En strategisk time-out?

I den svenska försvarsdebatten talas det ofta om en strategisk time-out som gett möjlighet till reformation av den svenska Försvarsmakten. Det Kalla Krigets slut och avsaknaden av direkt utpekbara fiender har möjliggjort att Sverige kunnat sänka förmågan att försvara landet till förmån för internationellt samarbete. Det nya insatta insatsförsvarets uppgift är att tillsammans med andra nationer stoppa krig och elände utomlands innan effekterna av dessa når Sverige. Tanken är att Sverige ska deltaga i någon typ av koalition liknande de som uppstod i början av 90-talet under Jugoslaviens fall och Kuwaitkriget. Innan dess hade det varit sparsamt med liknande fredsframtvingande insatser med undantag för Koreakriget och FN-insatsen i Kongo.

Men är dagens läge verkligen något som kommer att fortsätta i framtiden? En time-out är ju något som per definition inte pågår i evighet.

Under Kalla Kriget så stoppades ofta FN:s möjligheter att via Säkerhetsrådet ge ut en resolution att bygga upp fredsframtvingande insatser på. Därför fick man ofta nöja sig med fredsbevarande insatser på inbjudan av någon av de inblandade aktörerna.

Det som möjliggjorde att FN kunde skapa mer aggressiva resolutioner var Sovjetunionens fall och Rysslands strategiska time-out på grund av makt-vakuum och ekonomisk svaghet. Det fanns inte längre två supermakter som på grund av intressekonflikter låste varandra. Initialt så morrade dock fortfarande Ryssland. Någon som kommer ihåg spänningen kring NATO:s intåg i Pristina 1999? Där stod "fredsbevarande" styrkor från Ryssland på ena sidan och NATO-trupper, inklusive Sverige, på den andra. Banden mellan Ryssland och Serbien var starka. Idag är det många ryssar som ångrar att man inte valde en hårdare profil mot NATO:s agerande i Kosovokriget.

Anatoly Tsyganok, an expert with the Institute for Political and Defense Analysis, believes that Russia had missed its chances to exert influence on the situation in Yugoslavia. “We should have stayed in Pristina to have an opportunity to dictate our conditions from there,” he said.

Konstantin Sivkov, the first vice president of the Academy for Geopolitical Problems, told Pravda.ru that Russia did have a chance to help Yugoslavia, if Russia had the sufficient number of S-300 systems and personnel. The Yugoslavian Army was not defeated in the conflict. NATO’s Air Force destroyed less than one percent of Serbian troops.

One has to acknowledge that Russia was guilty of Yugoslavia’s collapse. Moscow put pressure on Milosevic and pushed him towards capitulation. It is worthy of note that NATO was about to end the military operations over the pressure from the general public.

The Parliament of Yugoslavia voted for the nation’s annexation to Russia and Belarus. Russia’s State Duma recommended then-President Boris Yeltsin to take those wishes into consideration, although Yeltsin did not agree to cooperate.

Men nu börjar Ryssland återigen att vakna. Putin har återskapat en rysk centralmakt. Den ryska ekonomin har börjat visa svarta siffror i boksluten. Bl.a. vapenexporten gör att landet har intressen i många konfliktområden. Inte minst syns det i Syrien, där Ryssland exporterat bl.a. luftvärn och helikoptrar. Det är därför inte utan orsak att Ryssland opponerar sig mot alla försök att få fram en FN-resolution mot Syrien.

Nya supermakter som Indien och Kina har stora intressen i bl.a. Afrika, vilket kommer att innebära att framtida resolutioner riskerar att stoppas även där. Det är bara när de inblandade aktörerna är överens som något går att göra då det i dessa fall inte krävs några resolutioner från säkerhetsrådet.

Frågan är då om det strategiska vakuum som rått sedan början på 90-talet kommer att fortsätta länge till? Om läget ändras kommer det i så fall vara möjligt med insatser med FN som uppdragsgivare? Eller kommer framtida internationella insatser att bygga enbart på NATO eller EU som motor i maskineriet? Kan i så fall Sverige med gott samvete deltaga utan fullvärdigt NATO-medlemsskap?

Insatsen i Libyen byggde på en FN-resolution, men vi får inte glömma att denna resolution mer eller mindre tvingades fram på grund av det franska agerandet. Vad var det för intressen som drev Frankrike? Var det omtanke om den libyiska befolkningen, eller var det att man insåg att man i flera år satsat på fel häst och att det nu var dags att uppgradera sig och samtidigt försöka hämta hem alla bevis om tidigare samarbete med Khadaffi om t.ex. försäljning av Rafale till Libyen?

Vi svenskar bör vara medvetna om vilka motiv de andra deltagande nationerna har för en insats innan vi tar ställning. De är inte alltid lika humanitära som våra egna. Ta t.ex. den största insatsen för svensk del de senaste åren. USA:s intressen i Afghanistan var i första hand att hämnas 9-11. I andra hand att utplåna Al Qaida. I tredje hand att förhindra att talibanerna gav möjlighet för organisationer som Al Qaida att få fristad för att bygga upp sina terrororganisationer. Först i fjärde hand kom omtanken om kvinnor och barn, det som svenska politiker lyft fram som huvudorsaken till det svenska deltagandet i Afghanistan. Nu anser USA att man lyckats med de tre första, vilket ger möjlighet för Obama och dra sig ur. Kommer Sverige att ha lyckats med den fjärde år 2014? Vi kommer i varje fall inte kunna vara kvar mycket länge efter det att USA drar sig ur. Kommer den afghanska regeringen att ha tillräckligt med styrka för att vidmakthålla det läge som finns i Afghanistan 2014, eller kommer man få göra eftergifter mot talibanerna och införa mer religiösa lagar?

Dagens insatsförsvar har skapats med dagens omvärld som facit. Vi får inte glömma att i de fredsbevarande insatser före 1990 så utförde de svenska soldaterna, med bakgrund inom värnpliktsutbildningen, mycket goda insatser. De nya fredsframtvingande insatserna i kombination med mer komplex materiell kräver dock ett yrkesförsvar med professionella soldater. Därför så har värnplikten avskaffats och det nationella försvaret har mer eller mindre lagts i malpåse.

Hur framtiden ser ut är oklart, men det man kan lära av historien är att allt ändras och i många fall mycket snabbt. Bästa sättet att tåla en ändring är att ha flexibilitet och inte bygga fast en säkerhetspolitik baserat på en fix omvärld. Framtidens omvärldsbild lär knappast se ut som dagens. Blir den bättre eller sämre? Den som 1988 kunde förutspå murens fall har rätt att dra slutsatser. Övriga kan bara gissa. Min gissning är att det vi har sett de senaste 20 åren som så mycket annat bara är en parentes i historien. En time-out är bara tillfällig, strategisk eller inte.