Distansarbete

I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV - Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen "drönare").

Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.

För det första är själva begreppet "obemannat" fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI - Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.

Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).

Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.

Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.

Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.

De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.

Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.

Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.
  
Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.

RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.

Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.

Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.

I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.

Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.
  
En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.

Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.

Liknande misstag har gjorts förr. F-4 "Phantom II" hade i sina första modeller ingen intern kanon. "Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt". Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 "Sidewinder" och AIM-7 "Sparrow". Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).

Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.

Se även gästinlägg hos Wiseman.

SvD

Ett projekt lagt på is

I mitt lilla hobbyrum har jag en hel del pågående projekt. Ett av de som jag tycker är mest intressant är en fattigmans UAV. Min tanke var att kombinera ett radiostyrt flygplan med en Androidmobil eller iPhone. Bägge typerna av mobiltelefoner har ett par intressanta egenskaper som skulle kunna göra dem till en intressant "hjärna" i en hemmabyggd UAV.

- GPS för navigering.
- Accelerometrar för att hålla flygplanet på rätt köl. (Gör man det enkelt för sig kan man i stället för ett vanligt radiostyrt flygplan använda en fyrpropellig farkost med inbyggd funktion att hålla balansen).
- Tillgång till högupplösta terrängdatabaser via t.ex. Google Earth (även om Apple nu håller på att slänga ur Google ur sina produkter).
- Kamera för att dokumentera omgivningen runt flygplanet.
- 3G/4G telefoni med möjlighet att ta emot och sända data via Internet.

Det enda som saknades var en app för att kombinera dessa funktioner till en variant av tröghetsnavigering där flygplanet på långa hålls styrs med hjälp av positions- och höjduppdatering, samt ett interface mellan telefonen och styrservona i radiostyrningen. Min tanke var att antingen koppla detta via Bluetoth eller helt enkelt en kabel direkt till telefonens dataport.

För start och landning så fungerar det nog bäst med en vanlig radiostyrning. Men en kanal på radiosändaren skulle kunna nyttjas för att stänga av/sätta på tröghetsnavigeringen och gå över till att styra flygplanet via geografiska koordinater. Man skulle på så sätt kunna ha en radiosändare på fältet där man skickar iväg UAV:n och en annan på det fält där man tar emot den.

Men så såg jag att Rikspolisstyrelsen har börjat få upp ögonen för liknande idéer. En hemmabyggd UAV skulle lätt kunna användas för smuggling eller t.o.m. för att leverera små fjärrstyrda bomber.

Enligt Transportstyrelsen är det en fråga för Polisen, men någon kontroll sker ännu inte.

– Det är något man måste hålla ögonen på för att se vart utvecklingen leder och hur metodik och lagstiftning hänger med om det uppstår problem, säger Björn Lidö.

Även svenska Säkerhetspolisen har ögonen på privatdrönarna.

– Vi ser utvecklingen som problematisk, framförallt när det gäller att skapa bra och billiga förutsättningar för avlyssning, kartläggning och störning av elektronisk utrustning, säger Sara Kvarnström, pressekreterare vid Säpo.

Om man går in på RC Flygförbundet hemsida och läser diskussionerna kring FPV - First Person Video så finns det en hel del frågetecken.

Uppdelningen mellan modellflyg och UAV/UAS är inte helt tydlig. Läser man Transportstyrelsens regelverk om UAS så borde ett modellflygplan som opereras inom synhåll från operatören och med en vikt < 1,5 kg klassas som en UAS kategori 1A. Följer man RC Flygförbundets säkerhetsregler så uppfyller man nog det mesta av kraven på en UAS kategori 1A. > 7 kg klassas ett modellflygplan som UAS kategori 2 och då börjar det krävas riktiga tillstånd. (Ta en titt på videon längst ner för att få en hum om hur stora modellflygplan som finns på marknaden). Mitt lilla hobbyprojekt skulle klassas som kategori 3 och där är regelverket mycket hårt.

Så det är nog bara att lägga projektet på is tills dess att regelverket är utklarat. Annars så hamnar jag nog på Rikspolisstyrelsens onda lista.

I USA har luftfartsmyndigheten FAA redan gett tillstånd till polis och andra myndigheter att använda drönare i hundratals fall, och nyligen gav kongressen FAA i uppdrag att ta fram ett regelverk för kommersiell användning. Myndigheten uppskattar att det kan komma att finnas 30 000 sådana drönare i luften i USA kring 2020.

P.S: Benämningarna på ombemannnade flygplan varierar kraftigt. UAV - Unmanned Airborne/Air Vehicle, UAS - Unmanned Airborne System eller RPV - Remotely Piloted Vehicle är bara ett par av de som används. Själv så föredrar jag fortfarande UAV.

Klor till "Örnen"

Vår nya UAV "Örnen" har redan tagits i tjänst i Afghanistan. I Försvarsmakten så går den under namnet TUAV eller UAV 03. I USA så heter den RQ-7 Shadow 200B.

Shadow 200 är i dagsläget en ren spanings UAV. Den är helt enkelt för liten att bära vapen. Men nu har den amerikanska armén tröttnat på att se terrorister stå och vinka åt dem, då de vet att en UAV i sig själv sällan gör stor skada (Den kan givetvis indirekt skada då den kan styra andra typer av insatser. I Irak 2003 gav irakiska förband upp och viftade med vit flagga åt UAV:n då de visste att efter ett par sekunder så riskerar de få artillerigranater på den plats som UAV:n har hittat). Man har därför beslutat att utveckla vapen som passar även RQ-7 Shadow.

That experience prompted the marines to launch a combat demonstration aimed at proving the feasibility of dropping guided bombs weighing under 11.5kg (25lb) from the RQ-7. The plan was delayed several months by policy reviews of treaty compliance, but cleared by the US State Department last July.

In late December, the army awarded AAI a $10 million contract on behalf of the marines to start working on the demonstration. The funding covers a 12-month first phase, which will install and certificate the RQ-7 to drop weapons. A follow-on, $7 million contract will then be awarded to deploy eight armed RQ-7s to Afghanistan, Reid said.

The marines' interest in weaponising the RQ-7 has sparked a cottage industry of miniature guided weapons, including the ATK Hatchet, MBDA Saber and Raytheon small tactical munition.

ATK Hatchet miniatyrbomb

Faktum är att dessa typer av vapen även skulle kunna vara intressanta för tungt stridsflyg. Dels så är de så små att det går att bära massor av dem och de kan få plats internt i flygplanet eller i särskilda kapslar, vilket är bra för radarsignaturen. Jag skulle kunna tänka mig att stealthanpassade flygplan som t.ex. F-35 borde vara mycket intresserade, då de inre lastutrymmena inte rymmer särskilt mycket. SDB - Small Diameter Bomb utvecklades just för F-35 och eventuellt F-22. Dels så har de en mycket liten sprängladdning, vilket är mycket bra för att minska risk för skada på tredje person. Insatserna kan därmed göras närmare egen trupp och civila. Enda orostecknet är att miniatyriserade målsökare kanske inte är lika robusta som fullstorlek och därmed så ökar risken för en miss av målet. Detta är just faran med precisionsinsatser. Man lockas att göra insatser för nära personer och byggnader som inte är accepterbara mål. Ett tekniskt fel eller en felaktig koordinatinmätning alternativt ett rent misstag där någon pekar ut fel hus leder till katastrofala resultat vilket vi har sett gång på gång i Afghanistan, Irak och Pakistan.

MBDA Saber

Dessa vapen må vara bra i fredsbevarande/fredsframtvingande insatser. Men de är inget att ha i ett krig mot en välbeväpnad motståndare då de knappast ens skrapar på ytan på en stridsvagn eller en nedgrävd bunker. Å andra sidan så ger de flygstridskrafterna en bredare skala av insatser. I dagsläget så saknas ett mellanting mellan "Show of Force", d.v.s. överflygningar i hög fart eller fälla facklor för att visa att man finns som ett hot, och att släppa skarpa 125 kilos bomber.

Det här kan innebära en intressant utveckling. Svenska politiker verkar inte vara särskilt sugna på att låta svenskt stridsflyg släppa bomber, vilket visas av begränsningarna i Libyeninsatsen. Å andra sidan så tvekar man inte att låta svenska FAC - Forward Air Controllers leda insatser med utländskt stridsflyg i Afghanistan! Vad är egentligen skillnaden? I praktiken så är piloten och flygplanet bara en "dum" bärare av vapen. De fäller bomber på det mål som FAC:en pekar ut. Är det insatser med GPS-bomber så behöver de inte ens se målet, bara lita på att koordinaten verkar rätt.

Eftersom vi redan har UAV-03 nere i Afghanistan och svenska soldater bevisligen får leda insatser med bombflyg så vore det rätt så logiskt att även beväpna våra UAV:er på samma sätt som USA kommer att göra. På så sätt så har svenska förband en resurs tillgänglig utan att behöva vänta på att det finns ett stridsflygplan eller en UAV från någon annan nation ledig för en insats. Nu är i och för sig UAV, stridsflyg och helikoptrar en gemensam ISAF resurs, så det kan innebära att svenska UAV:er i framtiden får fälla bomber på uppdrag av andra nationers trupp. Men eftersom UAV-förbandet på samma sätt som de svenska helikoptrarna finns grupperat i närheten av det svenska markförbandet så ökar trots allt möjligheterna för att få en resurs när man behöver den.

Men när det gäller UAV så kan man tyvärr inte alltid räkna med att den finns tillgänglig. Det är inte helt problemfritt att flyga med en UAV. Jämfört med stridsflygplan så havererar de betydligt oftare.

Men Shadow är också den UAV-typ som kraschat oftast. Under USA-invationen av Irak kraschade totalt 200 UAV-farkoster varav 89 Shadow-plan, enligt dokument som Wikileaks publicerat.

Trots att Örnen inte har varit i tjänst särskilt länge i Afghanistan så har den redan varit med om minst ett haveri.

Det var vid en flygning tidigt på morgonen söndagen den 21 augusti som ”piloten” i sin dator på marken fick felvarningar som indikerade motorstopp på det 170 kilo tunga planet.

Han lyckades styra planet i glidflykt några kilometer till ett fält nära staden Balkh, där det lätt skulle kunna landa.

Det blev en kontrollerad nödlandning men ändå skadades planet allvarligt, rapporterar Försvarsmakten på sin hemsida.

Liksom våra nya HKP 16 Blackhawk så gick UAV 03 mycket snabbt att köpa in till Försvarsmakten. Detta därför att man köpte ett beprövat system som finns på marknaden. Nu kan det finnas färdiga lösningar på marknaden att beväpna våra UAV:er med. Frågan är om Försvarsmakten kommer att hänga på denna senaste trend? Insatser med UAV är trots allt det som framtiden bär i sitt sköte. "Örnen" har just nu skarp syn, men den skulle också kunna få vassa klor.

Hmm... "Eagle Claw" får mig att tänka på ett klassiskt misslyckande...

Se även tidigare inlägg om "Örnen".

Flight Global, UAS Vision, Unmanned

Maskirovka? (uppdaterad)

En av den senaste veckans intressantaste händelser var Irans uttalande om att de lyckats få tag på en av USA:s hemligaste spaningssystem, en UAV RQ-170 Sentinel. Det har rått en viss förvirring i medias rapportering i denna affär. Dels givetvis beroende på falsk propaganda från både Iran och USA och dels beroende på att man blandade ihop RQ-170 med den mer officiella Boeing X-45 J-UCAV. Iran spädde på det hela med att visa upp videofilmer som var kopior av Lockheed Martins reklam för Polecat, ett projekt som avbröts då det enda provexemplaret kraschade 2006.

Även om hela historien bara är byggd på missvisande information så är den ett bra exempel på informationsoperationer där Iran har satt en viss press på USA.

Första gången en Sentinel dök upp i allmänhetens ögon var på bilder från Kandahar i Afghanistan. Den döptes då till "The beast of Kandahar". Det uppges nu att den opereras från flera håll i världen. Enligt en del källor var RQ-170 inblandade i operationen i Pakistan där Usama bin Laden dödades.

RQ-170 Sentinel fotograferad i Khandahar

The aircraft is operated by the 30th Reconnaissance Squadron at the Tonopah Test Range in Nevada, where the Air Force has operated numerous classified aircraft, including the Lockheed F-117 and captured foreign aircraft. The drone is also operated by the 432nd Wing at Creech AFB, the primary operating base of the Air Force's mainstay UAVs, General Atomics Aeronautical Systems' MQ-1 Predator and MQ-9 Reaper.

Det finns också spekulationer om att Lockheed Martin (eventuellt i samarbete med CIA) driver ett eget testfält vid Yucca Lake i närheten av Tonapah Test Range.

Several classified Lockheed UAVs, including the Polecat technology demonstrator and RQ-170 Sentinel, were tested at airfields on the range, though the specific airfields have not been disclosed. The RQ-170 is operated by US Air Force units at Creech AFB and Tonopah Test Range airfield, both nearby. Lockheed also manufactures the Hellfire missile, which is standard equipment on US Predator and Reaper aircraft.

Efter det att USA slutade flyga SR-71 så har det funnits spekulationer om vilken typ av system som tagit över rollen av strategisk spaning över väl försvarade områden som t.ex. Nordkorea och Iran. Det verkar som Sentinel kan vara ett sådant system. F-117 var en väl förborgad hemlighet under många år och SR-71 föregångare A-12 flögs under flera år i CIA regi under en s.k. "Black Ops" budget som gjorde att det hölls hemligt även för amerikanska senaten.

RQ-170 Sentinel i luften

Vad är det då egentligen som har hänt? Iran hävdar att man lyckats hacka sig in i Sentinelen och på så sätt ta över styrningen och lyckas landa UAV:n (läs den officiella kommentarer på Sepah News). USA hävdar i sin tur att haveriet berodde på ett mekaniskt fel. NATO/ISAF erkänner dock ärlig att en UAV kraschat i Iran efter att man tappat kontrollen över den.

Om det är någon typ av offensiv operation som fått UAV:n att krascha så är det troligtvis i form av störning och eventuellt mikrovågsvapen som bränt sönder elektronik. Att ta över själva länken är mycket svårt, då den går via satellit. Det finns rykten om talibanerna har hackat ROVER-datalänkar och på så sätt kan se den videobild som länkas ner från UAV och flygplan ner till marken. Men steget är långt till att ta över styrningen. Då måste du ha spioner inom Lockheed Martin som lägger in någon slags bakdörr i koden alternativt känna till hur datalänkarna är uppbyggda. Virus är ett alternativ (USA har stora problem i Irak och Afghanistan med virus), men för att ett virus ska ge effekt måste det vara anpassat till det system den ska attackera. Att störa ut GPS och mottagare hjälper heller inte så mycket då stora UAV:er har tröghetsnavigering och automatisk navigering om länken skulle försvinna. Det finns dock tecken på att Iran köpt in det ryska störsystemet 1L222 Avtobaza.

Only six weeks ago, Russia announced delivering the Avtobaza ground-based electronic intelligence and jamming system (shown above) to Iran.
...
The Avtobaza, moreover, is designed to jam side-looking and fire control radars on aircraft and manipulate the guidance and control systems of incoming enemy missiles. It would be the perfect tool to target and perhaps infiltrate the communications link that allows a UAV to be controlled from a remote location.

Att en UAV kraschar är inte direkt ovanligt. Då det inte finns någon pilot ombord så är det mer eller mindre omöjligt för en operatör att hantera situationen om ett mekaniskt fel eller fel i mjukvaran uppstår. Detta på grund av de stora fördröjningar som finns vid styrning via satellit.

Skulle länken av någon anledning försvunnit så har en UAV oftast någon typ av "fail-safe" som styr den till ett känt område för nödlandning. Mindre UAV:er har en fallskärm som kan få den att kontrollerat falla till marken om styrningen upphör. I en hemlig UAV som denna så borde det dessutom finnas någon typ av mekanisk auto-destruktion för att spränga UAV:n och dess sensorer hellre än att riskera att bilder, krypton m.m. hamnar i fel händer.

Det märkliga är att de bilder som Iran visar upp visar en i stort sett oskadad Sentinel. Det finns en buckla på höger vinge och den ligger på en ställning, vilket indikerar skada på landställen. Men annars så verkar den hel. Detta motsäger USA:s tes om mekaniskt haveri. Det motsäger också alla spekulationer om att den skulle ha blivit nedskjuten. Skadorna borde ha blivit mer omfattande. Möjligtvis om den har hamnat i någon typ av spinnmanöver med låg fallhastighet så han islaget bli mer eller mindre mjukt. I och för sig så finns det exempel på haverier även med svenska flygplan där flygplanet varit mer eller mindre oskatt. Jag minns t.ex. ett haveri med en dansk RF-35 Draken som inträffade i USA. En testpilot på Edwardsbasen fick slut på bränsle (inte helt ovanligt fel i en 35:a) och sköt ut sig på lång final. Flygplanet gledflög (på det sätt som en 35:a kan glidflyga) och landade i den mjuka sanden på de bägge fälltankarna. Resultatet blev två skadade tankar och ett flygplan som kunde ha tagits i drift igen.

Vad som är mest troligt är att det rör sig om en gigantisk Maskirovka. USA tappar en UAV över Iran, vilket inte är en helt osannolik händelse. Den kraschar och iranska myndigheter hittar vraket. Man bygger snabbt en skala 1:1 modell av UAV:n för att kunna hävda att den har tagits över i oskatt skick. Detta kommer givetvis att få USA att svettas då man vet att innehållet kommer att hamna i fel händer som t.ex. Kina (som redan har byggt en RQ-170 kopia kallad Wind Blade). Dessutom kommer det att få USA att tveka att fortsätta använda sina UAV över Iran innan man med säkerhet kan kontra de eventuella metoder som Iran hävdar att de har förmåga till. Dessutom så är det nog ett sätt att bygga upp den iranska självkänslan efter attacken av Stuxnet-viruset som USA och Israel med stor sannolikhet ligger bakom.

Det intressanta är att se vad detta resulterar i. Nedskjutningen av Gary Powers U-2 över Sovjetunionen 1960 visade att hög höjd inte var ett tillräckligt skydd. Detta resulterade i utvecklingen av SR-71 som kombinerade hög höjd med hög fart och därmed var mer eller mindre okänslig för både luftvärn och jaktflyg. Sentinel förlitade sig nog på en kombination av hög höjd och viss Stealth-förmåga. Bevisligen räckte detta inte till. Jämför man med t.ex. Boeing X-45 signaturanpassade luftintag så är Sentinel inte fullt Stealthanpassad.

För USA kan det uppstå problem då den nya strategin för att slå ut den globala terrorismen verkar vara att operera med UAV och små specialstyrkor. Man vill inte göra om misstagen med Afghanistan och Irak. Detta pågår just nu på ett flertal ställen runt jorden. Nordkorea, Pakistan, Iran, Jemen och Somalia är bara ett par exempel. Jag kommer att återkomma med fler inlägg om användningen av UAV i hemliga operationer och den påverkan det kan få på den civila luftfarten.

Se mer spekulationer hos Gyllenhaal, Försvar och Säkerhet, Livefist, Danger Room och David Cenciotti.





SvD, DN1, DN2, Fligh Global

Uppdaterad 11-12-17, 15:54
Mer detaljer börjar komma ut om Irans påstådda kapning av en RQ-170. Wired citerar en artikel i Christian Science Monitor (även fast jag anser att kristendom inte har mycket med vetenskap att göra med tanke på deras syn på utvecklingsläran).

On Thursday, the Christian Science Monitor published an interview with an Iranian engineer who claims that Iran managed to jam the drone’s communication links to American operators by forcing it to shift into autopilot mode. With its communications down, the drone allegedly kicked into autopilot mode, relying on GPS to fly back to base in Afghanistan. With the GPS autopilot on, the engineer claims Iran spoofed the drone’s GPS system with false coordinates, fooling it into thinking it was close to home and landing into Iran’s clutches.

Rent tekniskt är detta mycket möjligt. Dock så har jag vissa tvivel:

- Att störa ut en GPS-signal är inte särskilt svårt. Att lura en civil GPS-signal är en smula svårare, men heller inte helt omöjligt. Har Iran knäckt kryptot i den militära GPS-signalen så har USA och större delen av västvärlden problem. Militär GPS används inte bara för att styra flygplan och UAV:er utan även för att styra bomber som t.ex. GBU-39/GBU-49 och granater som Excalibur.

- Ett flygplan och en UAV har oftast ett TN - tröghetsnavigeringssystem som komplement till GPS. Om positionsinmätningen skulle skilja för mycket mellan TN och GPS så bör systemet lita på TN. Nogranheten är sämre, men det är betydligt mindre känsligt för Jamming/Spoofing.

But Iran might not have had to break the encryption on the P(Y) code in order to bring down a drone. According to Richard Langley, a GPS expert at the University of New Brunswick in Canada, it’s theoretically possible to take control of a drone by jamming the P(Y) code and forcing a GPS receiver to use the unencrypted, more easily spoofable C/A code to to get its directions from navigational satellites.

“GPS satellites transmit on two legacy radio frequencies,” Langley explains. The unencrypted C/A code used by most civilian GPS unit “is transmitted only on the L1 frequency. The encrypted P code for so-called authorized military users is transmitted on both the L1 and L2 frequency.”

"Ryktet om min död... (uppdaterad)

...är betydligt överdriven", sägs Mark Twain en gång i tiden ha sagt. Det samma kan sägas om det bemannade stridsflyget. Många förståsigpåare tror att man genom att bara titta på den senaste tidens konflikter kan dra slutsatsen att det bemannade stridsflyget är en kuriosa som vi snart kan lägga till historien på samma sätt som tjock-TV och Raketost. Framtiden heter UAV - Unmanned Aerial Vehicle, UAS - Unmanned Aerial System, UCAV - Unmanned Combat Aircraft eller RPA - Remotely Piloted Aircraft (som nog är den bästa benämningen eftersom den visar på att det fortfarande finns en människa med i loppen om än på avstånd med de begränsningar det medför med tidsfördröjningar och försämrad omvärldsuppfattning.)

Tyvärr så bygger många av dessa antaganden på rena felaktigheter och andra på missförstånd baserat på dålig förståelse för den taktiska situationen.

Om vi börjar med felaktigheterna.

Denna utveckling, liksom den dyrbara pilotutbildningen, har främst i Israel och USA lett till konstruktion av så kallade drönare, förarlösa plan som nu använts mycket i Afghanistan och Pakistan. De är mycket mindre, avsevärt billigare och synbarligen ofta effektiva, även om de är beroende av datastyrning och ett avancerat underrättelsesystem, som i sin tur förutsätter satellitkapacitet.

En UAV är varken billig eller särskilt liten. Framför allt inte de som kan bära vapen och som därmed kan ersätta ett stridsflygplan. En MQ-9 "Reaper" har en vingbredd på ca 22 meter, att jämföra med en Gripens ca 10! Den har en maxhastighet på 260 knop jämfört med Gripens ca 700 knop. Den kostar ca 200 miljoner/st, vilket är ganska exakt vad en Gripen kostar! Reaper opereras för närvarande enbart av USA, Storbritannien och Italien.

En UAV division är heller ingen liten enhet att organisera. I Libyen så opererade det svenska förbandet med ca 140 personer för att hantera 5-8 stycken Gripen. Men faktum är att de flesta var stabspersonal och stödfunktioner. Piloter, tekniker och underrättelsepersonal utgjorde mindre än hälften av styrkan. Dessutom hade förbandet kunnat ökas till en full division på ca 15-20 flygplan bara genom att tillsätta ett antal piloter och tekniker. Motsvarande UAV-division består av ca 250 man. D.v.s. ca 3 gånger så stor enhet som en Gripendivision/kompani. Anledningen är bl.a. de komplicerade kommunikationsutrustningar som krävs för att leda UAV på långa håll via satellit.

Att utbilda en UAV-operatör är något billigare än en pilot, men inte så mycket billigare som man skulle kunna tro. För större UAV-system så kräver många länder att operatören har genomgått pilotutbildning. Detta för att han ska ha en förståelse för hur man opererar en UAV i ett luftrum där det även flyger omkring helikoptrar och stridsflyg. USAF roterar även piloter som flyger t.ex. F-16 till UAV-divisioner som operatörer. US Army som flyger mindre spanings-UAV:er (jämförbara med vår senaste UAV 03 Shadow 200 "Örnen") har inte detta krav. Där räcker det med en ren UAV-inskolningskurs som dock innehåller mycket av den teori som piloter får läsa. I Sverige krävde man erfarenhet av modellflyg för SUAV "Falken". Kostnaden för flygutbildning beror på timpriset på det system man skall operera. Jag tvivlar på att en Reaper är så mycket billigare än en Gripen per flygtimme om man inte bara fokuserar på flygbränslet där UAV:er har en stor fördel.

Ett modernt UAV-system är tekniskt avancerat och drabbas därför av minst lika många problem som ett bemannat flygplan. Dock så finns det ingen pilot ombord som kan lösa dessa problem. I Afghanistan så läser man ofta om havererade UAV:er (vi har råkat ut för detta även med vår svenska UAV). Frekvensen havererade stridsflygplan är betydligt lägre. Inte för att de undvikit tekniska problem, men för att piloten ombord har lyckats ta sig hem.

Tittar man sedan på den mest extrema UAV:n som finns på marknaden, d.v.s. RQ-4 "Global Hawk" (som även Tyskland köpt under namnet "Euro Hawk"). Vingspannet på denna är nästan 40 meter. Anskaffningspriset på en bra bit över en miljard per st! Vad driftskostnaden per flygtimme ligger på vågar jag inte ens gissa.

UAV med stridsförmåga kan därför knappast klassas som vare sig små, billiga eller enkla att operera.

Varför använder man sig då av UAV? De har två stora fördelar.

- Uthållighet. En pilot behöver äta, dricka (lätta på trycket) och framför allt sova. En UAV kan styras på håll och besättningen bytas av för att kunna ta fikapauser. Under ett uppdrag kan det vara flera besättningar som byts av i skift.

- Fara. Om det är ett uppdrag där man inte vill riskera en pilots liv eller råka ut för den politiska katastrofen att få en pilot uppvisad i TV som krigsfånge så är en UAV ett bra alternativ. Observera om det är ett mycket viktigt uppdrag där man vill garantera att målet nås så kan det vara mer rätt ett sätta in ett bemannat flygplan då piloten kan genomföra uppdraget även om något går fel.

Som man säger i USA. UAV är bra på uppdrag som är "Dull, Dirty and Dangerous".

Blir det bättre i framtiden? Nja, snarare så går det åt andra hållet. Framtidens UAV kommer att ha jetmotor (ökar hastighet, men minskar uthållighet), stealth (ökar kostnad) och mer sensorer (ökar kostnad).

Hur är det då med den taktiska analysen?

Vad som hände i Kosovokriget 1999 och vad som hänt i Libyen i år är relevant för de slutsatser som den framstående israeliske militärhistorikern Martin van Creveld, drar i sin bok The age of air power.
...
Utvecklingen av motmedlen – luftvärn och framför allt så kallade surface-to-air-robotar – gör även de moderna flygplanen sårbara. Ett hypermodernt bombplan som skulle vara osynligt på fiendens radar sköts likafullt ner av serbiskt luftvärn 1999.
...
Men det är lika klart att Nato knappast utan rebellernas insatser hade kunnat driva bort diktatorn från Tripoli, om man inte genom än mera intensiva bombningar i de stora städerna velat riskera internationella fördömanden. Även om alliansen kan beteckna Libyenoperationen som en framgång har motståndaren varit en tredje rangens krigsmakt.

Är de internationella insatserna som skett efter Gulfkriget 1991 verkligen relevanta att ta med som hotbild för hur krigen ser ut i framtiden? Framför allt hur ett eventuellt angrepp mot Sverige eller ett krig i närområdet skulle se ut?

Det man glömmer är att i Gulfkriget 1991, Irakkriget 2003 och Libyeninsatsen 2011 (inte ett krig enligt svenska politiker) så föregicks flyginsatserna av massiva anfall med kryssningsmissiler och enstaka anfall med Stealthflyg (F-117 och B2). När väl jaktförsvaret, det avancerade luftvärnet, radarstationer och ledningsystem var utslagna så övergick det till en mer "enkel" fas där man opererar på medelhög höjd (ca 6000m) och fäller precisionsbomber där man är utanför verkan av handburna IR-robotar och eldrörsluftvärn.

I Afghanistan så finns det knappt något luftvärn att bekymra sig om. Därför så kan UAV:er flyga omkring mer eller mindre obehindrat. Det förekommer dock obekräftade uppgifter om att talibanerna lyckats skjuta ner UAV med eldrörsluftvärn (de har tillgång till ryska 20 mm system).

Kosovo 1999 är ett intressant krig. Serberna visade bl.a. med mycket god maskeringsteknik att underrättelseinhämtning via satellit och UAV inte fungerade särskilt väl. Nedskjutningen av den amerikanska F-117 gjordes med ett SA-3 batteri som har möjlighet till ledning av robot via optisk sökare. Det finns inte någon stealthteknik i dagsläget som kan förhindra detta. Det är en av anledningarna att man fortfarande opererar Stealthflygplan till största delen på natten.

Försöker man sätta in UAV:er mot en mer kvalificerad motståndare så är de en enkel match att skjuta ner. Georgien fick bl.a. UAV:er nedskjutna av ryskt jaktflyg 2008, se nedanstående video.

Själv så brukar jag säga att "man kanske inte vinner ett krig med enbart luftstridskrafter, men utan dem så förlorar man det garanterat".

Någon kanske ställer sig frågan varför ISAF inte kan besegra talibanerna i Afghanistan trots att de saknar allt vad stridflyg heter.

Det finns två förklaringar.

-För det första så saknar talibanerna allt vad strategiska mål heter. Att slå ut enskilda krypskyttar med laserstyrda bomber är inte bara bildligt talat som att skjuta myggor med kanon.

- För det andra så har de tiden på sin sida och behöver bara undvika större strider. De kan nöja sig med att störa ISAF med små nålstick under tjugo års tid. Sedan när ISAF förr eller senare drar hemåt så kan de gå till attack igen. Militärt sett slogs talibanerna ut redan 2001, men sedan så har ISAF inte lyckats vinna freden genom att få igång en fungerande regim. Samma sak kan hända i Libyen om man inte lyckas få koll på de vapen som finns i omlopp.

Vad ska man då använda UAV till?

Jag tror på en framtida kombination av bemannat och obemannat/fjärrstyrt flyg. En uppgift som UAV är lysande för är s.k. "Over the hill" spaning. D.v.s. att stödja en skyttegrupps framryckning. Detta löses med hjälp av micro-uav liknande vår svenska "Falken". En annan uppgift är att ligga framför en fordonskolonn och spana av vägar efter IED. Detta skulle mycket väl kunna lösas av system liknande vår nya UAV "Örnen". Jag tror också på att skicka in små UAV:er över ett väl försvarat mål där de kan spana av med sensorer och skicka måldata i form av video och GPS-koordinater till flygplan som gör insatser på håll. Dessa vapen skulle också kunna styras i slutfasen med hjälp av laserutpekare.

Jag tror också att gränsen mellan UAV och avancerade missiler kommer att suddas ut. Vad finns det som förhindrar att ett stridsflygplan bär en "UAV" under vingen som man sedan skjuter in över ett mål för att identifiera ett mål och sedan anfalla det? Visst går deta att göra även från backen, men då måste man ta hänsyn till att det går snabbare att flyga till målet med ett stridsflygplan än för dagens UAV och att man slipper bygga upp koplexa kommunikationssystem via satellit då kommunikation mellan ett flygplan och en UAV inte är lika begränsad av mellanliggande terräng och avstånd.

Men trots allt så tror jag att det för mer komplexa uppdrag kommer att vara bemannat stridsflyg som gäller under många år framöver. Det som skulle kunna ändra på denna framtidsvision är om utvecklingen av AI - Artificiella Intelligenser tar ett mycket stort kliv framåt. Men hur mycket eget tänkande vill vi egentligen ge ett vapensystem? Inte för att jag tror på Terminatorscenariot, men det finns trots allt risk för att en nolla av misstag blir en etta i en beräkning med potentiellt katastrofalt resultat. Visst gör piloter också fel, men då kan man skylla på mänsklig misstag. Om en AI-styrd UAV gör misstag så måste någon som beslutat om användning av dessa system eller byggt dessa system ta ansvaret. Den dagen civila passagerarflyget ersätter sina piloter med AI så har vi kommit en bit på vägen. De civila regelverken är trots allt betydligt lättar att beskriva och designa regler för ett AI än ett komplext stridsscenario.

Läs även det här tidigare inlägget om nackdelar med UCAV.

Jag vill dessutom med tanke på 100-årsjubileet av stridsflyget påminna om ett par tidigare inlägg som pekar på de historiska kopplingarna för insatsen i Libyen, här och här.

Läs även Wiseman om stridsflygets 100-års jubileum.



Uppdaterad 11-11-11, 17:59
Ny Teknik hade i senaste numret en intressant artikel om Försvarsmaktens "hemliga" UAV.

Planet heter Wasp III hos tillverkaren och går under beteckningen mav – micro air vehicle.

Den svenska försvarsmakten köpte förra året in tre stycken Wasp-system. Man döpte det till Svalan – men där tar det stopp. Någon information om var och hur planet används finns inte.

Hemlighetsmakeriet kan bero på att Svalan används av det svenska specialförbandet SOG, Särskilda Operationsgruppen i Karlsborg.
...
Svalan har fått beteckningen Uav04, där uav står för unmanned aerial vehicle. Men utanför Försvarsmakten är det ingen som känner till Uav04 och det blir inga träffar på försvarets hemsida.
...
Nu har Försvarsmakten lagt ut anbudsförfrågan på en efterträdare till Falken.

Det nya taktiska uav-system som Försvarsmakten vill köpa har fått beteckningen Uav05 och beskrivs i klartext i anbudsförfrågan.

Ett Uav05-system ska bestå av två olika små farkoster – två mikroflyg på mindre än ett kilo och ett något större, motsvarande dagens Falken.

Experter som tittat på Försvarsmakten anbudsinfordran om nya små obemannade spaningsplan säger till Ny Teknik att det är uppenbart att Försvarsmakten siktar på att köpa in fler Svalan/Wasp och komplettera med det lite större Puma-planet från samma leverantör.

Framtiden för Saab?

Lite grand i skymundan så har Saab nu färdigställt sin del av Neuronprojektet. Skrovet kommer nu att levereras till Frankrike och Dassault för att förses med bl.a. vingar och motor. I kampen om den brasilianska affären så är Dassault och Saab konkurrenter, men i detta fall så samarbetar man fullt ut.

The Saab fuselage section will be transported from Linköping to Istres where it will meet the rear fuselage section already delivered in mid-January by HAI (Greece). The structural elements built by the other partners will rapidly converge towards Istres (France): the ordnance release pantograph by RUAG (Switzerland) will arrive end of February; the two half wings by EADS-CASA (Spain) will arrive beginning of March; the two weapon bay doors by Alenia (Italy) will arrive end of March; and the three landing gear doors by Saab will arrive in April. In addition, several stealthiness-related parts will be delivered by Dassault Aviation between January and March
...
Then, during the last quarter of 2011, the Dassault Aviation team will perform the ground tests of the nEUROn, followed by the first engine run-up by end 2011, aiming at a maiden flight in mid-2012.

Är detta kanske framtiden? Om europeisk flygindustri ska kunna överleva i konkurrensen mot bl.a. JSF (USA), T-50 (Ryssland) och J-20 (Kina) så krävs det stora satsningar, något som enskilda europeiska länder med stor sannolikhet inte kommer att ha råd till. Att Indien (HAL) och Brasilien (Embraer) velar med sin anskaffning av nya stridsflygplan beror inte på tekniken i de konkurrerande flygplanen i sig själv, utan hur man på bästa sätt får till ett samarbete med en internationell flygplanstillverkare för att säkerställa att deras egen flygindustri överlever.

Internationella samarbetsprojekt inom flygindustrin har dock inte alltid varit en succe. Både Eurofighter och Tornado har haft sin beskärda del av revirpinkande, kulturkrockar och rena misstag som begåtts för att man inte haft en effektiv styrning av projektet. Förhoppningsvis så innebär den dåliga ekonomin inom europeiska försvarsmakter att man måste lära sig samarbeta både vid utveckling och insatser. Kanske just detta är det viktigaste som Saab nu fått lära sig i Neuronprojektet?

– En av de stora utmaningarna vi har haft är att faktiskt ha samma underlag i Linköping som i Paris. Vi synkar våra cadmodeller med jämna mellanrum, men det är inte alltid som det har fungerat, vilket har inneburit att konstruktörer i Sverige har uppdaterat konstruktionen samtidigt som man har tittat på en äldre utgåva i Paris och infört ändringar där. Detta har skapat en del onödiga problem och missförstånd, säger Mats Ohlson.

Fokus på Saab har i Sverige legat på Gripen och affärerna i Indien och Brasilien samt om och när svenska Flygvapnet ska uppgradera sin C/D-flotta till E/F. Men eftersom besluten lär dröja i dessa fall så måste Saab hitta nya vägar. Detta är inget nytt. Efter VK2 så tvingade Regeringen Saab att utöka sin verksamhet för att säkerställa flygplansproduktionen. Lösningen blev biltillverkning som sedan avknoppades (vilket egentligen var emot själva grundtanken, men i slutändan kanske var tur för flygproduktionen). Sedan gav man sig in i den civila marknaden med egenproduktion av Skandia (misslyckande) samt Saab 340/2000 (viss framgång). I dagsläget så har man liksom Volvo fokuserat den civila produktionen till att bli underleverantör till de stora drakarna Airbus och Boeing. Tyvärr så har tekniska problem med både Airbus 380 och Boeing Dreamliner inneburit att vinsterna från denna verksamhet fortfarande lyser med sin frånvaro.

Men, även om Neuron och samarbetet med tillverkning av delar till Airbus och Boeing just nu inte är de mest ekonomiskt framgångsrika avdelningarna på Saab så är det med stor sannolikhet med liknande verksamhet som framtiden finns för Saab. Kanske inte som flygplanstillverkare, men som en flygindustri med mycket know-how och en kompetens att ta fram egna unika lösningar. Blir det en affär med Indien eller Brasilien så kommer ett stort steg att tas mot denna utveckling, då stora delar av produktionen flyttas från Liköping till Embraer eller HAL. Kanske Saab i framtiden blir en motsvarighet till bilindustrins designbyråer och tar fram lösningar som sedan tillverkas i andra länder?

Ett Turingtest

Många tyckare och förstårsigpåare tror att UAV – Unmanned Airborne Vehicle i närtid ska kunna ersätta en stridspilot. Själv så är jag mycket tveksam. Det skulle kräva en mycket avancerad AI – Artificiell Intelligens i kombination med sensorer som inte feltolkar bilder. Visst begår en människa, även piloter, misstag och framför allt när de är trötta. Därför så har UAV:er en given plats under uppdrag som pågår under lång tid, t.ex. övervakning. Men egentligen så är benämningen på dagens generation UAV:er helt felaktiga. De är ju trots allt inte obemannade, utan styrs av en människa från backen. Britterna har därför valt benämningen RPV – Remotely Piloted Vehicle

Inom AI-forskningsvärlden så finns ett begrepp kallat ett Turingtest. Det är när man kommunicerar med en dator och en människa och baserat på de svar man får inte kan skilja dem åt.

Ett av de första exemplen på lyckad Turingtest var när IBM:s dator Deep Blue besegrade den stormästaren i Schack Gary Kasparov. Schack har genom tiderna setts som en bra utmaning för datorer, då ren brutal beräkning inte alltid är vägen till framgång. Beräkningsmängden ökar potentiellt med hur många drag framåt som ska analyseras. En spelplan består av 16+16 stycken pjäser och flera av dem har möjlighet att röra sig på ett antal olika sätt beroende på var det finns tomma rutor och om de kan slå en motståndarpjäs eller inte. Det innebär att för varje spelomgång finns det minst 20*20 alternativa lösningar. För att t.ex. ”se” fem drag framåt behöver en dator räkna på (20*20)^5 = 102 miljarder möjliga vägar framåt. Med dagens snabba processorer så är väl det inte särskilt svårt, men varje position måste värderas. Är det t.ex. värt att offra en bonde för att fem drag senare ta en dam? I slutstriden med få pjäser kan det vara enkelt, men hur gör man för att nå dit i öppningen av spelet? Ett schackparti kan handla om 100 drag och då börjar även de mest avancerade superdatorer få problem med beräkningskapaciteten. Ett sätt är ofta att en schackdator använder standardiserade öppningar som prövats av stormästarna genom åren. Men det intressanta med matchen mellan Deep Blue och Kasparov var inte att Deep Blue vann. Det var att Kasparov efteråt bestämt hävdade att datorn fuskade! Fusk är ju ett mänskligt beteende.

Vi börjar dock närma oss beräknings- och lagringskapaciteten hos den mänskliga hjärnan. Men även om man har all världens information tillgänglig och hypersnabbt kan nå den så gäller dett att kunna göra något smart av den. Det är som man brukar säga i unerrättelsekretsar en utmaning att "transform information into intelligence".

Nu har en dator slagit en människa i Jeopardy! Det här är mycket intressant då Jeopardy trots att vanliga ”Svensson” kan hänga med i programmet är ett mycket komplext problem för en dator då det ofta rör sig om ordvitsar samt ologiska, men roliga kopplingar mellan helt olika ämnesområden.

Just igår ställdes den sistnämnda problematiken på sin spets. Ken Jennings valdes en kategori som på engelska hette: ”Chicks dig me” (”Tjejer gillar mig”, eller ungefär ”gräver i mig”). Frågan löd:

- Kathleen Kenyons utgrävning av den här staden, som nämns i Joshua, visade att murarna reparerats 17 gånger.

- Vad är Jeriko? Kom svaret blixtsnabbt från Watson.

Inte nog med detta, datorn måste dessutom satsa pengar och chansa i förväg på att den kan svaret. Speldjävulen måste också vara en typisk mänsklig reaktion.

Personligen tror jag att det kommer att dröja länge innan vi helt tar bort människan ur loopen. Jeopardy är en ganska så enkel utmaning för en människa även om man måste vara allmänbegåvad. För en dator är detta dock fortfraande svårt. Att göra en stridsinsats och släppa iväg skarpa vapen är inget för vanliga "svensson", även om dessa är ena hejare på Jeopardy. Hur svårt är det då inte för en dator? Vi borde kanske börja med enklare problem som att låta en dator styra ett trafikflygplan. Utmaningen är trots allt betydligt enklare. För att vara lite raljant så rör det sig om att starta klockan XX, flyg till YY och landa klockan ZZ. Men även detta är i dagsläget en svåröverkomlig utmaning. Kanske inte bara tekniskt, utan framför allt psykologiskt.

Vid fikabordet häromdagen så berättade vi kula flygarhistorier för varandra om uttråkade trafikpiloter som försöker att hålla sig vakna på flygningar över Atlanten. Ryktet säger att vissa piloter har med sig svarta dukar som man spänner över fönstren i kabinen så att piloterna bättre ska kunna sebilden på den film man kör på Laptopen. Flygplanet flyger ju ändå på styrautomat, så varför sitta och stirra framåt i åtta timmar?

Det finns en kul Larson-strip med två piloter som sitter framme i kabinen och trött stirrar framåt. Helt plötsligt så tar en av dem tag i mikrofonen och ropar ut till sina passagerare. ”Ladies and gentlemen, please go back to your seats and fasten your seat-belts. We are heading into some heavy turbulence”. Sedan tar bägge piloterna tag i spakarna och rollar och svänger för glatta livet och sitter sedan och asgarvar en stund. Till sist tar den första piloten tag i mikrofonen igen och säger ”Ladies and gentlemen, we are now out of the turbulence….no, wait! I see some more turbulence coming!!”. En AI blir aldrig lika uttråkad och skulle därför bli en utmärkt trafikpilot, men vill vi verkligen bli skjutsade till Mallorca av en dator? Särskilt när vi alla har sett ”Blue Screen of Death” på våra hemmadatorer allt för ofta?

Ett exempel på humor som en kollega nämnde var när han en gång strax före landning på Arlanda fick höra piloten säga ”Bling, nästa Brommaplan” i högtalaren. Kul humor när man vet att det sitter en skojfrisk pilot där framme. Iskall fasa om man misstänker att nu jäklar har en nolla blivit en etta i datorn som styr!

Slutet på en era?

Jag är personligen inte den som tror att UAV någonsin kommer att helt ersätta stridsflyg (om inte våra politiker helt lägger ner kravet på förmåga att försvara Sverige). Men i scenarier liknande de i Afghanistan och Irak där motståndarna saknar kavlificerat luftvärn och allt vad eget stridsflyg heter så kommer de att komplettera stridsflyget och ta över många av de rena spanings och CAS-uppgifterna.

Som Wiseman visat i sitt senaste inlägg och som jag själv tagit upp tidigare så kommer bl.a. RAF att kraftig skära ner på sitt stridsflyg de närmaste åren. Även USA har skurit ner på sitt stridsflyg och bl.a. stoppat fortsatt anskaffning av F22. Men vad kommer att ersätta dessa resurser?

I USA så börjar Reaper att sakta men säkert fasa ut Predator. Predator var från början en helt vanlig spanings UAV, men har med tiden försetts med möjlighet att skjuta robotar mot markmål. Reaper är redan från början designad att ha fullständig CAS-förmåga.

The Reaper came into use in 2007. So far, the Air Force owns 57 of the drones and plans to buy another 272, for a total buy of 329 planes — the pace of which will be determined by congressional moneymen. Many of the drones are already in Afghanistan. Air Force officers pilot them from Creech Air Force Base in Nevada.

329 Reaper! Att jämföra med de 100 Gripen som svenska Flygvapnet är tänkt att ha i framtiden.

Jämför man en Reaper med en Gripen NG så blir det tufft för Gripen.

The turboprop-powered MQ-9, referred to as the Hunter-Killer, flies faster, higher and carries more weapons than the previous RQ/MQ-1 Predator series. The Honeywell TP331-10 engine, producing 950 shp, provides a maximum airspeed of 260 kts and a cruise speed for maximum endurance of 150-170 kts. The MQ-9A can carry a payload mix of 1,500 lbs on each of its two inboard weapons stations, 500-600 lbs on the two middle stations and 150-200 lb. on the outboard stations. The standard MQ-9, at a takeoff weight of 10,000 lbs, could carry 3,000 lbs of payload and 3,000 lbs of fuel. With no exterior stores, it could stay aloft for 32 hours at an altitude of more than 50,000 ft. A version with the wingspan extended to 86 ft, about the same as a 737 airliner, can carry 34 hours of internal fuel. With two 1,000 lbs drop tanks and 1,000 lbs of weapons it could fly a 42 hour mission. Payloads vary, but a favorite was the steadily upgrading Lynx synthetic aperture radar with a range of about 15 miles, even through clouds and rain.

Den största fördelen för Reaper är uthålligheten. Med extratankar kan den hålla sig uppe i luften upp till 42 timmar, med då blir det å andra sidan inte mycket till vapenlast. En Gripen NG kan säkert hålla sig uppe i 15 timmar (rekordet för F15/16 ligger på 17 timmar), men då krävs det ett antal lufttankningar som tar bort tid över operationsområdet, men framför allt en mycket utvilad pilot innan insatsen. 1-0 till Reaper.

Gripen NG har 9+1 stycken balkar och kan ta 6 stycken bomber samtidigt och dessutom två jaktrobotar. En Reaper har 6 stycken balkar och kan ta 4 bomber motsvarande GBU10/12/16 och två Hellfire/Stinger samtidigt (den har med andra ord en viss möjlighet att försvara sig själv, men Stinger är nog mest tänkt att användas mot långsamma mål typ helikoptrar). Gripen vinner denna rond med liten marginal, men för att få uthållighet så kommer man nog ofta att offra två balkar på Gripen för extratankar, något Reaper för det mesta inte behöver. 1-1 efter två ronder.

Det som Reaper inte klarar, men som Gripen är designad för är att försvara sig själv. Liksom de flesta UAV har den begränsad förmåga att hota luftmål och också begränsad EW (Electronic Warfare) förmåga. Med tanke på priset för en Reaper är detta något som måste byggas ut om den ska användas mot något annat än lågintensitetskrig eller övervakning av USA:s gräns mot Mexiko. 2-1 till Gripen med andra ord.

Ett antal nationer har köpt in Reaper (bl.a. England, Tyskland och Italien). Kanada hade funderingar, men valde att leasa in israeliska Heron i stället (något som enligt C INS är för krångligt för Sverige). Intressant är kanadensarnas tidigare tankar kring att ersätta sin Sperwer (motsv UAV 01 Ugglan i Sverige).

So, in a nutshell, a large Predator can do everything that the small Sperwer could not. But is a 20 m span Predator B cruising above 10,000 m really a tactical system? Certainly it has a powerful sensor suite but there would seem to be a role for a more direct replacement for Sperwer as well.

Men tro inte att en UAV i Reaperklass är gratis. Den kostar mer per styck än en Gripen! En Reaperdivision kräver också en större underhållsorganisation än en Gripendivision. Jag tvivlar därför att Sverige någonsin kommer att skaffa något liknande Reaper.

Det spår som i nu ger oss in på med den taktiska UAV03 Shadow är sunt för insatser liknande den i Afghanistan. För nationella insatser så ser jag möjligheter i fredstid för övervakning av viktigare händelser, i ett skymningsläge för havs och gränsövervakning men i fullt krig så är det en tveksam resurs då som är "sitting ducks" mot jaktflyg. Där ser jag mera behovet motsvarande UAV02 Sparven och dess tänkta ersättare UAV05. Förmågan för en pluton eller kompani att "se över krönet" på slagfältet är alltid användbart. En liten UAV motsv. Sparven är heller inte hotad av vare sig jaktflyg eller luftvärn.

Jag skulle dessutom vilja att Armén skaffade någon typ av engångs UAV, som jag har sett exempel på i Israel. Man skjuter upp en liten sensor i luften med hjälp av en katapult eller liten raket (kan vara en tillsats på en AK5) och som sedan hänger i fallskärm och skickar ner en videobild av området framför den egna truppen.

Stridsflyg kommer med andra ord att finnas kvar i många år till, men det kommer att bli en kraftig ökning av UAV-verksamhet även här i Sverige. Det jag skulle vilja se är en möjlighet att integrera dessa bägge system med varandra. T.ex. en UAV som kan skicka upp videobilden direkt till flygplan som fäller tunga vapen på långa håll och kanske slutfasstyra dessa bomber med en laserpekare. Jag har inte läst hela specifikationen för UAV03. Finns det t.ex. ROVER datalänk och SATCOM? Kan en Litening III kapsel på Gripen ta emot ROVER videobilder, eller är det bara en sändfunktion?

Grattis UAV!

I USA firar man nu att UAV-systemen nu nått 1.000.000 producerade flygtimmar. Vad som är anmärkningsvärt är att 89% av dessa producerats i strid och 90% de senaste tre åren.

I Sverige så väntar vi ett tag till på våra TUAV...

Nya grannar, del 2

I förra inlägget om de nya enheterna i Afghanistan så gick jag igenom de utmaningar som HU ISAF kommer att möta. I det här inlägget tänkte jag titta mer på behovet av egna spaningsresurser för det svenska förbandet och hur det är tänkt att lösas med TUAV eller RQ-7 Shadow 200 - UAV 03 "Örnen" som den också kallas. I brist på politisk vilja att skicka Gripen så får Flygvapnet nöja sig med att skicka Tp 84, HKP 10B och TUAV. (Jag vet att TUAV organisatoriskt än så länge tillhör K3, men det börjar bli mer och mer Flygvapeninfluenser i personalkåren).

I de senaste stridskontakter som de svenska styrkorna har varit inblandade i, så har det uppkommit ett behov av att få en lokal överblick över stridssituationen. Bl.a. när ett ANA-förband med svenska OMLT-instruktörer var i strid med talibaner.

I skuggan av händelserna funderar svenskarna vad som kunde varit annorlunda.
– Hade vi haft möjlighet att styra flyget eller haft obemannade spaningsflyg i luften kunde vi ha agerat annorlunda och bättre.

UAV 03 är planerad att dyka upp i det svenska området under andra halvan av 2011.

Farkosten, som i Sverige ska kallas UAV 03 Örnen, kommer att levereras under våren och målet är att systemet ska kunna sättas in i Afghanistan under augusti nästa år.

Jag är en smula skeptisk till denna plan. Eftersom vi i Sverige själva integrerar planerings- och utvärderingssystem via Saab så behöver det utföras en hel del test- och provverksamhet i Sverige. Detta oavsett hur lång tid det tar att utbilda tekniker och UAV-operatörer/piloter. Sedan finns det nog fortfarande en hel del juridik att fundera på kring certifiering av UAV med kringutrustning samt certifiering av framför allt UAV-piloterna. Vilken utbildning krävs i Sverige för att flyga utanför avlysta områden som i t.ex. ett skjutfält? Vår gamla UAV, Ugglan föll på just detta certifieringsarbete. För att inte prata om problemen vi haft med HKP 14 och HKP 10B. Föregångaren "Falken" var mer av ett modellflygplan och certifieringsarbetet var långt ifrån så omfattande som det kommer att bli för UAV 03.

Som en interrimlösning till dess att det nya systemet är operativt, har Försvarsmakten undersökt om det skulle vara möjligt att hyra in ett UAV-system från något annat land med utländska piloter, tekniker och annan personal. Det juridiska regelverket har dock satt stopp för detta. För att få tjänstgöra i svenska insatser måste man ha en militär befattning och vara svensk medborgare.

- Vi märkte dessutom att även om det hade fungerat juridiskt, så kunde vi inte få tag i något som kunde bli operativt så särskilt långt innan vårt nya system införs, säger Stefan Smedman vid Försvarsmaktens insatsstab.

Jag tycker att detta påstående är mycket märkligt. Hur kommer det sig att Sverige har så olika tolkning på internationell rätt som t.ex. Tyskland som leasar israeliska Heron? Vi har ju inga problem med att hyra in lokala tolkar m.m. till de svenska förbanden. Likaså har vi inga problem med att knyta till oss andra länders helikoptrar till NBG 11. Så varför är det så svårt med en UAV?

De UAV som tyskarna leasar opererar dessutom i samma område som UAV 03 är tänkt att att baseras och har med stor sannolikhet även stöttat svenska insatser.

Fördelen med leasing är att man slipper att vänta på utbildning av piloter och tekniker samt att certifieringsarbetet är upp till den som levererar förmågan.

Rheinmetall is leasing two Heron 1 UAV systems from Israel Aerospace Industries (IAI), with three aircraft under a contract with BWB, Germany’s federal procurement agency. The service contract guarantees the availability and reliability of the systems, what Juergen Michel, Rheinmetall’s vice president of sales for airborne systems, refers to as “power by the hour” 24/7. The contract provides logistical support, including on-site maintenance by 15 Rheinmetall technicians in Mazar-e Sharif. IAI supplies spare parts, and trained military vehicle and payload operators and Rheinmetall maintenance personnel in Israel.

Ur spaningssynpunkt så har tyskarna valt att ersätta sina Tornado med Heron. Det beslutet har givetvis både för och nackdelar. En UAV har lång uthållighet och kan därför stötta en grupp under en lång stridsinsats. Framför allt så är den politiska chocken av en kraschad UAV obefintlig jämfört med en pilot i talibanernas fångläger. Dock så har ett spaningsflygplan två stora fördelar. Den kan mycket snabbt komma fram till en insatspunkt långt ifrån startbasen. Den har dessutom en pilot ombord utrustad med världens bästa översiktssensor, d.v.s. PS-00 det mänskliga ögat.

Jag håller med våra riksdagsledamöter att det finns ett större behov av TUAV än av svenska MEDEVAC-helikoptrar i Afghanistan. Men jag måste ställa samma fråga som i förra inlägget. Är det meningen att TUAV-förbandets personal ska rymmas inom ramen på ca 500 man i Afghanistan? I så fall minskar effkten på FS-20 och kommande svenska insatser.

Det finns en hel del frågetecken kring en större UAV som "Örnen". Kommer den verkligen att vara en unik svensk resurs att styra över, eller kommer den att precis som helikoptrarna att styras från RC North i Marmal? En sak är varje fall klar, UAV 03 är så pass stor att den utgör en fara för övrigt flyg i området, vilket innebär att den måste samordnas med stridsflyg och helikoptrar. Annars kan de svenska förbanden få problem med stöttning av CAS eller MEDEVAC då de riskerar att krocka med en 170 kg stor järnklump. En kollission med en UAV i den storleksklassen innebär totalhaveri för ett flygplan eller en helikopter. Med stor sannolikhet så innebär en samordning att en UAV får en specifik höjd och ett område att hålla sig inom under insatsen och övrig flyg håller sig utanför. Den måste då operativt styras från RC North i form av en ATO - Air Task Order på precis samma sätt som ett stridsflygplan. Utbildningen för en UAV-pilot är därmed ganska så speciell då den kräver mycket god kunskap om både mark- och luftarenan och alla regelverk som är kopplade till gemensamma insatser. Kraven för att flyga Falken har inte varit särskilt avancerade...

Någon form av flygerfarenhet (modellflyg eller liknande), genomförd värnplikt, gärna inom underrättelsebataljonen. Kunskaper i bildbearbetning är meriterande.

Med tanke på dessa frågetecken och om det verkligen blir en insats under 2011 så hade det varit ett mycket bra alternativ att leasa en UAV under tiden. Men de juridiska aspekterna övervägs nog av de politiska. Att leasa en UAV från Israel är nog helt enkelt inte politiskt korrekt i dagsläget.

Expressen, DN, SvD

Nytt Saab haveri

Var lugna, det var inte en Gripen. Det var Saabs minsting, lilla Skeldar som gick i backen. Vad är nu detta kanske någon frågar sig? Jo, det är ett av Saab:s försök att hänga med i den internationella trenden med UAV i stället för stridsflyg. Skeldar är egentligen ingen ren Saab produkt, utan konstruktionen är uppköpt av Linköpingsföretaget Cybaero AB.

Saab har försökt sig på UAV i ett antal andra projekt:

- I samarbetsprojektet Neuron så tillverkar Saab avionik och delar av skrovet. Jag är en smula tveksam inför UCAV konceptet. Är det verkligen juridiskt OK att släppa bomber med förarlösa flygplan? Blir inte kriget för mycket av ett TV-spel? Även i USA förekommer denna diskussion. Med tanke på att svenska politiker verkar ha svårt att ta ett beslut om att sända Gripen till Afghanistan så tror jag att UCAV är ännu svårare. Därmed så bör vi inte satsa pengar på utveckling av UCAV teknik i Sverige.

- I den svenska upphandlingen av Shadow 200 (UAV03) till Försvarsmakten så är Saab leverantör (UAV:n tillverkas i USA) och bygger bl.a. utvärderingssystemet. Här är jag återigen en smula tveksam. Motköp är bra, men dom får inte äventyra leveransen till Försvarsmakten. Varför göra något i Sverige som lika gärna kunde ha levererats färdigt från USA? Visst så får vi den mer anpassad till våra andra produkter, bl.a. planerings och utvärderingssystremet MSS till Gripen, men vi tar samtidigt en stor risk. När vi bygger egna delar så är det inte längre COTS, vilket HKP14 projektet borde ha lärt oss. Men inga misstag är för stora för att inte göra om två gånger, minst...

Varför ska vi hela tiden försöka oss på och göra samma sak som alla andra? Det är samma misstag som biltillverkaren Saab gjorde under ledningen av GM. Se hur det gick! Det är i stället bättre att fokusera på det vi är bra på, d.v.s. bygga billiga flygplan och att komma fram med oväntade tekniska lösningar.

Teknik löser inte alla problem, men ibland så löser den vissa. En mycket intressant teknisk lösning är att stoppa in Carabasradarn i en UAV för att på så sätt kunna lokalisera minor och nedgrävda bomber. Detta är en idé som förespråkats tidigare av FOI, men som Saab nu verkar sikta in sig på. Om detta lyckas så kommer det att bli en succe i t.ex. Afghanistan. Förutom minor kan den t.ex. användas för att detektera skador i skog efter liknande stormar som Gudrun.

Vi får hoppas på att UAV03 kommer att bli klar enligt tidplanen. Shadow 200 kommer mycket snabbt att skickas till Afghanistan (2011) och utbildning av operatörer pågår samtidigt som Försvarsmakten rekryterar nya. Om nu UAV är framtiden för Försvarsmakten så borde vi också utbilda våra UAV-piloter på ett kontrollerat sätt. USAF har börjat att utveckla en certifierad "pilot" utbildning för UAV operatörer. Kanske något att skicka några svenskar på?

Sensmoralen av detta inlägg är därmed; lär av andra, köp COTS och sikta i stället på spetsutveckling av helt ny teknik.

P.S: Läs mer om kritiken mot UCAV insatset på Gyllenhals blogg. Bara för att Obama tar över innebär det inte att kriget i Afghanistan blir enklare att försvara.

För varje medel finns ett motmedel

Den rådande afghanistandoktrinen inom svenska Försvarsmakten har fått många (politiker och även höga militärer) att tro att lösningen på alla problem är överlägsen teknik (behöver jag i detta sammanhang ens nämna NBF?). Jag kan inte uttala mig helt om konsekvenserna av detta för markstridskrafterna, men för flygstridskrafterna så har denna afghanistanfokuserade utveckling lett till en markant höjning i användning av UAV för både spaning och insatser mot markmål samt för det "spetsiga" stridsflyget CAS-insatser med framför allt laser- och GPS-bomber.

Men som alla som är insatta i militärteknik känner till så pågår hela tiden den eviga kampen mellan medel och motmedel.

- UAV lever i Afghanistan och Irak på frånvaron av ett hot mot flygande farkoster. Med ett jaktflyg eller ett någorlunda kvalificerat luftvärn så skulle användandet av UAV endast återupprepa "The Great Marianas Turkey Shoot" till nackdel för UAV. Med en kvalificerad motståndare som är till stånd att störa data- och videolänkar eller med egna precisionsvapen hota markcentralerna, så börjar det bli svårt att kommunicera med mindre UAV:er som saknar satellitlänkar. Här hamnar vi i ett dilemma. Starkt försvarade mål är svåra för en UAV att gå in mot. Samtidigt är det just dessa som vi inte vill offra piloter i onödan på. I ett kvalificerat krig kommer det därför som vanligt att stå mellan behovet av att uppdraget ska genomföras och risken som besättningarna tar. Att man inte kan förlita sig på UAV mot en kvalificerad motståndare visas bl.a. av USA:s ointresse av UAV (trots Israels erfarenheter från Bekaadalen) då huvudmotståndaren hette Sovjetunionen och slagfältet var Europa. Gulfkriget 1991 ändrade på detta...

- Både GPS och Laserutpekare är lätta att störa ut. Detta får två konsekvenser. I bästa fall så kan vi fortfarande släppa bomben, men är då tillbaka till frifallande bomb med den precision som de hade i slutet på 80-talet. Det innebär att det krävs fler insatser för att slå ut ett mål. I värsta fall så kan insatsen över huvud taget inte genomföras. Vi har vant oss att på senare år kunna göra insatser mycket nära egna trupper alternativt civila. Dessa insatser leds av en FAC med hjälp av laserutpekare eller genom att skicka GPS koordinater till flygplanet. Om en bomb riskerar att träffa egna trupper eller skada civila så omöjliggörs insatsen. För Afghanistan skulle det innebära att det enda fungerande vapen som västvärlden kan sätta in är automatkanonen på flygplanen. Den har långt ifrån samma precision som en laser- eller GPS-styrd bomb och kräver ganska så bra väder alternativt att flygplanen börjar röra sig på sådana höjder att dom blir exponerade för finkalibrig eld. Med andra ord om talibanerna får tillgång till liknande störutrustningar så får ISAF problem. I ett kvalificerat krig kan vi utgå från att motståndaren har tillgång till störning!

Så därför så anser jag att det är farligt att enbart förlita sig på dagens taktik när det redan existerar motmedel som helt kan göra att dagens teknik är oanvändbar. Historien är full av exempel på militär teknik som blivit föråldrad snabbt. Den kraftfulla medeltida borgen mer eller mindre försvann vid introduktionen av det rörliga fältartilleriet. Den heroiske tungt bepansrade riddaren försvann även han när vapnen blev tillräckligt kraftiga för att slå igenom det pansar som en häst orkade bära. UAV, laser- och GPS-bomber kan mycket väl bli samma fotnot i historieböckerna snabbare än vi kan ana.

Är bemannat stridsflyg den enda alternativa lösningen? Tja, även här så finns det nya faror. För stridsflyg så är den stora teknikfaran just nu utvecklingen av hanterbara EMP-vapen. För 20 år sedan var detta enbart en bieffekt av en atombomsexplosion. Nu börjar det dyka upp handburna vapen med lång räckvidd. För polisen skulle det vara ett under att slå ut elektroniken till tändningen på tjuvarnas bilar i stället för att ge sig in på en biljakt (gissa om tjuvarna tänker samma sak fast tvärtom). Tänk vad förvånad en stridspilot skulle bli när han sitter i ett flygplan under ett anfall där styrsystemdatorn precis bränts upp av en EMP våg. En terrorist med ett liknande vapen skulle vara en mardröm då han lätt skulle kunna slå ut flygplan under start och landing då dom är mest känsliga för att en dator i t.ex. regleringen av motorer eller styrsystem slås ut.



Vi svenskar tittar på talibanernas turbaner och skägg och tror att dom allihop lever på 1600-talet. Al Qaida har dock bevisat motsatsen och kan inom snar framtid kunna få tillgång till teknik som ger upphov till ett hot som är mycket svårt att stoppa.