Klor till "Örnen"

Vår nya UAV "Örnen" har redan tagits i tjänst i Afghanistan. I Försvarsmakten så går den under namnet TUAV eller UAV 03. I USA så heter den RQ-7 Shadow 200B.

Shadow 200 är i dagsläget en ren spanings UAV. Den är helt enkelt för liten att bära vapen. Men nu har den amerikanska armén tröttnat på att se terrorister stå och vinka åt dem, då de vet att en UAV i sig själv sällan gör stor skada (Den kan givetvis indirekt skada då den kan styra andra typer av insatser. I Irak 2003 gav irakiska förband upp och viftade med vit flagga åt UAV:n då de visste att efter ett par sekunder så riskerar de få artillerigranater på den plats som UAV:n har hittat). Man har därför beslutat att utveckla vapen som passar även RQ-7 Shadow.

That experience prompted the marines to launch a combat demonstration aimed at proving the feasibility of dropping guided bombs weighing under 11.5kg (25lb) from the RQ-7. The plan was delayed several months by policy reviews of treaty compliance, but cleared by the US State Department last July.

In late December, the army awarded AAI a $10 million contract on behalf of the marines to start working on the demonstration. The funding covers a 12-month first phase, which will install and certificate the RQ-7 to drop weapons. A follow-on, $7 million contract will then be awarded to deploy eight armed RQ-7s to Afghanistan, Reid said.

The marines' interest in weaponising the RQ-7 has sparked a cottage industry of miniature guided weapons, including the ATK Hatchet, MBDA Saber and Raytheon small tactical munition.

ATK Hatchet miniatyrbomb

Faktum är att dessa typer av vapen även skulle kunna vara intressanta för tungt stridsflyg. Dels så är de så små att det går att bära massor av dem och de kan få plats internt i flygplanet eller i särskilda kapslar, vilket är bra för radarsignaturen. Jag skulle kunna tänka mig att stealthanpassade flygplan som t.ex. F-35 borde vara mycket intresserade, då de inre lastutrymmena inte rymmer särskilt mycket. SDB - Small Diameter Bomb utvecklades just för F-35 och eventuellt F-22. Dels så har de en mycket liten sprängladdning, vilket är mycket bra för att minska risk för skada på tredje person. Insatserna kan därmed göras närmare egen trupp och civila. Enda orostecknet är att miniatyriserade målsökare kanske inte är lika robusta som fullstorlek och därmed så ökar risken för en miss av målet. Detta är just faran med precisionsinsatser. Man lockas att göra insatser för nära personer och byggnader som inte är accepterbara mål. Ett tekniskt fel eller en felaktig koordinatinmätning alternativt ett rent misstag där någon pekar ut fel hus leder till katastrofala resultat vilket vi har sett gång på gång i Afghanistan, Irak och Pakistan.

MBDA Saber

Dessa vapen må vara bra i fredsbevarande/fredsframtvingande insatser. Men de är inget att ha i ett krig mot en välbeväpnad motståndare då de knappast ens skrapar på ytan på en stridsvagn eller en nedgrävd bunker. Å andra sidan så ger de flygstridskrafterna en bredare skala av insatser. I dagsläget så saknas ett mellanting mellan "Show of Force", d.v.s. överflygningar i hög fart eller fälla facklor för att visa att man finns som ett hot, och att släppa skarpa 125 kilos bomber.

Det här kan innebära en intressant utveckling. Svenska politiker verkar inte vara särskilt sugna på att låta svenskt stridsflyg släppa bomber, vilket visas av begränsningarna i Libyeninsatsen. Å andra sidan så tvekar man inte att låta svenska FAC - Forward Air Controllers leda insatser med utländskt stridsflyg i Afghanistan! Vad är egentligen skillnaden? I praktiken så är piloten och flygplanet bara en "dum" bärare av vapen. De fäller bomber på det mål som FAC:en pekar ut. Är det insatser med GPS-bomber så behöver de inte ens se målet, bara lita på att koordinaten verkar rätt.

Eftersom vi redan har UAV-03 nere i Afghanistan och svenska soldater bevisligen får leda insatser med bombflyg så vore det rätt så logiskt att även beväpna våra UAV:er på samma sätt som USA kommer att göra. På så sätt så har svenska förband en resurs tillgänglig utan att behöva vänta på att det finns ett stridsflygplan eller en UAV från någon annan nation ledig för en insats. Nu är i och för sig UAV, stridsflyg och helikoptrar en gemensam ISAF resurs, så det kan innebära att svenska UAV:er i framtiden får fälla bomber på uppdrag av andra nationers trupp. Men eftersom UAV-förbandet på samma sätt som de svenska helikoptrarna finns grupperat i närheten av det svenska markförbandet så ökar trots allt möjligheterna för att få en resurs när man behöver den.

Men när det gäller UAV så kan man tyvärr inte alltid räkna med att den finns tillgänglig. Det är inte helt problemfritt att flyga med en UAV. Jämfört med stridsflygplan så havererar de betydligt oftare.

Men Shadow är också den UAV-typ som kraschat oftast. Under USA-invationen av Irak kraschade totalt 200 UAV-farkoster varav 89 Shadow-plan, enligt dokument som Wikileaks publicerat.

Trots att Örnen inte har varit i tjänst särskilt länge i Afghanistan så har den redan varit med om minst ett haveri.

Det var vid en flygning tidigt på morgonen söndagen den 21 augusti som ”piloten” i sin dator på marken fick felvarningar som indikerade motorstopp på det 170 kilo tunga planet.

Han lyckades styra planet i glidflykt några kilometer till ett fält nära staden Balkh, där det lätt skulle kunna landa.

Det blev en kontrollerad nödlandning men ändå skadades planet allvarligt, rapporterar Försvarsmakten på sin hemsida.

Liksom våra nya HKP 16 Blackhawk så gick UAV 03 mycket snabbt att köpa in till Försvarsmakten. Detta därför att man köpte ett beprövat system som finns på marknaden. Nu kan det finnas färdiga lösningar på marknaden att beväpna våra UAV:er med. Frågan är om Försvarsmakten kommer att hänga på denna senaste trend? Insatser med UAV är trots allt det som framtiden bär i sitt sköte. "Örnen" har just nu skarp syn, men den skulle också kunna få vassa klor.

Hmm... "Eagle Claw" får mig att tänka på ett klassiskt misslyckande...

Se även tidigare inlägg om "Örnen".

Flight Global, UAS Vision, Unmanned

Recension: Joint Force Harrier

Under julen så brukar jag passa på att försöka tömma mina växande högar av olästa böcker. Medlemsskapet i SMB innebär tyvärr allt för många frestelser. Det borde även ingå en prenumeration på bokyllor i bokklubben.

Men ibland så får jag böcker även från andra håll. En kollega lånade mig en bok i höstas som han tyckte jag borde läsa. "Joint Force Harrier" av Commander (RN) Adrian "Ade" Orchard (spökskriven av James Barrington).

Boken handlar om 800 Naval Air Squadron som återuppsattes 2006 med Ade som divisionschef och med uppgift att stötta marktrupper i Afghanistan som del av Operation Herrick.

Boken kan läsas med flera ögon. Först och främst så är det en bra historia som visar på hur flygstridskrafter samverkar med marktrupper i Afghanistan. Men den pekar också på utmaningarna som engelska marinen och flygvapnet genomgått de senaste åren. Liksom i Sverige så har de saknat en fiende och sakta men säkert lagts ner beroende på bristande budget och ett fokus på insatser i Afghanistan.

Steget är långt från Royal Navys hangarfartyg och jaktstrid till Afghanistan och att bli en s.k. "Mud Mover", d.v.s. attackspecialist med fokus på CAS - Close Air Support.

Boken inleds med att Ade tänker tillbaka på sin karriär som pilot på Sea Harrier och hur flygplanen hjälpte till att försvara Falklandsöarna. Men den ultimata Sea Harriern FA2 som kunde bära AIM-120 AMRAAM lades ner till förmån för Tornado F3. Detta då RAF ansåg att Tornado F3 var en bättre maskin för QRA - Quick Readiness Alert. Detta trots att Harrier med en starttid på 5 minuter kommer i luften betydligt snabbare än en Tornado och att en Tornado med full last har en maxhöjd på ca 25.000 ft jämfört med Harrierns 35.000 ft. Harriern är dock en underljudsmaskin med maxfart M0.85, vilket är dess akilleshäl och det som fällde avgörandet.

Ade är givetvis för ung för att ha fått deltaga i Falklandskriget. Första Gulfkriget 1991 tillbringade han på HMS Ark Royal i Medelhavet, långt från händelsernas centrum. Sea Harrier var inte användbar över Irak. 2003 var han dock i Irak och flög RAF Harrier GR7 som en del av Operation Telic. Som en jaktpilot så fick han träna, men aldrig utföra sitt uppdrag skarpt. Sista gången ett RAF jaktflygplan sköt ner ett fientligt flyg var under Falklandskriget. I Harrier GR7 så fick han hela tiden utföra den uppgift han var utbildad för.

På vägen till Afghanistan så opererade divisionen från HMS Illustriuous. För de yngre piloterna i divisionen så var det första gången de opererade från ett hangarfartyg! Joint Force Harrier hade hela tiden opererat från RAF Cottesmore och de yngre piloterna hade enbart flugit Harrier GR7. De piloter som kommit från RAF in i divisionen hade heller aldrig satt sin fot på ett hangarfartyg. Kunskaperna från Kalla kriget hade helt enkelt fallit i träda.

Att operera från Kandahar var en stor utmaning för flygsäkerheten. Många civila bolag s.k. "contractors" använde sig av flygplan och besättningar från forna Sovjetunionen där allt för många vare sig förstod engelska eller hade ens grundläggande kunskaper om flygsäkerhet. Vid ett par tillfällen så kom flygplan in och landade i fel banriktning trots att det stod Harrier beredda att starta åt motsatta hållet. Bara att taxa ut till startbanan var en utmaning då det vimlade av flygplan och fordon som utan tillstånd for fram och tillbaka över taxibanan och plattor. Arméfordon och afghaner var ett lika stort hot som Talibanerna. Ade oroar sig över att förlora personal på marken och inte, som vanligt i krig för flygvapnets del, i luften.

En "motståndsrörelse" var de lokala papperssoldaterna. Ade håller på att bli stoppad för fortkörning när de sitter under utryckning på väg mot sina flygplan. Givetvis kör de rakt igenom spärren. Den uppretade trafikkontrollanten följer piloterna ända fram till flygplanen, så teknikerna får hindra honom från att lägga sig i. Vid ett anat tillfälle försöker en inspektör få divisionen att riva ett solskydd då det anses som farligt. Detta samtidigt som divisionens barack då och då är utsatt för raketanfall. Det finns många typer av "talibaner" och alla har inte skägg.

I strid gäller det att vara oförutsägbar. Standardiserade utflygningar/inflygningar bjuder bara in Talibanerna att placera ut en luftvärnsrobot i rätt riktning från en bas. En normal utflygning gjordes med mellanrum mellan flygplanen, s.k. utdragen start och inget flygplan svängde åt samma håll efter start.

För att underlätta CAS-insatserna hade piloterna bl.a. med sig små handburna laserpekar som de använde för att peka ut mål i terrängen. För att hitta mål så använde man sig av gyrostabiliserade kikare. Ett försöka hitta mål med hjälp av en LDP - Laser Designator Pod är svårt, då den har en mycket inzoomad bild. Det är bäst att först nyttja kikaren för att i grova drag identifiera målet och sedan använda LPD:n.

Harrier har en stor fördel jämfört med många andra stridsflygplan. De korta start/landningssträckorna innebär att de kan baseras på vilken flygplats som helst och därmed nära fronten. Det gör att Harrier är extra användbar för CAS då de snabbt kan vara på plats för en insats även om de står i beredskap på backen. Men närheten till fronten innebär också problem. Flygplatsen i Kandahar var ofta utsatt för beskjutning med talibanernas raketer. Detta innebar att man fick sätta undan stora resurser från RAF Regiment som patrullerade omgivningen och som med hjälp av artillerilokaliseringsradar (svenska Arthur?) slog ut raket- och granatkastarställningar. Detta tvingade talibanerna till att fjärravfyra sina raketer med betydligt mindre möjlighet till precision.

Vid flera tillfällen så framför Ade tveksamheter över möjligheten att lyckas i Afghanistan. Han vet att hans enhet gör ett bra jobb och att de räddar liv på koalitionens soldater på marken. Men är detta verkligen "Hearts and Minds"? Lösningen i Afghanistan är inte militär, men talibanerna har lyckats dra in ISAF i striderna så de inte får tillräckligt med tid över till det som betyder något. Insatsen i Afghanistan går i Storbritannien under namnet GAFA - "Great Afghan Fuck All".

Jag tänkte avsluta med ett utdrag ur boken som visar på hur flygning kan gå till i krig. Murphy finns alltid med uppe ibland molnen.

"That night, as Duncan´s laser-guided bomb detonated precisely on target, I suddenly felt the hairs on the back of my neck start to rise. I checked my instruments again - I´d been checking the regularly as part of my normal cockpit drills - but all the indications were still normal. At night pilots have to rely completely on their instruments because they usually have no visual cues outside the cockpit to let them know what their aircraft is doing.

That night the aircraft seemed to be handling properly. I could see my wing-man clearly, and there was no threat from the insurgents on the ground as far as I knew. I almost felt as I was being watched, that there was someone behind me. It was a ridiculous idea in the circumstances, yet I begun to feel very uncomfortable.

My aircraft was at 20.000 feet, with Duncan 1.000 feet below. The firefight had been properly notified, so there should have been no other coalition aircraft anywhere near the area. But I still felt that something was wrong, a kind of horrible prickling sensation that simply wouldn´t go away. I carried out a rapid scan around my aircraft starting with the right rear. When I´d finished it I lokked up and to my left.

And to my absolute astonishment, through my night-vision goggles I could see about half the Wingspan of a Predator UAV.

My heart rate bolted, and for a long, horrible second I was cought for breath.

Then I acted. I pushed the Harrier into a steep dive to avoid the Predator and transmitted immediate instructions to my wing-man.

"Four Eight, Four Seven. Descent 1.000 feet to one eight zero immediate. There´s a Predator at my level".
...
As I turned back my Harrier away from the TIC to head south-east for the transit back to Kandahar, I felt that yet another of my nine lives have been used up that night."

Ade lyckades bra med sitt uppdrag och förlorade vare sig flygplan eller personal under sin insats. Dock så har RAF förlorat Harrier i olyckor i Afghanistan. Även det vardagliga kan innebära stor fara i okänt luftrum och med massor av små saker som kan ställa till ett elände för piloter och flygplan.

Boken avslutas med Ades förhoppning om att få flyga Harrier GR9 som han ansåg skulle bli det bästa CAS-flygplanet i världen. Med HMD skulle den till och med slå A-10! Lite visste han att Harriers saga snart skulle vara slut och att Royal Navy i avvaktan på sina nya hangarfartyg och F-35C inte längre har förmåga till flygoperationer till havs. 800 Naval Air Squadron lades ner 2010 som en del av de brittiska försvarsnedskärningarna. De engelska luftstridskrafterna haltar just nu med en Eurofighter som inte riktigt blir klar och en F-35 som inte blir levererad i tid.

Sammanfattningsvis en utmärkt bok som jag rekommenderar varmt! Fem rattmuffar!

Lätta attacken återuppstår

Under utprovningen av GCAS så myntade provförarna (gemesamt svensk/amerikanskt projekt) devisen "You can´t fly lower!". Jo då, det går. En gång för länge sedan när jag flög på Lätta Attacken så bedrev vi legitim busflygning med SK60 beväpnade med automatkanoner och raketer. De gamla Turbomeca motorerna sjöng dock på sista versen och att starta en varm dag med 12 stycken 13,5 cm raketer eller två stycken 30 mm Adenautomatkanoner var en intressant upplevelse i fysikens lagar. Det var inte alltid självklart att T>D och L>a*m när banan tog slut. Vid start på F 16 var det vanligt att vi beordrade tornet att sänka nätet när vi roterade då stighastigheten inte var så imponerande. Alternativet var att gå ut på var sin sida av nätet.

SK60 hade ingen bepansring, inget varningsystem och inga motmedel. Enda sättet att undvika att bli nedskjuten var att flyga lågt. Skyddet var detsamma oavsett om hotet var luftvärn eller jaktflygplan. Flyger du tillräckligt lågt så löser en jaktrobots zonrör ut mot marken. Manövrerar du samtidigt så är det svårt för ett jaktflygplan att anfalla med automatkanon. Till vår hjälp hade vi navigatörer i högersits som fungerade i stort sett lika bra som GPS och till skillnad från GPS alltid fanns tillgängliga även om det skulle bli krig.

Lätta Attacken när det begav sig.

Lätta Attacken utövade även CAS - Close Air Support. På den tiden var det endast SK60 som sysslade med den uppgiften, då det medeltunga attackflyget i form av AJ37 var upptagen med mer viktiga strategiska mål som fartyg på väg över Östersjön eller fordonskolonner på andra sidan gränsen. För att kunna samordna våra anfall med Armén så hade vi s.k. flygsamverkansgrupper. Det var en jeep med en stor mast där det satt ett par armé och flygofficerare med radio så att de kunde samtala med flygplanen i luften och arméförbanden på marken. De gav sedan koordinater till våra navigatorer som ritade in målpunkten på sin karta samtidigt som förbandet låg i väntläge i närheten av samverkansfordonet. Det var i det närmaste vi då hade i Sverige av dagens FAC - Forward Air Controller.

Under VK2 så användes liknande taktiker av alla sidor. Tyskarna var nog de som utvecklade taktiken med att samverka med markförbanden längst, men i slutet av kriget så var de allierade ikapp och förbi med flygplan som t.ex. Hawker Typhoon och Hawker Tempest.

Under Vietnamkriget så utvecklade USA tekniken med luftburna FAC eller "Raven". Med små propellerflygplan som t.ex. L-19/O-1 "Bird Dog" kunde man med precision leda insatser med tunga attackflygplan som F-4 Phantom.

En intressant parallell är att det idag är A 9 som utbildar svenska FAC och det var för just artillerispaning som Arméflyg använde Fpl 51 "Super Cub" på samma sätt som USA använde flygande FAC under Vietnamkriget. Eldledning för artilleri och flygplan har stora likheter.

Sedan så eskalerade teknikutvecklingen med den ultimata "CAS-kärran" A-10 som enlig legenden bygger på bl.a. intervjuer med den tyska Stuka experten Hans-Ulrich Rudel. Ett tungt bepansrat flygplan som skulle överleva striderna över tredje världskrigets Europa. Nu kommer A-10 att ersättas av F-35 Joint Strike Fighter och taktiken kommer att se mer ut som de anfall som idag genomförs från medelhög höjd med F-15 och F-16 i Afghanistan. En FAC/JTAC i en infanterienhet leder insatser med laserpekare och Roverdatalänk som kan skicka målkoordinater för insats med GPS-styrda bomber.

Tekniken utvecklas, men taktiken har en viss förmåga att återvända i cykler allteftersom den blir omodern då nya typer av motstånd dyker upp och modern igen då de ersätts av andra.

Cirkeln är nu åter snart sluten. I USA genomförs just nu en upphandling av s.k. COIN-flygplan. D.v.s. små lätt beväpnade/bepansrade propellerflygplan.

For the first time since the Vietnam War, the U.S. military is set to make a decision to acquire between 55-100 CAS/COIN aircrafts from two finalists: Hawker Beachcraft, teaming up with Lockheed Martin to provide the AT-6B and Brazilian aircraft manufacture Embraer, teaming up with U.S. based company Sierra Nevada to provide the A-29B Super Tucano.

LAAR’s winner will be capable of flying at altitudes up to 30,000 ft. above sea level, with a range up to 900 nautical miles, competently able to perform 6 hours missions. The aircraft will be fitted with fuel tanks, multi-function display (MFD) and fully compatible head up display (HUD) with night vision goggle (NVG). It will also be able to perform a numerous of missions such as streaming video, forwarding air control, escort missions, CAS, intelligence surveillance and reconnaissance (ISR). At the same time using a wide-range of equipped such as electro-optical, infrared and laser sensors. LAAR will be armed with .50 caliber machine guns pods, 2.75 inch rocket pods, air-to-ground missiles like the Hellfire or Maverick, AIM-9 air-to-air missiles, laser guided bombs including Paveway II and Paveway IV, joint attack munitions (JDAM) and small diameter bombs. The future CAS/COIN aircraft will roar like a cat, but most definitely will bite like a lion.

Var finns då framtidens stridsfält? Afghanistan är givetvis en kandidat. Lätt beväpnad gerilla är precis den typ av mål som COIN-flyg är designade för. Dessutom så är det robusta flygplan som kan landa på ett temporärt grusfält nära insatsområdet. Det är också betydligt billigare att utbilda piloter på, så jag skulle inte bli helt förvånad om både det afghanska och irakiska flygvapnet i framtiden till stor del kommer att bestå av liknande flygplan kompletterat med ett fåtal upprustade F-16. Andra potentiella stridsområden är mellanamerika. USA kommer att ta kriget mot bl.a. knarksmugglare i Mexiko och runt Venezuela (där man redan med amerikansk hjälp har byggt ett antal baser). Detta kan helt klart ligga Brasilien till fördel, då en affär kan underlätta ett amerikanskt-brasilianskt samarbete inom denna förmåga.

Jag gillar detta koncept. En kombination av snabba jetflygplan, lätta COIN-flygplan och UAV är helt klart ett alternativ för framtiden. Framför allt för mindre flygvapen så kan det vara ett sätt att få upp den kritiska numerären för att kunna utbilda och bibehålla sin personal på ett kostnadseffektivt sätt. Lätta Attacken hade just den fördelen att man kunde ha en utbildningsorganisation som hade en krigsuppgift och där man kunde "återanvända" äldre piloter som flugit tungt stridsflyg och låta deras erfarenheter tas tillvara för att utbilda nästa generation. Det ska bli intressant att se vad som kommer att ersätta SK60 i framtiden. Kanske är det dags för Lätta Attacken att återuppstå?

Underskatta inte faran med CAS (uppdaterad)

CAS - Close Air Support är Flygvapnets stöd till markförbanden i NBG08/11. Det är mycket uppskattat i Afghanistan där våra svenska marktrupper vid flera tillfällen har lett utländskt stridsflyg.

Men man ska samtidigt komma ihåg de risker som finns involverade med CAS. Som ett exempel på dessa risker så vill jag belysa en incident som inträffade under övning i Sverige där ett svenskt Gripenflygplan leddes av en amerikansk FAC - Forward Air Controller (inom parantes mina förtydliganden)

"Fick felaktiga målkoordinater av FAC inför skarpskjutning. Ett pass CAS NIGHT skarpskjutning AKAN (automatkanon). När jag fick min 9-liner (målbeskrivning) av FAC gav han mig koordinater i MGRS format, Jag bad att få dessa i LAT LONG (latitud/longitud) och efter en kort väntan så fick jag det. När jag matade in de nya korrdinaterna i min T-punkt (målpunkt i flygplanets navigeingssystem) så observerade jag att det skiljer ganska så mycket från mitt förplanerade målläge (Punkt Tore i R02) (ett svenskt skjutfält). Det skiljde ca 0,5 respektive 1 minut från det förplanerade läget. När jag var etablerad över målområdet så begärde jag "ROPE" (begäran om utpekning av egna förband m.h.a laserpekare) av TACP (Tactical Air Control Party. Organisation som innehåller bl.a. FAC), fick då syn på TACP, de stor precis där min MUS (målmarkering i head-up display) pekade ut mitt målläge.
...
Vid kontakt med TACP (ett utländskt TACP) efteråt så visade det sig att FAC läste ut fel koordinater på sin utrustning när han skulle göra om från MGRS till LAT LONG. I stället för målläget läste han ut sin egenposition."

Det här visar på hur enkelt det är att göra fel. En enkel utläsning av koordinater blev fel då FAC:en fick göra ett handgrepp han inte var van vid). Nu kunde piloten kontrollera målläget visuellt och undvek därmed vådabeskjutning av egna markförband, s.k. Blue-on-Blue. Men numera har vi i våra Gripen tillgång till även GPS-bomber som man kan fälla genom moln. Där finns det inte denna extra möjlighet att visuellt bekräfta målläget.

Den här incidenten visar dessutom på vikten att ha en pilot i ett flygplan som fäller en bomb. Motsvarande insats med en UCAV hade haft betydligt större risk att gå snett då operatören i en UCAV är begränsad till den information som kommer via sensorerna. I en riktig stridssituation så kommer dessutom den extra stressen in. Både för piloten som vet att han fäller en bomb mot människor och för FAC:en vars förband kan vara mitt inne i hårda markstrider.

Misstag sker i fredsövningar och risken är ännu större för misstag under en skarp insats. Med stor sannolikhet är det denna risk för misstag som gör det svårt för våra svenska politiker att besluta om en insats med Gripen i Afghanistan.

Läs det här inlägget om CAS uppdrag i Afghanistan.



Uppdaterad 10-06-27, 17:44
Jag hittade ett gammalt nummer av Defence Technology International (November 2008) med en intressant artikel om erfarenheter av CAS i Afghanistan, "Cleared Hot".

En stor svårighet med ISAF är alla inblandade nationaliteter. Även om kommandospråket är engelska så kan det vara svårt att förstå varandra. Som en den franske majoren Jean-Marc Brenot utrycker sig, "The Brittish infantryman is not going to speak slowly when he is running with the Taliban 500 m eters behind". Roverdatalänken är ett sätt att lösa detta problem. Genom att skicka måldata direkt upp till flygplanet och genom att kunna se den videobild som piloten använder för att välja mål så minskar man risken för skador på civila och egna trupper.

Ett annat problem uppstår när man ska leda insats med GPS bomber. Även om en FAC har mycket bra utrustning för att mäta avstånd till målet (laser) och sin egen position (GPS) så är vinkelnoggranheten inte den bästa vilket kan ge stora fel i sida vid en insats. Ny utrustning för att kalibrera FAC inmätningsutrustning är under leverans sedan 2007 med två GPS mottagare där den ena placeras 30 meter från inmätningsutrustningen och används för att kalibrera vinkelnoggranheten. Men har alla FAC tillgång till dessa idag?

FAC utrustningen är mycket tung och det läggs ner stort utvecklingsarbete på att ta fram lättare inmätnings- och kommunikationsutrustning. Det är också mycket ont om certifierade FAC/JTAC. Detta innebär att många insatser för att skydda egna trupper som hamnat i bakhåll måste utföras med ledning av soldater som kanske inte har stor vana som FAC eller ens tillgång till bra system att leda insatsen.

SDB (GBU-39)får mycket kritik då den är designad att fällas från långt håll och målets läge kan ändras under tiden det tar till träff. Risken finns även att det dyker upp civila under tiden det tar från fällning. Det innebär att den i stort sett endast kan användas mot fasta förplanerade mål. Är detta något som FLygvapnet funderat på när man integreras SDB på Gripen?

90% av uppdragen för stridsflyg i Afghanistan är NTISR - Non-Traditional Intelligence, Surveillance and Reconnaissance. Personligen tycker jag att detta är den typ av uppdrag som UAV lämpar sig bäst för. De enda fördelarna som ett stridsflygplan har över en UAV vid denna typ av uppdrag är att den snabbare kommer fram till målet och att piloten lättare med sina ögon kan få en överblick över området. Men CAS-resurser måste finnas tillgängliga i Afghanistan för de få tillfällen dom behövs och under tiden så används dom till annat.

För sent för Gripen, eller kanske inte? (uppdaterad)

Insatsen i Afghanistan börjar ändra sitt fokus. Numer så är det Hearts and Minds som gäller, vilket har minskat betydelsen av stöd från stridsflyg. Risken att vid CAS-insatser skada civila bedöms av McChrystal som för hög. Nackdelen blir givetvis att ISAF soldater får ta högre risker samt att den nya Helmandoffensiven går långsamt framåt.

Den alternativa rollen som NTISR har mer och mer övertagits av UAV. Faktiskt så till den grad att underrättelsepersonal inte hinner ta hand om all information som kommer ner från himmelen. En TUAV för FS19 skulle ändock ge mycket stöd då den skulle kunna styras till att fokusera på de områden och operationer som svenska soldater deltar i.

Detta innebär att skulle Sverige i dagsläget välja att skicka Gripen till Afghanistan så skulle dom mest stå på backen. Det ironiska i sammanhanget är att detta kanske är just det argument som mest av allt skulle kunna få Svenska politiker att skicka Gripen på CAS insats. Då har vi visat att vi deltar, men politikerna behöver inte riskera att svenska piloter bombar civila.

Uppdaterad 10-02-22, 17:37
Nu har det hänt igen. NATO har av misstag bombat "civila" bilar och 27 personer inklusive barn har dödats. McChrystal ber om ursäkt, något jag själv knappast skulle acceptera om jag vore afghan. Det finns säker flera förklaringar bakom händelsen inklusive att man kan misstänka att talibanerna provocerar fram händelser liknande denna. Men det pekar ändå på problembilden med flyginsatser i Afghanistan. Hur skiljer du en civil bil packad med sprängmedel från en annan fylld med barn från 3000 meters höjd? Förhoppningsvis så har marktrupperna tolkat målet på rätt sätt. Men i en COIN taktik så har vi inte råd med liknande händelser om vi ska vinna över lokalbefolkningen på vår sida.

Vi har om man ska vara helt cynisk råd med fler egna förluster än civila afghaner.

Blue on Blue (uppdaterad)

"Friendly fire isn't", finns det definierat i Murphy's Rules of Combat. Det finns ofta ingen statistik då dessa typer av händelser för det mesta tystas ner, men under första Gulfkriget så var det ett antal kända händelser där många soldater dödades av beskjutning från egna trupper. Eftersom det totala antalet döda på alliansens sida endast var 147 amerikaner, 24 britter och 16 övriga innebär det att en mycket stor del av alliansens förluster kom från egen snarare än av irakisk eld.

I den senaste händelsen med "friendly fire" i Afghanistan så dödades åtta afghaner av beskjutning från eget stridsflyg. Händelsen inträffade under ett uppdrag där ISAF soldater tillsammans med afghansk trupp var inblandad i strider mot talibaner.

En militär källa från ett västland som nyhetsbyrån AFP talat med — en källa som uttalar sig under löfte om anonymitet — säger att det var egen eld som orsakade förlusterna, men en talesman för den internationella, Nato-ledda Isaf-styrkan sade på lördagen att han inte kunde bekräfta den saken.

Den som kritiserar liknande misstag har inte suttit i ett stridsflygplan och försökt att identifiera vilket mål som är vilket på marken. Om en taliban är svår att skilja från övriga afghaner på nära håll så tänk hur det ser ut från 3000 meters höjd! I bästa fall har piloten ledning från en Forward Air Controller som pekar ut målen med hjälp av video och datalänk, eller med hjälp av laserutpekare. I sämsta fall kastar man en rökfackla och anger att fienden finns 300 meter norr om röken. Om röken råkar blåsa en bit åt sidan kan det bli ett katastrofalt resultat.

Det här är ett reportage om en känd incident under första Gulfkriget 1991 när två AH-64 besköt amerikanska fordon. En annan mycket känd incident är när två A-10 under inledningen av Irakkriget 2003 besköt brittiska fordon. Lyssna på pilotens kommunikation. Han var hela tiden tveksam till att anfalla, men fick klara order om att det var rätt mål som han anföll. Den som ger ordern är dock inte alltid insatt i hur det ser ut på slagfältet.

Den här videon är tagen från marken när brittiska soldater beskjuts av A-10. Den här videon visar när amerikanska soldater blir beskjutna av egen stridsvagn. I slutet av filmen hör man befälet säga att dom skulle sprida att det inte var egen eld utan en fientlig 120 mm granatkastare. Allt för att inte sänka truppens moral.

Att det ofta är soldater från olika deltagande länder som beskjuter varandra visar på den dåliga samordningen av trupperna, samt att det i många fall helt saknas bra kommunikationer mellan de olika ländernas trupper. En stor del av striderna i dagens stridszoner sker dessutom i mörker med hjälp av NVG och IR sensorer. Det är lätt att se ett fordon med NVG, men ofta svårt att identifiera det då markeringar på fordonen inte syns. På senare tid har man prövat att måla markeringar på egna fordon med särskild IR färg för att underlätta att identifiera dom med NVG. Det finns tekniskt stöd i form av IFF - Identification Friend or Foe som talar om om ett fordon tillhör den egna styrkan. Men hur mycket man än försöker så är ett slagfält oftast ett stort kaos och det kommer alltid att finnas en risk för att bekämpa egna trupper i stället för fienden. Teknik i all ära, men det bästa hjälpmedlet är nog ROE - Rules Of Engagement som i och för sig ofta försvårar en insats, men samtidigt ska minska risken för att skada egna trupper och civila.

I Afghanistan är det just nu 42 länder som bidrar till insatsen. Alla med olika kommunikationssystem, fordon, uniformer och språk. Att beskjutning av egen trupp inte händer oftare är ett tecken på att samarbetet trots allt fungerar men i vssa fall är det ren tur.

Ofta tror journalister att vi militärer medvetet försöker att dölja sanningen. I själva verket är det oftast ett missriktat försök att inte förstöra moralen hos de egna trupperna. Att förlora en kompis är illa nog, men vetskapen om att det utfördes av egna trupper kan få en grupp soldater att helt förlora stridsviljan. Faran med att försöka dölja händelserna är givetvis att man inte lär sig av sina misstag.

Uppdaterad 09-11-08, 15:37
Al JAzeera kommenterar bombningen. Risken finns att tillsammans med de brittiska soldater som sköts ihjäl av en afghansk polisman för ett par dagar sedan så kan förtroendet mellan ISAF och de afghanska styrkorna minska. Enligt källor hos talibanerna så har ISAF hållt nere rapporteringen om antalet döda.

"There was ... a firefight between Taliban and Afghan and foreign forces in Murghab district of Badghis province. The fighting lasted for hours and was very intense, at a close distance," Qari Yusuf Ahmadi, a Taliban spokesman, said. "By the end of the day, foreign forces bombed the area where the clash was going on and due to their own bombing, 32 foreign and 43 Afghan soldiers were killed."

Detta luktar dock lite Bagdad-Bob. Givetvis passar talibanerna på att göra lite PR av händelsen för att ytterligare öka friktionen mellan ISAF och afghanska styrkor.

BBC kommenterar att McChrystals nya regler kan ha ställt till det. Numera får soldater bara kalla in på Close Air Support om dom håller på att bli utslagna av talibanerna. Detta beroende på att civila offer ska minimeras. Resultatet blir att insatserna sker mycket nära egen trupp och då också innebär större risk att fel mål träffas.

COIN flyg, var kan dom verka?

Wiseman hade för ett tag sedan ett inlägg om COIN flygplan (COunter INsurgency). Som flygfrälst så kan jag inte förneka att jag gillar denna typ av flygplan. Mullret från kolvmotorer får mig att mentalt resa tillbaka till ett flygfält i sydöstra England 1940.

Men, i vilken typ av hotmiljö kan dessa flygplan verka?

Jag har försökt att läsa mig runt i literaturen för att hitta bra exempel. Då läste jag Air Forces Monthly, juli 2009. Där fanns det ett mycket bra reportage om argentinska flygvapnets användning av Pucará under Falklandskriget 1982. Pucára har en hel del egenskaper liknande de flygplan som nu studeras av USA.

Jag kommer ihåg att när kriget inleddes var det två saker som engelsmännen var oroliga för. Excocet robotarna och Pucará. Rädslan för Pucará var att den kunde baseras nära det brittiska anfallsmålet Goose Green på en liten bas kallad Base Aérea Militar (BAM) Cóndor med en banlängd på 411 m och därmed förhindra det engelska anfallet. Övrigt argentinskt stridsflyg opererade från fastlandet (Mirage och Skyhawk kunde inte landa i Port Stanley) med långa an- och återflygningssträckor och därmed kort tid och verkan i målet. Ursprungligen fanns fyra stycken Pucará på BAM Cóndor, men de förstärktes av åtta den 25-26 April.

Därför så ansträngde sig engelsmännen för att slå ut flygfältet i Port Stanley och Pucará flygplanen redan innan dom skulle landstiga.

Mellan den 30 April och 1 Maj genomfördes en av de mest berömda insatserna under kriget när ett engelskt Vulcan bombflygplan bombade flygfältet i Port Stanley (BAM Malvinas) och BAM Cóndor. En Pucará förstördes på marken och en skadades.

Den 15 Maj lyckades ett anfall av SAS förstöra sex stycken Pucará och ytterligare fem andra flygplan på marken.

Den 21 Maj sköts två stycken Pucará ned under den brittiska landstigningen vid Port Carlos. En av en bärbar LV robot, Blowpipe och en av en engelsk Sea Harrier. I och med det fanns bara tre stycken Pucará tillgängliga och de ombaserade till BAM Malvinas eftersom BAM Condór nu låg för nära de engelska styrkorna.

Den 27 Maj påbörjade SAS 2 Para sitt anfall mot Darwin och Goose Green som försvarades av argentinska arméns Regimiento de Infanteria 12. Engelsmännen hade tänkt sig att inta Goose Green innan gryningen den 28 Maj, men stoppades i sin framryckning av de argentinska försvararna.

Den 28 Maj genomfördes ett CAS anfall av de kvarvarande tre Pucará (A-537, A-532 och A-533) mot Camilla Creek. Ett av flygplanen (A-537) skadades av luftvärn, men återvände till BAM Malvinas. I nästa anfall användes två flygplan (A-533 och A-532) varav ytterligare ett skadades (A-533). I det tredje anfallet användes två flygplan (A-532 och A-537 som reparerats).

"As all close air support battlefield missions were made one after the other, there was time enough only to re-arm, refuel and change pilots. The aircraft returned full of hits, but had to take off anyway.

We took off and flew along the coast to the target. The hills, which until that day were our protection had converted into our worst enemy, because the Brittish occupied them and, flying close to these, everything transformed into a curtain of tracers and missiles looking for us.

Ehen we arrived over the Brittish lines close to Goose Green, we saw two helicopters and imediately I heard Giménez designate one target to me. Very low as we were we fired our cannons. Giménez made a direct hit on the first helicopter, Westland Scout XT629, whose pilot, Lt R J Nunn of 3 Commando Brigade Air Squadron (CBAS) died in the attack, but his aircrewman survived the crash sufferuing severe leg injuries. The second Scout avoided the Pucarás and returned to Camilla Creek, East Falkland."

Detta var den enda luftstridsseger som argentinska flygvapnet skulle få under kriget. Under återfärden till BAM Malvinas så havererade Giménez (A-537) på ett berg då han oavsiktligen efter anfallet flugit upp ibland molnen.

Vid lunchtid förstärktes divisionen med tre flygplan (A-536, A-515 och A-555). I och med det fanns fyra användbara flygplan då A-533 ej gått att reparera.

Dagens sista anfall genomfördes med A-536 och A-555. A-555 blev nedskjuten av den kraftiga eldgivningen från marken, men piloten Teniente Cruzade lyckades skjuta ut sig och blev tillfångatagen av brittiska trupper. A-536 återvände till BAM Malvinas med svåra skador och flygplanet bedömdes vara omöjligt att reparera. Eftersom endast ett flygplan (A-515) var luftvärdigt och ett (A-532) krävde reparationer för att kunna flyga igen så evakuerades de kvarvarande piloterna till Argentina i en C-130H Hercules. Därmed så var Pucarás flygande deltagande i Falklandskriget över.

Den största insatsen under kriget av Pucará gjordes faktiskt efter alla flygplan var bekämpade. Argentinska soldater byggde om tre av raketkapslarna från Pucará flygplan till improviserat raketartilleri som dom använde med stor effekt för att bekämpa de anfallande engelsmännen.

Slutsats: COIN flygplan har mycket svårt att operera i luftrum som försvaras av reguljära trupper utrustade med luftvärn. Behovet av krigsreparationer är stort efter CAS uppdrag då dom utsätts av kraftig beskjutning från finkalibrig eld. Även om denna inte lyckas skjuta ner flygplanen så krävs det reparationer. Flygfälten är en inneboende svaghet då alla flygplan är lätta att bekämpa på marken.

För Sveriges del visar detta på behov av förmågan att kunna genomföra krigsreparationer samt spridda flygbaser. Något som vi på senare år låtit förfalla i glömska.

CAS att ha eller inte ha

CAS - Close Air Support är en hårdsatsning inom Flygvapnet. Jag är för tekniken och sättet att samarbeta med markstyrkor men är kraftigt emot anledningen till att det satsas så mycket.

Traditionellt sett har Flygvapnet satsat att slå mot strategiska mål på djupet, s.k. AI - Air Interdiction. Anledningen till detta är att stridsflyg är en begränsad resurs och i valet mellan att slå ut en stridsvagn under ett CAS uppdrag eller att slå ut en försörjningslinje till ett stridsvagnsregemente under ett AI uppdrag så var valet självklart. Detta är också helt i linjerna med vad traditionella flygstridsteoretiker som framför allt Mitchell och på senare tid Warden förespråkar. Dessa teorier är också införda i den svenska doktrinen för luftoperationer.

Under Viggen epoken så övades CAS över huvud taget inte. De enda flygstridskrafter som fanns var Lätt Attack som med hjälp av flygsamverkansgrupper kunde samarbeta med markförband. Dock så var det inte ren CAS utan mer att stoppa fordonskolonner så att marktrupperna kunde bekämpa stillastående mål.

CAS är en av de absolut farligaste aktiviteterna att skicka in stridsflyg på. Det finns ofta gott om luftvärn, men framför allt stora mängder finkalibrig eld. Gripen är inte ett flygplan som är direkt designat för CAS. Bl.a. saknas bepansrat skydd för pilot och en del väsentliga systemfunktioner. Jämför rena CAS flygplan som USA:s A-10 och Rysslands Su-25. Därför sker CAS med Gripen oftast från högre höjder. Detta ställer krav på precisionsvapen samt bra väder (om inte GPS bomb används).

Nu har CAS blivit modernt igen då det ses som Flygvapnets möjlighet att stödja NBG-11. Det är också en av få möjligheter att använda luftstridskrafter i t.ex. Afghanistan på grund av avsaknad av strategiska mål att bekämpa. Därför så har ett s.k. accelerationsspår CAS genomförts för att träna piloter. Som vapen används automatkanon och laserstyrda bomber. I steg 2 kommer även GPS bomber att införas. Detta har tränats och använts under CCT/Red Flag i Alaska 2006 och Red Flag Nellis 2008.

Problemet med CAS är att identifiera målet. En FAC - Forward Air Controller kan hjälpa till och peka ut var målet befinner sig, men är det rätt mål? Tillåter ROE - Rules Of Engagement att målet kan anfallas? Detta är framför allt tveksamt vad gäller GPS bomb. För ett AI uppdrag så förbereds insatsen med underrättelseinhämtning för att tydligt kunna definiera målet. Detta för att minimera risken för att fel mål bekämpas. Även här kan det bli fel, som t.ex NATO bombning av kinsesiska ambassaden i Belgrad under Kosovo kriget.

Vid insats mot rörliga mål så är detta ännu tydligare. Laserstyrda bomber är inte helt klockrena att använda om inte målet pekas ut av marktrupp. Automatkanon är då att föredra, men risken finns att tredje person träffas. RB75/Maverick är inte ett val om inte målet är tydligt definierat som en stridsvagn i en öken. Möjligtvis kan den laserstyrda varianten som ungrarna använder vara att föredra då den ger andra typer av skjutavstånd än en laserbomb.

Jag tycker att metodiken, terminologin och vapensystemen som vi infört är helt rätt. Dock så är valet av mål tveksamt. Fokus borde i stället ligga på det som amerikanarna kallade för luftburet artilleri under de första delarna av insatsen i Afghanistan. Små rörliga markförband som kan leda insatser med stridsflyg och på så sätt göra stor verkan.

Frågan är bara: Kommer våra politiker någonsin att tillåta Gripen att åka ut på internationella uppdrag och bomba markmål? Jag tvivlar kraftigt på det. Kommer vi att använda CAS förmågan för det nationella försvaret. Ja, ibland. Dock så tror jag att AI fortfarande kommer att vara fokus vid försvar av Sverige.