På löpsedlarna 2014

Nu börjar minskningen av vår insats i Afghanistan. Har vi lyckats? Tja, endast framtiden kan visa detta. Själv så är jag en smula tveksam, även om Försvarsmakten anser att läget har blivit lugnare (i varje fall i den svenska sektorn). ISAF gav Afghanistan ca 10 år. Tittar man på historiska exempel (här, här och här) så kräver en lyckad COIN - Counterinsurgency kampanj ca 30 år. Tyvärr så finns sällan den viljan eller ekonomin.

I Sverige så har i varje fall våra politiker beslutat att vi skall dra ner vårt truppbidrag för att efter 2014 enbart vara kvar och stötta med utbildning av den Afghanska polisen och Armén.

Dock så har man varit mycket vag på att beskriva vilka förutsättningar som finns för en fortsatt insats.

Den stora spelaren i Afghanistan är USA. Mycket av de gemensamma resurser som används i form av lufttankning, CAS-flyg, UAV, helikoptrar och ledningsfunktioner är amerikanska bidrag till insatsen. Utan dessa resurser så blir det inte mycket som en svensk insats kan göra. Skär vi ner på vår egen personal blir vi dessutom ännu mer beroende av stödet från andra nationer. Saknas detta stöd kommer vi bara att vara där för att skydda oss själva, vilket knappast lär glädja den afghanska befolkningen eller de svenska skattebetalarna.

Det man därför bör fråga sig är om USA kommer att vara kvar? De amerikanska politikerna lovar att stanna, men hur mycket är det löftet värt?

- Obama kommer snart att fokusera sig på valkampanjen inför presidentvalet nästa år. Ett av hans förra vallöften var att minska på de internationella insatserna, vilket han har lyckats med i Irak. Han visade dessutom under insatsen i Libyen att USA inte var särskilt sugna att ställa upp. Men utan amerikanskt stöd hade den insatsen heller inte gått att genomföra. NATO är för svagt för att hitta på något på helt egen hand. Då ska vi dessutom inte ens tala om EU:s gemensamma försvarsförmåga. Med tanke på den ekonomiska krisen och den obalans som den amerikanska statsbudgeten och försvarsbudgeten befinner sig i så kommer det att behövas nya vallöften ganska så snart. Då dessutom den amerikanska försvarsindustrin är duktiga på lobbying och bl.a. F-35 programmet riskerar nedskärningar så misstänker jag att man kommer att minska de internationella insatserna ytterligare till förmån för förnyelse av utrustningen.

- Löftet till Irak var att USA skulle ha en fortsatt närvaro på ca 50.000 man för att fortsätta utbilda den irakiska armén och polisen. Dock så vägrade den irakiska regimen att ge amerikanska soldater åtalsimmunitet och USA lämnar därför helt och hållet. Samma sak riskerar att hända i Afghanistan. Så fort det finns en regim som inte är helt beroende av den utländska närvaron så kommer de att kräva större kontroll över de utländska styrkorna, något USA knappast kommer att gå med på.

Om USA lämnar Afghanistan 2014 (vilket är ganska så troligt) så kommer det att resultera att även Sverige tvingas ut ur landet. Utan den amerikanska infrastrukturen så kan vi helt enkelt inte göra några vettiga insatser. Våra politiker bör inse att den svenska säkerhetspolitiken är beroende av utländskt stöd oavsett om vi är NATO-medlem eller inte. När det gäller Internationella Insatser så kan vi inte välja vart vi vill ställa upp eller ens vilka mål vi har med insatsen. Det går bara att deltaga om någon annan vill.

2014 kommer det att stå mycket i tidningarna om Fotbolls-VM i Brasilien. Det kommer att vara mycket tyst om vad som händer i Afghanistan.

SvD

Hur ser framtiden ut?

Den svenska militära närvaron i Afghanistan närmar sig sitt slut. Regeringspartierna söker just nu samarbete med de övriga partierna och det ryktas om avveckling med början 2012 för att fullständigt dra hem styrkorna till 2014. Inget förvånande med den tidsplanen.Det är ju precis vad NATO, EU och den afghanska regeringen redan kommit överens om. Möjligtvis så kan det vara en smula förvånande med tanke på att utvecklingen av uppbyggnaden av den afghanska armén och polisen inte gått så fort som man skulle önska. Därmed så vette sjutton om det finns någon att lämna över säkerhetsansvaret till. Tidplanen borde med andra ord justerats en smula.

Men viljan finns inte. USA har dålig ekonomi och satsar på presidentval 2012 och har beslutat om att dra hem truppernas från Irak under detta år, trots att säkerhetsnivån fortfarande kan anses som något tveksam. Europa är pank och kommer med stor sannolikhet att dra sig tillbaka under de närmaste åren för att slicka såren och bygga upp sina försvarsmakter igen.

Även här hemma i Sverige så saknas viljan. Tolgfors och Co har drivit en ominriktning av Försvarsmakten som innebär att huvuduppgiften är att fokusera sig mot internationella insatser. För att bemanna dessa har man infört utlandsobligatorium för anställda i Försvarsmakten och avskaffat värnplikten till förmån för yrkessoldater. Men insatsen i Libyen visar med all tydlighet på att politikerna egentligen inte vill nyttja de nya förmågorna. Det är dyrt och det riskerar att bli politiska tillbakaslag om det går dåligt eller motståndaren likt Khadaffi envisas med att inte ge upp.

Hur ser den politiska förankringen egentligen ut? I ett inlägg i SvD så kritiseras Regeringens otyldlighet avseende hur man tänker fortsätta med den svenska närvaron i Afghanistan efter 2014.

Taktiken från regeringshåll är uppenbarligen att tiga ihjäl kriget med sikte på att smyga igenom ett beslut om fortsatt svenskt deltagande i ett krig utan slut. Vad säger den politiska oppositionen?

Jag både håller med och förkastar argumenten i inlägget. Att tro på att enbart civila hjälpinsatser kommer att lösa alla problem är en smula naivt. Dessa pengar kommer bara att försvinna i korruptionen. Dessutom så kommer hjälpinsatserna att möjliggöra för ickedemokratiska grupperingar som talibaner och en del av de gamla krigsherrarna som numera sitter som provinsguvernörer att idka utpressning mot omvärlden. Däremot så är det helt rätt att ifrågasätta Regeringens planer. T.ex. tänker man sända HKP 16 till Afghanistan 2013. Är det så att vi överlåter stridandet på backen till de lokala trupperna och stöttar med högteknoligiska förmågor som stridsflyg, UAV och helikoptrar?

Vem ska dessa helikoptrar stötta? Karzai kommer med stor sannolikhet att söka stöd från en del grupperingar som idag samarbetar med talibanerna i strider mot ISAF. Redan idag så samarbetar ISAF med en del mycket tveksamma grupperingar. Vid sidan av ANSF så är det rena milisförband som utbildas och beväpnas.

Den svenska försvarsmakten beskriver CIP som en lokal grupp som ska skydda sin egen by och rapportera till polisen om något sker. Vid rekryteringen har de fått en armbindel och en visselpipa men ingen träning eller vapen. Ändå har alla vapen och dessutom bär flera av dem polisuniform, trots att de inte är registrerade som poliser. I själva verket är CIP bara ett annat ord för milis. På den svenska basen är frågan känslig och inte alla är bekväma med att vara involverade.

– CIP är en rysare och ungefär som att Stockholmspolisen skulle anlita och betala Hells Angels för att hålla ordning i Rinkeby utan att ställa några frågor om hur de går till väga, säger en svensk soldat med insyn i projektet.
...
Projektet beräknas pågå i två år, men resultatet lär synas långt tidigare. Det är mycket tveksamt om idén att beväpna fler folk i ett redan överbeväpnat och krigsskadat land kommer leda till någon form av fred.

– Förmodligen är det framtidens inbördeskrig som beväpnas just nu, säger en av dem som deltagit i CIP-projektet.

Personligen så tycker jag att överlämna krigandet åt afghanerna är enda sättet att lyckas dra oss ur Afghanistan, men många av de argument som den svenska insatsen grundat sig i, d.v.s. hjälpa kvinnor, öka säkerhet för civila och bygga upp en afghanska stat kommer att få mindre fokus. Med stor sannolikhet så kommer ISAF efter 2014 att få välja sida i ett inbördeskrig. Mycket likt NATO:s agerande i Libyen. Frågan är bara vilken av dessa sidor som har rätten med sig?

Vår insats i Afghanistan kommer om 20-30 år att utvärderas på samma sätt som Kalla Kriget utvärderas idag. Frågan är vad resultatet kommer att bli? Var det värt ansträngningen? Var det verkligen "A Just War?"

2014 kommer svenska Försvarsmakten ha gått in i den nya insatsorganisationen. Frågan är bara hur insatserna kommer att se ut om lite mer än två år?

I USA verkar det som om de utdragna krigen i Afghanistan och Irak har resulterat i att man undviker att bygga upp stor truppnärvaro. I stället så är det kombinationen små specialförband med stöd av UAV och stridsflyg som gäller. Afghanistan 2001 snarare än Afghanistan 2011.

Ett exempel är USA:s satsning på att slå ner Al Qaida var de än dyker upp. Just nu så använder man sig av de nya teknikerna i insatser mot Al Shabab i Somalia.

The airfield in Arba Minch is part of a network of secret bases for unmanned aircraft in the Horn of Africa and the Arabian peninsula, the Post reported, citing unnamed US officials.

The US Air Force has spent millions of dollars to improve the airfield in Ethiopia to accommodate a fleet of Reaper drones that carry Hellfire missiles and precision-guided bombs, it said.
...
The raids are conducted under the authority of the Central Intelligence Agency, not the military, but special operations forces and drone aircraft can be assigned to the spy agency for the strikes.


Visa större kartaKarta över Arba Minch i Etiopien

Operationerna med Reaper från Arba Minch är bara en del i ett nätverk av baser som USA bygger upp kring Somalia. En av dessa baserade Kustbevakningen sitt flygplan under insatsen i Adenviken.

The Air Force operates a small fleet of Reapers from the Seychelles, a tropical archipelago in the Indian Ocean, about 800 miles from the Somali coast.

Om Sverige ska hänga på i denna trend så är det alltså dags att sätta in SOG stöttat av Gripen och vår nya UAV Shadow 200 "Örnen". Givetvis så finns det behov av HKP 16 för snabba transporter av specialförbanden. Frågan är bara vilket politiskt stöd det finns att samarbeta med CIA i.s.f NATO? Å andra sidan så hade CIA förband även i Afghanistan och amerikanska specialförband med tveksamma uppdragsmandat har opererat ut från Marmal där även de svenska förbandet finns stationerade.

Som en del av USA:s satsning på att slå ut Al Shabab så ingår även träning av de lokala styrkorna. Där är Sverige redan med på ett hörn och deltar med instruktörer nere i Uganda.

European Union Training Mission Somalia (EUTM) inleddes den 7 april 2010. Syfte med insatsen är att bidra till en stabilisering av situationen i Somalia i enlighet med Djibouti-avtalet från 2008. EU fattade beslut om utbildningsinsatsen för den somaliska regeringens säkerhetsstyrkor i januari 2010.

Visst så sysslar de svenska instruktörerna enbart med utbildning av Somaliska soldater, men man måste vara medveten om att det finns flera sidor på ett mynt. Sverige väljer bara att fokusera sina insatser på de mer officiella och lagliga delarna.

Det här är ett faktum som våra politiker måste vara mer tydliga mot svenska folket. När vi deltar i internationella insatser så är vi bara en mycken liten kugge i spelet. Vi hänger på USA och de större länderna i NATO, för utan deras stöttning så skulle insatserna vara omöjliga. Men det innebär också att vi får acceptera att följa deras planer. Utbildningen av CIP i Mazar-e Sharif är bara ett exempel på detta.

Se även Wiseman, Klart Skepp! och Försvar och Säkerhet.

Här är en video över Arba Minch, före USA:s uppbyggnad. Med stor sannolikhet så ser det ganska så annorlunda ut just nu.



SvD1, SvD2

Inget att fira idag (uppdaterad)

Idag för 10 år sedan så gick USA och Storbritannien in i Afghanistan. Detta var starten på Operation Enduring Freedom. Det var ett svar på attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2011. Nu börjar man minska sin närvaro. Obama har ett val att vinna 2012 och måste visa på framgångar i de globala krigen mot terrorism. ISAF börjar också ge upp och de flesta länder har likt Sverige satt upp målet att helt lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna till 2014.

Men är verkligen målet med att lämna landet år 2014 realistiskt? Nja, säkerhetsläget har förvärrats det senaste året. Det som styr just tidsplanen nu är nog mest den dåliga europeiska ekonomin, snarare än hur säkerhetsläget utvecklas. De flesta länder vill dra sig ur för att de inte längre har råd. Det enda som motverkar ett snabb uttåg är risken att tappa politikernas och väljarnas förtroendet för liknande insatser i framtiden. I brist på en utpekad fiende mot de egna länderna så försvarar många länders försvarsmakter sin egen existens på deltagandet i de internationella insatserna. Om insatsen i Afghanistan misslyckas så är framtiden oviss och i dessa tider med begränsade budgetar så är det liktydigt med nedskärningar.

Har vi nått målen med insatsen i Afghanistan? D.v.s. att slå ut Al Qaida (mest USA och Storbritanniens mål), öka säkerhet för befolkningen och bygg upp landet (Europa och ISAF:s mål).

- Al Qaida är inte längre en maktfaktor i Afghanistan. Men detta mål nåddes egentligen redan 2001 när Usama bin Laden tvingades till reträtt från Bora Bora grottorna in i Pakistan. De som ISAF strider mot numera är en ohelig blandning av talibaner, krigsherrar med tveksam lojalitet, kriminella, drogsmugglare, afghaner som hotas eller köps av föregående samt afghaner som helt enkelt slåss för att det finns en motståndare att slåss mot.

- Ett av de svenska politiska målen med insatsen i Afghanistan var att öka säkerheten för kvinnor i Afghanistan. Det målet har man lyckats med. Fler afghanska barn får gå i skola än någonsin tidigare och av dem är många flickor. Men med stor sannolikhet är detta en av de saker som den afghanska regeringen får göra eftergifter på för att kunna få ihop någon typ av samtillvaro med talibanerna i framtiden.

- Statsbyggnationen har till stora delar misslyckats. De val som genomförts har varit korrupta och centralregeringen är inte accepterad av stora delar av befolkningen. Risken för inbördeskrig är också stor. De gamla krigsherrarna sitter numera som guvernörer i olika afghanska regioner. Då den afghanska centralmakten knappast är att klassa som särskilt stark så är risken stor att USA och ISAF:s utdragande resulterar i ett nytt inbördeskrig på samma sätt som efter att Sovjetunionen lämnade landet. Glöm inte att det var detta inbördeskrig som på den tiden fick talibanerna att växa sig starka. De må ha bryska metoder och sned syn på kvinnor, men under en tid så var de accepterade av befolkningen som den enda organisation som kunde bringa lag och ordning till landsbygden. Här ligger också omvärldens största miss. För mycket fokus på centralmakt och för lite fokus på landsbygden och stamkulturen.

Tyvärr tror allt för många fortfarande att det är med mer och nyare teknik som kriget i Afghanistan kommer att vinnas. Hearts and Minds verkar ha nedprioriterats. Det var helt enkelt för farligt för ISAF soldater att nå ut till lokalbefolkningen.

ISAF:s insats har betytt mycket för den afghanska befolkningen. Men tyvärr så riskerar de 10 årens arbete att kastas bort så fort ISAF lämnar landet. Frågan är om det blir bättre av att stanna några år till, eller om det bara är att acceptera faktum. Endast ett av målen nåddes och det var att slå ut möjligheten för Al Qaida att använda Afghanistan som träningsläger. Numera finns det andra delar av världen som Al Qaida är mer aktiva i. Talibanerna är ett hot mot sin egna befolkning, men de är ett mycket begränsat hot mot sin egen befolkning.

Det gäller att tänka över hur vi drar oss ur landet. Faran med en oordnad utdragning är att talibanerna och Al Qaida kan använda det som en seger för att nyttja i PR-kampanjer för att söka nya medlemmar och "sponsorer".

I svensk press så vimlar det inte direkt av artiklar idag som tar upp dagens firande. Mest så beror det nog på att det inte finns särskilt mycket att fira. Ännu så är det för tidigt att hälla upp champagnen och fira att uppdraget är slutfört. Frågan är om det ens är dags att ställa den på kylning.

Läs mer om 10-års "jubileet" här.

Läs även Forsno.

SvD

Uppdaterad 11-10-08, 15:07
Hur länge måste ISAF stanna kvar i Afghanistan? Det har gått 10 år. Tittar man på andra liknande konflikter så är 10 år oftast bara den tid det tar att få stopp på de öppna striderna. Konflikten kan pågå i 30 år till.

F.d. amerikanske befälhavaren i Afghanistan, Stanley McChrystal, går nu ut och säger att USA är enbart halvägs mot målet i Afghanistan.

Den amerikanske generalen hävdade också att dåvarande president George W Bushs beslut att invadera Irak två år efter attacken spelade en viktig roll för utvecklingen i Afghanistan. Delvis på grund av att styrkor som hade behövts i Afghanistan kommenderades till Irak, men framför allt psykologiskt.

– Det förändrade den muslimska världens syn på USA. När vi attackerade talibanerna fanns det en förståelse för att vi hade rätt att försvara vårt land och det faktum att talibanerna tillät al-Qaidas träningsläger i Afghanistan. När vi tog beslutet att gå in i Irak var det betydligt mindre legitimt i ögonen på muslimer, sade McChrystal.

Han ser inte speciellt optimistiskt på USA:s möjligheter att besegra talibanerna.

– USA och våra allierade är bara 50 procent på vägen att nå våra mål, sade McChrystal.

Minst tio år till alltså enligt McChrystal. USA:s ekonomi går back 1,3 biljoner dollar och Europas ekonomi är på väg utför i en dödsspiral. Frågan är om vi har den ekonomi och den vilja som krävs för att hålla ut i tio år till? Att vissa republikaner som Mitt Romney tror på ett USA som fortsatt världspolis är nog inte förankrat med den ekonomiska verkligheten.

Fram- och motgångar (uppdaterad)

Så här lite i skymundan av insatsen i Libyen och katastrofen i Japan så fortsätter insatsen i Afghanistan.

Den svenska helikopterenheten har gjort sin första insats.

Uppgiften bestod i att transportera två skadade soldater ur den afghanska armén från basen i Khilegay till det tyska fältsjukhuset på Camp Marmal i Mazar-e Sharif.

I detta fall behövde de amerikanska helikopterresurserna förstärkas efter en trafikolycka mellan två afghanska arméfordon med stort skadeutfall.

Hur går det då i Afghanistan? 2011 är året då vi skall börja avveckla för att 2014 överlämna säkerhetsansvaret åt Afghanerna. Då det svenska PRT:t ansetts som ett av de säkraste i Afghanistan var tanken att någon av de fyra provinserna skulle bli ett av de första att övergå i afghanskt ansvar.

Men anfallet på FN-kontoret i Mazar-e Sharif visar att området är långt ifrån stabilt. De insurgenter som hållt till i området väster om MeS har tillräckligt med inflytande för att ställa till problem inne i själva stadskärnan. Bränningen av en Koran i USA är givetvis bara ett sätt att egga upp folkmassorna, men någon måste ha stått bakom denna uppeggning. Det behöver nödvändigtvis inte vara talibaner, utan kan lika gärna vara IMU, en politisk rival till Atta, kriminella smugglare eller någon annan som har vinner på ett oroligt MeS.

Jag satt igår kväll och tittade på National Geographics film "Restrepo" som handlar om en grupp amerikanska soldater som opererar i ett av Afghanistans farligatse områden i Korengal-dalen. En mycket bra film, som jag varm rekommenderar. USA förlorade 50 män i striderna mot talibanerna och ett antal civila dödades när man gjorde insatser med bl.a. A-10. 2010 lämnade USA dalen, man lyckades inte få över lokalbefolkningen på sin egen sida.

Vad är egentligen den sanna sidan av Afghanistan? Är det den som visas i filmer som "Restrepo" eller "Armadillo"? Eller är det den som europeiska och svenska politiker försöker visa upp att vi gradvis ökar säkerheten och kan lämna landet 2014?

Wired har en artikel om ett regelrätt anfall på en amerikansk postering i Margah i oktober förra året.

All the same, a half-year later Margah remains an important object lesson for the U.S. military and NATO, and for politicians betting on improving security to allow them to withdraw troops from Afghanistan starting this summer.

It’s an axiom of successful on unconventional war that insurgent fighters require safe havens. As long as Afghan and foreign fighters can move unmolested between Afghanistan and Pakistan, the U.S.-led coalition will never be able to reverse Afghanistan’s deteriorating security.
...
The free flow of insurgents across the Af/Pak border, which six months ago allowed hundreds of insurgents to mass in Margah, remains one of the major reasons NATO is losing the Afghanistan war. Until that border is sealed, insurgents will enjoy safe haven in Pakistan, and the coalition will fight the same battles, every spring, against refreshed insurgent forces.

The coalition understands this danger. As part of the Afghanistan “surge” approved by the Obama administration two years ago, the U.S. Army added several battalions from the 101st Airborne Division to Paktika, in hope of interdicting border crossings. It’s not clear yet whether that effort is working.

ISAF utreder vad det egentligen var som hände i Margah...

Nyckeln till Afghganistan ligger inte att bekämpa talibanerna, utan att få till en lösning för hela regionan och då framför allt Pakistan och de sovjetiska staterna i norr. I MeS är det som sagt var inte bara talibaner, utan även IMU är en faktor att räkna med. Man måste komma ihåg att i just MeS så var talibanerna inte starka innan 2001. Talibanerna genomförde också folkmord i området, vilket gör att de saknar starkt stöd.

Under tiden så börjar sommaren komma i PRT MeS och med den även talibanernas "stridssäsong". Är det en sista dödsryckning vi ser hos talibanerna? Är de medvetna om att ISAF börjar få ont om tid och att de europeiska försvarsmakterna saknar pengar? Förstår det att bara de håller ut en stund till och visar att de inte knäckts så finns det risk att vi drar oss ur? Eller är det helt enkelt så att de blivit starkare? Jag säger samma sak som "Strategi och Krigskonst", 2011 blir ett långt år.



Uppdaterad 11-04-04, 21:11
Även SWJ noterar att "Fighting Season" nu officiellt har startat.

Uppdaterad 11-04-05, 12:26
I provinsen Faryab dödades idag två ISAF-soldater.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar att två Isaf-soldater dödats sedan en man klädd i afghansk polisuniform öppnat eld mot dem inne i ett militärläger. Attentatet inträffade i den nordliga Faryabprovinsen. Mannen som sköt flydde från platsen.

Det har hänt flera gånger tidigare att attentatsmän angripit utländska soldater, klädda i polis- eller soldatuniform. En talesman för den Natoledda Isafstyrkan ville inte lämna närmare detaljer. De dödas nationalitet var inte känd.

Faryab ligger i norra delen av Afghanistan och gränsar till de områden som den svenska styrkan ansvarar för. Den svenska försvarsmakten har ingen information om händelsen men undersöker rapporten.

Enligt YLE var det en afghanska soldat som öppnade eld.

Två utländska soldater har dödats i provinsen Faryab i Afghanistan. Soldaterna uppges ha blivit dödade av en afghan i en gränsbevakaruniform.

Den Natoledda ISAF-styrkan utreder nu om det stämmer att Natosoldaterna dödades av en afghansk soldat inne på en militärbas.

Den största Natobasen i den nordliga provinsen Faryab bemannas främst av norska och amerikanska soldater. De ihjälskjutna soldaternas nationalitet är inte känd.

Faryab är en norsk PRT och det är där som Sverige stöttat operationer med norska helikoptrar som ett led i att bygga upp kunskaperna inför insatsen med vår HKP 10.

Uppdaterad 11-04-05, 22:00
NY Times rapporterar att det var två amerikanska soldater som dog.

The attack took place while the deputy commander of the Afghan border police there, Col. Najamuddin, who like many Afghans uses only one name, was in a meeting with American trainers, the colonel said. Mr. Samarudin, on guard duty outside, shot and killed two of the American soldiers providing security for the meeting, and then fled, leaving his weapon behind, Colonel Najamuddin said. The colonel said a search was under way to find Mr. Samarudin.

Once relatively peaceful, Faryab Province has had a spike in insurgent activity since last year, as Taliban infiltrators have flowed into the area.

There has been a string of such attacks by members of Afghan security forces. On Saturday, a policeman in Samkani District of Paktia Province opened fire on American soldiers and Afghan police officers who had their backs turned while filling fortifications with dirt. Two Afghan police officers died, including the attacker, and two American soldiers were wounded, said Saddat Khan, the district governor.

On Feb. 18, a man wearing an Afghan National Army uniform opened fire on German soldiers in Pul-i-Kumri, Baghlan Province, killing two of them and wounding eight others, according to the police commander, Gen. Daoud Daoud. And on Jan. 22, the Taliban claimed that an Afghan soldier turned his weapon on French troops at Sarobi, in Kabul Province, killing three. Afghan authorities said that the claim was untrue, and that the soldier was a deserter who did not succeed in killing anyone.

Återigen visar detta på att den afghanska poliskåren håller betyldigt sämre koll på vilka som antas för utbildning än vad t.ex. ANA gör.

Uppdaterad 11-04-06, 17:49
USA har lämnat Korengaldalen. Frågan är vem som tagit över? Enligt Wall Street Journal och SWJ har Al Qaida kommit tillbaka. USA:s satsningar hanldar inte längre om att försöka stoppa talibanerna.

The U.S. surge strategy in Afghanistan hopes to achieve two goals. First, it hopes to buy time to permit a buildup of Afghan security forces so that they can maintain security in the country. Even if this hope is achieved in Afghanistan’s urban areas, the Afghan government’s imminent control and pacification of places like the Korengal and Pech valleys is not in anyone’s imagination. Second, U.S. policymakers hope the surge will create negotiating leverage over the Taliban, leading to a political settlement. Such a settlement would undoubtedly include a ceasefire which would favor Taliban and al Qaeda re-infiltration into ungoverned spaces like the Korengal and Pech valleys.

Försvar och Säkerhet har analyserat antalet attacker inom PRT MeS och finner att det går åt helt fel håll.

Jag har gått tillbaka i ANSO:s redovisningar och sammanställt antalet attacker i PRT MeS fyra provinser under föregående år under mars månad. 2009 - 2 st; 2010 - 17 st; 2011 - 42 st attacker. Antalet attacker har alltså stigit kraftigt. För hela Afghanistan har ökningen under mars varit 68 % jämfört med 2010, vilket alltså är betydligt mindre än ökningen för PRT MeS.

Är detta bara ett sista "ryck" från Talibanerna? Hur länge kommer USA att hålla ut? De har trots allt betydligt viktigare områden att oroa sig för nu när det mullrar i nordafrika. Jemen, Bahrein och framför allt Saudiarabien är mycket viktiga partners i området. Viktiga faktorer är givetvis oljan, Suezkanalen samt säkra baseringar mot Indiska Oceanen och Iran.

Nu börjas det (uppdaterad)

Insatsen för Helikopterenhet ISAF närmar sig. Just nu är två stycken HKP10B nere någonstans i Afrika för att träna piloterna i hur man flyger i hög temperatur och med sand som bildar s.k. Brown Out vid start och landning. Tanken var att denna träning skulle skett i Spanien förra året, men övningsledningen hade glömt att kolla vädret med meteorologerna. Det var inte särskilt varmt, även om höjden och sanden fanns närvarande. Sanden dock i fast form, då det regnat kraftigt.

Tanken är att insatsen i Afghanistan ska pågå under två år. Men det finns en hel del mörka moln på himmelen.

- Hur mycket personal finns det tillgängligt som kan/vill åka ner? Helikoptersystemet har drabbats av en hel del avgångar i samband med det nya anställningsavtalet i höstas. Niu verkar det som HKV har beslutat sig för att använda tvångsmedel för att bemanna insatsen. Jag levde i den tron att man i varje fall lyckats bemanna den första perioden och att problemen skulle uppstå först senare, men om det redan innan insats uppstår problem med intresset så bådar det inte gott för möjligheten att verka i två år.

- Två helikoptrar är minst en för lite. Normalt så opererar man rotevis (2 stycken). Om en helikopter står för underhåll (vilket de lär göra då och då, då sanden sliter mycket) så måste det svenska förbandet få stöd av någon annan nation. Vi har tre stycken modifierade helikoptrar, men den sista behövs i Sverige för att träna de besättningar som ska ner i nästa omgång.

Stämningen i Flygvapnet har varit mycket dålig det senaste året. Många känner att de ordinarie uppgifterna att försvara Sverige prioriteras mycket lågt till förmån för något som bara kan ses som ett spel för galleriet. Två svenska helikoptrar till eller från gör ingen större skillnad i RC North. Lägg till hanteringen av piloternas löneavtal ALFF, omgaloniseringen av majoriteten av våra flygtekniker till specialister (på F7 t.o.m. till civila) samt den brist på personal som redan finns i systemet med tillhörande arbetsbördor så lär ett nyttjande av utlandsplikten i onödan ge upphov till fler avhopp från Flygvapnet.

Se även Wiseman och Smågodis.

DN, AB

Uppdaterad 11-01-30, 09:34
SvD har fått tag på en rapport som visar att det svenska helikopterförbandet saknar relevant utbildning för insatsen i Afghanistan.

Men en intern granskning daterad den 15 januari, som SvD läst, visar på stora brister. Förbandet saknar tillräcklig utbildning för att flyga på hög höjd i hett klimat, landa i dammig miljö, har för dålig rutin i att flyga med mörkerutrustning samt i att flyga med och använda de nya kulsprutorna ombord.

För att hämta sårade soldater vid fronten i Afghanistan krävs nämligen två helikoptrar. Medan den ena bedriver sjukvård så skyddar den andra helikoptern insatsen med sina kulsprutor från luften. I rapporten som skrivits av tre flygexperter sägs att Högkvarteret "inte förstått hur långt efter i övningar man ligger" och varnar:

"Den chef som fattar beslut om att ändå skicka förbandet måste vara medveten om de begränsningar förbandet har och de medföljande risker som det innebär att skicka förbandet."

- Hot&High + Brownout. Detta skulle ha tränats i Spanien förra året, men tack vare dåliga förberedelser där man bl.a. inte kollade upp vädret i övningsområdet så fick utbildningen dåligt resultat. Nu är man i och för sig nere i Afrika, men det är en smula för sent och för kort utbildning. När engelsmännen förberedde sig för insats med sina Merlinhelikoptrar i Afghanistan var man i USA i tre månader och tränade flygning i öken. Detta trots att engelsmännen har goda erfarenheter från Irak. Märk väl att majoriteten av förlorade helikoptrar i Afghanistan och Irak beror på väder och omgivning i insatsområdet, snarare än fientlig bekämpning.

- NVG+Beväpning. Förseningarna på leveransen av HKP10B har inneburit att dessa moment ännu inte ar fått tillräckligt genomslag. Många tror tyvärr att bara för att tekniken levereras så finns förmågan. Men både NVG och flygskyttar kräver mängder av träning!

Det behövs 20 piloter, men det finns endast sju-åtta. Till det kommer fyra-fem som sagt nej. En orsak till deras tvekan är bristande utbildning. Men Chefen för Helikopterflottiljen, överste Magnus Westerlund, som beordrat iväg piloterna framhåller på Försvarsmaktens intranät:

"Personalen är förberedd och utbildad, och det är därför att de får en order att genomföra insats". Samtidigt lovar han: "Det är ett krav från min sida att enheten tilldelas uppgifter i balans med personalen förmåga och begränsningar."

Avsaknaden av utbildning samt ifrågasättandet av insatsens nödvändighet är huvudorsakerna till det låga intresset från pilotkåren. Tyvärr så tror en del debattörer att det beror på feghet. Högkvarteret gör som vanligt och blundar för bristerna.

Uppdaterad 11-02-04, 19:28
Träningen i Afrika kommer att pågå de närmaste veckorna.

Svensk personal kommer att under ett antal veckor att vara i Afrika. Under de inledande veckorna har Luftstridsskolan tillsammans med stöd från Helikopterflottiljen tagit fram utbildningsanvisningar som flyginstruktörerna kommer att utbildas i. Därefter kommer besättningar, och flygunderhållspersonal att utbildas för att ge Helikopterflottiljen förmågan att uppträda i en varm och stoftrik miljö.

Givetvis är det bra att man nu äntligen genomför denna träning. Dock så är det verkligen i sista minuten som den levereras. Man ska dessutom tänka på att sanden faktiskt skiljer sig från område till område. Både USA och UK har fått erfara att den afghanska sanden är mycket finare än den irakiska och tränger in i utrustningen, vilket skapar nya typer av problem. Bl.a. har lager och växellådor stora stor risk att skära ihop då sanden tillsammans med fett och olja skapar en slags cement som sätter igen hål för smörjningen. Brown-out har också olika karaktär beroende på sandens tyngd. Helikoptrarnas rotorer slits hårt och i USA har man prövat med att spruta färg på rotorerna för att skydda bladen.

Ett intressant problem är att helikoptrarna efter ett tag fylls med sand och därmed förlorar lastförmåga. Det går inte bara att titta i flyghandbokens tabeller för last i förhållande till höjd, temperatur, besättningsstorlek och bränsle, utan helikoptern måste då och då vägas för att se hur mycket extravikt som består av sand. Tillsammans med den extravikt i en HKP10B (skottsäkert skydd, vapen, medicinsk utrustning m.m.) så blir det inte många kilon kvar för att transportera patienter. Risken är därför stor att våra helikoptrar får under den varmare delen av perioden där nere nöja sig med nattoperationer, vilket ställer krav på kunskaper om flygning med NVG.

Uppdaterad 11-02-09, 18:29
Försvarsmakten går nu ut med information om att HKP10 förbandet är redo för insats i Afghanistan.

Förbandet har lyckats nå en förmåga som medger att uppgiften kan lösas på utsatt tidpunkt, inledningsvis dock med vissa begränsningar.
...
Det har funnits ett stort intresse att ingå i förbandet och totalt har cirka 350 personer ansökt om att få delta i insatsen. Trots detta har ändå vissa kritiska kompetenser varit svåra att bemanna.

Man måste skilja på teknisk förmåga, operativ förmåga och uthållighet. Den tekniska förmåga finns sedan ca ett år. Den operativa förmågan finns kanske inte till 100%, men ändock efter träningen i Afrika. Frågan är bara om uthålligheten finns med den begränsade mängd personal som finns och två helikoptrar.

Tjänster och gentjänster

Nu får Livgardet kritik för att man genomfört utbildningar med de trupper som ska ner till Afghanistan och haft afghanska statister som inte varit svenska medborgare med på övningarna. TV4 har ett antal reportage om denna händelse på sin hemsida som jag rekommenderar alla att läsa.

Afghanerna var med som ett slags statister under övningen.

- De andra flesta spelar någon roll i form av byäldste, polis eller vanlig handlare. De agerar också folkmassa, för att ge soldaterna så god inblick som möjligt i hur det kan se ut, säger hon.

Personligen så har jag något delade känslor inför denna händelse.

- Det finns en viss risk för OPSEC, d.v.s. uppdragssäkerheten. I en flyktinggrupp kan det finnas personer med sympatier för just de grupperingar som vi är på väg utomlands för att stoppa. Dessa sympatisörer kan under övningen få en god bild av förbandets förmågor, men även samla in underrättelser som kan användas för att skada anhöriga till soldater i förbandet.

- Statisterna gör ett mycket bra jobb och det visar också på hur engagerade många afghaner är att stödja de svenska förbandet så att de kan stabilisera Afghanistan och därmed möjliggöra att dessa afghaner kan åka hem.

Om statisterna är svenska medborgare eller inte bryr jag mig personligen inte ett dugg om. De ska däremot ha genomgått en noggrann säkerhetskontroll för att säkerställa att de inte utgör ett hot för förbandet eller enskilda soldater och anhöriga.

Sedan kan man givetvis ställa sig den utökade frågan. Svenska regeringen anser att Afghanistan är så pass osäkert att vi måste skicka ner svenska soldater för att skapa fred. Varför är det då så svårt för afghanska flyktingar att få uppehållstillstånd i Sverige? Har Migrationsverket en annan syn än Regeringen på säkerhetsläget i Afghanistan?

Sam Amin är papperslös flykting och har slunkit igenom alla filter. Han ska utvisas och har alltså inte heller arbetstillstånd. Försvarsmakten har därför dessutom brutit mot utlänningslagen när man nyttjat Sams kunskaper.

Sam Amin känner att han gjort en viktig insats för Sverige - och han har svårt att förstå att det inte är värt något i asylprocessen. Om han skickas till Afghanistan är han rädd för konsekvenserna om det kommer fram att han tränat svenska soldater.

De afghanska medborgarna tar stora risker när de stöttar svenska soldater både här hemma i Sverige, men framför allt nere i Afghanistan. Nu måste svenska politiker visa att vi stödjer även det afghanska folket!

DN

Se även Tolgfors blogg.

Långsiktigt åtagande (uppdaterad)

Regeringen lade idag fram sin proposition avseende den svenska insatsen i Afghanistan.

I propositionen föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 855 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2011, under förutsättning att det även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd. Under 2011 kommer den svenska planerade militära insatsen på plats i Afghanistan att vara cirka 500 personer. Ett tillskott för att förbättra säkerheten genom två räddningshelikoptrar sker dessutom. Därutöver ingår i den begärda personalramen om 855 personer resurser för förstärknings- och oförutsedda evakueringsbehov.

Man lämnar dock öppet för en fortsatt svensk militär närvaro, även efter 2014 då ANA/ANP enligt planen tagit över säkerhetsansvaret.

Inriktningen är att säkerhetsansvaret successivt ska överföras till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Under 2012 ska en förändring från stridande till stödjande säkerhetsinsatser kunna ske. 2014 ska de afghanska säkerhetsstyrkorna kunna leda och genomföra operationer i alla landets provinser.

Hur länge den svenska militära närvaron därefter blir kvar i landet kunde Carl Bildt inte svara på.

– Vi var kvar i Kosovo tio år efter kriget och tio år i Bosnien efter fredsuppgörelsen, sade Bildt.

Jag ser fram emot hur detta kommer att lösas i prektiken. Det finns en hel del frågor som behöver besvaras.

- Hur integrerar vi en civil chef i den militära strukturen? En chef för en gemensam civil och militär insats måste trots allt fortfarande vara underställd ISAF för att säkerställa att vi jobbar mot samma mål. Annars blir det helt plötsligt minst fem stora operationer i Afghanistan. ISAF, OEF, UNAMA, EUPOL och en svensk special PRT. För att inte nämna alla NGO som agerar med egna agendor i landet.

- Ska vi bygga om FS-förbandet till kommande missioner för att passa ett mer civil-militärt arbetssätt?

- Hur samarbetar vi med det turkiska PRT:t?

Men den viktigaste frågan av alla är dock vad de andra ISAF-nationerna gör de närmaste åren. Alla har vacklande ekonomi och tidslinjen bestäms därmed mer av hur länge nationerna har råd, snarare än av hur länge insatsen krävs.

DN

Uppdaterad 10-11-04, 20:15
Analys av propositionen visar en mycket viktig skillnad i ramvillkoren.

Precis som under tidigare år så sägs visserligen att Sveriges styrka ska uppgå till 500 personer. Men genom att lägga till orden ”på plats” öppnar regeringen för fler soldater:

”Under 2011 kommer den svenska planerade militära insatsen på plats i Afghanistan att vara cirka 500 personer”, skriver regeringen.

Eftersom den ordinarie styrkan i Afghanistan nästan aldrig varit fulltalig ”på plats” så finns det utrymme att utöka den. Under sex-sju månaders tjänstgöring åker nämligen fredssoldaterna hem på en tvåveckors ”leave” två-tre gånger. Enligt utrikesminister Carl Bildt kan därmed numerären öka:

–Av den formella styrkan är 20 procent aldrig på plats. För att ha en styrka på 500 soldater på plats måste man ha en styrka på 600, säger Carl Bildt.

Detta är lysande då de svenska reglerna för leave i och för sig är bra för familjelivet, men ger sämre effekt för förbandet på plats.

Ett mycket stort problem för denna typ av insatser är att det handlar om att bygga långsiktiga relationer med lokalbefolkningen. De flesta militära enheter roterar var 6:e månad och då får dessa relationer byggas upp på nytt igen. vi skulle tjäna på att liksom finnarna rotera i flera omgångar. Eller som många andra länder ha delar av styrkorna där under längre tider. På samma sätt som för svenska observatörer. Kanske borde t.ex. OMLT, G2 (underrättelse) och G9 (CIMIC) personalen ha längre perioder på plats?

DN

Uppdaterad 10-11-05, 08:08
Carl Bildt förnekar på sin blogg att skrivningen ska tolkas som att styrkan i Afghanistan kan förstärkas. Men samtidigt skriver man i klartext i propositionen att insatsen med MEDEVAC-helikoptrar inte ska påverka markstyrkans storlek, vilket i praktiken innebär en förstärkning.

Det vore dock mycket intressant att få höra vad som kom fram vid diskussionen med den svenska ambassadören i Kabul.

På eftermiddagen träffar jag också vår ambassadör i Kabul Torbjörn Pettersson för att diskutera inte minst hur processen med övergång från stridande och stödjande insatser, och övergången till en civil ledning för vårt s k PRT 2012, mer konkret skall kunna gå till.

På det nordiska utrikesministermötet i Reykjavik i går hann vi inte fullt ut med den fördjupning av våra diskussioner om Afghanistan som nu kommer att krävas.

Själv så ska jag bege mig ut på staden och köpa Kai Eides bok. Den har nog en hel del att avslöja om hur samarbete inom FN fungerar, med tanke på hur det gick till när Kai slutade i Afghanistan.

Fastställd tidplan

Regeringen har idag kommit överens med (s) och (mp) om en strategi för den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Därmed så är allt klart för ett Riksdagsbeslut den 4 november. Att sedan (v) hoppade av är ingen förlust utan snarare en stor fördel, då en bred överenskommelse med stor sannolikhet blivit mycket utslätad och insatsen hade då med stor sannolikhet fått mindre effekt.

Hur ska man då tolka överenskommelsen?

Detta kommer att kräva förstärkta internationella insatser för att utbilda och stödja de samlade afghanska säkerhetsstrukturerna. Det är framgången i dessa som kommer att möjliggöra ett stegvis överlämnande av säkerhetsansvaret i olika delar av landet.

De bedömningar och det arbete som kommer att utföras i gemensamma Joint Afghan Inteqal Board kommer att styra hur denna process sker i riktning mot det uppsatta målet.

Innebär denna skrivning att om behovet uppstår är Sverige t.o.m. villiga att förstärka närvaron fram till 2012, då de stridande trupperna ska minskas? Den tyska ekonomin är som redovisat tidigare dålig, vilket innebär att Sverige kan behöva ta ett större ansvar i PRT MeS. (Solidaritetsklasulen är dubbelriktad!) Ett frågetecken kan då vara att få tag på tillräckligt med villiga OMLT-instruktörer. Viss finns det behov av specialister och yngre officerare även här, men det är framför allt på högre stabsnivåer som OMLT är efterfrågat då ANA/ANP tar mer och mer av det praktiska genomförandet av insatser. Detta kan komma att bli en test av det nya anställningsavtalet då äldre officerare med erfarenhet på bataljons- och brigadnivå kommer att vara de som är högst prioriterade.

Under 2011 kommer den svenska planerade militära insatsen på plats i Afghanistan att vara ca 500 personer. Ett tillskott för att förbättra säkerheten genom två räddningshelikoptrar sker dessutom. Vi fäster stor vikt vid säkerheten för all svensk personal.

Det innebär att man inte minskar på FS20 för att få utrymme för HU ISAF. Detta är mycket bra! Dock så säger man inget om insatsen med TUAV. Antagligen så väntar Regeringen med detta beslut tills dess att man vet hur det ser ut med leverans av UAV 03.

Reaktionerna på överenskommelsen är överlag positiva.

Tolgfors är nöjd med överenskommelsen och pekar på att insatsen kommer att drivas mer och mer åt det civila hållet.

I punkten 7 tas steget till civil ledning av PRTs verksamhet. Det är någonting som både Försvarsmakten och andra partier tidigare har önskat och var också något vi efterlyste i alliansarbetsgruppens rapport i somras.

Punkten lyder: ”I samband med detta bör under 2012 en övergång till en civil ledning för de samlade svenska insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatser, ske.”

Detta tycker jag är mycket bra. Förutsättningarna har redan skapats i MeS med en svensk Senior Civilian Representative i form av Krister Bringéus. I dagsläget så har han samma nivå som chefen för FS19 Gustav Fahl och är utsänd av UD. Han har till sin hjälp en civil stab på ca 10 personer som stöttar honom i hans kontakter med det afghanska samhället. Tanken på en civil chef för hela insatsen tycker jag är intressant, men då måste uppdelningen av ledarskapet mellan UD och Försvarsdepartementet lösas. Varför inte tillsätta en svensk Afghanistanledning i regeringskansliet? Där skulle man kunna gemensamt styra insatserna med t.ex. SIDA, UD och de militära trupperna för att nå ett gemensamt mål.

Bildt stöttar också beslutet och anser att det ligger i linje med de internationella överenskommelserna. Detta är även något som analytiker vid Försvarshögskolan håller med om.

Men den avgörande inriktningen när det gäller säkerhetsinsatserna i landet är att successivt gå över från stridande till stödjande insatser med ambitionen att detta skall vara avslutat senast mot slutet av 2014. Det handlar i grunden om Kabulkonferensens ambition – baserad på vad president Karzai uttalat.

Även SAK är positiv till överenskommelsen, men är fortfarande livrädda för att bli ihopkopplad med de militära förbanden.

– I princip följer man Kabulkonferensen där 2014 är det viktiga datumet, säger Peter Brune. Men det är omöjligt att säga om det är realistiskt eller inte, det finns tecken som pekar åt båda hållen.

SAK tror inte att lösningen på problemen i Afghanistan är militär och är därför positiva till att insatserna ska övergå från stridande till stödjande. 2012 ska insatserna få en civil ledning.

– Så länge man inte blandar ihop de civila och militära mandaten så är vi positiva till en civil ledning, säger generalsekreteraren Peter Brune.

När man lyssnar på de civila hjälporganen så gäller det att ha ett faktum i bakhuvudet: De lever på bidrag och det behövs en humanitär katastrof som är på den aktuella agendan i pressen för att bidragsgivarna ska lätta på plånboken. Det är bara att titta på t.ex. Balkan och andra insatser. När en insats inte längre är tillräckligt "sexig" så lämnar hjälporganisationerna landet och då är det någon annan som måste ta över. Nu är SAK kanske bättre än många andra eftersom deras fokus är just Afghanistan, men att tro att alla hjälporgan ställer upp bara för att hjälpa människor i nöd är att tro för mycket på mänskligheten. Dom ställer upp för att motivera sin egen existens och det är hård konkurrens mellan hjälporganen om bidragsgivarnas pengar. faktum är att de civila hjälpinsatserna skulle bli betydligt effektivare om dom kanaliserades via ett fåtal hjälporganisationer.

Personligen så är jag också ganska så nöjd med innehållet i överenskommelsen. Jag hade i och för sig gärna sett förstärkningar för att få ut mer effekt av förbandet, men det hade nog varit att hoppas på för mycket i det här läget. Förhoppningsvis kan man använda ovanstående skrivning för att förstärka vid behov.

Viktigast av allt är dock att våra soldater där nere nu kan släppa tanken på det politiska spelet och kan gå tillbaka till att fokusera på att utföra sina uppgifter. Snart är det dags för FS20 att ta över ansvaret för PRT MeS.

Vad vi måste ha i åtanke dock är att ett gemensamt politiskt mål idag är bra, men vad händer 2012 om det inte går åt rätt håll? Många andra länder som deltar i insatsen börjar att ge upp. Dom har helt enkelt inte ekonomi för att ha den uthållighet som krävs i denna typ av insatser. Med andra ord kan det bli tal om både förlängning och att avbryta i förtid. Sverige är en mycket liten fisk i en stor damm och vi påverkar inte situationen i Afghanistan utan måste följa vad de andra länderna gör eller inte gör.

Vi ska heller inte luras av vissa politikers tolkning av den amerikanska planen. Man minskar sin närvaro med början 2011 för att 2014 låta ANA/ANP ta över säkerhetsansvaret för Afghanistan. Det betyder INTE att USA lämnar landet. I Irak har man redan genomfört samma operation och tagit hem de stridande förbanden. Men trots detta finns 50.000 man kvar för fortsatt utbildning av de irakiska styrkorna. Detta innebär också att svenska trupper med stor sannolikhet blir kvar i Afghanistan även efter 2014. Om inte annat för att garantera säkerheten för svensk civil personal på plats i Mazar-e Sharif.

ÖB kan nu andas ut eftersom mycket av Försvarsmaktens transformering bygger på den politiska viljan att genomföra insatser liknande den i Afghanistan.

Se även Cynisk och Yrke Soldat.

SvD 1, SvD 2, DN 1, DN 2

Nya grannar, del 2

I förra inlägget om de nya enheterna i Afghanistan så gick jag igenom de utmaningar som HU ISAF kommer att möta. I det här inlägget tänkte jag titta mer på behovet av egna spaningsresurser för det svenska förbandet och hur det är tänkt att lösas med TUAV eller RQ-7 Shadow 200 - UAV 03 "Örnen" som den också kallas. I brist på politisk vilja att skicka Gripen så får Flygvapnet nöja sig med att skicka Tp 84, HKP 10B och TUAV. (Jag vet att TUAV organisatoriskt än så länge tillhör K3, men det börjar bli mer och mer Flygvapeninfluenser i personalkåren).

I de senaste stridskontakter som de svenska styrkorna har varit inblandade i, så har det uppkommit ett behov av att få en lokal överblick över stridssituationen. Bl.a. när ett ANA-förband med svenska OMLT-instruktörer var i strid med talibaner.

I skuggan av händelserna funderar svenskarna vad som kunde varit annorlunda.
– Hade vi haft möjlighet att styra flyget eller haft obemannade spaningsflyg i luften kunde vi ha agerat annorlunda och bättre.

UAV 03 är planerad att dyka upp i det svenska området under andra halvan av 2011.

Farkosten, som i Sverige ska kallas UAV 03 Örnen, kommer att levereras under våren och målet är att systemet ska kunna sättas in i Afghanistan under augusti nästa år.

Jag är en smula skeptisk till denna plan. Eftersom vi i Sverige själva integrerar planerings- och utvärderingssystem via Saab så behöver det utföras en hel del test- och provverksamhet i Sverige. Detta oavsett hur lång tid det tar att utbilda tekniker och UAV-operatörer/piloter. Sedan finns det nog fortfarande en hel del juridik att fundera på kring certifiering av UAV med kringutrustning samt certifiering av framför allt UAV-piloterna. Vilken utbildning krävs i Sverige för att flyga utanför avlysta områden som i t.ex. ett skjutfält? Vår gamla UAV, Ugglan föll på just detta certifieringsarbete. För att inte prata om problemen vi haft med HKP 14 och HKP 10B. Föregångaren "Falken" var mer av ett modellflygplan och certifieringsarbetet var långt ifrån så omfattande som det kommer att bli för UAV 03.

Som en interrimlösning till dess att det nya systemet är operativt, har Försvarsmakten undersökt om det skulle vara möjligt att hyra in ett UAV-system från något annat land med utländska piloter, tekniker och annan personal. Det juridiska regelverket har dock satt stopp för detta. För att få tjänstgöra i svenska insatser måste man ha en militär befattning och vara svensk medborgare.

- Vi märkte dessutom att även om det hade fungerat juridiskt, så kunde vi inte få tag i något som kunde bli operativt så särskilt långt innan vårt nya system införs, säger Stefan Smedman vid Försvarsmaktens insatsstab.

Jag tycker att detta påstående är mycket märkligt. Hur kommer det sig att Sverige har så olika tolkning på internationell rätt som t.ex. Tyskland som leasar israeliska Heron? Vi har ju inga problem med att hyra in lokala tolkar m.m. till de svenska förbanden. Likaså har vi inga problem med att knyta till oss andra länders helikoptrar till NBG 11. Så varför är det så svårt med en UAV?

De UAV som tyskarna leasar opererar dessutom i samma område som UAV 03 är tänkt att att baseras och har med stor sannolikhet även stöttat svenska insatser.

Fördelen med leasing är att man slipper att vänta på utbildning av piloter och tekniker samt att certifieringsarbetet är upp till den som levererar förmågan.

Rheinmetall is leasing two Heron 1 UAV systems from Israel Aerospace Industries (IAI), with three aircraft under a contract with BWB, Germany’s federal procurement agency. The service contract guarantees the availability and reliability of the systems, what Juergen Michel, Rheinmetall’s vice president of sales for airborne systems, refers to as “power by the hour” 24/7. The contract provides logistical support, including on-site maintenance by 15 Rheinmetall technicians in Mazar-e Sharif. IAI supplies spare parts, and trained military vehicle and payload operators and Rheinmetall maintenance personnel in Israel.

Ur spaningssynpunkt så har tyskarna valt att ersätta sina Tornado med Heron. Det beslutet har givetvis både för och nackdelar. En UAV har lång uthållighet och kan därför stötta en grupp under en lång stridsinsats. Framför allt så är den politiska chocken av en kraschad UAV obefintlig jämfört med en pilot i talibanernas fångläger. Dock så har ett spaningsflygplan två stora fördelar. Den kan mycket snabbt komma fram till en insatspunkt långt ifrån startbasen. Den har dessutom en pilot ombord utrustad med världens bästa översiktssensor, d.v.s. PS-00 det mänskliga ögat.

Jag håller med våra riksdagsledamöter att det finns ett större behov av TUAV än av svenska MEDEVAC-helikoptrar i Afghanistan. Men jag måste ställa samma fråga som i förra inlägget. Är det meningen att TUAV-förbandets personal ska rymmas inom ramen på ca 500 man i Afghanistan? I så fall minskar effkten på FS-20 och kommande svenska insatser.

Det finns en hel del frågetecken kring en större UAV som "Örnen". Kommer den verkligen att vara en unik svensk resurs att styra över, eller kommer den att precis som helikoptrarna att styras från RC North i Marmal? En sak är varje fall klar, UAV 03 är så pass stor att den utgör en fara för övrigt flyg i området, vilket innebär att den måste samordnas med stridsflyg och helikoptrar. Annars kan de svenska förbanden få problem med stöttning av CAS eller MEDEVAC då de riskerar att krocka med en 170 kg stor järnklump. En kollission med en UAV i den storleksklassen innebär totalhaveri för ett flygplan eller en helikopter. Med stor sannolikhet så innebär en samordning att en UAV får en specifik höjd och ett område att hålla sig inom under insatsen och övrig flyg håller sig utanför. Den måste då operativt styras från RC North i form av en ATO - Air Task Order på precis samma sätt som ett stridsflygplan. Utbildningen för en UAV-pilot är därmed ganska så speciell då den kräver mycket god kunskap om både mark- och luftarenan och alla regelverk som är kopplade till gemensamma insatser. Kraven för att flyga Falken har inte varit särskilt avancerade...

Någon form av flygerfarenhet (modellflyg eller liknande), genomförd värnplikt, gärna inom underrättelsebataljonen. Kunskaper i bildbearbetning är meriterande.

Med tanke på dessa frågetecken och om det verkligen blir en insats under 2011 så hade det varit ett mycket bra alternativ att leasa en UAV under tiden. Men de juridiska aspekterna övervägs nog av de politiska. Att leasa en UAV från Israel är nog helt enkelt inte politiskt korrekt i dagsläget.

Expressen, DN, SvD

Nya grannar, del 1

Nästa år är det tänkt att insatsen i Afghanistan skall utökas med MEDEVAC-helikoptrar (HKP10B) samt TUAV (Shadow 200 - Örnen). Jag tänkte börja med att granska hur HKP 10B kommer att få det.

Förberedelserna pågår just nu för fullt för HU ISAF - Helicopter Unit ISAF som ska finnas i Afghanistan med HKP 10B 2011-2013. Ett antal helikoptertekniker har börjat sin tjänstgöring med norrmännen i Afghanistan för att dra erfarenheter från att operera i den tuffa miljön.

- Vi är elva svenskar som under olika tidpunkter utgör en del i det norska förbandet i Afghanistan, säger örlogskapten Urban Thorsell som nu blir stabsofficer i Norwegian Aeromedical Detachment. Han ingår i den första gruppen svenskar som precis roterat ner till Meymaneh, Norges PRT i provinsen Fayrab, väster om det svenska ansvarsområdet.
...
Frågan om att få låna svenska helikoptertekniker ställdes av norska försvaret runt julen 2009, som en del i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco. Norge behövde tekniker för att kunna vidmakthålla sin Medivac-insats i Afghanistan. Svaret från svenska försvarsmakten blev ja och personal rekryterades med kort varsel. Från januari 2010 har de svenska helikopterteknikerna utbildats i Norge på helikoptern Bell 412, en modell som motsvarar Sveriges tidigare hkp 11. Norwegian Aeromedical Detachment i Afghanistan består av två helikoptrar som står i 15 minuters beredskap och en helikopter i reserv.

Hur ser då operationsmiljön ut där nere i Afghanistan?

En hel del debattörer är kritiska mot Flygvapnets vilja att skydda sina helikoptrar mot finkalibrig eld och luftvärnsrobotar innan dom skickas till Afghanistan. Detta är dock inte bara för att skydda besättningen, utan för att möjliggöra uppdrag då det finns en hotbild. Det är trots allt inte bara besättningen som blir utsatt för beskjutningen, utan även passagerare och de skadade soldater som ska transporteras till sjukhus och då försvinner hela nyttan av att ha en MEDEVAC-helikopter på plats.

I Air Forces Monthly November 2010 finns en lång artikel om luftvärnshotet, "The SAM threat in Afghanistan". Under kriget mot Sovjetunionen 1978-92 så försåg bl.a. USA mujahedin med Stinger luftvärnsrobotar. Under kriget så sköts enligt Mujahedin 269 sovjetiska flygplan och helikoptrar Sovjetunionen bekräftade 25-45.

De luftvärnsrobotar som levererades under kriget finns dock inte kvar i så många exemplar. USA köpte efter kriget tillbaka de flesta och de övriga beräknas vara i så dåligt skick att de knappast går att använda. Endast ett fåtal SA-7 har påträffats hos talibanerna och luftvärnsrobotar har använts vid ett fåtal tillfällen utan effekt än så länge. Det största hotet kommer dock ifrån grovkalibriga vapen (12,7 mm och 14,5 mm maskingevär) samt RPG. En civil Mi-26 Halo-A, opererad av Pecotox Air träffades av en RPG vid landning och samtliga i den sex man starka besättningen från Ukraina dödades. Två RPG träffade en amerikansk HH-60 MEDEVAC helikopter i Helmandprovinsen och resulterade i fem döda.

"It is fortunate that the RPG-7 has a low probability of hit against a non-hovering helicopter except at close range. Its ungided rocket is susceptible to cross winds and an effective anti-helicopter ambush requires multiple rocket launchers and launch positions. RPGs are usually fired at helicopters from close range when there is little chance to evade. "With RPGs you don't know you've been targeted until you see the flash of the explosion nearby", said RAF Chinook pilot Flight Luitenant Eleanor Lodge."

Men luftvärnshotet är inte det som gör det farligt att flyga i Afghanistan. Mellan 2001-september 2009 har 375 helikoptrar havererat med 496 dödsfall som följd. Av dessa var endast ca 19% beroende på fientlig eld. Resten berodde på Brown-Out, Hot&High effekter samt att helikoptrarna helt enkelt slits mycket hårt i det tuffa klimatet. Den fina sanden tränger in i alla utrymmen och förstör mekaniken i motorer och instrument. Helikoptrarna kan väga upp till ett ton extra på grund av all sand som ligger inuti skrovet.

De civila företagen som flyger i Afghanistan har oftast vare sig motmedel eller skottsäkra kroppsskydd, s.k. "liner". Mot RPG och eldhandvapen så fyller motmedel heller ingen funktion. Skottsäkert skydd är det dock vansinnigt att operera utan. Även om en RPG missar så kan splitter skada kritiska delar i helikoptern och tvinga den att landa. Men de civila helikoptrarna har oftast möjlighet att välja att flyga eller inte. En MEDEVAC helikopter måste ta sig fram och där den ska landa finns det bevisligen motståndare som är beväpnade. Frågan är alltid om det ligger några talibaner i bakhåll, då en helikopter är värt många PR-poäng.

Hotbilden kan snabbt ändras. Talibanerna erbjuder stora summor till den som kan leverera tunga maskingevär. Det ryktas om att Iran har planer på att förse vissa falanger med luftvärnsrobotar. Om dessa används mot ISAF så kommer hotet drastiskt att öka. Nord-koreanska IR-robotar har stoppats i tullen i Bankok. Var de var på väg är oklart, men ett ökat antal luftvärnsrobotar på den svarta marknade innebär att förr eller senare så hittar dom vägen till Afghanistan.

Iranian military advisers have been training Taliban fighters in Afghanistan on the use of surface-to-air missiles, a potential game changer in the war if insurgents can use such weapons effectively, several current and retired military officials told The Washington Examiner.

"We know the [Islamic Revolutionary Guard Corps] has been training Taliban fighters in the use of surface-to-air missiles," said a military official in Afghanistan with knowledge of the situation. "As of the moment it is uncertain whether the Taliban has access to the weapons systems necessary to utilize this training against the coalition."

In July, WikiLeaks released classified internal U.S. military reports describing Taliban insurgents firing on an American Chinook helicopter with a surface-to-air missile. There are 11 references in these reports to insurgents having Chinese HN-5 surface-to-air missiles. Military officials are not confirming these reports.

Att det nu skickas helikoptrar till Afghanistan är både bra och dåligt. Bra då det innebär två extra helikoptrar i RC North (även om det numera är gott om MEDEVAC-helikoptrar efter det att USA ökade sin närvaro på Marmal), samt att det innebär bra träning för Helikopterflottiljen inför anskaffningen av HKP 16. VI ska dock inte tro att detta är en exklusiv resurs för det svenska förbandet. På samma sätt som vi hittills stöttats av USA och Tyskland så kommer det svenska helikoptrarna sättas in där det behövs. Frågan är ocksp var de baseras, på en framskjuten bas som de norska helikoptrarna, eller på Marmalbasen som våra Tp 84?

ÖB:s krav på nytt anställningsavtal har dock slagit hårt mot helikopterflottiljen. Ett antal nyckelpersoner inom både tekniker och pilotfacken har eller kommer att sluta. Kortsiktigt så kommer det nog inte att påverka insatsen i Afghanistan, men långsiktigt kommer det att bli ett problem då anskaffningen av HKP 16 är på gång samtidigt som HKP 14 kräver mycket arbete. Hur många blir då över till HU ISAF?

Frågan är dock hur den extra personalen i HU ISAF och TUAV förbandet kommer att hanteras. Kommer Riksdagen att den 4 november godkänna en utökning av mandatet från dagens ca 500 till en storlek som inkluderar helikopter- och TUAV-personalen, eller kommer ramen att vara densamma vilket resulterar i att FS20 kommer att få minska på storleken på sitt förband? Det vore mycket olyckligt om det senare skulle gälla då effekten från förbandet kommer att minska betydligt.

Se även tidigare inlägg om MEDEVAC-helikoptrar i Afghanistan.

Bevis för att vi behövs (uppdaterad)

Ytterligare två svenska soldater har idag skadats allvarligt i Afghanistan.

Beskjutningen inleddes vid 15.30-tiden (lokal tid) och genomfördes med finkalibriga vapen och raketgevär. Strax efter det att striden inletts meddelade patrullen att två svenskar skadats och sjuktransporthelikopter kallades till platsen. Striden pågick fortfarande vid 16.15-tiden på eftermiddagen, lokal tid. Helikoptrarna har bekämpat mål i anslutning till striden.

FS19 är med andra ord inblandad i mycket hårda strider.

Man meddelade också att de två skadade soldaterna kommer att transporteras hem så snart som möjligt, samt att striderna där de svenskarna skadades har upphört. Men operationen i området kommer att fortsätta.

– Det är ett förband som är väldigt hårt pressat, det måste vi alla ha full förståelse för. Samtidigt är man fullt beslutad att lösa de uppgifter man givits. Det viktiga nu är att vi backar upp soldaterna i alla dimensioner.

De hårda striderna kan komma att ställa till problem vid överlämnandet till FS20. Med stor sannolikhet så måste den s.k. "strategiska reserven" utnyttjas för att säkerställa att inte talibanerna utnyttjar en eventuell nedgång i storleken på förbandet.

Jag fick idag frågan om vi inte borde dra tillbaka våra trupper eftersom läget i landet är så farligt, men jag skulle vilja kontra med det motsatta påståendet. Stridernas omfattning visar snarare på att vi verkligen behövs i Afghanistan! Att lämna nu innebär att vi lämnar civilbefolkningen i vårt PRT mer eller mindre åt sitt öde (givetvis kommer USA eller Tyskland förr eller senare att ta över efter oss). Man kan också säga att Sveriges lilla bidrag inte gör varken till eller från, men om alla länder skulle resonera så så skulle endast USA bli kvar och då är det inte längre någon FN-insats.

Att politikerna nu börjar grymta om att dra tillbaka trupperna på grund av att det är farligt är därför helt ologiskt. Vore det inte farligt hade vi aldrig behövt skicka soldater i första hand!

I morgon ska ÖB till Försvarsdepartementet och informera om Afghanistan. Från början var detta möte mest ett svar på kritiken att Försvarsmakten är dålig på att informera, men nu kommer det snarast att handla om den senaste tidens händelseutveckling samt vad som ska beslutas den 4 november.

En fråga som sannolikt kommer upp är om de svenska militära rådgivarna som utbildar afghanska säkerhetsförband kommer att följa med de förbanden till andra, mer våldsamma regioner i Afghanistan.

När riksdagen förra hösten fattade beslut om den svenska styrkan noterade försvars- och utrikesutskotten att förbanden med svenska rådgivare förutsätts verka i det norra operationsområdet, men att "förbanden ska vid behov även kunna verka i andra regioner".

Rådberg kommer av ÖB att begära besked om vad som är på gång när det gäller de militära rådgivarna, den så kallade OMLT-gruppen (Operational Mentor and Liason Team).

Jag hoppas att svenska politiker i stället för att tjafsa baserat på politiska aspekter inser att vi har gett oss in i något som är mycket svårt att dra sig ur med hedern i behåll. Det är med andra ord dags att ensas bakom en gemensam strategi för insatsen i Afghanistan och ta konsekvenserna av tidigare beslut. Att vi är i Afghanistan beslutades redan under (s) tid vid makten 2002.

Att minska antalet svenska soldater är inte bara farligt utan innebär i praktiken att de kvarvarande inte kommer att kunna göra sitt jobb. Reträttlinjen innebär både risk för ökade förluster och är garanti för misslyckade. Det är ett svek mot de soldater som tjänstgör och har tjänstgjort i Afghanistan, men också mot de afghanska folket. I ett vidare perspektiv skulle Sverige slå in på en väg som leder till att den globala freden och säkerheten hotas. För det just detta – som också S-kongressen slog fast – som står på spel i Afghanistan.

Problemet för (s) är de tidigare ingådda överenskommelserna med (v) och (mp).

Hans Linde (V), utrikespolitisk talesperson, säger att ett start- och slutdatum för tillbakadragandet är "grundstommen" i de rödgrönas politik. Han ser därför små möjligheter att göra upp med de borgerliga.

Talibanerna hänger givetvis med i vad svensk press skriver om dessa händelser. Att reagera på ett överfall med att börja prata om att ta hem trupperna ökar faran för våra soldater, då talibanerna ser att deras strategi är den rätta och på väg att lyckas. Dessutom så visar det allt för tydligt att Sverige inte har den uthållighet som krävs för liknande insatser. Ska vi då i framtiden verkligen ge oss in i nya? Med andra ord, lämnar vi Afghanistan kan vi lika gärna stoppa omställningen av Försvarsmakten till ett insatsförsvar designat för operationer liknande den i Afghanistan.

Det som är viktigt just nu är inte att överväga att dra tillbaka de militära styrkorna, utan att komplettera med politisk påtryckning på den afghanska regimen och kanske framför allt grannlandet Pakistan. Soldater kan vinna taktiska militära segrar, men kan aldrig slå ut talibanerna och nå det strategiska målet med ett stabilt Afghanistan. Vår enda chans till ett "lyckligt slut" är att få stopp på stödet från Pakistan samt få till en mindre korrupt regim i Kabul. Detta och inget annat är vad som bör diskuteras fram tills riksdagsbeslutet den 4 november!

DN, SvD 1, SvD 2

Uppdaterad 10-10-19, 17:23
Behövs vi då i Afghanistan? Kan vi lämna landet och nöja oss med att skicka SIDA och liknande organisationer att genomföra humanitär hjälpverksmahet utan militärt skydd? Johanne Hildebrandt har en intressant artikel i Aftonbladet som handlar om den lilla byn Al-i-Zayi där det sensaste svenska dödsfallet inträffade.

Byborna delades i olika läger. Några var helt emot soldaternas närvaro, andra var rädda för att bli skjutna av misstag när de arbetade på fälten på nätterna. De som var trötta på bristen på säkerhet, och på att talibaner kom till deras hem och hämtade förnödenheter, ställde sig på svenskarnas sida.
...
Barum, en man i 70-årsåldern, hade stora förhoppningar.

– Vi hoppades på att få brunnar, el, en doktor, skolor och en bro över floden, säger han när vi sitter på handvävda mattor vid en damm bredvid hans hus.
...
Ironiskt nog finns det gott om biståndspengar i Afghanistan. Problemet är att hjälporganisationerna inte vill skicka folk till de områden som anses farliga.

– Vi hade gärna stött projekt i Al-i-Zayi, jag har letat efter dem, men biståndsorganisationer vill inte åka dit, säger Elisabeth Hårleman, utvecklingsrådgivare på Sida.

SIDA gör nu en satsning på småföretagande i Afghanistan. Mycket bra, då det hjälper afghanerna att stå på egna fötter och undvika att bli beroende av utländskt bistånd. Utan säkerhet kommer dock inte dessa insatser att ge resultat.

Afghanistan är ett av de länder som får mest biståndspengar från Sverige. Biståndsrådet Sofia Orrebrink är stationerad i Kabul. Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats den senaste tiden, säger hon.

– Det man ska komma ihåg är att det är krig, men bistånd når faktiskt ut och det ska man komma ihåg, men det kan se olika ut. Jag bor i Kabul och där kan jag se att säkerheten har försämrats, men jag kan ha ett normalt liv. Även i vissa områden i norra provinserna har säkerheten försämrats, säger Sofia Orrebrink.

Ett av ISAF:s stora problem är att få afghanerna att acceptera den valda regeringen. Den utbredda korruptionen gör att allt för många faktiskt föredrar talibanerna framför sina egna folkvalda!

Idag har ÖB redogjort för läget i Afghanistan inför försvars- och utrikesutskottet.

Om Sverige skulle börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan redan nästa år så skulle det få direkta konsekvenser för hur Sverige ska lösa sina uppgifter där, ansåg Sverker Göranson.

ÖB gav en noggrann beskrivning av det säkerhetspolitiska och militära läget i Afghanistan.

– Jag har gett uttryck för samma ambition som Kabul-konferensen att de afghanska styrkorna ska börja ta över från 2014. Jag har också beskrivit kvaliteten i de styrkorna för utskottet och utvecklingen av den går saktare än vad vi hoppats på, sade Sverker Göranson.

Han förklarade också att den svenska styrkan fortsätter att mycket bestämt lösa de uppgifter man har.

– De är pressade men gör det på ett mycket bra sätt.

Det lutar år en politisk kompromiss. Samtidigt minskar stödet för insatsen hos den svenska befolkningen. Jag hoppas dock att det inte blir neddragningar på den nuvarande styrkan då man skickar ner helikoptrar och UAV nästa år. Det skulle annars innebära att effekten på det svenska förbandet försvinner eftersom det som i första hand riskeras att tas bort är t.ex. utbildningsstödet till afghanska armén. Övriga delar krävs för att driva förbandet.

Läs även Morgonsurs och Wisemans inlägg.

Uppdaterad 10-10-20, 20:27
De två skadade soldaterna har nu också kommit hem till Sverige.

Det var på måndagen som de två soldaterna splitterskadades under en strid som uppstod när de patrullerade. De sårades bägge allvarligt i vänster ben, en av dem blev mycket svårt skadad. De har båda opererats på det tyska fältsjukhuset i Camp Marmal i Afghanistan, och nu får de fortsatt vård på Uppsala Akademiska Sjukhus.

Att dom har kunnat transporteras hem så pass snabbt är bra, då det tyder på att deras tillstånd är stabilt. Hemma i Sverige kan dom få det stöd dom behöver av släkt och vänner.

Svenska trupper har på nytt varit inblandade i strider. Denna gång var det OMLT-instruktörer som följer med de förband som dom agerar mentor åt.

På tisdagen fick den grupp Christian Bremer mentorerar i uppdrag att spana norrut med speciell inriktning mot en höjd. Området är alltför otillgängligt för att använda fordon, så patrullen – sammanlagt närmare 20 personer varav sex svenskar – tog sig fram till fots.

– Vi vet att det finns många motståndare i området, berättar Christian Bremer. Ett sådant här uppdrag betyder som regel att vi hamnar i strid.

Patrullen hade tagit sig fram nästan tre kilometer och klättrat 300 meter uppåt när de hade målet – höjden – i sikte. Men den var intagen. På den fanns motståndare som öppnade eld mot svenskarna och afghanska armén.

– Vi bestämde oss snabbt för att försöka göra en kringgående rörelse och ta höjden, berättar kapten Bremer.

Men under det försöket visade det sig att ytterligare motståndare fanns grupperade på andra höjder. Dessa besköt patrullen, som besvarade elden.

Flygunderstöd kallades in, men anföll inte i det läget.

Striden varade i tre timmar. Svenskarna och afghanska armén lyckades inte ta höjden. När mörkret började falla beslutade de sig för att dra sig tillbaka och beställde skydd av attackflyg för att inte bli överfallna på vägen hemåt.

I Sverige är det många som tror att ISAF är de enda stridande enheterna, men faktum är att afghanska armén numera utför och även planerar mycket av insatserna. De som tar mest stryk är den afghanska polisen. Detta beroende på betytdligt sämre utbildning och utrustning.

Försvarsmakten har efter kritiken från Riksdagen börjat bli mycket alert på att gå ut med information på sin hemsida. Mycket bra, då både politiker och svenska befolkningen har rätt att veta vad som händer i Afghanistan. Riksdagsbeslutet den 4 november kommer därför att kunna bli mer baserat på fakta än bara rent tyckande. Visst finns det en risk att politikerna tycker att vi kan dra hem våra trupper för att det är för fraligt, eller att dom tror att ISAF inte kommer att lyckas. Men det hade varit ännu värre om dom trott att säkerhetsläget är så pass lugnt att vi kan dra hem våra soldater och fokusera enbart på humanitär hjälp.

DN 1, DN 2, SvD

Uppdaterad 10-10-21, 20:01
Mer fakta börjar komma fram om de senaste attackerna. Tydligen hade de som anföll även denna gång maskerat sig till poliser.

De båda soldaterna ingick i en patrull i provinsen Samangan med 17 svenskar, 12 finländare och 2 lokalanställda tolkar. De färdades i sju bepansrade så kallade Galten-fordon och en Geländewagen. I kolonnen ingick också afghansk polis och militär.

När fordonen i täten angreps så befann sig de två svenskarna i sin Galt längre bak. För att få överblick i stridslarmet så lämnade de fordonet och intog en kulle. Framför sig såg de då två personer i någon slags uniformer.

– De personerna uppträdde på ett sådant sätt att soldaterna trodde att de var poliser, säger en person med insyn i den svensk-finländska operationen till SvD.

Konsekvenserna av detta blir givetvis att tilltron till den afghanska polisen får sig ytterligare en törn. Risken finns dessutom att svenska soldater höjer sin beredskap att använda vapen och då är vi mycket nära en situation där en afghansk polis av misstag kan bli skjuten om han på grund av språk och kulturella olikheter beter sig på ett misstänkt sätt. Detta är något som legat bakom många av de tragiska händelser i både Irak och Afghanistan där civila skadats/dödats.