En kompis gjorde mig uppmärksam på nedanstående videofilmer. Vad kan man säga? Ren flygarglädje!
Blanix är en österikisk uppvisningsgrupp som sponsras av Red Bull, precis som många andra flyguppvisningsteam. Det "udda" är att man använder sig av segelflygkärror av modell LET L 13 Blanik och att man gör det i rote!
Flygplanen är tillverkade i Tjeckien av LET. De gillade reklamen man fick från uppvisningsruppen, men inte riktigt sättet de hanterade sina flygplan som egentligen bara är ett grundläggande inskolningsflygplan.
The Blaník was originally stressed for simple aerobatics, including inverted flight where the aircraft has a single occupant. As a result of this latter requirement, intermediate level aerobatic training in the Blaník was done in solo flight with the instructor on the ground or in another aircraft. Following a manufacturer airworthiness directive in June 2010, all aerobatic manoevres were forbidden.
According to the legend, Good King Wenceslas and his knights will arise from their slumber when the Czechs are attacked by a number of armies equal to or greater than four (from four cardinal directions). In the Jára Cimrman's play "Blaník", it was proved that this legend is not true because in 1968 at the end of the Prague Spring Czechoslovakia was attacked by five armies of the Warsaw pact and "in Blanik not a single leg moved".
Med tanke på att L-13 började tillverkas långt innan muren föll (1956), så var det nog en tyst protest mot den ryska närvaron.
Hmm...det verkar inträffa många dödliga olyckor med segelflyg i Österrike. Bara för några månader sedan dog tre personer i en kollision. Men segelflyg är en stor sport i Europa och framför allt i Tjeckien och Österrike. Så det är nog inte konstigt att de är en smula högt representerade i olycksstatistiken. Man får bara hoppas på att amatörerna inte försöker ta efter "Akte Blanix" uppvisning.
Jag har i ett antal tidigare inlägg kommenterat beredskapen (eller snarare frånvaron av beredskap) inom snöröjningen hos SJ, SL och Trafikverket. Vintrarna 2009 och 2010 var hårdare än de föregående tio åren. I sin effektiviseringsiver så har myndighetscheferna gradvis skurit ner på beredskapen under de milda åren. De sparade pengarna har betalats ut till staten i form av vinst. Ingen tänkte på att de sparade pengarna kom från en verksamhet som kan behövas. Resultatet blev som förväntat kaos, då det icke förväntade förväntade kom ned från himlen i form av fruset kristalliserat vatten.
Beredskap för att röja snö har många likheter med militär beredskap. Någon antar att det finns en hotbild och sedan dimensionerar man resurser som ska stå i beredskap för att möta hotet. Det är nog inte för inte som f.d. C INS fått arbete på SL för att möta den kommande vinterns utmaningar.
Hotet kan givetvis vara mer eller mindre sannolikt (snöfall är dock betydligt vanligare än krig, i varje fall på våra breddgrader). Om konsekvensen är stor så måste man vara beredd. Problemet är att beredskap kostar pengar. När styrelsen ser att det finns resurser som inte används så är det ofta svårt att motivera varför de finns. Argument som "det snöade ju för 10 år sedan!" och "vem vet vad som händer nästa vinter?" brukar sällan bita på ekonomer.
SJ har nu börjar reagera. Men inte är det för att man misstänker att vintrarna kan vara hårdare än föregående. Inte heller så är det för att det kostar samhället stora pengar att kommunikationen står still. Anledningen är givetvis att varumärket fått sig en törn och det är risk för att kunderna sviker. Inga kunder innebär inga pengar till bolagen och därmed inga bonusar till cheferna.
Försvarsmakten har tidigare stöttat med inneliggande värnpliktskullar för att hjälpa Trafikverket att röja snö på viktiga knytpunkter. Hur gör vi nu när värnplikten är slopad? Vill våra fast anställda soldater skotta snö? Eller kommer Hemvärnet få ställa upp, då de ska stå för de nationella insatserna? Vi får inte glömma att en av Försvarsmaktens huvuduppgifter är stöd till samhället. Hur är dagens insatsförsvar designat för detta? Vill våra yrkessoldater skotta snö?
Begreppet "Den svarta svanen" försöker att mentalt beskriva det som är så osannolikt att vissa säger att det aldrig kommer att inträffa. Trots detta så inträffar osannolika händelser om och om igen.
Vintern har startat mycket milt. I stort sett så är hela Sverige fortfarande snöfritt. Detta innebär att den utökade beredskapen kommer att få stå och luta sig på snöskovlarna. Än så länge så har frånvaron av snö inneburit att kommunerna i norra Sverige sparat massor av pengar. Risken är stor att politikerna och myndighetscheferna kommer att dunka varandra i ryggen och gratulera för den lyckade satsningen. Nästa år blir det nog nedskärningar igen. För oss vanliga svenskar är det bara att förbereda sig på att gå i nödbivack när strömmen försvinner och snön gör att gatorna blockeras för trafik.
Precis som en Försvarsmakt är designad att vinna det senaste kriget (för Sveriges del blir det med andra ord inget krig) så är snöskottningsberedskapen designad för att klara av den snö som föll i fjol!
P.S: Just nu varnar SMHI för snö i norra Sverige. Någon som vill slå vad om att orden "snö" och "kaos" i olika kombinationer dyker upp på morgondagens löpsedlar?
Mitt förra inlägg om en J 29:as öde på 50-talet fick mig att leta runt lite på nätet. Jag hittade då på Youtube nedanstående film i fem delar som kan passa bra som avslutning på arbetsveckan. I och för sig så har jag redan tidigare länkat till det första avsnittet, men här kommer i varje fall alla fem.
Jag känner mig lite lat just nu och orkade inte skriva ett eget inlägg. Men jag hittade den här intressanta berättelsen från Tjörn den 28 augusti 1958 som är väl värd att läsa!
Enligt "Flygande tunnan en antologi" av Lennart Berns så rörde det sig om 29.467 Gul Rudolf från F 9 i Säve och Fältflygare 3 gr Jan Hulting som som gick skilda vägar när motorn stannade och Jan lämnade flygplanet i katapultstol.
Gul Rudolf, en J 29D "Tunnan", hade levererats från Saab till F 8 den 3 februari 1954. Den 14 augusti 1956 fördes det över till F 9. Den 19 februari 1957 genomgick det modifiering till J 29E, som innebar modifiering av vingen för att få den klassiska sågtandsformen. Detta ökade toppfarten genom att höja det kritiska Mach-talet från M0.86-M0.89. Den 2 april 1957 fördes det över till F 4. Den 29 november 1957 genomgick det modifiering till J 29F, som innebar byte av motor till RM2B De Haviland Ghost med en efterbrännkammare tillverkad av SFA - Svenska Flygmotor AB som höjde dragkraften från 2270 kp till 2800 kp. Den 6 februari 1958 fördes det åter till F 9. Den 28 augusti 1958 var karriären över för 29.467. Till skillnad från många andra "tunnor" tog hon inte med sig sin förare in i döden.
En kort men intensiv karriär. Inte som dagens stridsflygplan som räknas flyga i minst 30 år!
Uppdaterad 11-11-17, 21:55 Jag fick den här bilden skickad till mig av LAE. Den ena huvudpersonen (2:a från vänster) i ovanstående historia ses tillsammans med Röd Bertil, en av F9 övriga J 29:or. 29.667 levererades 21 mars 1955 och skrotades 2 november 1967. Ett långt liv för ett stridsflygplan under den snabba teknikutvecklingen på 50-talet.
Laservapen har länge varit en våt dröm för många militärer. De flesta har nog vuxit upp med Blixt Gordon, Star Trek och Star Wars där Phasers eller Strålpistoler är var mans egendom.
Det pågår massor forskning på att ta fram ett hanterbart laservapen. USAF använde en ombyggd Boeing 747 för luftburen laser som del av sitt "Stjärnornas Krig" program för att skjuta ner inkommande ballistiska robotar. Detta har vidareutvecklats till ett antal markstationer för att pröva ut tekniker att skjuta ner robotar. USN håller på att testa en laser för att sänka fartyg med, men än så länge verkar den mest kunna sätta eld på en utombordare med bensin i. Än så länge finns därmed inget laservapen fullt operativt.
Om man begränsar sig till att skada ögon och skinn så finns det betydligt större möjligheter att använda laser. Jag skulle t.ex. inte bli helt förvånad om det dyker upp operativa system som tvingar mer eller mindre alla kategorier av soldater och piloter att bära laserglasögon på samma sätt som alla måste ha skyddsmask redo utifall det kommer ett gasanfall.
Även om laser som vapen kan dröja ett tag så finns laser redan operativt som motmedel för att blända målsökaren på IR-robotar. LAIRCM är ett system för att i framtiden skydda större transportflygplan. Det har kommit i en mindre version kallad Guardian som passar även på mindre flygplan. DIRCM är ett motsvarande system som går att montera på mindre flygplan. CIRCM och ASALTT presenterades på senaste flygmässan i Le Bourget. (Alla dessa förkortningar på olika produkter från olika företag pekar på att det är en bit kvar innan det finns ett system som är perfekt, då det brukar ha en förmåga att dominera marknaden). För helikoptrar bör de system som US Army tittar på vara en väg framåt. På stridsfordon titar man även på aktiva lasersystem för att slå ut RPG - Rocket Propelled Grenades som är ett stort hot i bl.a. Irak och Afghanistan. Nackdelen för markburna motmedelssystem är att skjutavstånden kan vara mycket korta. Att då detektera och slå ut ett inkommande vapen kan vara svårt. Dessutom så är det en stor risk för egen trupp inom riskzonen då en robot slås ut.
För civilt flyg så tittar man också på motmedel mot handburna luftvärnsrobotar. Bl.a. så är Saab med på denna "heta" marknad med systemet CAMPS. Här handlar det dock inte om laser utan mer beprövad teknik i form av robotskottsvarnare i kombination med facklor och remsor.
Kriget i Libyen kan ha fått med sig att en hel del handburna luftvärnsrobotsystem kommit ut på den svarta marknaden. Jag skulle inte bli helt förvånad om vi inom något år får se ett terrorattentat med fokus på att skjuta ner civila passagerarflygplan eller att kräva pengar för att inte göra det.
Små stridsflygplan och helikoptrar lider av ett antal nackdelar. Det är svårt att generera tillräcklig effekt för att effektivt försörja en laser. Det är dessutom svårt att hitta utrymme för detektorer och sändarenheter så att det inte finns några döda vinklar. Oftast får man fokusera sig på de blinda sektorer där piloten har svårt att se. Alternativt kan man placera ut ett antal små sensorer på kroppen och sedan ge en signal åt piloten vilket håll han ska styra åt för att lasern ska kunna slå ut en robot.
I Flight International 18-24 oktober 2011 sid 14 finns en artikel om det ökande hotet. Under första halvåret 2011 har 1500 incidenter rapporterats till FAA i USA. Förra året var det 2837 incidenter och man räknar med minst 3200 i år. I Europa har Eurocontrol rapporterat 4266 incidenter under 2010, fyra gånger högre än 2009. I augusti 2011 har en pilot råkat ut för allvarliga ögonskador. Det är det första fallet med fysisk skada på en besättningemedlem, men det har varit många fall där piloter har blivit bländade. Då de flesta angrepp sker vid landning så är risken stor för att piloter förr eller senare kommer att haverera på grund av att de bländats.
För militära piloter så har laser indirekt varit ett hot under lång tid. Detta då många luftärnssystem använder laser för avståndsmätning till mål eller som ledstråle för styrning av robotar (t.ex. vår egen svenska Rb-70). När jag flög på spaningen på 90-talet fick vi ut klumpiga laserglasögon av svetsglasögonmodell. De var inte lätta att flyga med och ännu svårare att sätta på när man hade hjälmen på sig. Minst en av mina kollegor fick uppsöka läkare efter flygpass då han blivit belyst av ryska fartyg. Ett tag gick det rykten om att den spaningspilot från F 15 som havererade under ett fotouppdrag av den ryska kryssaren Pyotr Velikiy skulle ha gjort det på grund av att han bländades av en laser från kryssarens luftvärn. Men så vitt jag vet så kunde detta inte bekräftas utan den troliga orsaken är kollision med vattenytan på grund av att han var koncentrerad på annat. F 15 snara nedläggning kan ha varit en sak som fick tankar att gå åt fel håll.
Numera finns det laserglasögon som inte skiljer sig mycket från vanliga solglasögon. Men det gäller att de prövats ut i de flygplan som de ska användas i så att det inte finns risk att glasögonen filtrerar bort även de färger som används av skärmar i kabinen. Det vore ganska så trist om den röda färgen som ofta används för varningstexter togs bort för piloten.
Med laserstyrda bomber så har det uppstått ett annat intressant problem. Fast inte för piloter utan för människor på backen. Regelverken för användning av laser är hårdare än för bomber i Sverige. Detta resulterar i att riskzonerna för laserutpekaren i många fall blir större än för bomben. I krig är det inhumant att använda vapen för att förblinda en motståndare. Att försöka bortförklara det hela med att det bara blir kortvarigt eftersom det strax kommer en bomb farande fungerar inte.
Det andra är att den är mycket svår att skydda sig mot. Om en pilot använder laserskydd mot den gröna frekvensen så mister han mycket av omvärldsuppfattningen. Ännu värre är att de flesta Heau-Up Displayer (som även civila flygplan använder sig av) visar sin information med grön färg. Ett skydd skulle därför även ta bort informationen för piloten.
För stridspiloter så uppstår det ytterligare problem.
I samma nummer av Flight International som ovan så finns det en artikel på sid 10 om F-35 HMD - Helmet Mounted Display/Hjälmdisplay Q-Sight. Där har man stora problem under utvecklingen avseende bl.a. inmätningsprecision (vilket är ett stort problem då F-35 tänkt ersätta HUD med HMD och precision behövs vid landning på hangarfartyg och skjutning med Gatling), mörkerflygning och laserskydd.
- Laserskydd är svårt att få till när man flyger med NVG - Night Vision Goggles under mörker. Själva NVG-rören fungerar som ett hyffsat bra laserskydd, men det är svårt att skydda ögonen från strålar som kommer in vid sidan av NVG.
- Att göra själva displayen på en HMD lasersäker är också mycket svårt, då den ytbehandling som glaset på en HMD kräver inte fungerar bra ihop med laserskydd. Att utveckla nya displayer till en hjälm medför stora utvecklingskostnader.
Ett intressant faktum är att i alla science fiction-filmer så har de onda röda laserstrålar och de goda gröna? Men, just nu så är det faktiskt de onda som använder grön laser.
På Bromma och Arlanda anmäldes 55 beskjutningar förra året. Totalt utsattes 141 flygplan för laserattacker förra året. År 2009 anmäldes 83 attacker mot flygplan i Sverige.
Jag har de senaste veckorna med stort nöje följt debatten kring Peter Neppelbergs inlägg om svenska ledningssystem. Del 1 och del 2 lades ut på Wisemans blogg. När del 3 skulle ges ut så förekom Informationschefen Erik Lagersten händelseutvecklingen med att publicera innehållet på Försvarsmaktens blogg! Del 4 skapade mer reaktion. Ett tag så ville HKV hemligstämpla informationen. Men efter det visat sig att någon på HKV redan lämnat ut inlägget till en journalist så ansåg man att det inte var hemligt, bara pinsamt. Hmm... de nuvarande hemlighetsgraderna Restricted, Confidential, Secret och Top Secret kanske borde utökas med Embarrasing?
I detta sista inlägg tar jag upp problemen runt informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC). ... Denna del av inlägget har jag själv valt att exkludera efter mailväxling med Försvarsmakten, i samband med diskussion om publicering på en av myndighetens bloggsidor, eftersom det berör operativa begränsningar och förhållanden till andra nationer.
Först lite rekapitulering. Vad rör det s.k. "förmågeglappet" sig om?
Kort förklarat så handlar det om övergången till C/D versionen av Gripen. Försvarsmakten valde då att satsa på internationella sambands och ledningssystem. Bl.a. det s.k. Länk 16 som är ett NATO/USA system för att överföra information mellan ledningsfunktioner och flygplanen. Sverige har genom många år varit världsledande inom detta område. Redan J 35 "Draken" hade en enkel datastyrledning och med JA 37 "Viggen" så utvecklades det till att flygplan kunde skicka information mellan varandra och mellan sig själva och Stridsledningsstationerna på marken. A/B-versionen av Gripen ärvde denna kommunikation från JA 37. Men då C/D skulle ut på förband så var Kalla Kriget officiellt slut och Sverige närmade sig NATO med stormsteg. Därför var det viktigare med internationell anpassning än att behålla något som redan fungerade.
Tyvärr så pågick det samtidigt en annan demontering av Flygvapnets ledningsförmåga. NBF - Nätverksbaserat försvar hade inneburit att allt för många inom HKV tittat på framtiden och glömt bort vad som redan fanns. Att Flygvapnet och Marinen redan hade fungerande ledningssystem var det ingen som noterade (Armétung utredning?). För Flygvapnets del rörde det sig om det s.k. FV2000 med den taktiska loopen där företag kunde planeras, ledas och utvärderas och all information fanns tillgänglig för alla överallt. Amerikanarna stod stumma av beundran för något liknande hade de inte sett (innan de själva utvecklade Länk 16).
För Flygvapnets stridsledningssystem så slutade detta med katastrof. Man glömde bort att ett ledningssystem har två sidor. En mottagare i luften och en sändare på marken. Man satt därför kvar med ett marksystem som inte kunde kommunicera med de nya C/D-flygplanen. Dessutom så låg fokuset hos HKV ledningsutveckling på NBF/GLC/GLI m.m. och alla stora ledningscentraler som låg nedsprängda i atomsäkra berg skulle läggas ner till förmån för en barack i Enköping!
Vad var det då som var så jobbig i Neppelbergs senaste inlägg att HKV ville lägga locket på?
Helt klart har det en koppling till internationaliseringen samt NBF/GLC/GLI.
Jag tog en titt i Försvarsmaktens inriktningsdokument "Systemplan Ledning 2011", HKV 09 100:670 37, 2011-11-02 (helt öppet dokument).
På sid 6 står följande att läsa:
Ledningssystemen måste medge interoperabilitet för att FM skall kunna medverka i multilaterala säkerhetssamarbeten , se vidare Bilaga 2, kapitel 7 och 12. För utvecklingen av interoperabla system under perioden görs följande antaganden: - Den nationella och internationella utvecklingen av interoperabla system följer NATO-standarder. - Det föreligger en fortsatt övergång till användning av VMF , Länk 16 och Länk 22 samt ökat nyttjande av satellitsamband via Nato, EU eller kommersiella satelliter. - Internationella signalskyddssystem samt interoperabilitetssystem är tillgängliga för Sverige. - FM följer utvecklingen inom ledningsområdet framförallt inom Nato Network Enabled Capability (NNEC) men även motsvarande NEC-utveckling inom EU. Utvecklingstakten styrs därmed av Nato/EU förändringstakt, när det finns tillgänglig beprövad teknik samt ekonomiska medel.
Fortsatt NATO-anpassning med andra ord. Men utan komplett NATO-medlemsskap så är vi inte garanterade att allt fungerar som det ska. Har våra politiker och generaler en dold agenda? Ska vi måla oss in i hörnet så pass långt att det helt enkelt inte går att komma ut?
På samma sida står även följande:
En funktion för gemensam lägesinformation (GLI), inklusive funktion för markläge, skall etableras . Försvarsmakten planerar även för införande av funktionen för ledning av ledningssystem/Network Operating Center (LAL/NOC) som organisatoriskt inrättas i FMTM eller FMTIS. FMUP 2012 anger att etableringen av GLI skall vara påbörjad i IO2014 och huvudsakligen slutförd till IO2017.
Hydran återuppstår alltid oavsett hur många huvuden man hugger av.
Sedan skrattade jag en smula när jag läste följande:
Funktionsobjekt är en sammansättning av tekniska komponenter tillsammans med personal- och utbildningsbehov som kan sättas samman till större eller mindre funktions¬byggande pusselbitar. Istället för att behovssätta som idag på M-nummer-nivå skall behovssättning göras mot funktionsobjekt. Detta innebär att behovssättande enhet ej behöver ha kunskap om exakt vilket objekt av vilken version som skall behovssättas, utan endast vilka funktionsobjekt som ingår i organisationen. FMV ansvarar för att ledningsmaterielen finns organiserad i funktionsobjekt, samt för att dessa versionshanteras och över tiden innehåller rätt materiel för att uppfylla funktionsobjektets fulla funktion.
Att personal som arbetar inom ledningssystemen inte skall behöva ha teknisk kompetens på sina system anser jag är patetiskt! Dessutom så är det så att om vi skulle gå åt något håll så är det att demontera dagens F-/M-nummer systemen för förrådshållning. Med tanke på att vi samarbetar mer och mer med NATO så vore det NATO-stocknumber som skulle gälla. På så sätt så skulle vi kunna dela underhåll och logistik på internationella insatser och inte vara beroende av en försörjningskedja hem till Sverige.
Av någon anledning så dyker PRIO upp på sid 12.
Utvecklingen av Försvarsmaktens ekonomi- och resursledningssystem (PRIO) ska ske i samverkan med utvecklingen av övriga delar av Försvarsmaktens lednings¬system. En ökad samfunktion mellan insatsledningssystem och verksamhets¬lednings¬system bedöms dels av kostnadsskäl, dels av förmågeskäl vara ett krav. För att realisera detta måste en gemensam informations¬infrastruktur successivt införas. Ur kostnads- och effektivitetsperspektivet är det rationellt att minimera antalet tekniska stödsystem. Under perioden skall därför äldre system successivt fasas ut och ersättas med ett mindre antal system med kategoriserade krav. Hur PRIO skall användas av förband med begränsad transmissionskapacitet är ännu inte avdömt.
Tja, ekonomi verkar ju vara viktigare än taktik i Försvarsmakten anno 2011. "Förband med begränsad transmissionskapacitet", läs Marinens fartyg. Suck... PRIO har absolut ingenting med taktisk ledning att göra! Det är enbart ett IT-system bland alla andra som ställer krav på en kommunikationsledning från punkt A till punkt B. Men den som beställer en insats med en rote Gripen kanske i framtiden måste fylla i kostnadsnummer och kostnadsställe på en blankett med tre kopior? Jag kan riktig tänka mig hur utbildningen av framtida FAC - Forward Air Controllers ska se ut när de måste läsa 20 poäng företagsekonomi för att kunna ta beslut om insats.
Det som oroar mig mest är att ledningssystemutvecklingen verkar ske i ett eget spår utan att man tar hänsyn till vad användarna, de olika förbanden behöver. Ryktet säger att PROD Led helt negligerade den feedback på systemplanen man fått från UTV Luft. Slutresultatet blev också att inget av UTV Lufts remissvar blev inarbetade i "Systemplan Ledning 2011". En ledningsutveckling utan Flygvapnets krav. Mycket märkligt!
Någonstans så har tankeprocessen hoppat in på ett sidospår. Ledning är inte en funktion eller en förmåga för sig själv. Det är ett stöd till mark-, luft- och sjöstridskrafter. Snarare än en egen förmåga så är det en process inom de övriga förmågorna och det som tidigare saknades var kittet mellan försvarsgrenarna, inte ledningssystemen i sig själva.
Man måste dock hålla sär på äpplen och päron. Det är bra att vi skapar ett internationellt kompatibelt ledningssystem. Men vi måste samtidigt vara medveten om att vi inte längre kommer att ha lika mycket att säga till om i framtiden, utan måste mer eller mindre blint hänga på de internationella trenderna. Likaså är teknikutvecklingen inom GLI mycket bra med s.k. "tunna klienter" som kan kopplas in vart som helst bara det finns ett nätverksuttag. Men dessa saker är inget unikt. Länk 16 är bara ett kommunikationsgränssnitt och tunna klienter är bara hårdvara. Det är hur de används som är ledningsförmåga. Men precis som för NBF och LedsystT så är det allt för många på HKV som är teknikdrivna i stället för förmågedrivna.
De nya teknikerna innebär heller inte att man måste lägga ner de dyrt framtagna bergsanläggningar som Försvarsmakten redan investerat i. Det går att sätta in nya ledningsterminaler i en äldre anläggning och det går att sätta Länk 16 gränssnitt på kommunikationen utåt. Vad som är betydligt viktigare är kommunikationen mellan stationerna. Det år inte bara att gå ut på civila marknaden och köpa ett Internetabonnemang. Försvarsmakten har ett eget kommunikationsnät med betydlig bättre robusthet än civila 3G-näten. Länk 16 kräver också en infrastruktur med radiosändare spridna runt omkring i landet då radiokommunikation inte har oändlig räckvidd. Visst så kan vi använda oss av luftburna centraler som våra ASC 890, men även dessa når inte över hela Sverige. Frågan är hur många flygplan som krävs för att hålla ledningsförmåga över hela Sverige och dygnet runt om det ska göras från luften. Kräver vi att NATO ska ställa upp med sina E3 AWACS?
Frågan är vilka länder det är som driver EU-försvarssamarbete? Tja, ta en titt på denna karta så blir det mer klart varför NBG består av Finland, Sverige och Irland. Övriga EU-medlemmar nöjer sig med att anmäla sina redan insatsberedda NATO-styrkor. Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte bli NATO-medlem samtidigt som vi blir mer och mer beroende av NATO:s välvilja för att våra ledningssystem ska fungera.
Det som gjorde att Neppelbergs inlägg del 4 stoppades var med andra ord att HKV just gett ut ett styrdokument som pekade på fortsatt väg framåt i den riktning som Neppelberg ifrågasatte. Sedan må Neppelberg ha rätt eller fel, men frågan är hur många av våra politiker som är medveten om vart Försvarsmakten är på väg? Och om de är medvetna så är frågan hur många av deras väljare som är medveten om detta?
Miljöpartiet med Peter Rådberg i spetsen talar nu stolt om hur den Svenska styrkan nu ska minskas vilket miljöpartiet velat under flera år. Vill man tro Peter Rådberg så kommer den svenska styrkan vara helt borta om bara några år (helst imorgon kanske).
Socialdemokraterna håller en ganska låg profil i ämnet. Troligtvis så beror det på att man nu aktar sig mycket noga med att få dålig publicitet i samband med utrikespolitiska beslut likt det som skedde i fallet med de svenska flyg insatsen i Libyen. Urban Ahlin kanske har lagt munkavel på sig själv? Oavsett hur den politiska retoriken låter i de olika partierna så kommer nu den svenska styrka börja minska inom drygt ett år. Kanske är det ett steg i rätt rikting för det Afghanska landet och samhället, jag väljer att lämna denna fråga obesvarad i denna artikel men det finns frågetecken.
Klart är i alla falla att Afghanistandoktrinen nu kommer att börja släppa sitt grepp om Försvarsmakten. Men vad händer med Försvarsmakten och då framför allt Armén efter 2014 när insatsen övergår till att mer stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna med mentorer än egna skyttekompanier? En självklar insats för soldater och officerare försvinner och den numera så omtalade ”insatslinjalen” bryts. Nu börjar det tona upp sig mörka mål på den hittills så stjärnklara insatshimlen som så många inom Försvarsmakten och Armén tittar upp på. För många yngre officerare och nyrekryterade soldater så är en insats (i Afghanistan eller någon annanstans) en stor dröm och en anledning till att man söker.
Nu börjar denna dröm och anledning att söka plockas bort ifrån himlen. Positiva (och kanske något naiva officerare?) säger att; det kommer alltid att komma en ny internationell insats, det måste det göra. Men kommer det komma en ny insats någon stans i världen? Och är det verkligen ett måste?
Svaret är; NJA respektive JA.
Att det blir ett NJA beror på det politiska läget som just nu råder i den svenska riksdagen. För ett ja till en insats i t.ex. Afrika krävs en bred politisk uppgörelse då alliansen inte har egen majoritet. Dessutom lyder den svenska traditionen att en insats med svensk trupp utomlands ska genomsyras av ett brett (blocköverskridande) stöd. Ett sådant stöd finns just nu inte i alla fall inte för en markinsats motsvarande den i Afghanistan. Urban Ahlin och Peter Hultqvist vill dock få tillstånd en insats i Sydsudan med ingenjörsförband. Att en sådan insats skulle bli en realitet håller jag för otroligt med tanke på vår begränsade resurstillgång på ingenjörsförband och de logistiska problemen en sådan insats omgärdas med (se tidigare inlägg på Wiseman). En Marin insats i Adenviken är betydligt mer troligt jämfört med Ingenjörer i Darfur men där återstår det att se vad resten av världssamfundet säger. Osäkerheten lär bestå då Socialdemokraterna med Peter Hultqvist i spetsen även diskuterar Sveriges roll i nästa BattleGroup. Så trots att det ”röda laget” just nu är dessarmerat pga (eller tack vare) Juholt och hans person och ledarstil kommer osäkerheten att bestå. Och vad sker efter Riksdagsvalet 2014? Frågetecken finns.
Svaret på behovet av en internationell insats för framförallt Armén var ju JA, varför? Svaret är lika enkelt som komplext. Framdrivningen av förbanden får en mycket naturlig koppling när det faktiskt finns en insats på ”insatslinjalen” att gå mot. Det här är kopplat till bland annat materiel och personal. Materielen måste vara av toppklass då det är ”skarpt läge” och personer blir motiverad att söka till Försvarsmakten och faktiskt stanna. Utan en tydligt internationell insats kommer det bli svårt att rekrytera in nya soldater och yrkesofficerare. Det är svårt att locka med att öva några veckor om året för att resten av tiden utgöra IBSS (InsatsBereddSkyddStyrka) samt vakta slotten i Stockholm. Men något är ju i alla fall positiv nu får vi ordentligt med förband som kan läsa nyss nämnda uppgifter vilket annars verkar svårt. Kanske vill beställarna att vi nu ska återgå till vår militärstrategiska doktrin?
En kompis gjorde mig uppmärksam på nedanstående videofilmer. Vad kan man säga? Ren flygarglädje!
Inlägg
