytera till dessa förband är nog inte så svårt. Frågan är bara hur vi får tag på rätt soldatämnen? I en stor försvarsmakt kan man plocka ut eliten av soldaterna, men att bara rekrytera elit kan bli mycket svårt. Möjligtvis kan vi ur en mängd GSS/T hitta en elit som likt reservofficerarna inom specialförbanden kan tillföra den kompetens som behövs.

- Insatser inom ramen för fredsbevarande verksamhet. Här har det historiskt visat sig att våra svenska soldater, med grunden i värnpliktssystemet och i normalfallet tjänstgörande i ett civilt arbete, har gjort ett utmärkt arbete. Den civila kompetensen som snickare, elektriker m.m. har inneburit att de är mycket mer flexibla än motsvarande amerikanska yrkessoldater. När en camp ska byggas upp så ställer de själva upp medan amerikanarna sitter på sina stolar och väntar på logistikförbanden. Dessutom så har de en lugnare attityd och är inte lika "trigger happy" då de oftast är äldre och mer erfarna människor med familj och barn. Vårt gamla värnpliktsförsvar eller våra GSS/T skulle göra utmärkt arbete bara de får ekonomi för att genomföra reputbildning och KFÖ - krigsförbandsövningar. Det var inte kvaliteten på våra värnpliktiga i sig som gjorde att invasionsförsvaret urholkades, utan kvaliteten på materiel och utbildning samt framför allt avsaknad av ekonomi för KFÖ som resulterade i värnpliktsförband med tveksam kvalitet.

Mitt förslag är därför:

- Lägg ner GSS/K eller reducera åtminstone hela konceptet till ett fåtal. Det finns inget större behov av stående förband och när det väl blir insats så kommer det alltid att behövas utbildning inför insatsen på samma sätt som vi t.ex. gör inför internationell beredskap som NBG (tränade i ett år) och Afghanistanförbanden (tränar ca 6 månader).

- Låt den stora massan bestå av GSS/T och se till att de får regelbundna KFÖ som tränar soldaterna, men också specialistofficerarna och officerarna i deras befattningar.

- Låt insatsförbanden byggas upp av officerare och underofficerare som roterar mellan insatsförband och utbildningsförband där GSS/T utbildas.

- Låt de internationella fredsbevarande insatserna vid behov bemannas av GSS/T. Det måste dock finnas en sådan pass mängd GSS/T att de frivilligt kan söka insats. Annars tror jag inte Sveriges arbetsgivare kommer att acceptera GSS/T principen om en viktig medarbetare plötsligt försvinner under ett år när han som mest behövs på arbetsplatsen.

Vi är då tillbaka till något som liknar värnpliktsförsvaret, men ändå har en viss form av beredskap för arméförbanden. Kvaliteten och mängden insatsförband beror då på ekonomin och mängden KFÖ.

"Yrke soldat" blir därmed bara en parantes i den svenska militärhistorien. Men bättre det än att börja fylla på Försvarsmakten med en kategori medarbetare som inte kommer att användas och som då bara får gå och "sparka kottar" på kaserngården. En mindre mängd GSS/K soldater behöver vi för att tillsammans med officerare och specialistofficerare kunna utbilda GSS/T. De kan efter ett par år övergå från GSS/K till GSS/T. De GSS/K som vi anställer idag kommer att få sägas upp om några år med motiveringen "arbetsbrist". De som är intresserade kan givetvis användas för att fylla på i den mängd GSS/T som kommer att behövas.

Att Försvarsmakten hela tiden måste omstruktureras beror på vårt beroende av omvärlden. Det är inte längre Sveriges säkerhetspolitiska behov som styr Försvarsmaktens förmågor. Då hela tiden omvärlden ändras så kommer vi att behöva andras med den. Tyvärr så hamnar vi allt för ofta i efterkälken. Vi reagerar och bygger om för att upptäcka när vi byggt klart att den nya strukturen endast passar förra årets mode. Alternativet är att ha en mer långsiktig strategi för Sverige och låta de internationella insatserna komma som en följd av denna strategi, men där saknas den politiska visionen.

För att avsluta med Carl Bildts ord "Också här uppe i Norden har vi ju anledning att tänka djupare i dessa termer."

Svenska exportsuccéer

Absolut Vodka, IKEA, ABBA, Volvo, Battlefield m.m. Listan med svenska export succéer kan göras lång. Att svenska bolag är duktiga på att tillverka militär utrustning som flygplan, ubåtar och terrängfordon är nog heller inte okänt. Försvarsmakten stöttar dessa exporter genom att vid behov låna ut personal. Då staten står som försäljare så kan det ske genom att hela förband hyrs ut som t.ex. Gripensupportgrupperna i Ungern, Tjeckien och Thailand eller varför inte ubåtsförbandet som lånades ut till US Navy för att de skulle kunna träna mot den nya generationens tysta ubåtar.

Men på senare år så har det börjat dyka upp nya typer av exportvaror som ligger inom gråzonerna. Vi har börjat exportera ren militär kunskap.

Neddragningar i Försvarsmakten har inneburit att en hel del välutbildade medarbetare har passat på att byta sida av staketet. De kunskaper de för med sig ligger givetvis mest inom det militära området. En hel del återanställs som konsulter. Antingen direkt till Försvarsmakten eller via FMV eller Försvarsindustrin. Om detta i praktiken innebär besparingar får någon ekonom uttala sig om. Traditionellt sett har detta mest varit överstelöjtnanter och uppåt, men på senare tid så har även specialister som t.ex. helikoptertekniker funnit en arbetsgivare som är mer nöjd med deras kunskaper.

Men med övergången till ett yrkesförsvar så kommer det att dyka upp en helt ny typ av kunskap som erbjuds och som eftersöks. Och detta inte bara inom Sverige. Det rör sig om duktiga soldater, underbefäl och officerare som vill utbilda andra Försvarsmakter eller helt enkelt jobba som s.k. "contractors" i oroshärdar som Irak eller Afghanistan.

USA har officiellt dragit sig ur Irak. Det ska inte finnas några soldater kvar. Men det vimlar av bolag som Blackwater/Xe, Halliburton/KBR m.m. som har välutbildade och välbeväpnade "skyddsvakter". Även svenska bolag har startats upp av f.d. medlemmar ur de svenska specialförbanden. Dess bolag konkurrerar delvis med de svenska militära internationella insatserna. I t.ex. den civila sjöfarten har det börjat dyka upp bolag som erbjuder beväpnade vakter ombord på civila fartyg. I brist på att länder som Sverige skickar fartyg ner till Adenviken så kan vi vara säkra på att det jobbar en och annan beväpnad svensk ombord på utländska fartyg.

Det senaste exemplet på kunskap som exporterats är de stridsbåtar som köps av Indonesiska marinen.

John Lundin är uppfödd med båtar. Pappa Allan grundade Swedeship som bland annat drev Gotlandsvarvet och Djupviks varv. Swedeship var efter den svenska varvskrisen Sveriges största privata varv.
...
Miljön är också på många sätt idealisk: lönekostnaderna för en patrullbåt liknande den svenska Stridsbåt 90 – som Swedeship byggde hälften av och nu är amfibiebataljonens viktigaste transportbåt – är 10 procent i Indonesien jämfört med 50 procent i Sverige.
...
Med färska intryck ritades och testades det missilfartyg som nu håller på att ta form och det finns svenska ingredienser. Vattenjet kommer från Östersjöbruk och det är svenska Spectremarin som utbildar personalen i att köra fort och bordningsteknik.

Spectremarin består av officerare från amfibiebataljonen som insåg att de tjänade betydligt bättre på att utnyttja sina kunskaper till att utbilda internationella besättningar än svenska soldater.

Just bordningsteknik har blivit internationellt efterfrågat i takt med att fartygskapningar världen över har ökat.

Här har ISP inget för att lägga sig i. Det är helt enkelt ett indonesiskt företag som säljer indonesiska båtar. Detta trots att en av huvudpersonerna var med och konstruerade våra svenska stridsbåtar och besättningarna utbildas av instruktörer från gamla amfibiekåren! Kanske t.o.m. delar av den bordningsstyrka som Juholt ville skicka till Libyen?

Med nedrustningen av det svenska invasionsförsvaret så har förutom officerare en hel del svensk militär materiel funnit villiga köpare runt jorden. Men hur bra koll har vi på vart materielen tar vägen? ISP kräver intyg från svenska bolag när de säljer militära produkter, men frågan är hur hård man är när FMV säljer ut överskottslager? I Libyen har man t.ex. hittat gott om belgiska vapen. Nu senast hamnade Tyskland i blåsväder när en båtslast med Patriotrobotar dök upp oanmäld i en finsk hamn.

För några år sedan sålde FMV ut sex st av våra gamla patrullbåtar av Kaparenklass till RCI Group Ltd i Storbritannien. Här är FMV annons. Ryktet säger att de var tänkta att hamna utanför Somalia som bevakningsbåtar (även om jag tror att de skulle få problem om de är långt ute till havs). Då de såldes utan motorer och utan militär bestyckning så är det osäkert om den ens räknades som militär materiel och väckte ISP:s intresse.

Det vore mycket intressant att få en redogörelse var vår sålda materiel tagit vägen. Och nu menar jag inte bara den första köparen som köpte ett paket med utrustning, utan den slutgiltiga användaren. Lika intressant vore om Officersförbundet skulle kunna göra en undersökning om vilken typ av anställning som avdankade officerare och soldater får.

Tolgfors pratar om att våra soldater ska få civila meriter och civilt mervärde av sin militära tjänst. Men de som kommer att skrika högst efter välutbildade soldater är inte civila bolag utan de som jobbar inom den grå sektorn. Och då är det inte det civila mervärdet de är ute efter utan de rent militära kunskaperna.

Man brukar säga att varje land har ett försvar. Sitt eget eller någon annans. Numera kanske man kan säga att Sveriges Försvarsmakt finns i många länder. Sverige är dock snart inte den största arbetsgivaren.

Frågan är om ISP kan sätta begränsningar på att sälja sin kunskap till utländska bolag? För anställda i civila bolag så finns det regelverk kring att byta arbetsgivare och ta med sig kunskaper från ett bolag till ett annat. För Försvarsmaktsanställda så verkar det inte finnas några sådana regler över huvud taget. Tystnadsplikten täcker mest bara operativa aspekter på hur Försvarsmakten fungerar, men stridsteknik, taktik m.m. är mer generella kunskaper.

Kanske Sverige i framtiden blir som Schweiz varit under många år. Neutralt och fredligt och en av de största exportörerna av legosoldater till alla slagfält i Europa under stormaktstiderna. Resterna av detta kan man bl.a. se av Schweizergardet i Vatikanen. Men å andra sidan så är Sverige kanske bara tillbaka där vi en gång i tiden startade då svenska "väringar" stod högt i kurs i Byzans arméer.

Military Photos

Gästinlägg: Afghanistandoktrinen släpper sitt grepp – Vad händer sedan?

Nu har moderaterna med miljöpartiet och socialdemokraterna beslutat om hur den närmaste framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan och Kosovo ska se ut.

Miljöpartiet med Peter Rådberg i spetsen talar nu stolt om hur den Svenska styrkan nu ska minskas vilket miljöpartiet velat under flera år. Vill man tro Peter Rådberg så kommer den svenska styrkan vara helt borta om bara några år (helst imorgon kanske).

Socialdemokraterna håller en ganska låg profil i ämnet. Troligtvis så beror det på att man nu aktar sig mycket noga med att få dålig publicitet i samband med utrikespolitiska beslut likt det som skedde i fallet med de svenska flyg insatsen i Libyen. Urban Ahlin kanske har lagt munkavel på sig själv? Oavsett hur den politiska retoriken låter i de olika partierna så kommer nu den svenska styrka börja minska inom drygt ett år. Kanske är det ett steg i rätt rikting för det Afghanska landet och samhället, jag väljer att lämna denna fråga obesvarad i denna artikel men det finns frågetecken.

Klart är i alla falla att Afghanistandoktrinen nu kommer att börja släppa sitt grepp om Försvarsmakten. Men vad händer med Försvarsmakten och då framför allt Armén efter 2014 när insatsen övergår till att mer stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna med mentorer än egna skyttekompanier? En självklar insats för soldater och officerare försvinner och den numera så omtalade ”insatslinjalen” bryts. Nu börjar det tona upp sig mörka mål på den hittills så stjärnklara insatshimlen som så många inom Försvarsmakten och Armén tittar upp på. För många yngre officerare och nyrekryterade soldater så är en insats (i Afghanistan eller någon annanstans) en stor dröm och en anledning till att man söker.

Nu börjar denna dröm och anledning att söka plockas bort ifrån himlen. Positiva (och kanske något naiva officerare?) säger att; det kommer alltid att komma en ny internationell insats, det måste det göra. Men kommer det komma en ny insats någon stans i världen? Och är det verkligen ett måste?

Svaret är; NJA respektive JA.

Att det blir ett NJA beror på det politiska läget som just nu råder i den svenska riksdagen. För ett ja till en insats i t.ex. Afrika krävs en bred politisk uppgörelse då alliansen inte har egen majoritet. Dessutom lyder den svenska traditionen att en insats med svensk trupp utomlands ska genomsyras av ett brett (blocköverskridande) stöd. Ett sådant stöd finns just nu inte i alla fall inte för en markinsats motsvarande den i Afghanistan. Urban Ahlin och Peter Hultqvist vill dock få tillstånd en insats i Sydsudan med ingenjörsförband. Att en sådan insats skulle bli en realitet håller jag för otroligt med tanke på vår begränsade resurstillgång på ingenjörsförband och de logistiska problemen en sådan insats omgärdas med (se tidigare inlägg på Wiseman). En Marin insats i Adenviken är betydligt mer troligt jämfört med Ingenjörer i Darfur men där återstår det att se vad resten av världssamfundet säger. Osäkerheten lär bestå då Socialdemokraterna med Peter Hultqvist i spetsen även diskuterar Sveriges roll i nästa BattleGroup. Så trots att det ”röda laget” just nu är dessarmerat pga (eller tack vare) Juholt och hans person och ledarstil kommer osäkerheten att bestå. Och vad sker efter Riksdagsvalet 2014? Frågetecken finns.

Svaret på behovet av en internationell insats för framförallt Armén var ju JA, varför? Svaret är lika enkelt som komplext. Framdrivningen av förbanden får en mycket naturlig koppling när det faktiskt finns en insats på ”insatslinjalen” att gå mot. Det här är kopplat till bland annat materiel och personal. Materielen måste vara av toppklass då det är ”skarpt läge” och personer blir motiverad att söka till Försvarsmakten och faktiskt stanna. Utan en tydligt internationell insats kommer det bli svårt att rekrytera in nya soldater och yrkesofficerare. Det är svårt att locka med att öva några veckor om året för att resten av tiden utgöra IBSS (InsatsBereddSkyddStyrka) samt vakta slotten i Stockholm. Men något är ju i alla fall positiv nu får vi ordentligt med förband som kan läsa nyss nämnda uppgifter vilket annars verkar svårt. Kanske vill beställarna att vi nu ska återgå till vår militärstrategiska doktrin?

/Fundersam

Facket ryter till!

LO ger sig på missbruket av visstidsanställning hos många svenska företag.

LO-förbunden vill i årets avtalsrörelse begränsa möjligheterna till visstidsanställning. Idag kan olika former av visstidsanställningar staplas på varandra och pågå upp till fem år. Detta vill vi begränsa till maximalt två år, skriver LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin.
...
Mest vanligt är visstidsanställningar bland ungdomar. Av alla anställda i åldrarna 16–24 år är mer än varannan, eller 53 procent, tidsbegränsat anställd. Många av de unga har varit på arbetsmarknaden ett par år och har ändå svårt att få en trygg anställning.
...
Arbetsgivarnas syn har dock ett svagt stöd hos allmänheten. Enligt en opinionsundersökning LO låtit Novus genomföra anser 53 procent att antalet tillfälliga anställningar bör begränsas till förmån för fasta anställningar.

I ljuset av detta så är det ganska så märkligt att fackförbunden gick med på att Försvarsmakten skulle få avsteg mot just 2-årsgränsen för visstidsanställning av soldater så att den kan utökas till 6-8 år. Detta dessutom för just unga som är i behov av att komma in och få en fast anställning och trygga sin framtid.

Försvarsmakten är en statlig myndighet och borde som sådan sätta en praxis på hur Sveriges arbetsgivare skall tolka de lagar och regelverk som omgärdar arbetsrätten. Än så länge så har Försvarsmakten som arbetsgivare valt att köra över facket gång på gång. Tyvärr så har fackförbunden visat sig mycket svaga och inte tagit till stridsåtgärder.

Tyvärr så finns det alldeles för många tyckare i debaten som tror att Försvarsmaktsanställda inte har rätt till samma typ av anställningsskydd som övriga arbetstagare. Helt fel! T.o.m. strejkrätten finns möjlig att ta till. Det är endast samhällskritiska funktioner där staten kan gå in och begränsa strejkrätten.

Under insats så gäller av naturliga skäl andra förutsättningar. Där finns det ibland behov av att bryta mot dygnsvila, arbetstidsavtal m.m. Med det gamla anställningsavtalet där man separerade mellan vanlig anställning i Försvarsmakten och anställning i Utlandsstyrkan så medgav det möjlighet till just dessa avsteg. Det är en av de anledningar som gör at jag är kritisk mot det nya anställningsavtalet. Det är inte bara utlandstjänst som det resulterar i, utan också möjlighet att bryta mot alla regelverk som finns avseende arbetstid. Under en insats så är man i tjänst i stort sett dygnet runt.

Det har redan varit ett antal tillfällen där Försvarsmakten som arbetsgivare hänvisat till arbetstidsavtalen som gäller under insats för att slippa betala övertid m.m. Detta inträffade bl.a. under Transportflygets inledande insats på Malta där man hämtade upp flyktingar från Libyen. Besättningarna blev mycket förvånade när de inte som tidigare fick rätt till kompensationsledighet efter insatsen. Nu var det helt plötsligt krig och inte som tidigare en del av deras vanliga tjänst.

I krig skulle möjligtvis andra villkor gälla (exakt vilka är dock oklart). Men Sverige befinner sig inte i Krig! Detta är tydligt uttalat av alla svenska politiker. Insatserna i Afghanistan och Libyen är enbart deltagande med trupp i av FN beslutade missioner. I och för sig under ledning av NATO, men likväl en insats på FN-mandat och styrt av FN-resolutioner.

Som 18-20 åring så är det ingen som tänker på sin framtid. Det är de åren då unga tar anställning som Au-Pair eller skidlärare till vidriga villkor och usel lön bara för att få se världen. Men vad händer vid 25 när man kanske vill börja skaffa familj? Jo, då är det dags för våra soldater att växla karriär. Skaffa sig en utbildning. Leva i studentrum och få studielån för att någon gång efter 30 ta stegen ut i den civila karriären. Visserligen så har man en massa erfarenheter i bagaget, men knappast några sparade pengar, lägenhet eller ens egna möbler.

Min syster har berättat att en hel del av hennes mans kollegor i RAF fick problem då de gick över i det civila livet efter sin första kontrakt. De hade helt enkelt levt ungkarlsliv. Stuckit ut på krogen varje helg och spenderat de pengar de fick över på öl. Då de hade fri bostad (till skillnad från svenska soldater) så hade de heller inte investerat i möbler eller lagt undan pengar till en insats på en lägenhet när de kom ut i det civila livet.

Ännu värre är det i Storbritannien för en NCO som får gå i militär pension efter 30 år med ett avgångsvederlag. De har dock inte rätt till civil pension förrän de uppnått samma ålder som alla andra britter. Med andra ord så blir det ett hål mellan deras militära tjänst och deras möjlighet att sluta arbeta som måste täppas till. Det är förklaringen till varför det finns många f.d. underofficerare som tjänstgör som vaktmästare på hotell och liknande.

Nu har dock RAF ett utbildningprogram där en anställd de två sista åren får på upp till halvtid gå och utbilda sig civilt på statens bekostnad (kommer något liknande att komma i Sverige?). För min systers man har detta resulterat i ett mycket bra civilt jobb där han tjänar betydligt mer än under sin tid i RAF. Men en stor faktor till hans lyckade omställning till det civila livet är hans egna personliga egenskaper. För många andra har det gått betydligt värre i arbetslöshetens Storbritannien.

Idag har Svensk Soldat ett inlägg på Armébloggen där man pekar på att Försvarsmakten behandlar soldaterna som ett låglöneyrke.

Soldatens lön utgör ett viktigt och konkret bevis på uppskattning för soldatens insats. I nuläget är soldatlönen emellertid så låg att den skulle kunna kallas respektlös. Den är betydligt lägre än i de övriga nordiska länderna och signalerar inget annat än att den individuella soldaten är oviktig, något som bärgar för försämrat självförtroende hos yrkeskåren som helhet och individuella ifrågasättanden. Att behöva oroa sig över ekonomiska svårigheter i samband med hemkomst från en utlandsmission minskar inte heller direkt risken för psykiska besvär. Social och ekonomisk trygghet har stor betydelse för soldatens möjlighet till god återhämtning.

Dålig lön. Dålig anställningstrygghet. Tuffa arbetsvillkor. Men LO/SEKO är faktiskt ett av tre möjliga fackförbund för våra soldater! Hur ska de ställa sig till sina medlemmars villkor?

Se även Svensk Soldats hemsida.

MRE

För två år sedan så skrev jag ett inlägg om stackars polska barn som fick äta gamla utgångna svenska guldburkar, d.v.s. Kalla Krigets MRE - "Meals Ready to Eat". Idag är "guldburkarna" ersatta av "grönpåsar". Konceptet är dock det samma. Mat som innehåller stora mängder fett och kolhydrater. Perfekt för en soldat i fält som förbrukar stora mängder energi, men inte alltid särskilt gott. Själv så minns jag med rysningar de små vita korvarna som simmade omkring tillsammans med vita bönor i tomatsås. Geneve- och Haagkonventionerna förbjuder nog att vi ger liknande mat till krigsfångar.

FS 18 blogg hade en föredömlig serie med inlägg där man jämförde den mat som USA, Frankrike och Sverige försåg sina soldater i fält med. Lustig nog så hamnade gourmetlandet Frankrike i botten med ett snittbetyg på 1.0. Sverige hamnade i mitten med snittbetyget 3,33 (ett svenskt lagom med andra ord). Vinnare blev USA med snittbetyget 4,0. Den svenska maten ansågs som nyttigare än den amerikanska. Men annars vinner USA på att den är lättlagad och innehåller M&M!

Men vad tycker de amerikanska soldaterna om sin egen mat? Av öknamnen att döma, inget vidare.

Complaining about the MRE has been a sport within the ranks for years. They’ve been called every derogatory name possible: Meals Rejected by Everyone. Meals Refused by the Enemy. Materials Resembling Edibles. Meals Refusing to Exit.

Men nu har amerikanska Försvarsmakten insett att maten är det som soldaterna får soldaterna att orka i strid. Därför så gör Pentagon nu en ansträngning för att få maten att smaka bättre och innehålla mer substanser för att hålla soldaterna pigga.

In addition to caffeine, military technologists are lacing food with supplements such as omega 3s and curcumin, which act as anti-inflammatories. Maltodextrin, a complex carbohydrate that gives service members a little turbo charge, is injected into an amped-up applesauce called Zapplesauce.
...
Natick scientists doubled the number of MRE options from 12 to 24, started asking soldiers for feedback and paid closer attention to not only the way meals tasted but how they looked. Salmon should not resemble the worn spot of a catcher’s mitt. Even when people are shooting at you in the desert, potatoes should beckon like scrumptious little pillows. Tabasco sauce is meant to enhance — not mask — flavor.

Själv så lärde jag mig under gröntjänsten att förutom en rulle toapapper så var det bästa man kunde ha i ryggsäcken en liten burk med kryddor. Med lite smak så går det mesta att äta.

Nej, det är nog inte maten som kommer att locka ungdomar att ta anställning i Försvarsmakten. Numera så har de gamla mässarna lagts ner på regementen och flottiljer till förmån för den billigaste leverantören man kunde hitta. Inte ens i Flottan så lär maten hålla samma höga klass som förr. Fartygscheferna brukade förr locka till sig värnpliktiga som i det civila arbetade som kockar, ibland t.o.m på stjärnkrogar. Men med värnpliktssystemets slopande så lär det kulinariska utbytet av kunskap vara lika med noll. Frågan är vilka som ska representera Sverige i det militära kocklandslaget i framtiden? Sodexo?

Mat går givetvis att använda till annat än att äta. Under värnplikten så var ett kul skämt att slänga ner en burk med leverpastej i skorstensröret på kaminen på någon av de andra gruppernas tält. Efter en stund så exploderade burken och det for leverpastej i en liten fontän över tältet. Vad gör man inte för lite humor i tristessen? Även de mest barnsliga aktiviteter är kul i fält. I USA tillverkar man MRE bomber med hjälp av värmesatsen som kokar då man tillsätter vatten.



Hmm... undrar om det är särskilt smart att försöka skrämma en afghan med något som smäller?