Vilka framtidsplaner har NATO? (uppdaterad)

I Sverige är den politiska viljan att gå med i NATO i stort sett obefintlig. I stället så satsar vi alla våra pengar på samarbetet med EU samt den nordiska regionen. Detta har våra politiker tydligt visat i både Lissabonfördraget och i vår svenska ensidiga Solidaritetsförklaring.

Men vilka planer har egentligen NATO? Omöjliggör dessa framtidsplaner vår tänkta svenska säkerhetspolitiska framtid?

Jag har i ett antal diskussioner den senaste tiden med militära kollegor inom olika NATO-länder fått en tydlig bild av att de inte är särskilt intresserade av att bygga upp en militär struktur inom EU som är ett komplement till NATO. I stället så anser dom att all militär förmåga inom EU skall bygga på NATO:s ledningsstruktur och resurser. Till viss del är detta en politisk vilja, då man vill behålla den trans-atlantiska länken med USA. Men det är nog även en ekonomisk fråga, då den europeiska finanskrisen hindrar att man lägger pengar på att bygga upp något nytt.

Detta är nog helt OK för de EU-nationer som är NATO-medlemmar, men hur går det med icke NATO-nationer som t.ex. Sverige och Finland?

I uppbyggnaden av våra svenska battlegroups NBG-08/11 så har vi kunnat nyttja egna lösningar. Det räcker om de länder som är inblandade i samma Battlegroup är kompatibla och kan arbeta med varandra. Visst använder vi NATO-arbetssätt i våra staber och svenska förband är mer NATO-kompatibla än de flesta NATO-länder, men vi gör även egna avsteg med bl.a. kommandospråk där det inom vissa enheter fortfarande används svenska. En av dessa är EAW - Expeditionary Air Wing, vilket ställer krav på s.k. Liasionofficerar i den kroatiska helikopterenheten som tillförs EAW och NBG-11.

Men ska vi ha modulära snabbinsatsenheter, som trots allt är Försvarsmaktens mål, så måste dessa vara kompatibla med NATO-standarder. Om inte EU har egna certifieringsmyndigheter för t.ex. radiokommunikation, datalänkar så måste vi kunna nyttja NATO:s. Samma sak gäller med s.k. TACEVAL av operativa förband.

Nu börjar NATO även att fundera på att träda in på områden som traditionellt tillhört EU eller FN. Till exempel så har man tröttnat på EUPOL:s insats med att bygga upp ett rättsväsende i Afghanistan.

Missnöjet med Eupol uppges vara ett av skälen till att Nato på sitt toppmöte i Portugal nästa helg ska starta en egen civil insatsstyrka.

- Om vi hade haft ett djupt och väl fungerande samarbete med EU så skulle det inte vara nödvändigt att diskutera en civil enhet i Nato, sade en central Natokälla till Politiken.

Jag satt idag på FHS seminarium om Afghanistan. Där var bl.a. Dr Knut Kirtse med och talade om NATO:s transitionsprocess i Afghanistan. Han berättade om den planerade övergången från militärt till socioekonomiskt fokus, där PRT:na under civil ledning ska ta det regionala ansvaret tillsammans med den sfghanska staten och dess armé och polis och de utlänska militära styrkorna skall övergå till mer rörliga insatser i andra regioner eller till andra uppgifter (t.ex. OMLT). Med början 2011 ska provinser/distrikt börja föras över i afghanskt ansvar, s.k. "transition". Med tanke på att de norra provinserna är betydligt lugnare än de södra kommer med stor sannolikhet något av distrikten i det svenska PRT:t att bli testobjekt. Hur detta påverkar den svenska ISAF styrkans arbete skall bli mycket intressant att följa.

Han tryckte på att "Transition is not a departure of international forces". D.v.s. det kommer inte nödvändigtvis att bli en reduktion av de militära styrkorna i Afghanistan 2011/2014 som många politiker verkar tro i Sverige. I stället kommer de att kunna frigöras från sitt säkerhetsskapande arbete till att förstärka på bl.a. OMLT. En intressant konsekvens av detta är att för Sveriges del så kan det bli mer strid för soldaterna då det afghanska förbanden (inklusive OMLT) med stor säkerhet kommer att få fortsätta bekämpa gerilla i många år framöver. En annan intressant potentiell konsekvens är att de svenska styrkorna kan komma attt behöva sättas in i högre grad utanför RC North.

Vi får snart se vilka planer NATO har för framtiden. Den 19-20 november är det NATO summit i Lissabon där Afghanistan givetvis är en av huvuddiskussionerna. Lyssna här på vad NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har att säga om "The most important summit in NATO history". Helt klart är det att NATO till viss del står och faller med en lyckad insats i Afghanistan. Kan man inte klara av en non-article 5 insats, så finns det stora frågetecken om framtida insatser. Att de politiska och ekonomiska aspekterna blir viktigare och viktigare del av NATO:s verktygslåga är också självklart med tanke på det fokus man har på COIN-taktik i Afghanistan. COIN är ingenting utan möjlighet till civila insatser. USA väljer därför att stoppa in stora delar av sina ekonomiska bidrag till civila insatser via det militära spåret. I Sverige väljer vi i stället att lita på internationella organ som Världsbanken och UNICEF.

Hur ska vi svenskar ställa oss till NATO:s civila expansion? Min åsikt är att vi bl.a. bör ta oss en rejäl funderare för hur vi vill driva vår s.k. "PRT Evolution", med övergång från militär till civil ledning. Den civila ledningen bör i framtiden vara underställd UNAMA för att på så sätt gradvis skapa en övergång från Security under NATO/ISAF ledning till Governance/Development under FN/UNAMA ledning.

Helt klart är att NATO har tankar på att bli något helt annat än bara en allians för att försvara stater i händelse av ett kallt krig med Sovjetunionen. Om detta blir ett komplement eller en konkurrent till EU återstår att se. Men att tro att EU kommer att kunna bygga upp någon reell militär förmåga som komplement till NATO är nog att hoppas på för mycket. Vi får se hur vår f.d. ÖB, Håkan Syrén lyckas med viljan att nyttja EU Battlegroups till något annat än rena militära insatser.

Uppdaterad 10-11-19, 07:31
Det närmar sig NATO Summit i Lissabon och svensk press har fått upp ögonen att mötet kan ge en ändrad inriktning på insatsen i Afghanistan.

– Genom att ta in mer trupper vill vi ta tillbaka initiativet på marken. Det har vi gjort. Helt klart är talibanerna pressade överallt. al-Qaida har inga säkra tillflyktsorter att operera ifrån längre. Och områdena under ­afghanska regeringens kontroll och inflytande ökar. Talibanerna har inte förlorat ännu – men de kan heller inte vinna, deklarerar Natos danske generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.

– Detta är en alltför positiv bild av situationen just nu. Det kan stämma i södra Afghanistan, men i övriga landet får talibanerna ökat inflytande, invänder Robert Egnell vid svenska Försvarshögskolan.

USA har med 90 000 soldater i Isaf mest att säga till om. Isaf följer en amerikansk strategi för upprorsbekämpning i fem steg. De är: shape, clear, hold, build and transfer. Det vill säga, inta ett ­område, få bort talibanerna, hålla området samt att återuppbygga och slutligen överlämna ansvaret till afghanerna själva.

– Amerikanerna kommer att ge politikerna en rosenskimrande bild av framgångar. Men i verkligheten är det shape, clear, hold, hold, and hold. Isaf fastnar i att hålla områden som afghanerna ännu inte klarar att ta över. De amerikanska militärerna vill köpa mer tid, förklarar en europeisk officer som deltar i förberedelserna för toppmötet för SvD.

...
Det nya årtal som diskuterats internt är i stället 2020, enligt vad Nato-diplomater uppger för SvD. Efter 2014 vill Nato sluta avtal med Afghanistans regering och göra utvärderingar av insatsen vart tredje år, alltså i praktiken närvaro till 2020.

Regeringens propostion innehåller fortfarande årtalen 2011 för "transition" och 2014 för att överlåta säkerhetsansvaret till ANSF. Allt för stora ändringar på dessa datum från NATO:s sida i helgen kan ge svårigheter för propositionen att gå igenom.

SvD kommenterar också Sveriges mer och mer öppna NATO-samarbete. Frågan är vad som händer om EU visar sig vara ett orealistiskt alternativ när det gäller militärt samarbete? Blir NATO lösningen även för oss?