Men ibland så får jag böcker även från andra håll. En kollega lånade mig en bok i höstas som han tyckte jag borde läsa. "Joint Force Harrier" av Commander (RN) Adrian "Ade" Orchard (spökskriven av James Barrington).
Boken handlar om 800 Naval Air Squadron som återuppsattes 2006 med Ade som divisionschef och med uppgift att stötta marktrupper i Afghanistan som del av Operation Herrick.
Boken kan läsas med flera ögon. Först och främst så är det en bra historia som visar på hur flygstridskrafter samverkar med marktrupper i Afghanistan. Men den pekar också på utmaningarna som engelska marinen och flygvapnet genomgått de senaste åren. Liksom i Sverige så har de saknat en fiende och sakta men säkert lagts ner beroende på bristande budget och ett fokus på insatser i Afghanistan.
Steget är långt från Royal Navys hangarfartyg och jaktstrid till Afghanistan och att bli en s.k. "Mud Mover", d.v.s. attackspecialist med fokus på CAS - Close Air Support.
Boken inleds med att Ade tänker tillbaka på sin karriär som pilot på Sea Harrier och hur flygplanen hjälpte till att försvara Falklandsöarna. Men den ultimata Sea Harriern FA2 som kunde bära AIM-120 AMRAAM lades ner till förmån för Tornado F3. Detta då RAF ansåg att Tornado F3 var en bättre maskin för QRA - Quick Readiness Alert. Detta trots att Harrier med en starttid på 5 minuter kommer i luften betydligt snabbare än en Tornado och att en Tornado med full last har en maxhöjd på ca 25.000 ft jämfört med Harrierns 35.000 ft. Harriern är dock en underljudsmaskin med maxfart M0.85, vilket är dess akilleshäl och det som fällde avgörandet.
Ade är givetvis för ung för att ha fått deltaga i Falklandskriget. Första Gulfkriget 1991 tillbringade han på HMS Ark Royal i Medelhavet, långt från händelsernas centrum. Sea Harrier var inte användbar över Irak. 2003 var han dock i Irak och flög RAF Harrier GR7 som en del av Operation Telic. Som en jaktpilot så fick han träna, men aldrig utföra sitt uppdrag skarpt. Sista gången ett RAF jaktflygplan sköt ner ett fientligt flyg var under Falklandskriget. I Harrier GR7 så fick han hela tiden utföra den uppgift han var utbildad för.
På vägen till Afghanistan så opererade divisionen från HMS Illustriuous. För de yngre piloterna i divisionen så var det första gången de opererade från ett hangarfartyg! Joint Force Harrier hade hela tiden opererat från RAF Cottesmore och de yngre piloterna hade enbart flugit Harrier GR7. De piloter som kommit från RAF in i divisionen hade heller aldrig satt sin fot på ett hangarfartyg. Kunskaperna från Kalla kriget hade helt enkelt fallit i träda.
Att operera från Kandahar var en stor utmaning för flygsäkerheten. Många civila bolag s.k. "contractors" använde sig av flygplan och besättningar från forna Sovjetunionen där allt för många vare sig förstod engelska eller hade ens grundläggande kunskaper om flygsäkerhet. Vid ett par tillfällen så kom flygplan in och landade i fel banriktning trots att det stod Harrier beredda att starta åt motsatta hållet. Bara att taxa ut till startbanan var en utmaning då det vimlade av flygplan och fordon som utan tillstånd for fram och tillbaka över taxibanan och plattor. Arméfordon och afghaner var ett lika stort hot som Talibanerna. Ade oroar sig över att förlora personal på marken och inte, som vanligt i krig för flygvapnets del, i luften.
En "motståndsrörelse" var de lokala papperssoldaterna. Ade håller på att bli stoppad för fortkörning när de sitter under utryckning på väg mot sina flygplan. Givetvis kör de rakt igenom spärren. Den uppretade trafikkontrollanten följer piloterna ända fram till flygplanen, så teknikerna får hindra honom från att lägga sig i. Vid ett anat tillfälle försöker en inspektör få divisionen att riva ett solskydd då det anses som farligt. Detta samtidigt som divisionens barack då och då är utsatt för raketanfall. Det finns många typer av "talibaner" och alla har inte skägg.
I strid gäller det att vara oförutsägbar. Standardiserade utflygningar/inflygningar bjuder bara in Talibanerna att placera ut en luftvärnsrobot i rätt riktning från en bas. En normal utflygning gjordes med mellanrum mellan flygplanen, s.k. utdragen start och inget flygplan svängde åt samma håll efter start.
För att underlätta CAS-insatserna hade piloterna bl.a. med sig små handburna laserpekar som de använde för att peka ut mål i terrängen. För att hitta mål så använde man sig av gyrostabiliserade kikare. Ett försöka hitta mål med hjälp av en LDP - Laser Designator Pod är svårt, då den har en mycket inzoomad bild. Det är bäst att först nyttja kikaren för att i grova drag identifiera målet och sedan använda LPD:n.
Harrier har en stor fördel jämfört med många andra stridsflygplan. De korta start/landningssträckorna innebär att de kan baseras på vilken flygplats som helst och därmed nära fronten. Det gör att Harrier är extra användbar för CAS då de snabbt kan vara på plats för en insats även om de står i beredskap på backen. Men närheten till fronten innebär också problem. Flygplatsen i Kandahar var ofta utsatt för beskjutning med talibanernas raketer. Detta innebar att man fick sätta undan stora resurser från RAF Regiment som patrullerade omgivningen och som med hjälp av artillerilokaliseringsradar (svenska Arthur?) slog ut raket- och granatkastarställningar. Detta tvingade talibanerna till att fjärravfyra sina raketer med betydligt mindre möjlighet till precision.
Vid flera tillfällen så framför Ade tveksamheter över möjligheten att lyckas i Afghanistan. Han vet att hans enhet gör ett bra jobb och att de räddar liv på koalitionens soldater på marken. Men är detta verkligen "Hearts and Minds"? Lösningen i Afghanistan är inte militär, men talibanerna har lyckats dra in ISAF i striderna så de inte får tillräckligt med tid över till det som betyder något. Insatsen i Afghanistan går i Storbritannien under namnet GAFA - "Great Afghan Fuck All".
Jag tänkte avsluta med ett utdrag ur boken som visar på hur flygning kan gå till i krig. Murphy finns alltid med uppe ibland molnen.
"That night, as Duncan´s laser-guided bomb detonated precisely on target, I suddenly felt the hairs on the back of my neck start to rise. I checked my instruments again - I´d been checking the regularly as part of my normal cockpit drills - but all the indications were still normal. At night pilots have to rely completely on their instruments because they usually have no visual cues outside the cockpit to let them know what their aircraft is doing.
That night the aircraft seemed to be handling properly. I could see my wing-man clearly, and there was no threat from the insurgents on the ground as far as I knew. I almost felt as I was being watched, that there was someone behind me. It was a ridiculous idea in the circumstances, yet I begun to feel very uncomfortable.
My aircraft was at 20.000 feet, with Duncan 1.000 feet below. The firefight had been properly notified, so there should have been no other coalition aircraft anywhere near the area. But I still felt that something was wrong, a kind of horrible prickling sensation that simply wouldn´t go away. I carried out a rapid scan around my aircraft starting with the right rear. When I´d finished it I lokked up and to my left.
And to my absolute astonishment, through my night-vision goggles I could see about half the Wingspan of a Predator UAV.
My heart rate bolted, and for a long, horrible second I was cought for breath.
Then I acted. I pushed the Harrier into a steep dive to avoid the Predator and transmitted immediate instructions to my wing-man.
"Four Eight, Four Seven. Descent 1.000 feet to one eight zero immediate. There´s a Predator at my level".
...
As I turned back my Harrier away from the TIC to head south-east for the transit back to Kandahar, I felt that yet another of my nine lives have been used up that night."
Ade lyckades bra med sitt uppdrag och förlorade vare sig flygplan eller personal under sin insats. Dock så har RAF förlorat Harrier i olyckor i Afghanistan. Även det vardagliga kan innebära stor fara i okänt luftrum och med massor av små saker som kan ställa till ett elände för piloter och flygplan.
Boken avslutas med Ades förhoppning om att få flyga Harrier GR9 som han ansåg skulle bli det bästa CAS-flygplanet i världen. Med HMD skulle den till och med slå A-10! Lite visste han att Harriers saga snart skulle vara slut och att Royal Navy i avvaktan på sina nya hangarfartyg och F-35C inte längre har förmåga till flygoperationer till havs. 800 Naval Air Squadron lades ner 2010 som en del av de brittiska försvarsnedskärningarna. De engelska luftstridskrafterna haltar just nu med en Eurofighter som inte riktigt blir klar och en F-35 som inte blir levererad i tid.
Sammanfattningsvis en utmärkt bok som jag rekommenderar varmt! Fem rattmuffar!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar