I ett ljusrosa skimmer

Allt för ofta kommer argumentet upp i debatten om Afghanistan att Sverige inte ska deltaga i operationer ledda av NATO, utan enbart i de operationer som leds av FN. I de flesta av dessa fall så är meningen med argumentet att FN-insatser är fokuserade på civil hjälpverksamhet snarare än att driva krig som i t.ex. Afghanistan. Tyvärr så är detta ett vanligt missförstånd. Allt för många lever kvar i en gammal världsbild där FN:s soldater har en blå basker och övervakar en fredlig avveckling av en konflikt.

Cynisk har i ett tidigare inlägg försökt förklara likheterna mellan dessa typer av insatser och jag tänkte i detta inlägg fortsätta hans argumentation. Jag kommer även att citera Bo Hugemarks artikel "Blå basker eller stålhjälm?" som finns i boken "Fredssoldater" utgiven av Armémuseum, ISBN 91-8478-41-9.

Sverige deltar enligt svensk lag enbart i insatser som är godkända av FN eller OSSE.

Regeringen får på begäran av Förenta nationerna eller enligt beslut som fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands.

Riksdagen kan givetvis utvidga detta till andra typer av operationer ledda av t.ex. EU. Det innebär i praktiken att en EU-ledd insats med t.ex. en Battlegroup kommer att ta längre tid att besluta om än en FN-ledd.

Intressant är att man enbart skrivit "fredsbevarande". Internationellt delas denna typ av insatser upp i kategorierna PK - Peace Keeping och PE - Peace Enforcing. Samlingsnamnet brukar vara PSO - Peace Support Operations, vilket också är det namn som används på den engelska webplatsen för svenska Regeringen. Får vi då enligt svensk lag enbart deltaga i PK operationer? Bevisligen så deltar vi redan i PE som t.ex. insatsen i Afghanistan. Jag överlåter den frågan till de som skrivit lagen...

Vilka typer av insatser är det då som FN ger mandat för?

- Fredsbevarande enligt kapitel VI i FN stadgan. Man brukar i dessa sammanhang ofta prata om kapitel 6,5 insatser, då de rent fredsbevarande insatserna egentligen utförs av våra militära observatörer. FN-stadgans kapitel 6 nämner inget om militära insatser. För att en fredsbevarande insats skall kunna komma till stånd så krävs det att det finns ett fredsavtal, eller åtminstone ett eld upphör. Det krävs samtycke från de inblandade parterna, opartiskhet och vapenmakt får endast användas i självförsvar.

- Fredsframtvingande enligt kapitel VII i FN stadgan. Här är det upp till säkerhetsrådets resolution att sätta målet och vilka medel som får användas. Givetvis så beror det också på vilka resurser som FN-medlemsländer ställer upp med. Detta kan innebära mycket hårda strider som t.ex. under Koreakriget som var en FN-insats, eller Kongokriget som även den var en FN-insats. Skiljer sig verkligen insatserna med svenska J29 Tunnan i Kongo från en eventuell insats med Gripen i Afghanistan? Det enda skulle möjligtvis vara att det finns mer kameror närvarande i Afghanistan som kan dokumentera om något går fel...

Se mitt förra inlägg om Afghanistan för exempel på hur dessa mandat kan se ut.

Hur dessa operationer i praktiken utförs varierar kraftigt. FN mandatet ger den vida ramen för en operation. Sedan är det upp till den som leder operationen att ge ut ett regelverk för hur den ska bedrivas i form av en operationsplan med tillhörande direktiv, mål och regelverk för insatser, det s.k. ROE - Rules of Engagement. Utöver ROE så har alla truppbidragande länder två sätt att behålla kontrollen över vad som händer. Detta i form av nationella caveats, det vill säga begränsningar (t.ex. att inte skjuta på fienden innan man blir beskjuten) samt vilken typ av ledning av trupperna man ger till den som leder insatsen. Det kan vara OPCOM - Operational Command, OPCON - Operational Control, TACOM - Tactical Command eller TACON - Tactical Control. Vanligtvis så ger ett land inte Operational Command till den lokala chefen. Detta skulle annars medge att trupperna skulle kunna flyttas från en ända av insatsen till en annan.

FN har i många fall haft svårigheter med sina insatser då mandaten varit för lågt satta. Rwanda och Srebrenica är tydliga exempel på detta, då FN-trupp mer eller mindre stått och tittat på. Att reglerna dock kan tolkas olika visar om inte annat den svenska insatsen i Bosnien 1993 då vi tillät våra soldater att använda mer offensiva metoder än de flesta andra länder i samma operation.

Dagens insatser har blivit betydligt mer komplexa än tidigare. Begreppet "three block war" indikerar att det inom ett mycket litet område samtidigt kan pågå fullt krig, fredsbevarande insatser och humanitär hjälp. Hur håller vi sär på dessa insatser? Hur skiljer vi på personalen som är inblandade i de olika insatserna? Framför allt de humanitära hjälporganisationerna är livrädda för att blandas ihop med militära förband och därmed hamna i skottlinjen. Men lever dom inte i en gammal värld när allt var lätt? Till och med SAK har på senare tid erkänt att det behövs en militär närvaro i Afghanistan för att kunna genomföra humanitära operationer. Carl Bildt beskriver på ett bra sätt att FN stödjer politiskt den militära insatsen i Afghanistan, men även att den militära insatsen faktiskt stödjer FN:s hjälparbete.

Och det är ju därför som FN:s säkerhetsråd enhälligt vädjar till FN:s medlemsländer att medverka i denna fredsinsats.

Ofta kommer det bort i vår svenska debatt.

Det handlar också om solidariteten med FN.

Hans Blix ställer sig frågan vem som ska ställa upp för FN? Han är också en smula tveksam till motiven för länder att ställa upp med personal för insatser.

En andra tvekan gäller om försvar av mänskliga rättigheter i fjärran länder kan ge en tillräcklig motivation för regeringar att sända soldater att riskera död och invaliditet och för soldaterna att låta sig rekryteras? I FN-stadgan, som antogs 1945, gavs säkerhetsrådet inget specifikt mandat att ingripa med våld för att försvara mänskliga rättigheter, utan bara för att återställa internationell fred och säkerhet då den hotats eller brutits.

I en utvidgning av rådets mandat för några år sedan förklaras dock att rådet i extrema fall av brott mot mänskliga rättigheter – till exempel folkmord – ska kunna bemyndiga ett väpnat ingripande. Något sådant beslut har dock hittills aldrig fattats – vare sig beträffande Afghanistan eller Darfur i Sudan.

Det han pratar om är ICISS-komissionen som 2001 lade fram en rapport kallad "The responsibility to protect". Rapporten ledde fram till att FN under 2005 års World Summit antog följande skrivning:

138. Each individual State has the responsibility to protect its populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. This responsibility entails the prevention of such crimes, including their incitement,
through appropriate and necessary means. We accept that responsibility and will act in accordance with it. The international community should, as appropriate,
encourage and help States to exercise this responsibility and support the United Nations in establishing an early warning capability.

139. The international community, through the United Nations, also has the responsibility to use appropriate diplomatic, humanitarian and other peaceful means, in accordance with Chapters VI and VIII of the Charter, to help to protect
populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. In this context, we are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter, including Chapter VII, on a case-by-case basis and in cooperation with relevant regional organizations as appropriate, should peaceful means be inadequate and national authorities are manifestly failing to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. We stress the need for the General Assembly to continue consideration of the responsibility to protect populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and its implications, bearing in mind the principles of the Charter and international law. We also intend to commit ourselves, as necessary and appropriate, to helping States build capacity to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and to assisting those which are under stress before crises and conflicts break out.

Detta regelverk gavs sedan ut i enlighet med resolution 1674. Givetvis finns det stora frågetecken kring detta och då framför allt kring frågan om staternas suveränitet. Men viljan finns trots allt från omvärlden att tvinga fram en bättre tillvaro för människor även om det paradoxalt nog ibland kan innebära krig och lidande!

Hur kommer det sig att trenden på de internationella insatserna går mot mer och mer ren strid? Bo Hugemark har ett svar.

"Att de fredsbevarande operationerna uppkom i modern tid under det kalla kriget hängde samman med att stormakterna, och ytterst supermakterna, hade möjlighet att påverka sina "skyddslingar" och åstakomma stillestånd som behövde övervakas. Det låg också i stormakternas intresse inför risken att lokala konflikter annars skulle spridas och eskalera. Fredsframtvingande operationer förhindrades av samma stormaktsbalans. Ingen stormakt kunde låta de andra i FN:s namn avgörande förändra balansen."

Befinner vi oss i ett stiltje just nu? Det finns enbart en supermakt kvar, USA. Men vad händer när Ryssland återhämtat sig och vad händer när Kina och Indiens intressen börjar kollidera med USA:s? Afrika är en kontinent där det kan bli svårt för FN att driva igenom operationer mot dessa länders vilja. Med tanke på att svenska ungdomar rekryteras till Al Shabaab i Somalia så kommer dessa länder snart påverka omvärlden på samma sätt som Al Qaida och Afghanistan.

"Utvecklingen efter det kalla kriget har emellertid gradvis lett fram till en ny syn på folkrätten. I FN-stadgan är staternas suveränitet okränkbar. Anblicken av befolkningens lidande i sönderfallande stater har flyttat folkrättens fokus mot människors rättigheter i stället för staters."

Det här är en intrssant aspekt inför framtiden. Från framför allt (v) håll så hörs det upprörda röster som säger att USA ockuperar staten Afghanistan. Med andra ord så håller (v) kvar vid det gamla tankesättet att staten är viktigare än medborgarna...

Varför leds vi då av NATO i Kosovo och i Afghanistan? Svaret är enkelt, FN har inga egna militära resurser utan måste ansöka om detta från medlemsländerna. För mindre insatser så är det oftast inga problem, men i komplexa fredsframtvingande insatser så krävs ledning och gemensamma resurser som t.ex. lufttankning och transporter. De enda som klarar av detta är USA, NATO och till viss del EU/AU. EU nyttjar dock oftast NATO resurser. För mindre inatser kan en enskild nation vara s.k. "Lead Nation".

En FN operation har dessutom en komplex ledningsstruktur med en SRSG - Special Representative of the Secretary General som "leder" insatsen. Frågor som t.ex. ROE måste då ta en lång och tidskrävande väg upp till FN för beslut. Resultatet kan under tiden man väntar bli ett nytt Rwanda eller Srebrenica. I Afghanistan finns en SRSG för den FN-ledda UNAMA operationen. Not: Kai Eide har tagit avsked efter konflikt med FN..

Vissa påstår att Dag Hammarskjöld ligger bakom uttrycket "Fredsbevarande insatser är inte ett jobb för soldater, men enbart soldater kan genomföra det". Om det är sant eller inte kvittar, men faktum är att för att i dagens läge möjliggöra många typer av humanitära hjälpinsatser krävs säkerhet. Annars är det risk att de humanitära insatserna tas som "gisslan" av de grupper som bedriver kriget och som då kan fortsätta sin krigföring mer eller mindre med hjälp av de humanitära insatserna. Bidrag som ges utan kontroll går till korrumperade tjänstemän och i värsta fall till anskaffning av mer vapen som föder konflikterna. Svenska Afghanistan Kommittén har gjort ett hedervärt humanitärt arbete i Afghanistan, men talibanerna fanns trots detta hela tiden kvar vid makten. Militärt ingripande innebär att befolkningen lider och låter man bli så lider befolkningen kanske ännu mer? "Damned if you do, damned if you don't" med andra ord

Slutligen, genomförs då FN-ledda operationer med mindre våld än NATO-ledda? Det är samma typ av soldater som deltar i alla insatser. Är dom bättre för att dom bär blå basker? FN-styrkor har kritiserats för våldtäkter och umgänge med prostituerade i Afrika. Vad är det som vi ser på bilden ovan? Jo, det är en Mi-24 Hind attackhelikopter som används i de FN-ledda operationerna i Kongo. I detta krig har det i år dött mer människor än i Afghanistan och Irak tillsammans. Fokus från pressen har dock kanske inte varit lika högt. Mi-24 hyrs även ut av lokala säkerhetsfirmor i Sierra Leone.

A United Nations convention bans the use of mercenaries, yet this crew has come to the rescue of embattled U.N. peacekeepers here on a number of occasions. The 13,000 troops of UNAMSIL (United Nations Mission in Sierra Leone) discovering that there is no peace to keep, have abandoned any pretence of neutrality and now openly side with the Government forces. UNAMSIL's credibility suffered a huge blow last May, when the RUF took 500 peacekeepers hostage, and were reportedly massing on the outskirts of Freetown. With the UN mission in chaos, Britain landed paratroopers to defend the city for nearly two months, until the shaken peacekeepers could call in reinforcements.

The UN mission now costs $500 million U.S. a year. Ellis says he could end the conflict for a tenth the cost.

"If the United Nations was prepared to do it, I believe private military organisations would be the way to go," he says.

"Say 500 men as a good force; buying a couple of helicopters, plus ammunition; so you are looking at maybe $50 million a year to sort out this war."

But the U.N. is unlikely to privatise its peacekeeping.

Att dela ut hjälpsändningar i Afrika anses som så farligt att dom skyddas av tungt beväpnade attackhelikoptrar. Inga större skillnader mellan den FN-ledda operationen i Kongo och den NATO-ledda operationen i Afghanistan med andra ord. Om t.ex. SIDA eller Röda Korset skulle agera i en liknande konflikt utan skydd så gäller det att ha en stark tro på att det röda korset fortfarande skyddar. De i Sverige som fortfarande lever i en värld där FN-baskern inte någonsin behövde vara skottsäker är i kraftigt behov av att t.ex. besöka FN-insatsen i Afghanistan!

Läs även min bloggkollega Morgonsurs inlägg om soldater, bistånd och fredsmäklande. Del 1, del 2 och del 3.