En annan syn på Sydafrikas Gripenaffär

Nu går korruptionsjakten avseende Sydafrikas anskaffning av Gripen in i nästa fas. Ett antal företrädare för diverse fredsrörelser anser att det fortfarande förekommer mutor i Sydafrika.

Modises närmaste rådgivare var Fana Hlongwane, ett av Saab och BAE:s hemliga ombud. I tisdags fick den svenska överåklagaren Gunnar Stetler ta del av bevis som visar att Hlongwane så sent som förra året tog emot pengar från Saabägda företag i Sydafrika. Detta efter att nya avtal om ersättningar slutits.

Enligt Saab har offsetåtagandet även skapat 73000 nya jobb i Sydafrika, men man redovisar inga underlag. Forskare och journalister har vid åtskilliga tillfällen nekats redovisningar av vad som genomförts, med hänvisning till affärssekretess. Vad vi vet kommer en fullständig rapport om detta presenteras först i april nästa år.

Vi uppmanar Saab att i detalj presentera vilka affärer som har genomförts och hur dessa kunnat skapa 73000 nya jobb.

Ett exempel på att samarbetet med Saab (och BAE) har gett nya affärer är t.ex. att en Sydafrikansk firma vann ett kontrakt att leverera delar till Eurofighter för ca 100 MSEK. Hade man vunnit detta kontrakt utan hjälp? Hade BAE valt att köpa från någon annan utan Gripenaffären? Motköp är alltid en känslig fråga, då det innebär att man gör avsteg från ordinarie upphandlingsrutiner. Ta t.ex. Brasilienofferten där det ligger erbjudanden om att svenska Flygvapnet ska överväga anskaffning av både transportflyg och skolflygplan från Embraer. Är detta också en muta? Det finns motköp i anskaffningen av norska Arthur, där Sverige förbinder sig att köpa bl.a. det norska självförsvarssystemet Protector.

Dessutom hävdar skribenterna att Gripen skulle vara dyrare än sina konkurrenter.

Saab påstår att Sydafrika valde Gripen eftersom systemet var avsevärt billigare än motsvarande system från andra försvarsföretag. Detta trots att den sydafrikanska riksrevisorns granskning visar att den sydafrikanska regeringen valde Gripen för att upphandlingen var manipulerad. Gripen var 2,5 gånger dyrare än sina konkurrenter. Efter att Gripen avfärdats gick dåvarande försvarsminister Joe Modise själv in och lyfte bort kostnadstaket ur upphandlingsförfarandet.

Utvärderingen i Sydafrika skedde i flera omgångar. Ursprungligen var det ett projekt ALFA. Dock så låg budgetramarna så snävt att det enda som erbjöds var rena skolflygplan motsvarande Hawk. Därför delades anskaffningen upp i två delar, ALFA och LIFT. Den konkurrent skribenterna verkar pratar om (baserat på artiklar i Sydafrika) är Aermacchi MB-339. Här blandar man verkligen ihop korten eftersom Aermacchi MB-339 var konkurrent mot Hawk och inte Gripen som LIFT - Lead In Fighter Trainer, d.v.s. det flygplan man skulle använda för att utbilda piloter INNAN de flyger Gripen! Det var också LIFT-kontraktet som fick kritik redan 1999 på grund av att man ansåg det för dyrt.

För Gripen så handlade tävlingen om det s.k. ALFA-kontraktet (Advanced Light Fighter Aircraft). Konkurrenterna var DASA AT 2000 MAKO och Mirage 2000-5. Även Mig-29 var med ett tag i matchen, men kom inte med i den slutliga utvärderingen (Sydafrika kanske hade visst agg mot ryssarna efter deras stöd till diverse grupperingar som Sydafrika krigat mot genom åren). I den första utvärderingen vann AT 2000, men ansågs som ett högriskprojekt då det byggde på att DASA och tyska regeringen hängde på i programmet. I den andra utvärderingen där man omdefinierat vissa krav (jämför gärna med den svanska SEP/AMV-affären) så vann Gripen i alla utvärderingskriterier. Man kan också fråga sig var Sydafrika hade befunnit sig idag om man valt AT 2000 som inte ännu existerar eller Mirage 2000-5 som med tanke på Dassaults fokus på Rafale inte längre lär få särskilt stor uppmärksamhet för vidareutveckling? Att AT 2000 ens var med som ett alternativ i utvärderingen är konstigt då den egentligen kapacitetsmässigt tillhör samma kategori de flygplan som deltog i LIFT-utvärderingen.

Tittar man på motköpen så ska dessa i varje fall enligt engelsk press vara i stort sett genomförda.

The industrial participation programmes of British companies that supplied South Africa with new aircraft under the Strategic Defence Re-equipment programme that was launched in 1999 are now almost totally concluded.

Ett faktum har dock kritikerna rätt i. Sydafrikanska försvarsmakten går på knäna. Men detta är mer beroende på allmänna budgetneddragningar och inte beroende på Gripen i sig själv. Sydafrika köpte trots allt en massa annan materiel i samma upphandling. Dessutom förekommer liknande ekonomiska problem för försvarsmakter i de flesta länder i dagsläget.

Gästinlägg: Under falsk flagg

Marininspektör Anders Grenstad är nämnd som ny delegationschef för NNSC som övervakar USA:s och FN:s aktiviteter vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea, d.v.s rakt in i den hetaste hetluften.

Amiral Grenstad har varit bästa tänkbara företrädare för marinen under många år, givet de förutsättningar som dessvärre gäller för våra försvarsgrensinspektörer. Jag är övertygad om att MI kommit ännu mer till sin rätt som Chef för Marinen (CM), på det gamla goda viset.

Inlägget handlar nu inte om MI, utan om den NNSC, Neutral Nations Supervisory Commission, som MI föreslås bli delegationschef för.

Har Sverige fortfarande en given plats bland Neutral Nations? Nu får vi nog snart gå till ett tydligt beslut i frågan.

Märkligt att vi kan vara neutrala och alliansfria i vissa sammanhang, samtidigt som vi i andra sammanhang deltar i EU:s battlegroupskoncept, antar solidaritetsförklaringar och för tillfället har tillsatt posten som ordförande för EUMC, EU Military Commitee?

Sverige som neutral nation känns lite anno dazumal.

/Sumatra

Nya strider (uppdaterad)

"28.000 döda i de senast fyra årens strider", "Stridsvagnar sätts in för att bekämpa ligorna". Afghanistan? Nej, läget just idag i Mexiko och Brasilien.

Många förfasas över att det har dödats över 2000 civila afghaner och 660 ur ISAF/OEF det senaste året (siffrorna för ANA/ANP och civila säkerhetsbolag är svåra att hitta), men jämför man detta med "civiliserade" länder så bör man tänka om. I det svenska turistlandet Thailand genomfördes för bara ett par år sedan hårdförda strider mot drogsmugglarna med 1000-tals dödade.

Det är svårt att se vilka kopplingar som finns mellan antal döda och omfattningen av talibanernas stöd eller verksamhet i ett område. Dödsfallen inträffar givetvis där ISAF genomför omfattande operationer. Det tolkas givetvis av vissa analytiker att om ISAF lämnar landet så fort som möjligt så minskar dödsfallen orsakade av strider. Givetvis så är det så, men då är vi med stor sannolikhet tillbaka till 2001 där många afghaner dog av helt andra anledningar.

Vad kan vi begära i Afghanistan? Kommer striderna att sluta? Hur lugnt skall det vara för att anse att ANA/ANP har tillräcklig kontroll över landet så att ISAF kan lämna över säkerhetsanasvaret 2014? Personligen så skulle jag vara överlycklig om vi kunde lämna efter oss ett Afghanistan med årliga dödssiffor i de fortsatta striderna mellan den afghanska regeringen och talibanerna i nivå med t.ex. Mexiko. Afghaner kommer att dö hur vi än gör. Frågan är bara vilket alternativ som gör att vi kan sova med gott samvete på kvällarna?

DN



Uppdaterad 10-11-28, 16:16
Striderna mot de olika brottsyndikaten i Rio fortsätter.

- Vi har tagit kontroll över alla platser vi behöver kontrollera, stoltserade militärpolisens chef Mario Sergio Duarte på söndagen, sedan 2 600 soldater och specialpoliser med understöd av helikoptrar och pansarfordon ryckt in i favela-området vid Morro do Alemao - "tyskens kulle".

Intressant är att titta på storleksförhållandena på "gerillan" man bekämpar. Rio de Janeiro har en befolkning på ca 6 miljoner. Polisen jagar ca 600 personer. D.v.s. 1 av 10.000 är motståndsman. I jämförelse har Afghanistan ca 30-40 miljoner invånare, varav 20.000 är potentiella talibaner. D.v.s. ca 1 på 2000 är motståndsman.

Skillnaden mellan framgång i det ena fallet och svårigheter i det andra är svår att göra något åt med militära enheter. Mexiko och Brasilien kan räknas som stabila länder, vilket Afghanistan har en viss väg kvar till att räknas som. Mexiko och Brasilien har även regeringar som accepteras av stora delar av befolkningen, även om det inom länderna finns regioner med grupperingar som för en beväpnad kamp. Afghanistan saknar just en stabil regim och en kontakt mellan befolkningen och regimen.

I Afghanistanstrategin så delar man upp insatsen i "Governance" inkl. "Rule of Law", "Development" och "Security". Våra militära insatsförband kan enbart erbjuda tjänster inom "Security", de övriga hanteras av statliga samarbeten, påtryckningar från FN/EU samt humanitära hjälporganisationer.

Fokus på om de militära enheterna har lyckats eller inte med sina insatser bore därför lyftas en smula till varför helheten riskerar att misslyckas. UNAMA måste ta tag i samordningen av insatserna, detta är ett ansvar som ISAF inte har och heller inte borde ha. Vi kan förstärka ISAF i evigheter, men det är på den civila sidan som möjligheterna finns att lyckas med vår insats. Dock så kan vi heller inte minska på de militära insatserna, då säkerhetsnivån blir för låg för de civila.

Mod!

När jag var yngre gillade jag att läsa böcker om de amerikanska indianerna. Särskilt gillade jag historien om Sitting Bull eller Tȟatȟáŋka Íyotake som han kallades bland indianerna. Mod ansågs som en mycket beundransvärd egenskap och mod och gott ledarskap var förutsättningar för en hövding att leda ett folk som hela tiden befann sig i små krig med sina grannar. (Tyvärr så gäller inte dessa egenskaper som krav för avancemang i många av dagens militära hierarkier…)

Det mest hedrade sättet bland Sioux-indianerna att visa sitt mod, var att i en strid röra vid en fiende utan att skada honom. Att döda en fiende var givetvis även det en hedersam akt, men att obeväpnad rida fram till en beväpnad fiende och bara röra vid honom med en träpåk var att visa höjden av mod på ett slagfält.Syftet var givetvis att vinna ära, men genom sin obeväpnade insats inspirerade krigaren sina stammedlemar som då ofta vann tillräcklig kraft att vinna ett slag.

Mina stora idoler under andra världskriget var de s.k. Pathfinders som användes för att hitta målen som de stora bombarmadorna skulle anfalla. De flög spaningsflygplan, ofta Mosquito, som för att kunna flyga så snabbt som möjligt blivit plundrade på all beväpning. Det enda de hade ombord var kameror och ett par lysbomber för att markera var målet låg. Deras obeväpnade insats gav förutsättningar för bombflyget att träffa rätt mål. Dock så var precisionen så pass dålig att man ofta fokuserade insatsen på tätorter i stället för strategiska mål. Men trots avsaknad av precision så nåddes samma resultat som för Sioux-indianerna. Den obeväpnade insatsen ledde till en förbättring av den väpnade.

I min ungdom så flög jag spaningsviggen. Vi blev ofta en smula mobbade av våra kollegor ”jaktaporna”, som ansåg att vi tillhörde fredskåren då våra flygplan oftast saknade offensiv beväpning. I bästa fall hade vi en IR-robot för självförsvar. Detta trots att vi var de flygplan som ensamma skulle bege oss längst in på fientligt kontrollerat territorium och därmed riskerade möta de mest kvalificerade jaktflygplanen. Jag brukade försvara mig med att ”en spaningspilot på grund av hotbilden var tvungen att vara en bättre jaktpilot än jaktpiloterna”. Spaningsflygets obeväpnade insatser låg som grud för insatser med mark-, sjö- och luftstridskrafter. Devisen var helt rätt "utan spaning, ingen aning" och spaningsflyget sågs därför som en del av det offensiva luftförsvaret, d.v.s. E1 "ÖB:s klubba".

I våra utlandsinsatser så är mycket av mediafokuset just nu på de beväpnade styrkorna nere i Afghanistan. Vi glömmer då många som gör ett farligt jobb i det tysta.

- Våra observatörer ska obeväpnade stå mellan två aggressiva motståndare. De senaste dagarnas händelser i Korea visar med all tydlighet hur snabbt en situation kan gå från ofarlig till fullt krig. Nu befinner sig våra observatörer i Korea en bit från den aktuella situationen, men vem vet vad som händer den närmaste tiden? Det har många gånger inträffat i olika insatsområden att observatörerna dödas, skadas eller får kasta sig i skydd då länder som t.ex. Israel inte tar hänsyn till att observatörerna finns i stridszonen och saknar beväpning.

- CIMIC (Civil-Military Co-operation) är en del av förbandet i Afghanistan. Dessa är soldater och har därmed tillgång till både skydd och vapen. Problemet är att de också ska samarbeta med den afghanska civilbefolkningen samt civila organisationer och myndigheter. Kommer man till ett möte fullt beväpnad så ses det som dels mycket aggressivt och dels som att man saknar förtroende för sin afghanske värd. I värsta fall kan det i afghanska ögon ge ett sken av att man saknar mod. Lösningen är därför i ibland helt ta av sig vapen, hjälm och i vissa fall t.o.m. skyddsvästen. Risken är stor, men vinsten att skapa ett förtroende mellan de svenska soldaterna och den afghanska befolkningen kan vara ännu större. Den totala effekten av att samordna de beväpnade militära och de obeväpnade civila insatserna är större än var och en för sig.

Både observatörer och CIMIC kan ses som en "spaningsinsats" som ger chefen för insatsen kunskap om vad som händer i operationsområdet och han kan därför få större effekt av de förband han har till sitt förfogande. För vår civila chef i PRT MeS gäller det i framtiden att de civila hjälporganisationerna är en del av hans verktyg att nå målet med operationen. Beväpnad eller obeväpnad, civil eller militär. I kombinerade operationer är vi en del av samma verktygslåda.

Sensmoralen av detta inlägg är att ge sig beväpnad ut i krig är modigt, men att göra samma sak obeväpnad är ännu modigare. Jag har därför stor respekt för Röda Korset, Läkare utan gränser och andra civila organisationer som befinner sig i samma situation som våra soldater, men vars enda skydd är att de saknar skydd och lever på hoppet att ISAF och talibanerna respekterar detta.

Tjänster och gentjänster

Nu får Livgardet kritik för att man genomfört utbildningar med de trupper som ska ner till Afghanistan och haft afghanska statister som inte varit svenska medborgare med på övningarna. TV4 har ett antal reportage om denna händelse på sin hemsida som jag rekommenderar alla att läsa.

Afghanerna var med som ett slags statister under övningen.

- De andra flesta spelar någon roll i form av byäldste, polis eller vanlig handlare. De agerar också folkmassa, för att ge soldaterna så god inblick som möjligt i hur det kan se ut, säger hon.

Personligen så har jag något delade känslor inför denna händelse.

- Det finns en viss risk för OPSEC, d.v.s. uppdragssäkerheten. I en flyktinggrupp kan det finnas personer med sympatier för just de grupperingar som vi är på väg utomlands för att stoppa. Dessa sympatisörer kan under övningen få en god bild av förbandets förmågor, men även samla in underrättelser som kan användas för att skada anhöriga till soldater i förbandet.

- Statisterna gör ett mycket bra jobb och det visar också på hur engagerade många afghaner är att stödja de svenska förbandet så att de kan stabilisera Afghanistan och därmed möjliggöra att dessa afghaner kan åka hem.

Om statisterna är svenska medborgare eller inte bryr jag mig personligen inte ett dugg om. De ska däremot ha genomgått en noggrann säkerhetskontroll för att säkerställa att de inte utgör ett hot för förbandet eller enskilda soldater och anhöriga.

Sedan kan man givetvis ställa sig den utökade frågan. Svenska regeringen anser att Afghanistan är så pass osäkert att vi måste skicka ner svenska soldater för att skapa fred. Varför är det då så svårt för afghanska flyktingar att få uppehållstillstånd i Sverige? Har Migrationsverket en annan syn än Regeringen på säkerhetsläget i Afghanistan?

Sam Amin är papperslös flykting och har slunkit igenom alla filter. Han ska utvisas och har alltså inte heller arbetstillstånd. Försvarsmakten har därför dessutom brutit mot utlänningslagen när man nyttjat Sams kunskaper.

Sam Amin känner att han gjort en viktig insats för Sverige - och han har svårt att förstå att det inte är värt något i asylprocessen. Om han skickas till Afghanistan är han rädd för konsekvenserna om det kommer fram att han tränat svenska soldater.

De afghanska medborgarna tar stora risker när de stöttar svenska soldater både här hemma i Sverige, men framför allt nere i Afghanistan. Nu måste svenska politiker visa att vi stödjer även det afghanska folket!

DN

Se även Tolgfors blogg.

Avskräckande straff? (uppdaterad)

Tyskland har prövat på att döma fångna pirater från Adenviken på egen hand, i stället för att utnyttja avtalet med Kenya som t.ex. Sverige gör. Frågan är bara vilken effekt en eventuell rättegång får?

Rättegången är unik i modern tid i Tyskland, och en av de första i sitt slag i Europa. Den representerar en ny taktik för Atalanta, EU:s flottstyrka mot sjöröveriet i Indiska oceanen, där även Sverige deltar. Piraterna greps efter bara några timmar av det nederländska Atalanta-fartyget Tromp, fördes till Nederländerna för att sedan utlämnas till Tyskland.

Om EU tänker sig att avskräcka somaliska pirater med fängelsedomar bedrar sig dock unionens beslutsfattare, enligt expertis.

– Att få tre, fem eller till och med sju år i ett europeiskt eller amerikanskt fängelse, följt av politisk asyl — som ung somalisk man kan du knappast röna en större framgång, kommenterar Anja Shortland, piratforskare vid Deutsche Institut für Wirtschaftsforschung (DIW) i Berlin, för AFP.

Risken är nog stor att vi får somaliska pirater som likt vissa svenska uteliggare begår brott bara för att få en skön tillvaro på ett europeiskt fängelse. Jämfört med den laglösa tillvaron i Somalia så måste ett europeiskt fängelse vara rena himmelsriket. I detta fall så får man erkänna att den europeiska humanismen kan motverka en hållbar lösning med straff som motverkar brotten. Den klassiska plankan är inte längre användbar, även om jag misstänker att en del andra aktörer som Indien, Ryssland och en del privata säkerhetsbolag nog är betydligt tuffare i sin behandling av tillfångatangna pirater.

Som jag ser det så är operation ATALANTA bara ett plåster på ett allt för stort blödande sår. Den långsiktiga lösningen ligger snarast på land. När ser vi t.ex. nästa EU-mission i Afrika? Med tanke på debatten EU kontra NATO så är det kanske upp till bevis för EU och Afrika är ett mycket bra alternativ till Afghanistan. Då kan det dessutom bli ett intressant läge för svenska politiker. Har vi råd till två samtidiga insatser? Om inte så blir det en fråga om vem vi stöttar, EU och Afrika eller NATO och Afghanistan?

Uppdaterad 10-11-25, 22:52
Även i USA så fälls nu Adenpirater på löpande band.

Männen ställdes inför rätta vid en domstol i Norfolk i delstaten Virginia, där de på onsdagen befanns skyldiga på tre punkter, bland annat för sjöröveri och kan dömas till livstids fängelse.

Känner jag våra amerikanska vänner rätt så lär straffen bli betydligt värre än de europeiska mostavrigheterna.

Lägg ner EUMC!

När Håkan Syrén blev ordförande för EUMC - EU Military Commitee så svällde bröstet på oss svenskar av stolthet. Äntligen så hade Europa förstått hur bra vi är på militära frågor. Vår hårdsatsning på att bli NATO-kompatibla inom ramen för PfP och vår framgång med att sätta upp NBG08 hade gett resultat. Vi var bäst i EU-klassen!

Vad vi inte förstod då var att NATO-länderna inte hade särskilt stort intresse för att bygga upp en parallell försvarsorganisation inom ramen för EU. Erfarenheterna från Afghanistan visar att NATO behöver civila verktyg och att EU är alldeles för dålig på att leverera dessa.

Nato vill öka sin betydelse i världen, på bekostnad av EU:s och FN:s makt. Med det kommande toppmötets beslut att skapa en robotsköld säkrar USA sitt inflytande i Europa.

När Berlinmuren föll och Warszawapakten bröt samman förlorade militäralliansen Nato sin huvudfiende och sitt uppdrag. Men alliansen har levt vidare och växt de senaste två decennierna, samtidigt som den sökt efter en ny roll.

Nato lovar också att ta på sig civila uppgifter som utbildning och uppbyggnad. I Nato-högkvarteret pekar man på att EU inte klarat sitt åtagande att få fram 500 poliser för utbildning och anser att en organisation ska ha hela ansvaret för ett land.

I ett inlägg på SvD brännpunkt så trycker Barack Obama på NATO:s nya roll.

Slutligen kan vi i Lissabon fortsätta att bygga de partnerskap som går bortom Nato, vilka bidrar till att göra vår allians till en stöttepelare för den globala säkerheten. Vi måste fortsätta hålla dörren öppen för de europeiska demokratier som uppfyller kraven för Nato-medlemskap. Vi måste fördjupa samarbetet med de organisationer som kompletterar Natos starka sidor, såsom EU, FN och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE.

Lite ironiskt är att det just i Lissabon kan tas första steget mot ett NATO som innebär att EU:s Lissabonfördrag får en helt annan innebörd!

Jag tycker att det är oerhört synd att inte intresset för EU-operationer i FN-regi är större bland Europas länder. Även om jag inte håller med vissa kritiker om att FN-operationer skulle på något sätt vara mer humana än NATO-operationer, så finns det andra fördelar:

- EU har en politiska och ekonomiska profil som NATO saknar. NATO:s stora fördel är löften om militärt samarbete samt hot om militärt våld. Civila insatser i NATO:s regi kommer därför att ses som en del av den militära operationen snarare än som ett komplement.

- Den blå hjälmen har ett internationellt gott rykte och är en symbol som visar att en operation har ett legitimt FN-mandat i botten och drivs av ett enat världssamfund. Jag förstår egentligen inte varför vi ska använda NATO-flaggan på våra uniformer bara för att vi leds från ett NATO-högkvarter? När till och med vissa förvirrade svenska politiker påstår att det inte finns ett FN-mandat för insatsen, så kan man bara gissa vad den gemena afghanen tror.

- Vi får en distinkt skillnad mellan ISAF och OEF. I dagsläget så blandar afghanerna ihop dessa trupper. Då OEF använder betydligt tuffare metoder än ISAF i sin jakt på AL Qaida och talibaner, så är detta till nackdel för säkerheten för ISAF.

Tyvärr så har EU i battlegroupkonceptet valt att fokusera på samma typ av operationer som NATO, i stället för att välja en mer humanitär inriktning. Adeninsatsen är bra, men det hade varit mer effektivt att ge sig på utvecklingen på fastlandet i Somalia. Jag har tidigare tagit upp frågan om varför inte EU battlegroups utnyttjas till annat än ren strid? Både Haiti och Pakistan hade varit bra insatser för en BG. En lyckad insats i Pakistan hade med stor sannolikhet gett fördelar även för insatsen i Afghanistan då vi visat den pakistanska regimen att vi bryr oss, vilket kanske hade minskat deras rädsla för ett Afghanistan med starka band till Indien.

Utvecklingen på Haiti visar på två saker:

- Det behövs militära trupper i ett katastrofområde för att hålla koll på händelseutvecklingen. Kolerautbrottet kan sprida panik och lätt resultera i att hjälporganisationer utsätts för befolkningens vrede. FN-styrkorna som finns på plats har redan fått känna på kravaller med stenkastande ungdomar.

- Det behövs trupper från mer "avancerade" länder i FN-operationer. I dagsläget bidrar länder som Indien, Pakistan m.fl. med billiga soldater. Tyvärr så medför det ibland negativa aspekter som köp av prostituerade och nu senast på Haiti att man drar med sig sjukdomar till insatsen!

Om EU inte lyckas med battlegroupkonceptet så är det frågan om vi inte borde lägga ner den militära satsningen inom EU och helt förlita oss på NATO? För Sverige så blir det i praktiken ingen störra skillnad då vi ändå har visat att vi är villiga att deltaga fullt ut i en NATO-insats. Det enda problemet är att svenska politiker inte kan fortsätta dröma om att EU skulle kunna bli ett alternativ till NATO och att de därmed till slut måste erkänna Sveriges behov av NATO.

DN 1, DN 2, SvD