Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. "Mellandagskriget". Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är "självständig" under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen "Midsommardans". ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.
Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok "Midvintermörker". Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i "Midvintermörker".
Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.
- Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?
- Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?
- Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.
- Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.
- Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.
Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.
Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien "Det finns inga smålänningar" där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.
Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. "Morgonsur", W, P.R, "Stingray" och P.
Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.
"På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation. I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre. Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar."
Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.
Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen "Flatline", vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.
Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om "Midsommargryning" att den är inte lika bra som "Midvintermörker", men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.
Under julen så brukar jag passa på att försöka tömma mina växande högar av olästa böcker. Medlemsskapet i SMB innebär tyvärr allt för många frestelser. Det borde även ingå en prenumeration på bokyllor i bokklubben.
Men ibland så får jag böcker även från andra håll. En kollega lånade mig en bok i höstas som han tyckte jag borde läsa. "Joint Force Harrier" av Commander (RN) Adrian "Ade" Orchard (spökskriven av James Barrington).
Boken handlar om 800 Naval Air Squadron som återuppsattes 2006 med Ade som divisionschef och med uppgift att stötta marktrupper i Afghanistan som del av Operation Herrick.
Boken kan läsas med flera ögon. Först och främst så är det en bra historia som visar på hur flygstridskrafter samverkar med marktrupper i Afghanistan. Men den pekar också på utmaningarna som engelska marinen och flygvapnet genomgått de senaste åren. Liksom i Sverige så har de saknat en fiende och sakta men säkert lagts ner beroende på bristande budget och ett fokus på insatser i Afghanistan.
Steget är långt från Royal Navys hangarfartyg och jaktstrid till Afghanistan och att bli en s.k. "Mud Mover", d.v.s. attackspecialist med fokus på CAS - Close Air Support.
Boken inleds med att Ade tänker tillbaka på sin karriär som pilot på Sea Harrier och hur flygplanen hjälpte till att försvara Falklandsöarna. Men den ultimata Sea Harriern FA2 som kunde bära AIM-120 AMRAAM lades ner till förmån för Tornado F3. Detta då RAF ansåg att Tornado F3 var en bättre maskin för QRA - Quick Readiness Alert. Detta trots att Harrier med en starttid på 5 minuter kommer i luften betydligt snabbare än en Tornado och att en Tornado med full last har en maxhöjd på ca 25.000 ft jämfört med Harrierns 35.000 ft. Harriern är dock en underljudsmaskin med maxfart M0.85, vilket är dess akilleshäl och det som fällde avgörandet.
Ade är givetvis för ung för att ha fått deltaga i Falklandskriget. Första Gulfkriget 1991 tillbringade han på HMS Ark Royal i Medelhavet, långt från händelsernas centrum. Sea Harrier var inte användbar över Irak. 2003 var han dock i Irak och flög RAF Harrier GR7 som en del av Operation Telic. Som en jaktpilot så fick han träna, men aldrig utföra sitt uppdrag skarpt. Sista gången ett RAF jaktflygplan sköt ner ett fientligt flyg var under Falklandskriget. I Harrier GR7 så fick han hela tiden utföra den uppgift han var utbildad för.
På vägen till Afghanistan så opererade divisionen från HMS Illustriuous. För de yngre piloterna i divisionen så var det första gången de opererade från ett hangarfartyg! Joint Force Harrier hade hela tiden opererat från RAF Cottesmore och de yngre piloterna hade enbart flugit Harrier GR7. De piloter som kommit från RAF in i divisionen hade heller aldrig satt sin fot på ett hangarfartyg. Kunskaperna från Kalla kriget hade helt enkelt fallit i träda.
Att operera från Kandahar var en stor utmaning för flygsäkerheten. Många civila bolag s.k. "contractors" använde sig av flygplan och besättningar från forna Sovjetunionen där allt för många vare sig förstod engelska eller hade ens grundläggande kunskaper om flygsäkerhet. Vid ett par tillfällen så kom flygplan in och landade i fel banriktning trots att det stod Harrier beredda att starta åt motsatta hållet. Bara att taxa ut till startbanan var en utmaning då det vimlade av flygplan och fordon som utan tillstånd for fram och tillbaka över taxibanan och plattor. Arméfordon och afghaner var ett lika stort hot som Talibanerna. Ade oroar sig över att förlora personal på marken och inte, som vanligt i krig för flygvapnets del, i luften.
En "motståndsrörelse" var de lokala papperssoldaterna. Ade håller på att bli stoppad för fortkörning när de sitter under utryckning på väg mot sina flygplan. Givetvis kör de rakt igenom spärren. Den uppretade trafikkontrollanten följer piloterna ända fram till flygplanen, så teknikerna får hindra honom från att lägga sig i. Vid ett anat tillfälle försöker en inspektör få divisionen att riva ett solskydd då det anses som farligt. Detta samtidigt som divisionens barack då och då är utsatt för raketanfall. Det finns många typer av "talibaner" och alla har inte skägg.
I strid gäller det att vara oförutsägbar. Standardiserade utflygningar/inflygningar bjuder bara in Talibanerna att placera ut en luftvärnsrobot i rätt riktning från en bas. En normal utflygning gjordes med mellanrum mellan flygplanen, s.k. utdragen start och inget flygplan svängde åt samma håll efter start.
För att underlätta CAS-insatserna hade piloterna bl.a. med sig små handburna laserpekar som de använde för att peka ut mål i terrängen. För att hitta mål så använde man sig av gyrostabiliserade kikare. Ett försöka hitta mål med hjälp av en LDP - Laser Designator Pod är svårt, då den har en mycket inzoomad bild. Det är bäst att först nyttja kikaren för att i grova drag identifiera målet och sedan använda LPD:n.
Harrier har en stor fördel jämfört med många andra stridsflygplan. De korta start/landningssträckorna innebär att de kan baseras på vilken flygplats som helst och därmed nära fronten. Det gör att Harrier är extra användbar för CAS då de snabbt kan vara på plats för en insats även om de står i beredskap på backen. Men närheten till fronten innebär också problem. Flygplatsen i Kandahar var ofta utsatt för beskjutning med talibanernas raketer. Detta innebar att man fick sätta undan stora resurser från RAF Regiment som patrullerade omgivningen och som med hjälp av artillerilokaliseringsradar (svenska Arthur?) slog ut raket- och granatkastarställningar. Detta tvingade talibanerna till att fjärravfyra sina raketer med betydligt mindre möjlighet till precision.
Vid flera tillfällen så framför Ade tveksamheter över möjligheten att lyckas i Afghanistan. Han vet att hans enhet gör ett bra jobb och att de räddar liv på koalitionens soldater på marken. Men är detta verkligen "Hearts and Minds"? Lösningen i Afghanistan är inte militär, men talibanerna har lyckats dra in ISAF i striderna så de inte får tillräckligt med tid över till det som betyder något. Insatsen i Afghanistan går i Storbritannien under namnet GAFA - "Great Afghan Fuck All".
Jag tänkte avsluta med ett utdrag ur boken som visar på hur flygning kan gå till i krig. Murphy finns alltid med uppe ibland molnen.
"That night, as Duncan´s laser-guided bomb detonated precisely on target, I suddenly felt the hairs on the back of my neck start to rise. I checked my instruments again - I´d been checking the regularly as part of my normal cockpit drills - but all the indications were still normal. At night pilots have to rely completely on their instruments because they usually have no visual cues outside the cockpit to let them know what their aircraft is doing.
That night the aircraft seemed to be handling properly. I could see my wing-man clearly, and there was no threat from the insurgents on the ground as far as I knew. I almost felt as I was being watched, that there was someone behind me. It was a ridiculous idea in the circumstances, yet I begun to feel very uncomfortable.
My aircraft was at 20.000 feet, with Duncan 1.000 feet below. The firefight had been properly notified, so there should have been no other coalition aircraft anywhere near the area. But I still felt that something was wrong, a kind of horrible prickling sensation that simply wouldn´t go away. I carried out a rapid scan around my aircraft starting with the right rear. When I´d finished it I lokked up and to my left.
And to my absolute astonishment, through my night-vision goggles I could see about half the Wingspan of a Predator UAV.
My heart rate bolted, and for a long, horrible second I was cought for breath.
Then I acted. I pushed the Harrier into a steep dive to avoid the Predator and transmitted immediate instructions to my wing-man.
"Four Eight, Four Seven. Descent 1.000 feet to one eight zero immediate. There´s a Predator at my level".
...
As I turned back my Harrier away from the TIC to head south-east for the transit back to Kandahar, I felt that yet another of my nine lives have been used up that night."
Ade lyckades bra med sitt uppdrag och förlorade vare sig flygplan eller personal under sin insats. Dock så har RAF förlorat Harrier i olyckor i Afghanistan. Även det vardagliga kan innebära stor fara i okänt luftrum och med massor av små saker som kan ställa till ett elände för piloter och flygplan.
Sommar innebär vanligtvis hängmatta med sällskap av en eller ett par goda böcker. För min del så innebar det i helgen också sex timmars väntan på Ryan Air som behagade att inte dyka upp när jag skulle besöka min syster i England! Men, vad är väl inte en väntestund i en flygplatsterminal med en god bok?
Sex timmar väntan följt av en två timmars flygtur till England var precis vad jag behövde för att sträckläsa Anders Jallais andra bok (i sin triologi?) med sin alter ego (?) Anton Modin i huvudrollen. I den förra boken så fick ubåtsfrågan sig en genomlysare. I denna bok så tas två intressanta ämnen upp. Palmemordet samt den hemliga NATO-organisationen Stay-Behind. Boken har han gett den i många svenskars ögon passande titeln "Landsförrädaren".
Anton Modin känner vi från den förra boken. En f.d. Viggen-pilot och utbildad i specialstyrkorna. Numera något neddekad efter att ha förlorat hela sin familj i Estoniakatastrofen. Runt omkring sig har han en sammansvetsad grupp med det gemensamma att de är alla dykintresserade.
I boken är det många svenska politiker och personer på höga positioner i näringsliv och försvar som får sig rejäla sparkar. I gammal Guillou-anda så har personerna i boken fått sig varsitt alter ego. Men det är dock ingen större svårighet att lista ut vilka de är. Paul Olofsson - Olof Palme, Ingo Swanson - Ingvar Carlsson, Stig Synnerman - Stig Synnergren, Anker Thuner - Anders Thunborg, Anders Glock - Martin Ardbo, Bengt Wallman - Bertil Lundin, Ebbe Carlberg - Ebbe Carlsson, Hans Holmén - Hans Holmér och sist men inte minst Birger Elsén - Birger Elmér.
Alter egona är nog till för att inte personerna i fråga skall stämma författaren. Men eftersom de flesta ändå inte är i livet längre så spelar det nog ingen större roll. Men, släktingar till Synnergren och Thunborg gör nog bäst att inte läsa boken utifall de inte vill sätta kaffet i vrångstrupen.
Hmm... Ebbe Carlsson är så pass intressant att han nog förtjänar ett separat eget framtida inlägg...
Andra personer dyker upp som sig själva. Bl.a. Cats Falck som med stor sannolikhet visste för mycket om något. Lyssna på P3 dokumentären här.
Då är alla skådespelare på scenen och det är dags för ridån att gå upp. På bokens baksida står det att läsa om handlingen.
Som belöning för en framgångsrik operation får f.d. spionen och stridsflygaren Anton Modin tillåtelse att under en natt ta del av dokument i Säkerhetspolisens hemliga arkiv. Han upptäcker då en akt om mordet på statsminister Paul Olofson och inser snart att mycket inte framkommit i den officiella mordutredningen.
Samtidigt som Modin börjar läsa den hemliga akten dör Säpochefen Klas Berg i en hjärtattack i sitt hem, och strax därpå blir Modin avbruten i sin läsning och tvingas ut ur arkivet. Modin förstår att han fått se något som inte var ämnat för hans ögon och när han senare samma natt blir utsatt för ett mordförsök står det klart att han är något mycket stort på spåren. Trådarna löper tillbaka till dolda vapenaffärer på 80-talet, till ett mord på en tv-journalist som nystat i vapenhärvan, till den hemliga organisationen Arla Gryning, till det kalla krigets alla ljusskygga element och oheliga allianser.
Boken är lättläst och har en bra spänningsnivå som gör det svårt att slita sig från den. Ett litet smakprov från inledningen.
"Modin drog upp kragen på sin svarta skinnjacka och gick till slut ut ur bilen. Han stod ett tag med uppdragna axlar och såg ut över området, försökte lyssna men hörde bara smatter från regnet när det slog hårt i backen. Det rann nedför hans panna och in i ögonen. han kunde som i en dimma ana en Finlandsfärja på andra sidan vattnet vid Statsgårdskajen på Södermalm. Modin gick fram till en skylt och läste Tillträde förbjudet för obehöriga, målsman svarar för sina barn. Vattendroppar trängde in genom kragen i nacken. Det var inget han tänkte göra något åt. Om han var observerad, tänkte han ge uttryck för fullständig nonchalans.
Han gick fram till dockan och tittade ned. Det var kolsvart i dockan som var en konstruktion femton meter under havsnivå, uthuggen i berget med trappor upp till marknivå. Allt han såg var mörker. Han kände sig ensam och utlämnad.
Kanske var det inte en sån bra idé det här, tänkte han. vad fan skulle jag hit själv och göra?
Han började gå tillbaka till bilen med långa kliv."
Mer än så tänkte jag inte avslöja om bokens handling, mer än att Modin givetvis mycket snart befinner sig i knipa. Det vore synd att förstöra nöjet i hängmattan.
Handlingen i boken utgår från fakta - som länge har varit dolda, men som på senare år börjat dyka upp - om NATO:s s.k. "Stay Behind" organisation. IB-affären blev allmänt känd 1973, men "Krigs-IB" lyckades hålla sig dold trots alla skriverier i pressen. Den del av organisationen som behandlas är den som kallas Arla Gryning som lär ha startats på uppdrag av Thage Erlander och Olof Palme strax efter VK2. För att helt frikoppla den från övriga Försvarsmakten så drevs den som ett civilt bolag med representanter från näringsliv och den Socialdemokratiska rörelsen. En hel del Socialdemokrater lär ha gjort sin värnplikt inom ramen för "Krigs-IB". Genom att vara okänd så skulle den vara svår för kommunisterna att slå ut.
Jag har själv skrivit ett tidigare inlägg om utvecklingen av Stay Behind i Europa där NATO utnyttjade sig av bl.a. gamla nazister då man ansåg att dessa var pålitliga på grund av sitt kommunisthat. Syftet var att bygga upp ett nätverk som skulle leda motståndet i ett land efter att kommunisterna tagit över. I många länder så spårade det ur och ledde till politiska mord.
På mitt skrivbord ligger Mikael Holmströms "Den dolda alliansen Sveriges hemliga NATO-förbindelser", som är tänkt att bli en kommande sommarläsning. När jag väl har tagit mig igenom Mikaels bok så kommer det givetvis en recension även av den.
Var Palme en förrädare som allt för många svenskar ansåg? Jag skulle vilja hävda att Palme balanserade på en slak lina i sina försök att vara neutral mellan öst- och västblocken. Likt Jallai så anser jag också att det fanns mycket av Palme som inte syntes i offentlighetens ljus. Men någon förrädare var han inte. Han var bara en person som genom sina offentliga uttalanden skapade sig många ovänner på både låg och hög nivå. Räckte detta till för att någon skulle vilja mörda honom? Givetvis, men frågan är bara vem det i så fall var?
Konspirationsteorier finns det i varje fall gott om. Jag tog för skoj skull själv upp ett eget alternativ för ett tag sedan. Jallai låter också en läsare ta upp en teori på sin egen blogg.
Jag gillade Anders Jallais förra bok, "Spionen på FRA" oerhört mycket. Denna Jallais senaste bok är helt klart en läsvärd sommarbok och bra underhållning, men jag anser att den nog går en smula för långt i författarens vilja att koppla ihop Stay Behind-rörelsen med det olösta Palme-mordet. Dock så får Jallai många pluspoäng för att han i en intressant thrillerform lyfter på stenarna för några av efterkrigstidens stora mysterier, Stay Behind och Palmemordet.
Själv så lutar jag dock fortfarande åt att Palme likt Anna Lindh föll offer för en ensam galning som hade vapen på sig och råkade finnas i närheten. Det borde ha läckt detaljer om mordet om en konspiration legat bakom det hela. Men å andra sidan så lyckades Stay Behind hålla sig hemliga under många år, så vem vet?
Jag ser fram emot Jallais nästa bok. Jag misstänker att det kommer att bli den avslutande delen i trilogin om Anton Modin. Mina pengar ligger på att den kommer att handla om Estonia och att Modin till slut kommer att få hämd på några av de fiender han skapat sig i de första två böckerna.
Fler recensioner av boken finns bl.a. här och här.
Läs mer om boken på Anders Jallais egen blogg där det finns en hel del smått och gott att läsa kring verkliga händelser i boken och hur Jallai har fått tag på sitt underlag. Bevisen han lägger fram är mycket övertygande. Frågan är bara hur man väljer att koppla ihop den röda tråden.
Jag har sett fram emot att få läsa Kaj Karlssons bok "Operation Nordvind". Reklamkampanjen inför publiceringen för en vecka sedan har varit omfattande och jag liksom många andra har varit nyfikna på att få en inblick bakom de vanligtvis så stängda dörrarna hos Försvarsmaktens specialförband och det mytomspunna SSG. Kaj har med sin bakgrund i Kustjägarna och SSG bra förutsättningar för att komma med intressanta detaljer.
Låt mig få inleda med vad denna bok INTE är. Det är inte en svensk motsvarighet till "Jaeger - I krig med eliten" med syftet att beskriva hur svenska trupper agerar i t.ex. Afghanistan. Det är heller inte en bok som likt Cornucopias "Midvintermörker" har syftet att beskriva hur SSG skulle agera vid en konflikt där svenska förband blir inblandade.
Nej, boken har mer gemensamt med Jan Guillous Hamilton-serie. Fokus är på en persons agerande och inte förbandet SSG. Huvudpersonen i boken, Gustav Sterner, har lämnat sin befattning i SSG efter en personlig tragedi som inträffat samtidigt som han var på uppdrag i Afrika. Av en slump så blir han vittne till ett mord i Stockholms skärgård som visar sig ha förgreningar till ekonomiska intressen i Rysssland och internationell terrorism.
Man kan läsa denna bok på två sätt.
- Som ren spänningsroman så får den betyget godkänd. För min del så tog det ca tre kvällar att läsa igenom boken. Boken är uppdelad i fyra delar där den första delen är en ren prolog som visar bakgrunden till relationen mellan de två huvudpersonerna i boken och som skapar en viss förståelse för hur Sterner tänker. Del två har ett thrillerliknande upplägg i jakten på terrorister i Sverige. Del tre visar tydligt att Kaj har en viss misstro till svenska politiker, då de i vanlig svensk "tyst diplomati" stil vägrar att reagera på hotbilden. Den fjärde och avslutande delen är ren action där Gustav Sterner på egen hand tar striden till forna Östeuropa. Min enda negativa reflektion över detta upplägg var att det var svårt att förstå huvudpersonens agerande innan man fått inblick i orsakerna som inte avslöjas förrän i slutet på del fyra. Steget mellan del två och fyra blir därför ganska så stort.
- Som en inblick i hotet från terrororganisationer samt Sveriges förmåga att möte detta hot så får den betyget väl godkänd. Boken visar hur Sveriges agerande i världspolitiken kan få stora konsekvenser. Våra politiker agerar internationellt med stor pondus och mycket naivitet. Det finns en ohelig allians mellan en del aktörer inom den internationella ekonomin och den globala terrorismen. Det är t.ex. inte för inte som svenska politiker har varit mycket avvaktande till Antonovs intressen i den svenska biltillverkaren Saab. Kaj har varit tvungen att ändra en hel del på fakta som t.ex. vilka som gör vad inom den svenska underrättelsetjänsten. Det är dock intressant att spekulera i hur offensiv svensk underrättelseinhämtning egentligen är nu för tiden? FRA har alltid varit mycket aktiva inom ramen för signalspaning och att FRA-lagen fick så stora rubriker pekar på intresset av att vidga på ramarna. Jag är därför mycket nyfiken på Kajs kunskaper om IT-spionage där en hel del av metoderna som nämns faktiskt fungerar. Att t.ex. USA/Israel nyligen lyckades med att få in en s.k. "mask" i ett iranskt kärnkraftverk visar var den moderna striden egentligen pågår och kommer att pågå i framtiden. Kanske ett upplägg för en kommande bok från Kaj?
Att Kaj har tappat tron på svenska politiker lyser igenom då och då i boken och den nuvarande Regeringen och försvarsledningen får sig ett antal sparkar där det känns.
"Vad har vi för incidentberedskap? Kan inte Flottan blockera farleden eller... eller göra fartyget manöverodugligt med en torped?" sa statsministern till slut.
ÖB bytte ställning, korsade benen åt andra hållet och konstaterade att allt större besparingskrav i kombination med en bedömt minskad hotbild mot territorial-Sverige satte sina spår. "Flottan ligger vid kaj utan tränad personal, med begränsad mängd drivmedel och skarpa vapen i bergrum. De hinner omöjligt göra något."
"En torped vore dessutom ett lite för trubbigt instrument", sa översten och fick en ilsken blick från finansministern som svar. I dessa lokaler tillrättavisade man inte landsfadern och ledaren av folket.
"Och Flygvapnet?", sade statsministern.
"För riskabelt. Träffsäkerheten hos robotarna är inte tillräcklig för att undvika civila dödsoffer och piloterna har inte fått tillräckligt med flygtid för att med säkerhet kunna lösa uppgiften. De få plan som står i beredskap är enbart utrustade med vapen mot luftmål."
Peter Lundström betraktade ÖB och noterade att han lagt huvudet åt sidan, signalen att tålamodet tröt.
"Dessutom befinner vi oss inte formellt i krig, vilket begränsar Försvarsmaktens befogenheter", sade ÖB. "Detta är en polisiär fråga."
Nu tröt finansministerns tålamod "Om ni hade sett till att förvalta de resurser ni fått hade vi inte haft det här problemet." Han sköt fram hakan och granskade först översten och sedan ÖB. "Vad hände egentligen med uttalandet att 'Försvarsmaktens förmåga möter kraven'?"
Försvarsministern valde den säkra utvägen och instämde med föregående talare.
ÖB noterade avmätt att det hade gått aldeles utmärkt att planera landets försvar om inte regeringen ständigt ställt krav på regionalpolitisk hänsyn. Att Försvarsmakten dessutom tvingades hålla inhemsk försvarsindustri om ryggen genom dyra avtal underlättade inte.
Arga genmälen fyllde genast rummet samtidigt som statsministerns blick flackade mellan dem.
Jag hoppas att Kaj fortsätter med sitt skrivande, då det saknas svenska skribenter inom denna genre. Det finns på tok för gott om svenska deckarförfattare, men allt för få som skriver rena actionnoveller. Ännu färre finns det som har kunskap om svensk säkerhetspolitik och hur svenska specialförband agerar för att nå de svenska säkerhetspolitiska målen.
Vad tycker då andra recensenter?
På SoldF (som för övrigt får ett stort tack av Kaj för granskning av manuset) så finns en hel del kommentarer med svar från Kaj.
För de som är nyfikna på boken så har Kaj lagt ut 130 sidor som "smakprov". För de som vill köpa boken så finns den på Bokus för 140 kr, Adlibris för 149 kr och Bokia för 144 kr.
Söndagskväll och en påse chips. I PS3:an en gammal klassiker, "The Pentagon Wars" från 1998.
Den handlar om en överstelöjtnant som blir utsedd att granska det försenade projektet med anskaffning av ett nytt trupptransportsfordon för amerikanska försvarsmakten. Han finner till sin förvåning en produkt som genom s.k. "kravkryp" vuxit från ett billigt snabbt fordon som transporterar 11 soldater (grupp + chef) till slagfältet till en lätt stridsvagn med undermåligt skydd som enbart klarar av att transportera sex soldater åt gången. Filmen kan ses som en komedi, men den bygger faktiskt på en verklig händelse och baseras på en bok av överste James G. Burton som var den verklige utredaren av M2 Bradleyprojektet.
Betyg: - Humor: Tre rattmuffar. - Kännedom om svårigheter vid upphandling av militära materielprojekt: Fem rattmuffar.
Förutom denna film så rekommenderar jag för utbildning av militära projektledare som vanligt dokumentären "Why we fight" som finns bl.a. på Youtube.
Jag har tillbringat kvällarna i förra veckan med att läsa Lars Widerängs (a.k.a Cornucopia) bok "Midvintermörker". Jag måste säga att det var en trevlig bekantskap, som jag hade mycket svårt att släppa ifrån mig innan jag släckte sänglampan. Känslan finns hela tiden av att vilja "bara läsa ett kapitel till".
Boken handlar om ett ryskt s.k. strategiskt överfall på Sverige under julhelgen 2012.
Lars beskriver i sitt efterord att han fick idén till boken efter att skrivit ett inlägg på sin blogg kallad just "strategiskt överfall på Sverige".
Berättelsen byggs upp genom att följa ett antal karaktärer i strid, dels på Gotland mot reguljära ryska enheter och dels på fastlandet mot ryska sabotageförband som försöker slå ut svensk infrastruktur och ledning.
Konflikten har klara paralleller till kriget i Georgien 2008. Den ryska gasledningen genom Östersjön utsätts för sabotage, vilket resulterar i att ryssarna anklagar Sverige för att man inte tillåtits patrullera längs med ledningen med sina fartyg. Ryssarna bygger sedan inför anfallet upp en militär närvaro i Östersjön maskerad som övning.
Är scenariot realistiskt? Ja, jag måste säga att Lars har följt med i den den svenska försvarsdebatten de senaste åren. De svenska förband som används har tyvärr realistisk utgångsgruppering och förmåga. Framryckningen på Gotland är mycket detaljerad. Kommandospråken som används och den taktiska användningen är mycket övertygande. Det är heller ingen överdrift av den ryska förmågan. De ryska marinförbanden har t.ex. ännu inte fått de Mistralkryssare som är under anskaffning. De ryska flygstridskrafterna har heller inte genomgått den modernisering som är planerad.
En hel del elaka pikar ges åt Försvarsmaktens oförmåga att prioritera det nationella försvaret. Flygvapnet får ta mycket stryk då man saknar skyddade hangarer och då lätt slås ut på backen redan i inledningen av anfallet. Avsaknaden av skyddade ledningscentraler får stora konsekvenser.
"Svar ja, det ser ut som vi är i krig. Svar nej, du skall inte till Vargkulan utanför Nora. Den anläggningen lades ner för ungefär tio år sedan och fylldes igen med sand och cement, liksom de flesta av det hundratal bergrum totalförsvaret hade förr i tiden..Undantagsvis har några bergsrum sålts till privata aktörer och numera huserar datorhallar eller fabriker där. Den operativa insatsstaben INS sitter, eller skall jag säga satt, i en kontorsbyggnad i Stockholm. Det är bara flygstridsledningen som fortfarande sitter i bergrummet Grizzly i Bålsta, Cobra i Hästveda lades i praktiken ner tidigare i höst. INS tappade vi kontakten med tillsammans med resten av Stockholm och Bålsta försvann strax därefter...Antagligen är deras master bortsprängda och med det är kommunikationen bruten tills man får upp reservmaster, men det finns ingen personal i beredskap för sådant."
Arménförbanden på Gotland märker också att man saknar en massa viktiga resurser förutom det i Afghanistan i dagsläget eftersökta "boots on the ground".
"Luftvärn? Flygunderstöd? Artilleri? Allt det där som amerikanarna fixade åt oss i Afghanistan... Håller de här killarna? Det är ju inte som den frivilligt utvalda gräddan när vi åkte till Tchad eller Afghanistan."
Jag skrattade gott åt ett antal kommentarer som visar på att tips kommit från personer med god insyn i Försvarsmaktens aktuella problem.
"Romeo från Alpha, vi har genomfört en värdegrundsövning med fången och efter att ha tvingat honom att läsa introduktionen till försvarets värdegrundsbok, så har han öppnat upp att han är korpral, ryss och spetnaz."
Finns det några svagheter i Lars upplägg? Nja, smådetaljer finns det givetvis. Men dessa skillnader från verkligheten är, som Lars skriver i sitt efterord, till stor del beroende på att han helt enkelt ville ge de svenska styrkorna en chans att besvara anfallet. Hade boken haft en realistisk beredskap och skyddsnivå på de svenska förbanden, så hade den fått ett betyldigt svartare slut. Möjligtvis så borde de svenska styrkorna ha större problem med logistik. Tillförsel av bränsle och ammunition till stridsfordon under rörelse och flygförband spridda på baser är något som vi knappast kan hantera längre och som skulle få stora konsekvenser om ett strategiskt anfall skulle bli verklighet.
Det viktigaste budskapet i boken är dock det aktuella faktumet att Sverige trots EU-medlemsskap, Lissabonfördrag och Solidaritetsförklaring saknar de internationella bundsförvanter som krävs för att man ska våga dra ner på sin försvarsmakt. Om anfallet kommer så tar det likt i fallet Libyen mycket lång tid för omvärlden att reagera och stötta. Jag rekommenderar därför alla med försvarsintresse att läsa denna bok.
Tack Lars för en trevlig läsning och ditt budskap är "j*vligt uppfattat!"
Ett par smakbitar ur boken finns att läsa här och här.
Igår kväll var jag på bio. Planen var att se den svenska filmen "Gränsen", men eftersom SF i sin egen vanliga logik valt att enbart visa den på småsalonger så blev det "Winters Bone" i stället. Snabbt byte från krigsfilm till independent drama. Filmen är helt klart sevärd och jag är inte förvånad över att den nominerats till fyra Oscar. Huvudrollsinnehavaren Jennifer Lawrence som spelar den unga flickan Ree, som kämpar för att få reda på vad som hänt med sin far, gör ett bra jobb och ligger nog bra till för att få en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.
Men nog om det. Det intressanta ur denna bloggs synpunkt är scenen när hon försöker ta värvnig för att tjäna ihop pengar till sina syskon och sin mor. Enbart denna scen gör filmen helt klart sevärd för större delen av Riksdagen och en och annan general på HKV. Så här går det till när man värvar meniga soldater i USA. Långt ifrån glamoren på West Point. Är det detta som vi tagit efter i Sverige när vi slopade värnplikten? En stor skillnad finns dock. Soldaterna som skriver på erbjuds en värvningspremie på $40.000! I Sverige får soldaterna nöja sig med sina 17.000 i månadslön och bo på logement för 1200.-/månad.
Efter de senaste dagarnas upprepade bevis på att västmakterna tyvärr tar för lite hänsyn till risken att skada civila i Irak och Afghanistan så tänkte jag recensera en utmärkt bok jag läst. "Platoon Leader, A memoir of command in combat" av James R. McDonough är en bok väl värd att läsa av alla som vill ha förståelse för hur det är att leda en grupp soldater i strid. Språket i boken påminner om Dashiell Hammet när han är som bäst och var trots att den kan klassas som fakta lika lättläst som en novell. Boken är också obligatorisk läsning på bl.a. West Point.
Boken handlar om hur McDonough som nyutexaminerad fänrik leder en pluton som förlagts för att skydda en s.k. Strategic Hamlet. Detta är USA:s försök att under Vietnamkriget isolera gerillagrupperna från civilbefolkningen på samma sätt som engelsmännen gjorde under Malaysiakonflikten. Det intressanta är att McDonough upplever detta program som ett totalt misslyckande och ett bevis på att den taktik som fungerade i Malaysia inte fungerade i Vietnam. Samtidigt så har jag i ett tidigare inlägg beskrivit Bing West erfarenheter i boken "The Village" som pekade på raka motsatsen.
Det finns två skillnader i deras upplevelser: - Befolkningen i den by som McDonough var satt att försvara hade starka band till Viet Cong och trots att de amerikanska soldaterna umgicks med barn och vuxna i samhället så skickades underrättelseinformation om de amerikanska truppernas rörelser direkt till fienden.
- De lokala vietnamesiska styrkorna PF - Popular Forces hade mycket dåligt ledarskap vilket resulterade i att dom dels utnyttjade lokalbefolkningen och dels inte deltog aktivt i försvaret av byn. Detta innebar att befolkningen såg på närvaron av soldaterna inte som ett skydd utan bara som bara en risk att Viet Cong anföll soldaterna och därmed indirekt riskerade att civila skadades.
Det som jag dock tycker var mest läsvärt i boken var att se hur McDonough slets mellan sina känslor för att skydda sina soldater och att samtidigt inte skada de civila. Detta trots att hans trupp råkade ut för oerhörda förluster och att de civila i byn delvis var skyldiga till detta. Likt talibanerna så använde sig Viet Cong framför allt av minor och bakhåll som stridsmetod. Då den amerikanska förläggningen var känslig för större anfall så tvingades McDonough och hans män till att ständigt patrullera området och exponerade sig då för Viet Congs metoder. Å andra sidan om dom hade hållt sig enbart till sin förläggning så hade dom förr eller senare blivit utplånade i ett större anfall, vilket McDonough tar upp ett par exempel med omgivande plutoner som råkade ut för just detta.
Detta är något vi måste tänka på i Afghanistan. Vi har exakt samma syfte som USA i Vietnam, d.v.s. att låta afghanerna själva leda landet. Våra metoder och resurser är de samma, men vi måste undvika att göra samma misstag. Fokuset i Vietnam blev att slå ut fienden vilket visas av exemplena med bl.a. de totalt vansinniga anfallen på Hamburger Hill, eller metoden att räkna antal stupade Viet Cong som ett sätt att mäta framgång i operationer. För att citera Sun Tzu: "To fight and conquer in all your battles is not supreme excellence; supreme excellence consists in breaking the enemy's resistance without fighting."
Under ett större anfall där Viet Cong infiltrerat byn och anföll från sidan så begärde McDonough in flygunderstöd i form av två Cobra helikoptrar. Han inser att helikoptrarna är på väg att anfalla själva byn för att slå ut de fientliga styrkorna. I sitt sinne så slits han mellan behovet av att skydda sina soldater och behovet av att skydda de civila. I sista sekunden så tar McDonough beslutet att beordra stopp på anfallet.
"The choice was mine, not the pilot´s. It did not matter who he was. I was the senior ground commander. I was the one responsible for the situation there. Quiet acceptance of the slaughter of the villagers would not relieve me of the moral responsibility for their death. Even though the enemy was firing on us from the village, even though a third of my men had fallen in the action, I could not kill a community of innocent people in order to destroy the enemy hiding amongst them."
Det här är det som skiljer en soldat från en civil i krig. Anledningen till att inbördeskrig som i det forna Jugoslavien eller Rwanda blir så skoningslösa är att alla är ute efter att hämnas. Våld föder våld. En soldat ska kunna inse när våld ska användas och framför allt när det är mer effektivt att hellre ta egna förluster än att riskera skada civila.
I en annan händelse så förföljer McDonough flyende Viet Cong efter ett anfall mot förläggningen. På avstånd ser dom nio stycken människor som dom bedömmer är beväpnade (jämför med händelsen i Irak). McDonough beslutar om att anfalla.
"I was not in the mood to take any chanses. Already many men had died that night, and I was not about to let the tally rise any higher if I could help it. But before I could follow through on my intentions, Killigan tugged at my arm and motioned for me to stay. Apparently he had read my thoughts and disapproved of the plan."
Killigan som var den mest erfarna soldaten smyger fram och undersöker. Det visar sig vara två äldre kvinnor, en gammal man, en yngre kvinna och fyra barn.
"How quick had I been to give the orders to fire at unidentified sounds in the night. I, the officer, was prepared to risk nothing, to order my men to kill innocent people. Killigan, a low-ranking infantryman, was prepared to risk his own life to be sure that we did not."
Under ett uppdrag så tvingas dom ta sig igenom ett område som är starkt minerat. McDonough är medveten om att lokalbefolkningen är väl insatt i var minorna finns och tvingar en äldre man att leda dom igenom det minerade området.
" Perhaps I had gone too far at that point. The thought crossed my mind: Was it a legal thing to do? Was it moral? The villagers were noncombatants, after all. But did they know? ... A leader who arbitrates when the laws of land warfare are overtaken by pragmatic concerns is treading on dangerous ground. The laws exist for practical and humane reasons and I knew that well. Bu the consequences of my decisions were immediate, and I could not afford the comfort of a philosophical debate on the issues."
Boken avslutas på ett oväntat sätt och jag tänker inte förstöra den överaskningen för den som vill läsa denna bok. Men jag vill dock visa på den erfarenhet han fick av händelsen.
"Like the entire American system in Vietnam, we had fought a limited war with constrained objectives; the enemy had fought a total political war with no preordained restrictions. We were doomed from the outset. ... The possibility was so barbaric that it was alien to my mind. But my mind was not the mind of the enemy. Though I had tried to understand them, even to think like them (if only to defeat them), I had fallen short."
Detta visar på precis vikten av att förstå sig på fienden som jag försökte illustrera i mitt förra inlägg om assymetrisk krigföring. IED, självmordsbomber, gisslantagande m.m. är omoraliskt i våra ögon och vi förstår inte hur man kan vinna ett krig med dessa metoder. Men om vi inte förstår vår motståndare så kan vi inte heller identifiera och utnyttja hans svagheter. Likt Sun Tzu måste vi inse att "If you know the enemy and know yourself, you need not fear the result of a hundred battles. If you know yourself but not the enemy, for every victory gained you will also suffer a defeat. If you know neither the enemy nor yourself, you will succumb in every battle."
Avslutningsvis ett stycke som jag tycker på ett bra sätt illustrerar stämningen i boken.
"It is morning, and there is a grimness in the drizzly air. Silent figures move to the west, shoulders bent under equipment loads, buckles taped for silence, camouflage paint smeared on taunt faces. Ghouls in the dark - young boys, really, from places like Valdosta, San Diego, Boulder, Madison, Portland, out to kill Asian boys who are out to kill them. The gears of war grind together unrelentingly, mechanisms in motion that will catch up human flesh as they mesh. Societies clash, politicians deal, diplomates debate, young men straggle to the death. Tomorrow or the next day, mothers will recieve the news and cry. But nothing will stop the morning´s killing."
Uppdaterad 10-04-07, 07:33 Det jag har funderat på är vad jag själva skulle ha gjort i en liknande situation som helikopterpiloterna på filmen från Irak? Det är mycket lätt att sitta här vid frukostbordet och kommentera, men i vilket sinnestillstånd var piloterna? Vad hade hänt innan? Hur många av deras kollegor hade dödats tidigare?
Enligt min bedömning när jag ser filmen fanns det inget hot över huvud taget. Frågan är om det ens fanns vapen med i bilden? Det som piloten identifierar som en RPG bedömer jag vara ett teleobjektiv. Det som de två personerna bär på axlarna är helt klart kameraväskor. Vad fann marktrupperna när dom kom fram? Om det fanns vapen så är det inte ovanligt i Irak då många (även reportrar) ibland rör sig med beväpnade livvakter. Piloterna borde därför ha kallat in på marktrupper och nöjt sig med att bevaka och vara beredda att ingripa om hotet förvärrades. Anfallet på bilen var helt förkastligt. Den som gav order om anfallen reagerade bara på att piloterna identifierat vapen och att dom följde Rules of Engagement (ROE).
Hade jag läckt denna film om det hade varit en svensk besättning inblandad? Med stor sannolikhet. Det enda som skulle fått mig att inte göra det är omständigheterna. Vad hade hänt innan och hur såg situationen ut runt omkring. Den amerikanske officer som läckte denna film har mycket gemensamt med McDonough i boken som jag beskriver ovan.
Nåja, det faktum att någon, sannolikt inom försvaret, har läckt den talar emot detta, liksom intresset och upprörelsen. Wikileaks, en sajt som är illa sedd av amerikanska myndigheter, har med publiceringen visat hur viktigt det är med ett fritt internet som obekvämar och granskar.
Uppdaterad 10-04-08, 07:38 Carnucopia har gjort en granskning av hela videon och inte bara den snutt som först låg på Wikileak. Mycket bra, även om jag inte helt delar alla hans slutsatser.
- Beväpning är normalt i Irak. RPG är kanske och ta i som självförsvarsvapen, men om man tittar på vilka vapen som finns tillgängliga på svarta marknade så är RPG ett lika vanligt alternativ som AK-47/AKM m.m. Dessutom så i denna typ av kultur så är det så oerhört mycket manligare...
- Jag bedömer att dom inte utgjorde något hot för helikoptrarna. Frågan är om dom ens utgjorde något hot mot Bradleyvagnarna? För att vinna "Hearts & Minds" så kan vi inte skjuta först och fråga senare. Helikoptrarna hade läget under kontroll och man hade kunnat använda andra metoder.
- Att beskjuta den civila vanen var oavsett ROE fel. Chefen som gav OK till insatsen (och därmed gjorde att ROE uppfylldes - Identifiera vapen - Tillstånd - Eld) hade inte klart för sig hur situationen var och helikopterpiloterna gav inte hela sanningen. Detta gör att liknande ROE är märkliga, där en chef som egentligen vet betydligt mindre än den som är på plats ska ta beslut om insats.
Uppdaterad 10-04-08, 17:55 Wikileak har lagt ut barnens journaler som visar på omfattningen av deras skador. Lite makabert. Skadorna är i detta sammanhang ointressanta, det är händelsen i sig själv man bör fundera på och varför man tar till ett sådant "Overkill" som en attackhelikopter. Man behöver heller inte vara ett geni för att gissa sig till vilken typ av skador det blir efter ett anfall av en Apachehelikopter.
Apachehelikoptrar har en 30 mm Boeing M230 kanon som avfyrar upp till 650 skott per minut. beroende på vilken ammunition som den är laddad med så kan den ha oerhörd verkan i mål och även vara effektiv mot bepansrade fordon. Varje 30 mm kula har effekt som en liten handgranat. Det är därför som jag är lite fundersam på varför den här gruppen människor gick omkring så pass öppet. Två attackhelikoptrar är varken osynliga eller ljudlösa även om dom ligger 2 kilometer bort. En klassisk regel säger om du kan se fienden, så kan han se dig". I normala fall brukar även dåligt utbildade gerillasoldater skynda sig att hoppa i någon typ av skydd när dom ens misstänker att det ligger en Apachehelikopter i närheten. Men om det förekom skjutande i närheten kan larmet ha dränkt ljudet från helikoptrarna.
Den kritik som framförs mot piloternas språkbruk är inte helt rättvis. Deras agerande måste också sättas in i sitt sammanhang. Jag har hört svenska sjuksystrar prata om operationer och det är ganska så blodigt. När man deltar i krig så blir man avtrubbad och det krävs att distansera sig en smula för att inte knäckas som människa. Vissa gör det säkert på tok för mycket och blir skoningslösa. Andra gör det för lite och riskerar både sig själva och sina kamrater i sina försök att vara god mitt i ett krig.
Reports yesterday said many veterans who viewed the footage made the point that soldiers cannot do their jobs without creating psychological distance from the enemy. One reason that the soldiers seemed as if they were playing a video game is that, in a morbid but necessary sense, they were, experts told The New York Times.
"You don't want combat soldiers to be foolish or to jump the gun, but their job is to destroy the enemy, and one way they're able to do that is to see it as a game, so that the people don't seem real," Bret A. Moore, a former US army psychologist and co-author of the forthcoming book Wheels Down: Adjusting to Life After Deployment, told the newspaper.
Military training is fundamentally an exercise in overcoming a fear of killing another human, Lieutenant Colonel Dave Grossman, author of the book On Killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society, told the paper.
Combat training "is the only technique that will reliably influence the primitive, midbrain processing of a frightened human being" to take another life, the colonel writes. "Conditioning in flight simulators enables pilots to respond reflexively to emergency situations even when frightened."
Detta är något som jag är en smula orolig över när vi i Sverige övergår till att utbilda mer eller mindre professionella yrkessoldater, för att ersätta vårt värnpliktssystem. Dessa soldater kommer givetvis bli bättre på sitt jobb, men risken finns hela tiden där att dom förlorar en smula av sin medmänsklighet på grund av att dom avtrubbas när dom ser för mycket våld. Dom fungerar med all sannolikhet bättre i Peace Enforcing operationer, men risken är att dom fungerar sämre i Peace Keeping.
Det man bör tänka på är att dagens konflikter har tendensen av "three-block war", d.v.s. inom en mycket begränsad region kan det förekomma allt från rena strider till humanitär hjälp. Våra soldater måste också vara mentalt inställda på att ändra sina metoder bara dom går runt hörnet in i nästa kvarter. Det kan i värsta fall också vara så att olika ROE existerar i olika områden.
Förkylning i kombination med en massa mat och socialt slöande under julhelgen ger ett perfekt tillfälle att försöka tömma biblioteket. SMB ger tyvärr ut för många böcker som fångar mitt intresse och likt en drogberoende köper jag fast jag inte hunnit läsa föregående bok.
Nu har jag i varje fall hunnit läsa igenom "Vulcan 607" av Rowland White. Utmärkt bok som får fem rattmuffar i betyg! Historien är välkänd. Det handlar om engelsmännens bombning av flygfältet i Stanley den 30 april till 1 maj 1982 under Falklandskriget. Operationen skulle bli känd under kodnamnet "Black Buck".
Anledningen till operationen var två delad: - Engelsmännen togs med byxorna nere och kunde inte svara direkt på Argentinas invasion den 2 april 1982. Järnladyn Thatcher blev givetvis ursinnig och krävde att England skulle kunna militärt agera. Men frågan var med vad? Det logiska valet blev givetvis Royal Navy som med två hangarfartyg i spetsen snabbt satte ihop en invasionsstyrka. Redan den 9 april nådde de första engelska ubåtarna Spartan och Splendid vattnen utanför Falkslandsöarna.
- RAF ville givetvis vara delaktiga i operationen. Man lånade ut Harrier GR3 som stationerades ombord på hangarfartyget Hermes som komplement till RN Sea Harrier som opererade från Hermes och Invincible, men enbart i jaktrollen. Flygvapenpiloterna fick snabbträning i att landa på fartygsdäck. Men detta var inte en operation i egen regi. Lösningen för att nå Falklandsöarna hette lufttankning. Engelsmännen använde sig av det beprövade lufttankningsflygplanet Victor. Men vilket flygplan skulle genomföra själva anfallet? Tornado GR1 hade varit operativ på förband i enbart ett par veckor och bedömdes som ett för omoget system. Buccaners oljeförsörjning till motorn skulle inte tåla ett så pass långt uppdrag som en bombning av Stanley skulle innebära. Lösningen hette Vulcan som var i slutet av sin karriär i RAF.Flygbasen i Waddington var planerad att stängas den 1 juli 1982. Den 9 april fick Vulcandivisionen på Waddington order om att planera ett uppdrag mot Falklandsöarna. Den 29 april så påbörjades första delen av resan med flygning till ön Ascension.
Som ni ser på bilden av Flight Lieutenant Martin Withers ovan så var det inte bara själva flygplanen som var på väg att pensioneras. Även besättningen tillhörde det gamla gardet.
Jag tänkte inte säga särskilt mycket om själv operationen. Den får ni läsa er till i boken, alternativt via länkarna ovan. Men det finns ett antal generella slutsatser som man kan dra av att studera denna operation som Sverige borde tänka på.
- Förmågeglapp. Engelsmännen hade börjat reducera sin långräckviddiga förmåga innan Tornado GR1 var operativ. I Sverige diskuterar vi mycket om förmågeglappen i stridsledningssystemet vid övergång från nationella länkar till internationella Länk 16 samt i spaningsförmåga vid övergång från AJSF 37 till JAS 39 Gripen spaningskapsel SPK. Detta är någonting som är naturligt och givetvis inträffar vid generationsväxling. Men det måste finnas möjlighet till parallell användning och planering för hur man ska agera vid förseningar vid införande av nya system. Väpnaren hade ett inlägg om just detta för ett par dagar sedan.
- Lufttankning är farligt. Engelsmännen som har hållit på med detta i många år har stora problem med skador på både lufttankningsflygplan och den som tankar. I fredstida övningar är det lätt att sätta begränsningar i väder och se till att det finns utrustning som kan laga skadorna. I en krigsoperation kan man bli tvungen att genomföra lufttankning i allt annat än stabila väderförutsättningar. I Sverige har vi precis genomfört de första lufttankningsutbildningarna på svenska divisioner. Vi får inte glömma bort att lufttankning är en av de farligaste aktiviteter som går att genomföra med stridsflygplan i fred.
- Integrering av ny utrustning. Vulcanflygplanen hade inte använts i den konventionella bombrollen på massor av år. Lufttankning hade inte övats på 20 år. Man fick resa runt på museum och skrotgårdar för att samla ihop luftttankningsutrustning och bombmagasin. De ca 100 sista kvarvarande bomberna hittades i ett förråd. För att navigeringssystemet skulle klara av den långa flygningen över öppet vatten så integrerades två stycken tröghetsnavigeringsssystem. En motmedelskapsel hängdes på flygplanet med en egentillverkad balk. Under de senare Black Buck uppdragen så integrerades den signalsökande roboten Shrike. Kan vi göra detta i Sverige? Knappast! Ta exemplet NVG - Night Vision Goggles. Trots att det testats i många år på FMV Provflyg så tog det över två år att få ut det på förband, trots att en s.k. "snabbrutin" användes. Problemet är att RML - Regler för Militär Luftfart har lagt allt ansvar i händerna på industrin när det gäller tekniska frågor. Det innebär att allt nytt som ska in på flygplan tar tid och kostar pengar. Felet som Försvarsmakten har gjort här är att man har kopierat ett civilt regelverk rakt av och inte tänkt på att det kan finnas särskilda militära behov. Flygingenjörskåren som tidigare hade ett lokalt tekniskt ansvar på flygflottiljerna är därmed inte användbar längre. Begreppet krigsreparation tränas inte längre utan allt bygger på godkända data från leverantören av flygplanet, d.v.s. för Gripen är det Saab. Flygvapnets tekniska underhållsorganisation har därmed blivit mycket fredsanpassad.
- Träning på nya förmågor. Besättningarna på Vulcanflygplanen hade inte tränat lufttankninge eller fällt konventionella bomber. Som tur väl är så är RAF stort och kunskapen fanns inom de andra flygande systemen. Hur gör vi i Sverige om vi snabbt skulle behöva lära oss en ny förmåga? Låt säga Hot&High operationer med HKP 10B i Afghanistan. Hur landar man med en helikopter i Brown Out? Hur startar man med en MEDEVAC helikopter i 45 graders värme på 3000 meters höjd samtidigt som man beskjuts med finkalibrig eld? Det är bara att bita i det sura äpplet och hyra in utländska instruktörer.
- Hotbilden kan ändras. Sist, men kanske mest viktigt är att vad vi än planerar att använda vårt försvar till så kommer det att bli någonting annat. Engelsmännen tränade för tredje världskriget och Vulcan hade helt konverterats till rollen att fälla kärnvapenbomber. I själva verket blev det till att snabbträna en styrka för att invadera en ö. Detta är någonting som svenska politiker bör ha i åtanke. Bara för att hotbilden ser ut på ett visst sätt idag innebär det inte att den kommer att se likadan ut i morgon. Är det någonting som historien lärt oss så är det att en försvarsmakt är designad att vinna föregående krig. Engelsmännen hade en hel del i förråd som dom kunde återanvända. Sverige har sålt ut sina förråd på bättre-begagnat-marknaden. Om någonting oväntat skulle ske, hur lång tid tar det oss att ställa om systemet? Hur starka politiska signaler krävs det för att t.ex. börja utbilda värnpliktiga igen? Vilka instruktörer är det i så fall som vi ska använda om behovet skulle uppstå? Hur återaktiverar vi våra flygbaser och strilanläggningar?
Vi kan givetvis göra som strutsen, stoppa ner huvudet i sanden och nonchalera ovanstående problem. Eller så kan vi göra som många liberala politiker förespråkar och lite helt på att EU och NATO ska vid behova hjälpa oss. Men vem vill hjälpa en som inte kan hjälpa sig själv? Jämför med sjukvård. Visst kan man för det mesta lita på att det finns ambulanser, men ändå så är det bra om befolkningen i allmänhet kan hjärt- och lungräddning, då det tar ett tag innan ambulansen kommer.
Jag tvivlar på att Reinfeldt i framtiden vill tvingas återupprepa Chamberlains berömda "Peace for our time".
TV-serien Generation Kill med bl.a. Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna har fått mycket bra kritik. Jag skulle vilja lyfta fram en annan TV-serie som gick mer obemärkt förbi.
Over There producerad av Stephen Bochco är en utmärkt serie som är mindre machobetonad. Det enda man möjligtvis kan klaga över är att gruppen är med om för mycket, men annars hade det nog inte blivit bra TV.
Serien lades ner efter en säsong. Anledningen var bl.a. att många tyckte den gav för negativ bild av kriget i Irak samt av den amerikanska försvarsmakten. Frågan är om den hade gått hem idag med de erfarenheter som sex års strid har gett? Är USA idag med Obama som predident mer villig att analysera insatserna Irak? Har man kommit över 9/11 traumat? Generation Kill fick ett betydligt bättre mottagande.
Inlägg
