Den rådande afghanistandoktrinen inom svenska Försvarsmakten har fått många (politiker och även höga militärer) att tro att lösningen på alla problem är överlägsen teknik (behöver jag i detta sammanhang ens nämna NBF?). Jag kan inte uttala mig helt om konsekvenserna av detta för markstridskrafterna, men för flygstridskrafterna så har denna afghanistanfokuserade utveckling lett till en markant höjning i användning av UAV för både spaning och insatser mot markmål samt för det "spetsiga" stridsflyget CAS-insatser med framför allt laser- och GPS-bomber.
Men som alla som är insatta i militärteknik känner till så pågår hela tiden den eviga kampen mellan medel och motmedel.
- UAV lever i Afghanistan och Irak på frånvaron av ett hot mot flygande farkoster. Med ett jaktflyg eller ett någorlunda kvalificerat luftvärn så skulle användandet av UAV endast återupprepa "The Great Marianas Turkey Shoot" till nackdel för UAV. Med en kvalificerad motståndare som är till stånd att störa data- och videolänkar eller med egna precisionsvapen hota markcentralerna, så börjar det bli svårt att kommunicera med mindre UAV:er som saknar satellitlänkar. Här hamnar vi i ett dilemma. Starkt försvarade mål är svåra för en UAV att gå in mot. Samtidigt är det just dessa som vi inte vill offra piloter i onödan på. I ett kvalificerat krig kommer det därför som vanligt att stå mellan behovet av att uppdraget ska genomföras och risken som besättningarna tar. Att man inte kan förlita sig på UAV mot en kvalificerad motståndare visas bl.a. av USA:s ointresse av UAV (trots Israels erfarenheter från Bekaadalen) då huvudmotståndaren hette Sovjetunionen och slagfältet var Europa. Gulfkriget 1991 ändrade på detta...
- Både GPS och Laserutpekare är lätta att störa ut. Detta får två konsekvenser. I bästa fall så kan vi fortfarande släppa bomben, men är då tillbaka till frifallande bomb med den precision som de hade i slutet på 80-talet. Det innebär att det krävs fler insatser för att slå ut ett mål. I värsta fall så kan insatsen över huvud taget inte genomföras. Vi har vant oss att på senare år kunna göra insatser mycket nära egna trupper alternativt civila. Dessa insatser leds av en FAC med hjälp av laserutpekare eller genom att skicka GPS koordinater till flygplanet. Om en bomb riskerar att träffa egna trupper eller skada civila så omöjliggörs insatsen. För Afghanistan skulle det innebära att det enda fungerande vapen som västvärlden kan sätta in är automatkanonen på flygplanen. Den har långt ifrån samma precision som en laser- eller GPS-styrd bomb och kräver ganska så bra väder alternativt att flygplanen börjar röra sig på sådana höjder att dom blir exponerade för finkalibrig eld. Med andra ord om talibanerna får tillgång till liknande störutrustningar så får ISAF problem. I ett kvalificerat krig kan vi utgå från att motståndaren har tillgång till störning!
Så därför så anser jag att det är farligt att enbart förlita sig på dagens taktik när det redan existerar motmedel som helt kan göra att dagens teknik är oanvändbar. Historien är full av exempel på militär teknik som blivit föråldrad snabbt. Den kraftfulla medeltida borgen mer eller mindre försvann vid introduktionen av det rörliga fältartilleriet. Den heroiske tungt bepansrade riddaren försvann även han när vapnen blev tillräckligt kraftiga för att slå igenom det pansar som en häst orkade bära. UAV, laser- och GPS-bomber kan mycket väl bli samma fotnot i historieböckerna snabbare än vi kan ana.
Är bemannat stridsflyg den enda alternativa lösningen? Tja, även här så finns det nya faror. För stridsflyg så är den stora teknikfaran just nu utvecklingen av hanterbara EMP-vapen. För 20 år sedan var detta enbart en bieffekt av en atombomsexplosion. Nu börjar det dyka upp handburna vapen med lång räckvidd. För polisen skulle det vara ett under att slå ut elektroniken till tändningen på tjuvarnas bilar i stället för att ge sig in på en biljakt (gissa om tjuvarna tänker samma sak fast tvärtom). Tänk vad förvånad en stridspilot skulle bli när han sitter i ett flygplan under ett anfall där styrsystemdatorn precis bränts upp av en EMP våg. En terrorist med ett liknande vapen skulle vara en mardröm då han lätt skulle kunna slå ut flygplan under start och landing då dom är mest känsliga för att en dator i t.ex. regleringen av motorer eller styrsystem slås ut.
Vi svenskar tittar på talibanernas turbaner och skägg och tror att dom allihop lever på 1600-talet. Al Qaida har dock bevisat motsatsen och kan inom snar framtid kunna få tillgång till teknik som ger upphov till ett hot som är mycket svårt att stoppa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja,tänk vad tekniken kan tillföra och förstöra.
SvaraRaderaDet finns väl ingen militär som är så dum att han/hon skulle åka omkring med en mobiltelefon i Afghanistan. Man bör helst ta ur både simkort och batteri för att vara på den säkra sidan att inte bli spårad.
Tänk om jag varit pirat och kunnat gå in på Marine Traffic.com och tittat på deras livesida. Då kunde jag fått reda på allt om alla handelsfartyg och i vissa fall även en bild på dem.
CAS i ett, som du uttrycker dig, kvalificerat krig, blir väl något åt "den gudomliga vindens" håll.
Eftersom vi lever och verkar i en sextiotalsmiljö och förutsätter att vår motståndare gör detsamma behöver vi väl inte bry oss??
Teaterdirektören.
Ibland behöver vi inte ens motmedel för att ställa till det för oss.
SvaraRaderaVi bygger in det i systemet.
Jag har ibland blivit på gränsen till rabiat över att texten jag skickat inte kommer fram i det skick som jag sänt den. Det saknas småord, mellanrum försvinner eller uppstår, bokstäver/tecken försvinner eller byter plats.
"Helt normalt", säger min digitaliserade vapendragare, "speciellt om du kör trådlöst. Det räcker med att ett relä slår till vid rätt/fel tillfälle så blir det lite hicka i överföringen."
Hm.. vad händer om några siffror byter plats i koordinatangivelsen eller ett ej försvinner??
Vill det sig illa kan det bli stora svarta rubriker!
Kan man inte lita på medlen har de plötsligt blivit motmedel.
Teaterdirektören.
Är det verkligen så lätt att störa ut GPS- och laserstyrda vapen? GPS-systemet moderniseras ju kontinuerligt och störfasthet är naturligtvis en av de viktigaste egenskaperna man siktar in sig på. Datalänkarna använder bredspektrummodulation som anses vara svår att både detektera och störa ut. Finns det några exempel där motståndaren framgångsrikt stört ut navigationssignaler eller datalänk och därmed vunnit någon avgörande taktisk fördel?
SvaraRaderaAnonym@17.44: Vet inte vad du utnyttjar för förhistoriska trådlösa nät, men de problem du beskriver ("saknade ord") förekommer knappast i moderna trådlösa nät, då dessa använder sig felskyddande kod (CRC, Cyclic Redundancy Check). Data som blivit korrupta under väg sänds om tills de blir felfria. Vad som snarare händer vid extrema störsituationer är att inga data blir felfria och dataöverföringen stannar.
/Albert
Jag håller med visdomen i ditt inlägg. Verkligheten är komplex och det finns sällan en lösning på alla problem.
SvaraRaderaAtt betänka dock är att det finns många drivkrafter för att välja olika tekniker. Precis som du pekar på så finns det scenarion där spetsflyg har avsevärda fördelar gentemot UAV. Spetsflyg är just spetsflyg. Problemet är dock att vi tenderar att ställa olika teknologier mot varandra. Troligen på grund av en grundläggande kamp om resurser. Nackdelen är att vi glömmer att olika teknologier kompletterar varandra snarare än ersätter varandra.
Ett exempel är den huvudlösa mediadebatten om "Stridsvagnar eller Attackhelikoptrar" som föregick beslutet nya stridsvagnar till armén. Ur ett operativt/taktiskt perspektiv så ger naturligtvis kombinationen synergieffekter som ingen av teknikerna kan ge på egen hand. I backspegeln, så hade det såklart varit bättre att köpt några färre stridsvagnar och investerat resten i ahkp-förmågor tillika. Det visste vi dock inte då...
På samma sätt är det olyckligt att ställa spetsflyg mot UAV. Det finns många perspektiv att beakta. Vi kan dimensionera alla våra system mot "worst-case" scenarion. Det kostar oerhört mycket pengar, som vi inte har. Vi kan dimensionera alla våra system mot "most-likely" scenarion. Det är billigare men innebär en avsevärd risktagning vad gäller förmågan att möta "worst-case" scenarion. Vi kan också försöka dimensionera ett system av system där vi optimerar delsystemens förmågor med en ekonomisk realitet i bakhuvudet. T.ex. kan vi vidmakthålla spetsflyg för "worst-case" krav som kan uppträda med låg sannolikhet under livslängden. För att reducera kostnader för att driva flygvapnet, så investerar vi i kompletterande "lågkostnadssystem" som kan ta "most-likely" uppdragen, vilka uppträder mer frekvent och med högre sannolikhet. Därmed kan vi balansera kostnaderna för de olika typerna av uppdrag mot två olika typer av flygsystem.
Dock, så innebär ett sådant tänkande att vi fortfarande måste behålla förmågor, kompetens och volym för att klara "worst-case" scenariot med spetsflyget. Dock är det osannolikt (lika sannolikt som "worst-case" scenariot) att det kommer att användas under "skarpa" uppdrag under livslängden.
OBS! Detta är en hypotetisk modell som inte nödvändigvis håller en prövning. Att, med svensk kravställningstradition, lyckas ta fram ett "lågkostnadssystem" framstår t.ex. som helt omöjligt. Att operera med befintliga resurser kan troligen sänka driftkostnaden för det systemet och måste ställas i relation till kostnaden för ett kompletterande materielsystem.
På samma sätt får man inte glömma att alternativdriftkostnaden för "spetssystemet" antagligen blir högre i en flotta där det främst vidmakthålls för beredskap och något annat system används under huvuddelen av insatser. Med svensk tradition så brukar vi i en alternativjämförelse endast fokusera på vad vi vinner med en förändring, och sällan reflektera över vad vi förlorar. Det brukar komma surt efter och resultatet är 95 ggr av 100 att den nya lösningen blev sämre och dyrare än tidigare...
Diskussionen bör dock undvika att få karaktären "kamp om resurser" för då bidrar den inte till att utveckla flygvapnets förmågor och kan alltför lätt avfärdas som styrd av enskilda intressen.
@ Albert.
SvaraRaderaJa, jag vet att allt som är äldre än sex månader är förhistoriskt. Det säger min vapendragare "cybersoldaten" Marcus också.
Nu är mitt privata system bara två månader gammalt och enligt experten "state of the art" och mycket bättre än det gamla. Men det är bara en ändutrustning. Hur gammal är resten av kedjan?
Hur gammalt är det du och jag har på jobbet?
Det är först när du kan byta ut "förekommer knappast" till helt säkert som det blir ett medel.
Fortfarande pratar vi en fredlig och ohotad miljö. Hur det blir om någon illasinnad vill ge sig på systemen?
Det finns några som känt på det i närtid. Utrikesdepartementet t.e.x.
Teaterdirektören.
@Anonym 23.20: Helt rätt. Jag tror mycket på en kombination av UAV och spetsflyg. Problemet är att i dagens debatt om försvarsbudget så står det mellan alternativen "osthyvel" eller att ta bort förmågor.
SvaraRaderaEftersom framtiden är oviss så gäller det att ha bredd på förmågorna = prioritera osthyvelprincipen. Detta har också varit den gällande modellen i budgetneddragningarna allt efter det kalla kriget vilket har resulterat i att vi har ett artillerigemente, ett luftvärnsregemente, ett ledningsregemente, en helikopterflotilj (med ett antal bihang) m.m. Ett varv till på osthyveln fungerar inte. Dessutom är det ur driftsynpunkt nästan lika dyrt att hantera 24 Archer som 100.
Men när hyveln har kommit så pass långt ned att det endast finns singulära enheter av varje förmåga så måste hela förmågor tas bort. Vem vågar sia om vilka?
Vad är det för fin mech du har på bilden? Är det nåt från MechAssault serien?
SvaraRadera