Billigt eller dyrt?

IED - Improvised Explosive Devises är ett av de stora problemen i krigsområden som Afghanistan och Irak. De är billiga att bygga och material finns i stora mängder att få tag på (gamla minor, artillerigranater m.m.). Även om dagens stridsfordon får bättre och bättre skydd så är det mycket svårt att skydda sig mot IED, då laddningarna kan vara oerhört stora. Fem stycken staplade stridsvagnsminor eller ett par tre 155 mm artillerigranater välter de flesta fordon och även om explosionen inte slår igenom golvet så kan tryckvågen eller stöten från explosionen döda besättningen ombord.

Man kan i grova drag säga att det finns tre nivåer i ett effektivt IED-skydd.

1 - Var någon annanstans! Undvik att använda samma rutter från dag till dag. Ha god kontakt med lokalbefolkningen så kommer de kanske att varna dig. Använd PSYOPS för att lura motståndaren om vilka dina avsikter är. Hämta in underrättelser från aktörer (t.ex. humanitära hjälporganisationer) och lokalbefolkning. Att hjälpa civila är inte bara för att vara snäll, utan det ger oftast massor av information tillbaka.

2 - Försök att upptäcka och neutralisera IED innan de aktiveras.

3 - Ha ett skyddat fordon som är designat för att tåla en träff av en IED.

Jag tänkte i detta inlägg fokusera på punkt nr 2.

Det har utvecklats massor av metoder för att upptäcka eller slå ut IED. Vissa bra och andra sämre.

- Hög fart. Teorin bakom detta är att terroristerna inte skall hinna med och bomberna därför skall smälla bakom ditt fordon. Pesonligen tycker jag att detta är en usel metod som endast bör användas i nödfall t.ex. om man drar sig ur ett bakhåll. Nackdelen är att hög fart ger dig själv sämre möjligheter att reagera om du skulle upptäcka något konstigt. Dessutom finns det stor risk att fordonen skadas på de dåliga vägarna i Afghanistan och då är man "sitting ducks". Sist men inte minst så skrämmer det civila och man riskerar att krocka. En krock mellan ett stridsfordon och ett civilt fordon eller fotgängare innebär oftast svåra skador eller dödsfall för de civila. Detta kan leda till mycket dåliga relationer med civilbefolkningen som helt klart motverkar metoderna i punkt 1.

- Avspaning. Vid misstänkta punkter (analyserats via karta under förberedelser för uppdrag) så stannar man och kontrollerar området. Finns det möjlighet till stöttning med UAV så är det ett ypperligt hjälpmedel för att apana av större områden, men nedgrävda ledningar och laddningar kan vara svåra att se. Fjärrstyrda bombfordon finns med kameror som kan granska en misstänkt bomb och sensorer som kan avgöra om det finns sprängmedel. Bomben kan sedan neutraliseras eller detoneras på en säker plats. Det finns givetvis en stor risk att stanna för att spana. Om attentatsmännen är listiga så kan de placera laddningar eller minor på områden som skulle kunna användas för att just stanna och inspektera t.ex. en misstänkt vägtrumma. USA och NATO använder bl.a. flygplan och UAV med IR sensorer för att se om det grävts nyligen i marken. Jord som flyttats har en annan temperatur än omgivande. Men har laddningen t.ex. lagts i en vägtrumma så funkar givetvis inte detta. Är det lång tid sedan laddningen grävdes ner fungerar det inte heller. Men genom att inte uppträda vanemässigt så måste motståndaren hela tiden flytta sina minor (om han nu inte har oändligt många) och då är han lättare att upptäcka. Andra tekniker som används är att med datorhjälp jämföra gamla och nya foton över ett vägområde. I teorin en bra idé, men det är oerhörda mängder data som skall analyseras och frågan är om det är görbart inför en snabbutryckning?

- Förbättring av vägar. Att hjälpa afghanerna att bygga bra vägar fyller flera funktioner. Befolkningen blir nöjda över att kunna transportera sig snabbare. Våra trupper kan röra sig snabbare. De egna fordonen håller längre. Dessutom så är det betydligt svårare at gräva ner en bomb mitt i en asfalterad väg. Då innebär det att motståndaren måste fokusera på att lägga bomberna under broar eller vägtrummor som är lättare att övervaka. Alternativet är bomber med stor kraft eller som avfyras på avstånd. Detta minskar givetvis effekten av dessa IED.

USA har en viss vana att försöka förlita sig på teknik. Störutrustning har tagits fram för att neutralisera IED som aktiveras av mobiltelefoner eller radiosignaler. Men givetvis så leder detta bara till taktikanpassning hos motståndaren som använder andra sätt att trigga detonationen. I vissa fall används en IED bara för att få soldaterna att stanna och bli lättare mål för prickskyttar eller RPG.

Britterna försökte sig på att använda Hägglunds BvS10 Viking bandvagnar och undvika vägar helt och hållet. Tanken var god, men tyvärr så måste fordonen förr eller senare ut på vägarna och dessa fordon hade inget som helst skydd mot IED och var även känsliga för RPG och grovkalibriga vapen. Efter ett antal uppmärksammade dödsfall så drog britterna tillbaka sina Viking. Det har funnits liknande tankar i Sverige genom att låna in bandvagnar från Holland.

Personligen tycker jag att det bästa sättet att transportera trupp är i helikoptrar, då man mer eller mindre helt undviker IED och dessutom med en liten styrka kan behärska stora områden. Men helikoptrar är inte osårbara de heller, vilket den senaste veckans nedskjutning visar på. Då det ger stora rubriker är en helikopter ett eftertraktat mål för talibanerna. Helikoptrarna förbrukar massor av drivmedel och detta måste trots allt föras fram på marken och bränsletransporterna blir då utsatt för IED. Dessutom finns det redan i dagsläget alldeles för få helikoptrar, så det blir nog till att fortsätta använda markfordon och apostlahästarna.

I ett inlägg på Wired så visade man ett av USA:s tekniska fiaskon. JINS - "Joint Improvised Explosive Device Neutralizers” var tänkta att utlösa bomber framför ett fordon med hjälp av en gigantisk "blixtmaskin". Kostade oerhörda pengar att utveckla och ska man tro på Wireds analys så var det inte bara dyrt, utan också byggt på mycket tveksam teknik. Nackdelen med dyr teknik är att det oftast bara räcker till ett fåtal enheter. Afghanistan är ett stort land och det finns många vägar och massor av fordon som behöver skyddas.

Tyvärr så finns det allt för många personer på hög nivå utan teknisk förståelse som låter sig imponeras av fyrfärgsbroschyrer och teknisk mumbojumbo. Hitler är nog kanske en av de mest kända teknikfanatikerna. Jag satt precis och läste en artikel om de tyska "stridsvagnarna" "Maus", "Ratte" och "Monster" där den tyngsta vägde 1500 ton och hade en 800 mm kanon!

Raka motsatsen till JINS är den lilla radiostyrda bil som ett par amerikanska soldater tagit med sig på eget initiativ och som de hävdar har räddat deras liv ett antal gånger.

The military does what it can to protect its troops in Iraq and Afghanistan -- they travel in armored vehicles and are trained in how to patrol for bombs -- but IEDs, or Improvised Explosive Devices, have been a constant danger. Ernie says he once asked Chris, "Doesn't the army have ways of checking for these things?" The answer: "If it does, I don't know about them."

That was what led Ernie and Kevin to send the model truck, a brand called a Traxxis Stampede. After they added the video camera, with a small monitor Chris could mount on his rifle, Kevin guesses the total cost came to about $500.

In his email, Chris Fessenden said the little truck has successfully found four IEDs since he first got it.

"We do mounted patrols, in trucks, and dismounted by foot," he wrote. "The funny thing is the Traxxis does faster speeds than the trucks we are operating in under the governing speed limit... so the traxxis actually keeps up with us and is able to advance past us and give us eyes on target before we get there."

Vi svenskar har under många år lärt oss att utnyttja hundar för att söka efter minor. Faktum är att även USA på senare tid har fått upp ögonen att det gigantiskt dyra projekt som de utvecklat för att kunna lukta till sig bomber i de flesta fall inte är lika träffsäkert som en hundnos. Men det är inte bara fördelar med hundar. Hundar blir precis som soldater trötta i värmen, deras signaler kan misstolkas av en trött hundförare och de klarar inte av att springa framför en konvoj i rörelse. Sedan måste man in ganska så nära en misstänkt bomb och utsätter sig då för en viss risk om attentatsmannen utlöser bomben via fjärrstyrning.

Därför så är det bäst att fokusera på punkt 1, d.v.s. att göra sitt bästa för att undvika IED. Tyvärr så är det inte alltid möjligt och därför måste man även ta med punkt 2-3 i sina förberedelser för ett uppdrag. Jag tvivlar på att det finns några tekniska underverk som är lösningen på IED-problemet. Det bästa är nog sunt förnuft. Problemet för våra trupper är att sunt förnuft får man av erfarenhet och vi roterar våra trupper var 6:e månad. Därefter så måste man lära känna lokalbefolkningen på nytt, lära känna vägarna för att se vad som är normalt m.m.









Några filmer för alla "pansarnördar" där ute.







SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3

Förslagsärende (uppdaterad)

I den tragiska IED-attacken i Afghanistan där Kenneth Wallin stupade så pekar det mesta på att den kraftiga stöten från explosionen bröt hans nacke. Även föraren som satt en bit längre bort från explosionen sett fick skador på nacken.

Erfarenheterna från de långa insatserna i Irak och Afghanistan har visat på behovet av ökat minskydd, vilket också är ett av kraven i upphandlingen av AMV. Fordonen kommer med stor sannolikhet att ha bra vinkel på chassit, vilket gör att explosionen inte ska slå in i förarhytten eller truppavdelningen. Sätena kommer vara upphängda för att absorbera krafterna från explosionen. Men hur man än gör så är kraften från en IED så stor att den kastar upp ett fordon i luften.

Ett stort problem är därför att soldaternas utrustning är tung. Den är designad för att skydda soldaterna från splitter och finkalibrig eld utanför fordonet. Dessutom ökar man vikten med ny teknik som t.ex. hållare för NVG på hjälmen. Innuti fordonet så är utrustningen endast till för att skydda mot eventuell brand samt att förhindra att soldaterna skadar huvudet mot taket i fordonet vid färd på dåliga vägar. Därför så innebär utrustningen innuti ett fordon mest bara nackdelar på grund av sin vikt och otymplighet.

Ett annat problem är att viss utrustning kan i kombination med t.ex. airbags i bilar rent av vara livsfarlig. Att bära NVG - Night Vision Goggles när en airbag blåses upp är något som jag inte skulle rekommendera.

Jag vill inte påstå att jag är en expert på fordon eller skyddsutrustning för infanterister, men har en hel del erfarenheter från stridsflyg. Där har vi nämligen liknande problem.

Nya tekniker har på senare tid inneburit ökad vikt på pilotens kropp och huvud.

- På hjälmen ska han nattetid bära NVG, framför allt när han genomför CAS - Close Air Support. NVG ger piloten ökad omvärldsbild i mörker och ger honom möjlighet att upptäcka och bekämpa mål på marken och i luften.

- För att öka omvärldsuppfattningen så används HMD - Helmet Mounted Display. Det är en projektor som visar all viktig information på insidan av hjälmens visir. Normalt är en pilot bunden till att få all information antingen på skärmar i kabinen eller i HUD - Head-Up Display. För att se denna information måste han titta rakt fram. Med HMD kan piloten titta på ett mål bakom sitt flygplan och även bekämpa det med högpresterande robotar som t.ex. Rb98 - IRIS-T. Han kan även titta på mål på marken och styra sin FLIR kapsel för att antingen identifiera målen, skicka positionen på datalänk eller bekämpa med en GPS-/laserbomb. I en HMD sitter dessutom en liten kamera som registrerar det piloten ser för att man ska kunna utvärdera ett flygpass efteråt.

- På kroppen bär han en stridsväst med fack för vapen, vatten, nödutrustning, kraftenhet till HMD, m.m.

All denna teknik är givetvis bra, då det innebär att piloten kan genomföra sitt uppdrag på ett säkert och effektivt sätt. Nackdelen är att den väger mer. I all teknikutveckling glömmer ingenjörerna ofta bort människans fysiska begränsningar samt att tekniken ofta påverkar arbetsmiljön negativt.

Vikt ställer till stor skada i flera situationer:

- Vid en utskjutning belastas piloten av mellan 15-20 G. D.v.s. varje extra kilo på utrustningen innebär att kraften ökar motsvarande 20 kilo. När fallskärmen löser ut så belastas piloten av 10-15G beroende på fallhastighet och fart på flygplanet vid utskjutningen. Detta är inte nackmuslkerna byggda för. Det enda hjälmen egentligen behöver klara av i detta läge är att skydda huvudet mot splitter och fartvind vid utskjutningen samt stenar på backen då piloten landar hängandes i sin skärm. I bl.a. USA använder man mycket lättare hjälmar då man inte har lika höga krav på att en hjälm ska skydda piloten om han efter en utskjutning råkar träffa en spetsig sten vid landningen. Här optimerar vi dumma svenskar en hjälm för en situation som inträffar en gång på 100.000 flygtimmar i stället för en situation som inträffar varje flygpass.

- Även "normal" flygning ställer till problem då det är massor av småvibrationer och belastningar i svängar på upp till 9G. Dessutom måste piloten i denna miljö kunna vrida på sitt huvud för att hitta fientliga mål under t.ex. en luftstrid (de flesta piloter undviker dock gärna vridning i 9G, då det får nackkotorna att gnida mot varandra). Detta tröttar ut nackmusklerna på piloten. Hjälmen ska i normala fall bara vara ett bullerskydd samt hålla fast visir, radioanslutningar och syrgasmask.

Hur gör då Flygvapnet för att motverka dessa negativa effekter?

- Ett sätt är helt enkelt att träna nacken. På samma sätt som man tidigare tränat buk, rygg och lårmuskler för att piloten ska klara av höga G-belastningar så måste nackmusklerna tränas upp. Man informerar dessutom pilotena om effekterna av hög G-belastning samt riskerna med NVG och HMD.

- NVG ska automatiskt lossna vid en utskjutning, då den är försedd med ett länk som ska knäckas av vid höga laster. På HMD skall den lilla kameran skjutas loss innan katapultstolen skjuts ut. På så sätt minskas vikten på huvudet.

- Man har t.o.m. funderat på nackstöd av samma typ som används inom Formel 1. Svängarna i ett Formel 1-lopp belastar förarna med upp till 4 G. Man har dock inte vågat gå in på denna lösning, då farhågorna finns att vid en icke optimal vridning av huvudet så skulle nackstödet kunna innebära en "kant" som nacken bryts mot vid en eventuell utskjutning. Skyddet kan med andra ord förvärra situationen!

Mitt råd till mina armékollegor är därför följande.

- Ta av hjälmen inuti ett stridsfordon under gång och ha i stället en mjuk pansarhjälm av liknande modell som tidigare använts inom Försvarsmakten och som fortfarande används av våra ryska kollegor. Detta innebär att det blir någon sekunds fördröjning för att sätta på hjälmen när man ska ut ur ett fordon, men man minskar dramatiskt risken vid en IED-attack.

- Om det inte redan finns borde NVG utrustas med samma knäckmekanism som finns på de modeller som används för piloter.

- Förse fordon med airbag med ett enkelt lättillgängligt vred som stänger av airbagen vid användning av NVG.

- Fundera på samma typ av nackstöd som förarna i Formel 1 använder. Detta stabiliserar upp huvudet. Jag är dock en smula tveksam till denna lösning på grund av chocken från en explosion är betydligt värre än vid en utskjutning. Men i kombination med chockabsorberande säten så skulle det kunna fungera. För krafter i sidled så skulle dock samma typer av stolar som förarna i Formel 1 använder fungera. De har ett sidostöd för huvudet som motverkar krafterna i kurvorna.

P.S: Eventuella belöningar för förslagsärendet donerar jag med varm hand till någon fond för våra veteransoldater...

Uppdaterad 10-11-12, 07:03
Under arbetet med HMD så återupptäckte vi en gammal sanning från NVG. Balans är viktigare än vikten i sig själv. Både HMD och NVG har mycket av vikten fördelad långt fram och högt upp. Detta innebär att även om det kommer en jämn kraft underifrån så kommer huvudet att knäckas framåt på grund av den hävarm som tyngden får.

För att lösa detta för NVG så placerar man en motvikt på baksidan av hjälmen. Instruktionen till piloten är att i mån av tid ta av NVG, NVG-hållare och motvikt innan utskjutning.

Hårda strider (uppdaterad)

Dagens val i Afghanistan har fått talibanerna att gå till motoffensiv mot ISAF. Allan Widman uttrycker på sin blogg besvikelse över att den svenska nyhetsbevakningen är mycket tunn.

Igår skadades en svensk soldat allvarlig då det stridsfordon 90 han körde utsattes för en IED.

Strax efter 20.00, lokal tid, skadades en svensk soldat i området cirka 40 kilometer väster om Mazar-e-Sharif. Soldaten, en förare av stridsfordon 90, skadades när fordonet som han framförde körde på en hemmagjord bomb. I anslutning till detta utsattes patrullen för beskjutning med finkalibriga vapen. Klockan 21.00 hade denna beskjutning upphört.

Soldaten gavs första hjälpen direkt i anslutning till skadeplatsen och helikopterunderstöd tillkallades. Sjuktransporthelikopter förde den skadade till det tyska fältsjukhuset på Marmal. Den skadade var vid medvetande när han avtransporterades och han anlände till fältsjukhuset cirka 21.30, lokal tid.

Soldaten har allvarliga skador men läget är stabilt. Så snart hans tillstånd medger kommer han att transporteras till Sverige för vidare vård.

Detta visar på hur tufft läget är just nu nere i Afghanistan. Att då som vissa svenska politiker börja prata om att dra sig ur sänder helt fel signaler till både förbandet nere i Mazar-e-Sharif, omvärlden, talibanerna och de civila afghanerna.

- Förbandet får en signal om att trots de hårda strider dom just nu genomför så behövs dom inte. Frågan blir i förlängningen då om den svenska närvaron i Afghanistan har betytt något?

- Omvärlden får en signal om att Sverige inte håller ut den tid det behövs utan tar första bästa chans att lämna. Jag är fullt medveten om de signaler som Obama har sänt ut att USA tänker börja dra ner på insatsen 2011 för att avsluta den 2014. Tyvärr misstolkas detta uttalande av svenska politiker. Man måste samtidigt titta på Irak, där USA precis avslutat den militära stridsinsatsen. Det finns fortfarande 50.000 soldater kvar i Irak för att stötta de irakiska säkerhetsstyrkorna. Motsvarande kommer att behövas även i Afghanistan! Detta sätt att hantera vår insats kan i värsta fall äventyra omvärldens uppfattning om vår Solidaritetsförklaring!

- Talibanerna får en möjlighet att ställa in klockan. Nu gäller det bara för dom att hålla ut ett tag till så har dom vunnit.

- Värst är dock att de civila afghanerna får en signal om att vi tänker lämna dom i sticket. I detta läge så måste dom för egen framtida överlevnads skull samarbeta med talibanerna. Vi riskerar då att tappa all lokal information om talibanerna och sänka säkerheten för förbandet.

Händelsen pekar också på det jag pekat på tidigare. Stridsfordon 90 löser inte alla problem nere i Afghanistan. En IED kan vara mycket kraftig och chockvågen kan slå sönder även en stridsvagn 122. Nej, lösningen heter inte i alla lägen mer skydd. I stället handlar det om fotpatruller för att nå ut till lokalbefolkningen och kunna ta talibanerna med överaskning. Att köra fram till en by med tunga fordon för att försöka fånga talibaner fungerar inte, dom drar sig bara undan i terrängen.

Norrmännen genomförde för ett tag sedan en lyckad operation där man körde in till en dal bredvid och sedan förflyttade sig till fots över bergen. De sypatisörer till talibanerna som man var ute efter togs helt och hållet med överaskning.

Jag skulle därför snarast vilja se trupptransporthelikoptrar nere i Afghanistan. De MEDEVAC-helikoptrar som vi skickar nästa år är kanske bra för att hjälpa till vid en eventuell skada, men trupptransporthelikoptrar kan innebära att trupperna undviker skada helt och hållet.

- Man undviker vägar och därmed IED.

- Man kan med mindre mängd trupp nå större områden och färdas snabbt. På så sätt så hinner inte talibanerna förbereda motståndet.

- Man kan fotpatrullera ute i byarna och komma i kontakt med lokalbefolkningen. På så sätt får man in mer information om t.ex. talibanernas rörelser i området och kan därmed ytterligare öka säkerheten.

Just nu gäller det dock att sända en tanke till grabbarna och tjejerna där nere och hoppas att allt går bra för den skadade soldaten.

DN, SvD, Wiseman

Uppdaterad 10-09-18, 15:13
Den skadade soldaten ska nu föras hem till Sverige. Bra, det tyder på att hans tillstånd är tillräckligt bra för transport.

Läget för den soldat som skadades igår när hans stridsfordon körde på en hemmagjord bomb i Afghanistan är nu stabilt. Han är vaken och klar och inriktningen är att han under söndagen ska transporteras hem till Sverige och Akademiska sjukhuset i Uppsala för vidare vård.

Valet har inneburit en ökad intensitet på talibanernas anfall på ISAF. Detta var dock inget oväntat och ännu så ser det ut som det kommer att kunna genomföras som planerat.

På valdagen inträffade flera granatattacker och andra våldsutbrott på flera håll. Flera dödsoffer krävdes.

I de regioner där talibanerna har stark närvaro har det varit betydligt svårare än runt Mazar-e-Sharif. Det påverkar givetvis deltagandet i valet.

The streets and bazaars were largely empty when polls opened at 8 a.m., and by noon there were reports that fewer than 100 people had cast ballots in southern Marja. More than 1,000 people — all men — had registered to vote in recent weeks. The population of all of Marja is about 80,000.
...
“The people were coming here to vote but the shooting stopped them,” said Abdul Bari, 20, the chief election worker at the high school, a small whitewashed building of about a half dozen rooms. Another election worker looked nervous as he sat idly at a table keeping an eye on a stack of ballots, each displaying color pictures of 53 candidates from Marja.

Att Afghanerna ens vågar ge sig ut och rösta är något att fundera på för svenska soffliggare. Det tyder också på att det trots allt finns en vilja att få det bättre och att trotsa talibanerna. FS19 gör ett bra jobb i Afghanistan. Hade vi inte varit där hade det kanske inte varit så våldsamt, men heller inte några fria val.

Avslutningsvis så rekommenderar jag varmt bloggen "efter bomben" för att se personliga erfarenheter hur den svenska sjukvården fungerar för soldater som skadats i strid.

DN, Expressen1, Expressen2, Expressen3

Uppdaterad 10-09-20, 22:08
Den skadade soldaten är nu hemma i Sverige.

Omkring klockan 15.30 i dag landade ambulansflyget med den skadade soldaten på Ärna flygplats i Uppsala. Där förflyttades han till en väntande ambulans som tog honom till Akademiska sjukhuset för vidare vård.
– Omhändertagandet har fungerat bra, ända från skadeplatsen i Afghanistan till Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger Bengt Svensson, ställföreträdande chef för armétaktiska staben i Högkvarteret, som mötte den skadade soldaten på Ärna flygplats.

Expressen, UNT, DN

Uppdaterad 10-09-22, 14:13
En av soldaterna som var med i bakomvarande stridsfordon 90 beskriver händelsen för Sundsvalls Tidning.

När jag låg där i jordhögen och spanade efter fienden så slog det mig att just här är ett lämpligt ställe för en "secondary IED" som de ofta lägger ut. Jag kände ett obehag för någon sekund, stålsatte mig och tänkte "ja det är inte omöjligt att jag dör här inatt... huvudsaken det går snabbt". Sedan tänkte jag inte mer på det. Passade även på att skicka ett sms till pappa där jag låg och berättade lite kort vad som hänt och att jag var okej, skriver Joel i ett mejl till Sundsvalls Tidning.

Soldaten i fråga bloggar även för Fredssoldaten där han beskriver händelsen i mer detalj.

Plutonchefen berättade efteråt att när dem gick på IED så svartnade hela vagnen. Han hörde hur skytten skrek och frågade om de andra levde. Vagnen fortsatte rulla och han tyckte det var bra att föraren fortsatte köra ut ur situationen, han fick dock ingen kontakt med föraren och märkte att vagnen bara rullade av sig själv. Han luckade upp och hoppade fram till förarluckan för att se hur föraren mådde. Luckan gick ej att öppna trots ihärdigt sparkande, han klättrade bak till skyttesoldaterna fick ett "okej" tecken från dem att alla vara oskadda. Han beordrade fram en yxa för att slå upp luckan till föraren. Allt detta under tiden vagnen fortfarande rullar. Till slut fick han med hjälp av sin skytt upp luckan. Dem får stopp på vagnen halvvägs ned i ett dike.

Är teknik lösningen?

Det här inlägget är för en ingenjör som att svära i kyrkan, men faktum är att teknik löser inte alla problem!

Saab presenterar i Ny Teknik ett aktivt system som är tänk att slå ut robotar och granater innan dom träffar ett fordon. Det ser imponerande ut när man testar detta på ett övningsfält, men verkligheten är oftast tuffare än labbmiljön. Liknande system har utvecklats för att med laser slå ut inkommande robotar som skjuts mot civila passagerarflygplan. Men den tekniken är ännu inte riktigt mogen och bl.a. Saab har därför varit med och levererat klassiska motmedelssystem i form av remsor och facklor som ska avleda inkommande robotar. Men mot ett "dumt" vapen utan målsökare och stursystem som RPG eller tunga maskingevär funkar dock inte denna enklare teknik. Sensmoral: Ju dummare vapen desto smartare motmedel krävs...

Tanken är därför bra, men det finns ett antal aspekter man bör fundera på innan man ger sig in på detta utvecklingsspår.

- Hotet i Afghanistan är framför allt IED. Där är det endast passivt skydd som fungerar samt möjligtvis i framtiden sensorer som kan detektera nedgrävda IED. Framför allt är det dock en aktiv underrättelsetjänst och god kontakt med lokalbefolkningen som gör att man kan undvika att bli anfallen. USA och England satsar just nu enbart på att förstärka minskyddet i sina fordon. Det är hotet i Afghanistan som gäller och inte ett framtida krig i Europa mot en fiende med sofistikerade vapen.

- Systemen går att mätta. I Irak och Afghanistan används ofta en teknik kallad RPG Volley, d.v.s. flera RPG skjuts samtidigt. Med stor sannolikhet beror det i dagsläget på att skyttarna är ganska så dåliga och att man vill minimera exponeringstiden. Men om motmedelssystem börjar användas så kan denna teknik användas även för att överlasta sensorerna. En liknande teknik användes av det svenska attackflyget och marinen med Rb 04/Rb 15 för att anfalla stora ryska fartygskolonner på väg över Östersjön. Flera enheter (fartyg/flygplan) fällde många robotar samtidigt där tidpunkten i målet synkroniserades. Ett motmedelssystem på ett fartyg kanske sköt ner de två första, men den tredje tog sig igenom.

- Systemen fungerar inte på hur korta håll som helst. USA hade tankar på lätta stridsfordon med aktiva system (Future Combat System), men erfarenheterna från framför allt Irak pekar på att vid strid i bebyggelse så är det så korta skjutavstånd att systemen inte hinner reagera. RPG-7 har en hastighet på 295 m/s (initialt 115 m/s). 200 ms reaktionstid motsvarar då 59/23 meter. Kör man i öppen terräng eller på breda väger så räcker reaktionstiden till. I en trång gränd kan det bli värre. FCS fick därför stryka på foten i USA:s försvarsbudget till förmån för minskydd i form av MRAP.

- Hur gör man med trupp och civila i närheten? Det lär bildas en hel del splitter som kan skada omgivningen när systemet aktiveras och en missil skjuts sönder. När systemet är aktivt kommer det att vara riskzoner kring detektorn (mikrovågor är inte hälsosamma, vilket användarmanualen till din mikrovågsugn i köket lär bevisa) och enheten som skjuter iväg motmedlet (risken finns alltid för vådaskott). Den som står mellan utskjutningsenheten och den inkommande missilen lär dö lika snabbt som om missilen i sig hade träffat. Med stor sannolikhet kommer det därför att krävas en hel del säkerhetsfunktioner som stänger av delar av skyddet om man t.ex. åker med öppen lucka eller har en tornskytt.

- Till slut så blir det dyrt med liknande skydd. Alltså kan inte alla fordon skyddas. Med stor sannolikhet så är det dessutom tungt och kräver en hel del ström. Då är vi framme vid att de enda fordon som kan få dessa system är de som är både viktiga och tunga.

Vi får se upp så att vi inte får en ny medel -motmedel utvecklingsspiral som liknar den som den medeltida riddaren genomgick. Till slut var han så tung och dyr att endast de rikaste kungarna hade råd att ha ett par stycken i sin armé. Engelsmännen gav systemet nådastöten vid det berömda slaget vid Agincourt 1415 där de franska riddarnas rustningar stod sig slätt mot de engelska långbågarnas kraft i kombination med mängden av bågskyttar (en teknik som i mycket liknar RPG volley). Om vi bara har ett fåtal dyra fordon kvar så kommer vi inte att våga använda dom och varje förlust kommer att kunna vara avgörande för chansen att våra operationer ska kunna lyckas. Dom enda som är glada över dyra fordon är försäljarna. Tunga fordon lär också ha mycket svårt att ta sig fram på dåliga vägar som i t.ex. Afghanistan.

Man har också glömt Clausewitz teorier om friktion och krigets dimma. Friktion är helt enkelt oväntade saker som enligt Murphys lag alltid dyker upp, t.ex. att en ledning går av i systemet. Krigets dimma betyder att ett system kanske inte ser allt. Det kan bero på fysiska aspekter som att t.ex. damm virvlar upp kring fordon under rörelse i Afghanistan. Detta damm kan nog ställa till ett elände för en detektor. Förr eller senare så kommer det dessutom att dyka upp motmedel mot mikrovågssensorerna på samma sätt som man idag kan störa GPS och laser.

Jag förespråkar därför hellre lösningar med passiva minskydd. Dom funkar oavsett om batteriet tar slut eller inte.

- Underreden som är vinklade och leder av explosionen.

- Utrymmen för besättning och passagerare som är upphängda i chockdämpare för att minska effekten av tryckvågen som annars riskerar ge svåra fot, ben och ryggskador. Inredningen ska vara anpassad för att inte ge upphov till skador när ett fordon lyfts någon meter upp i luften av en kraftig smäll.

- Vägar ut för en tryckvåg. En träff av en RPG eller liknande vapen med RSV smälter ett hål i skrovet och dessa bitar tränger in i skrovet. Besättningen dör oftast inte av själva splittret, utan av tryckvågen.

Morgonsur har ett intressant inlägg som visar på effekten av tryckvågseffekten respektive konsekvenserna när säkerheten förhindrar att skyddstekniken fungerar.

Andra passiva skydd som fortfarande fungerar bra mot många pansarvärnsvapen är galler som löser ut RSV stridsdelen på säkert avstånd (á la Stridsvagn S) och reaktivt pansar. Idag är hotmiljön som vi ska möta den som finns i Afghanistan och då är det framför allt minskydd vi ska fokusera på och inte nya tekniska lösningar. Men den dag som talibanerna kommer över mer sofistikerade pansarvärnsvapen som t.ex. Javelin eller MLAW så ligger vi illa till...



P.S: Bilderna i detta inlägg är på en Cougar MRAP som träffats av en 250 kg IED (en RPG inehåller en sprängsats på ett par 100 gram och en stridsvagnsmina 5 har en sprängsats på 10 kg). Alla i besättningen överlevde! Chauffören bröt ett par revben då fordonet lyftes (väger 17 ton) av smällen så att han träffade ratten.

Det otänkbara har hänt (uppdaterad)

Fem soldater skadades (varav två allvarligt) och deras tolk dödades när deras patrullbil körde på en IED-Improvised Explosive Device ca 40 km väster om Mazar-e-Sharif i Afghanistan. Den lättast skadade soldaten har fått återvända till den svenska campen.

Tolken var av afghanskt ursprung, i 20-25-årsåldern och anställd av Isaf. Hans anhöriga kom till den svensk-finska basen i Mazar-i-Sharif där de togs om hand av personal och tolkkollegor. – De kommer att få tid att sörja men självfallet erbjudas stöd och hjälp såsmåningom, sade Klingberg.

Enligt honom ska ingen av de sårade soldaterna vara livshotande skadad. En hade dock skadats så svårt i benen att det föreligger risk för begränsad rörlighet i framtiden.
– En fick också ganska allvarliga ryggskador med oklara framtidsutsikter. Övriga fick spräckta trumhinnor, ansiktskador och en bruten arm, sade Klingberg.

Jag hoppas bara att inte pressdrevet startar på grund av detta. Galten är ett skyddat fordon för att klara vanliga minor, men även ett stridsfordon 90 kan ha problem med IED som i många fall har sprängkraft som är flerdubbelt vanliga fordonsminor. Vi ska i stället vara glada över att de lätta Toyota jeeparna inte längre används.

I patrullen ingick en svensk ambulans med sjukvårdare och sjuksköterska. De ställdes inför en mycket svår uppgift: att ta hand fem skadade. Hittills har norska eller tyska helikoptrar undsatt skadade svenskar snabbt. Men nu dröjde det två timmar innan en ambulanshelikopter kunde landa. Det var en amerikansk Black Hawk-helikopter som flög de fyra svårast skadade till det tyska militärsjukhuset Marmal i Mazar-e-Sharif.

Det vi givetvis ska kritisera är att det tog lång tid innan dom blev hämtade av en helikopter, men faktum är att en svensk helikopter hade inte nödvändigtvis förminskat denna tid. Förutom möjligtvis att det funnits en extra helikopter på plats i landet. Det Försvarsmakten har gjort är att basera en Tp-84 Herkules på Marmal-basen i Afghanistan, vilket har medfört att framför allt de tyngre tyska helikoptrarna frigjorts för att ha större möjligheter till MEDEVAC.

Det vi svenskar måste vara beredda på är att hotbilden har ökat betydligt de senaste månaderna i norra Aghanistan. USA:s insats i Helmand provinsen i södra Afghanistan verkar ha fått en del talibaner att försöka slå till i enklare områden. COIN tatiken bygger också på att trupperna ska röra sig mer bland lokalbefolkningen och gärna i lättare fordon. På så sätt bygger man upp ett forstroende hos lokalbefolkningen, men givetvis tar våra soldater också större risker.

Jag bara hoppas att det inte startas någon ökad svensk debatt om att ta hem våra trupper från Afghanistan. I så fall så har allt det vi gjort hittills inte haft någon betydelse. Faktum är att en sådan debatt kan försämra säkerhetsläget för svenskarna, då talibanerna kommer att inse att om dom fortsätter så kan dom kanske få svenskarna att dra sig ur ISAF. Om ett land lämnar Afghanistan så finns det möjlighet fler följer med. Carl Bildt som befinner sig i Afghanistan just nu bör i stället besöka svenskarna för att visa svenska regeringens stöd och att vi inte låter oss skrämmas bort.

Fokus just nå måste vara att se till att killarna får bästa möjliga vård samt att stödja de övriga i förbandet nere i Mazar-e-Sharif. Gör som jag och tänd ett ljus för att visa ert stöd för de skadade och deras familjer!

Uppdaterad 09-11-11, 20:33
Carl Bildt hade bara tid för ett telefonsamtal för att sedan åka hem till ett regeringssammanträde. Uselt Carl! Du hade världens läge att visa att svenska politiker verkligen bryr sig om våra soldater i Afghanistan, samt att visa talibanerna att vi står enade mot dom. Men icke...

Uppdaterad 09-11-12, 07:54
Läget är stabilt (med allt vad nu det innebär i medicinska termer) för de skadade soldaterna. Kritik framförs nu att tolken inte hade samma skydd som de övriga svenskarna. Självklart ska han ha möjlighet till samma typ av skydd som svenskarna bär, men McChrystal har som del av sin COIN strategi faktiskt framfört behovet av att: Åka i mindre bepansrade bilar, inte bära lika mycket vapen/skydd samt att ta av solglasögonen. Detta för att inte distansera sig från befolkningen.

Jag har i diskussionen nedan funderat på möjliheten att tillfälligt förstärka. Det framförs då åsikter om att det är svårt att förstärka och att det inte finns plats på basen.

- Vi har en pluton (50 man) i strategiska reserven på väg ner till Afghanistan. Hela reserven är dock inte insatt, så det finns möjlighet att skicka fler soldater som redan är vältränade.

- Rotation av FS17 och FS18 sker runt vecka 52-53. Det innebär att storleken går ner temporärt. Förstärkning kan ske genom att lägga om rotationens upplägg, men jag misstänker att killarna/tjejerna i FS17 nu är ganska så slutkörda och vill komma hem.

- Finnarna har minskat storleken på sin närvaro på basen.

Alltså finns det möjligheter utan att överbelasta basen och utan att behöva utbilda nya soldater eller ta till konstigheter som att skicka SE02 (som definitivt inte är utbildade för markstrid).

En tillfällig förstärkning är INTE till för att slå ut talibanerna, utan helt enkelt för att markera att vi inte låter oss skrämmas. Att visa svaghet i ett sådant här lägen kan tyvärr innebära som jag sagt ovan att talibanerna får vind i seglen och ökar sina ansträngningar att få bort den svenska närvaron. Tyvärr så kan minskningarna i samband med rotationen tolkas som just en reträtt.

Uppdaterad 09-11-13, 19:24
En av de svårast skadade soldaterna har förts hem till Sverige. Jag håller med Wiseman i analysen av att i detta fall var det bra att flygplatsen i Uppsala fanns kvar (vilket den inte gör nästa år), då även flygplatsenheten läggs ner. I och med detta har tre av de fyra skadade kommit hem till Sverige. Den fjärde är fortfarande i så pass kritiskt tillstånd att han inte kan transporteras hem.

Att helikoptrarna dröjde med sin insats visade sig bero på att de tyska helikoptrarna var tvungna att dra sig tillbaka efter att dom beskjutits. I stället fick man vänta på att amerikanska Blackhawk (den typ av helikopter som kunde ha köpt i stället för HKP14) kunde komma fram. Det här är något som man totalt missar i debatten om eventuella svenska helikoptrar till Afghanistan. Denna typ av uppdrag är mycket farliga, då det handlar om att landa mitt i en eventuell stridszon. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så använder talibanerna ibland överfall mot trupp för att locka ut helikoptrar som dom sedan försöker skjuta ned. Att tyskarna avbröt uppdraget var ett helt rätt beslut eftersom det är skillnad på en MEDEVAC och en CASEVAC helikopter som de amerikanska Blackhawk. Bl.a. har dom stridstränade Pararescue soldater ombord till skillnad mot i HKP-10B en svensk skjutsköterska som utbildats i att hålla i en AK-5 vid behov. En svensk helikopter i ett sådant läge skulle faktiskt kunna innebära att den svenska besättningen tar risker som är större än vad de borde ta för att rädda svenska soldater.

En sak som har slagit mig i detta fall. Vad gör vi för den dödade tolkens familj? Att visa att svenska staten tar hand om alla sina anställda kan ge oss mycket bra PR och kan vara mer fredsskapande än förbandets närvaro i sig själv...

Uppdaterad 09-11-14, 13:30
Den sista skadade soldaten är nu på väg hem till Sverige och beräknas landa i Uppsala 15:00.

Den skadade soldatens medicinska tillstånd har under natten stabiliserats, mycket tack vare medicinsk utrustning som skickats från Tyskland till ISAF-fältsjukhuset på basen Marmal som ligger en mil öster om svensk-finska Camp Northern Lights. Tillståndet för den skadade soldaten är trots allt allvarligt.

- Vi är imponerade av det stöd det tyska fältsjukhuset lämnat för att ta hand om våra soldater. Vi hoppas nu att de får bästa möjliga vård hemma, säger överste Olof Granander, chef för FS 17.

All heder åt tyskarna som måste känt sig lika frustrerade som oss svenskar när deras helikopter tvingades att återvända.