En ESO utredning tittar just nu på den svenska officerskarriären. Slutrapporten är under framtagning och kommer att presenteras den 12 maj, men jag har fått tagit del av en sammanfattning. Med tanke på vad som händer just nu på FHS så kommer nog denna rapport att få stort genomslag. Jag har därför valt att lägga ut sammanfattningen i sin helhet nedan.
/CI
Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt, självständigt eller i samverkan med andra länder och organisationer. Det kalla krigets slut markerade början på en omprövning av civil-militära relationer i en rad europeiska länder, inklusive Sverige. Försvarsmakten har under de senaste två decennierna gradvis kommit att utsättas för allt hårdare omgivningstryck, som genererar olika typer av nya kompetenskrav. Sveriges nya säkerhetspolitiska inriktning har resulterat i en delvis ny uppgiftsinriktning för Försvarsmakten, som alltmer inriktas mot internationell samverkan vägledd av Europeiska Unionens säkerhets- och försvarspolitik. Utvecklingen gör att svensk militär personal i ökande utsträckning ska lösa skarpa uppgifter tillsammans med företrädare för andra länder och/eller organisationer. Parallellt med denna utveckling har Försvarsmakten utsatts för ökade förvaltningspolitiska krav avseende besparingar, effektivitet och transparens. Som ett resultat av utvecklingen sedan 1990-talet början har variationen i de uppgifter som Försvarsmaktens och officerskåren ska kunna hantera ökat, och kompetenskraven har i många avseenden både breddats och skärpts.
Den nya orienteringen kräver flera förändringar, organisatoriskt och materiellt såväl som kompetensmässigt, i förhållande till invasionsförsvarsuppgiften. De internationella uppgifterna påverkar dock olika typer av militära enheter i varierande utsträckning, och på olika sätt. Försvarsmaktens situation i stort under det senaste dryga decenniet präglas av bristande överensstämmelse mellan interna strukturer, kompetenser och arbetssätt i relation till nya uppgifter och omvärldsförhållanden. Försök att ”ominrikta” det svenska försvaret mot de nya uppgifterna skärper inneboende spänningar i de decennier gamla strukturer som etablerats. De internationella uppgifterna och styrningarna introducerar gradvis allt fler anomalier som rubbar den tidigare ”jämvikt” som upprätthölls i det forna invasionsförsvaret. Den nya säkerhetspolitiska inriktningen medför att åtskilliga traditionella inslag i de militära kompetensförsörjningssystemen blivit allt mer uppenbart problematiska. Från politiskt håll har t.ex. framhållits att internationell tjänstgöring ska ses som ett naturligt inslag i officersyrket, samtidigt som sådan tjänstgöring inte är obligatorisk för majoriteten av dagens officerskår. De nya internationella uppdragen förutsätter vidare kunskaper inom en rad områden som inte återfinns i officerskårens interna skolsystem.
Invasionsförsvarets etablerade strukturer för kompetensutveckling och –värdering präglar alltjämt officerskårens utbildningar och tjänstgöringar. Få utvecklade länder har ett tillnärmelsevis lika slutet och likriktat system för officerskårens kompetensförsörjning som Sverige. I Försvarsmakten i modern tid finns ett beständigt, etablerat mönster för hur kompetens betraktas och skapas, såväl på individuell som på kollektiv nivå. Utbildning och socialisering av officerare har syftat till att skapa överensstämmelse med på förhand definierade kriterier. Svenska officerare har dessutom systematiskt karriärutvecklats på ett sätt som likriktat dem, och på ett sätt som inneburit flitiga byten av arbetsuppgifter och omfattande internutbildning. Båda dessa faktorer försvårar utveckling av erfarenhetsbaserad expertkunskap, såväl i trupptjänst och militärt ledningsarbete som i förvaltningsarbete. Den kompetensambition som uttrycktes i devisen ”lärare-ledare-fackman” har visat sig svår att realisera. I militärt karriärhänseende tillmäts praktiskt kunnande liten betydelse, medan det interna militära utbildningssystemets skolsteg ännu tillmäts en helt central betydelse. Militär grad utgör ensam, totalt dominerande kompetensindikator. Tjänstgöring, kunnande och utbildningsmeriter som inte är befordringsgrundande marginaliseras således. Nuvarande karriärsystem, utvecklat under det ”kalla kriget”, motverkar i dag en uppgiftsrelevant professionalisering av den svenska officerskåren.
Försvarsmaktens traditionella modell för att skapa och säkerställa homogenitet, utbytbarhet och förutsägbarhet i utbildning och utveckling av officerare är inte längre funktionell. Den långtgående likformighet, som genereras av dagens officersutbildning, utgör ett hinder för Försvarsmaktens förmåga att effektivt lösa och anpassa sig till förändringar i uppgifter, arbetssätt och resurser – nu såväl som i framtiden.
Det strategiska valet i utformning av framtida system för Försvarsmaktens kompetensutveckling står mellan att hålla fast vid den traditionella likriktningstanken eller att tillämpa en variationstanke som bygger på kompetensvalidering. Dagens militära kompetensförsörjningssystem skapar en långtgående likriktning som börjar redan vid den grundläggande officersutbildningen. Den nuvarande akademiseringen av officersutbildningen innebär inte något avsteg från denna likriktningstanke. I Sverige studerar alla officerare samma ämnen (krigsvetenskap, militärteknik, ledarskap och fysiskt stridsvärde) vid samma lärosäte, där de tar en yrkesexamen under högskoleförordningen. Officerskåren får därigenom en smal, likriktad kompetensprofil.
I flertalet industrialiserade länder ligger officersbanan öppen för universitetsstuderande med olika studieinriktning, och universiteten utnyttjas som en komponent i det militära kompetensförsörjningssystemet. Internationellt förekommer åtminstone två modeller för grundläggande officersutbildning där universitetsexamen i civilt ämne ingår:
1. civil akademisk examen som krav med parallell militär utbildning
2. civil akademisk examen som förkunskapskrav följd av en ettårig koncentrerad militärutbildning
I några länder krävs en civil akademisk examen i stället före tillträde till högre militär utbildning, medan många officerare i anglosaxiska länder har en akademisk grundexamen, och senare avlägger en masterexamen. Oavsett exakt systemutformning blir effekten att officerares studier i olika ämnen ger respektive officerskår en bredare, mer varierad, kollektiv kompetensprofil. Det är högst troligt att Försvarsmakten kommer att identifiera nya kompetensbehov som inte utvecklas inom det militära utbildningssystemet. Med den stora interna variationen och de nya uppgifternas kompetenskrav vore det rimligt att en rad universitetsutbildningar, kombinerade med primärt praktisk militär utbildning, även i Sverige sågs som lika relevant merit för officersarbete som examen från ett treårigt officersprogram.
I Försvarsmaktens nya personalförsörjning ska officersyrket för flertalet inte längre utgöra ett livstidsyrke, utan huvuddelen ska övergå till civila yrken efter något dussintal yrkesverksamma år. Inför framtiden finns det anledning att påpeka att förändringar i de uppgifter Försvarsmakten sannolikt kommer att lösa, kan komma att påverka militär personals attraktivitet hos presumtiva civila arbetsgivare. Andelen medborgare med erfarenhet av Försvarsmaktens verksamhet är redan kraftigt i avtagande och minskar ytterligare. Uppdragens ”skarpare” karaktär kommer sannolikt att göra verksamheten mindre civilpräglad, och tidvis mer kontroversiell, vilket kan påverka hur användbar officerares kompetens uppfattas vara i civila organisationer. Ska majoriteten officerare söka sig till civila yrken mitt i yrkeslivet, underlättas sannolikt övergången om de förutom sin militära erfarenhet har en civil akademisk examen och har studerat vid lärosäten, och med personer, som kan erbjuda ingångar på den civila arbetsmarknaden. Ett inflöde av officerare med akademiska examina ökar därigenom Försvarsmaktens och officerskårens kontaktytor mot samhället jämfört med om alla går en treårig officersutbildning. Anpassning till sagda internationella modell skulle sannolikt underlätta en ökning av andelen kvinnor respektive etniska minoriteter i officerskåren, eftersom startsträckan in i officersyrket skulle förkortas och individens anställningsrisk reduceras, jämfört med genomgång av ett treårigt officersprogram. Frågor om jämställdhet och representativitet inom officerskåren har tidvis tillmätts stor politisk vikt under de senaste decennierna, och dessa aspekter kan mycket väl tänkas få ökad relevans i och med Försvarsmaktens nya personalförsörjningsmodell.
Rapporten föreslår en fördjupad utredning av effekter av ett införande av mer varierade utbildningsvägar för officerare, enligt de modeller som tillämpas i en rad industrialiserade länder. Ett lämpligt analysobjekt är den brittiska ”Sandhurstmodellen”, dvs. civil akademisk examen följd av praktiskt inriktad militärutbildning. Modellen är mycket enkel eftersom den inte kräver att militärt utbildningsinnehåll underkastas akademisk klassificering eller anpassning. I stället skulle Försvarsmakten tillföras externt validerad kompetens från en rad olika kunskapsfält, och själv bedriva den praktiskt inriktade militära utbildningsdelen. Officerskåren skulle med en sådan modell snabbt uppvisa en dramatiskt bredare kollektiv kompetensprofil, och Försvarsmakten få en kår av officerare vars studiekamrater kan fungera som kontaktnät inom universitetsvärld, näringsliv och övrigt samhällsliv. Utredningen bör undersöka ekonomiska konsekvenser sett över officerens hela yrkesmässiga ”livscykel”, från attraktion, rekrytering och utbildning över tjänstgöring till (i förekommande fall) utslussning till den civila arbetsmarknaden.
Rapporten föreslår även en utredning av effekter av att införa ett positionssystem (Khakee, 2005) i Försvarsmakten som ersättning för dagens karriärsystem. Militär grad har i dag ett begränsat värde för kompetensmatchning mot aktuella uppgifter, och gradsystemet utgör, i många fall, snarare ett problem än en tillgång vid tillsättandet av befattningar. Tänkbart vore att införa ett system där en militär grad snarare kopplades till en befattning än till en individ, på motsvarande sätt som titlarna i den svenska civila statsförvaltningen.
Uppdaterad 10-05-15, 09:49
Rapporten har nu släppts ut och presenterats på en presskonferens.
Den finns att beställa på bl.a. Norstedts Juridik. Tyvärr så har den ännu inte lagts ut på finansdepartementets hemsida.
Raytheon Awarded NGJ-MB Pod Production Contract
5 timmar sedan
Intressant sammanfattning. Hoppas få möjlighet att läsa rapporten i sin helhet.
SvaraRaderaEn lösning där man har ett års militär utbildning är ju intressant. ROP var ju ett år som exempel och anpassad officersutbildning har varierat i längd. Risken är väl att utbildningen blir lite för kort och att de blivande officerarna inte får samma förståelse för soldatens verklighet som den som gjort ett års värnplikt.
Hade man inte ett tag en sorts ROTC här också, där studenter gick reservofficersutbildning under sommaruppehållen fördelat över flera år?
Något jag inte förstår riktigt med dagens SOU och OP är utbildningarna till teknisk officer där det finns både på SOU och OP (i armén). Vore det inte rimligare att tekniker var en specialistofficersutbildning och att officerarna var lägst högskoleingenjörer?
Vad jag inte förstår är frågan om problematiken kring akademisering och officersyrket. Det har framförts att delar av officersyrket är ett hantverk och låter sig inte akademiseras vilket då uppfattas som en problematik när officersutbildningen ska assimileras in i den högskoleförordningen.
SvaraRaderaVad som slår mig är att det finns ett antal utbildningar inom högskolevärlden som ställer höga krav på hantverk men som ändå ger en examen. Ett exempel är sjuksköterske-/läkarlinjen. Samtidigt som jag inser att läkarkonsten kräver mycket stora teoretiska kunskaper, hoppas jag innerligt att de får utbildning i hur man lägger ett snitt för en blindtarmsoperation innan de börjar praktik på sjukhus.
Låt os stanna vid den jämförelsen. Ledingen vid och forskarkåren vid FHS är, snällt sagt, ointresserade om hur ett officersyrke utförs, jag tror inte ens att de är särskilt intresserade av Försvarsmakten. Intresset tycks ligga i konfliktens natur och hur att applicera Clausewitz på den uppkomna situationen.
Frågan om hur FM skulle kunna förbättra sin förmåga att möta framtidens hot verkar helt enkelt inte finnas i många forskares intressesfär. Personligen tror jag att det upplevs som bökigt då arbetsförhållandena skulle bli helt annorlunda med lera runt kängorna eller med sjösjukan lurandes runt hörnet vilket inte tycks locka. Ty att föreslå förbättringar kräver en kunskap om utgångsläget och är det något FHS inte har så är det kunskap om Försvarsmaktens dagliga värv.
Jag tror tyvärr att FM måste överväga att överge FHS och söka nya vägar till en bättre officersutbildning för de som utbildas till officerare idag blir inte dugliga på grund av FHS utan trots FHS!
/Thomas
@Thomas: Pendeln har som sagt var två ytterlägen. En viss form av akademisk utbildning tror jag är bra för officerare. Särsklit kanske idag då vi har specialister och kotraktssoldater som är praktikerna i förbanden.
SvaraRaderaVi bör dock passa oss för att bli för teoretiska, eller så råkar vi ut för "fragging" som en del nybakade fänrikar från West Point råkade ut för i Vietnam, då deras soldater helt enkelt var rädda för att fänrikarnas ledarskap (eller bristen på) skulle ta kål på plutonen.
http://en.wikipedia.org/wiki/Fragging
FHS har därför sitt berättigande i form av institution för krigsvetenskap, men knappast som officersutbildning.
Apropå dagens ESO-rapport; Varför tas inte officersyrket på allvar? Tror ESO-amatörerna på fullt allvar att det är bättre att dyrbar utbildningstid ägnas åt t ex ekonomi, juridik, statsvetenskap - eller knyppling? Vem skulle på allvar föreslå att utbilda en hjärnkirurg till präst, konstnär eller tandtekniker innan han får plugga medicin? Officersyrket är det kanske svåraste av alla yrken - då duger inte tilläggsutbildning inom Försvarsmakten för att klara jobbet. Framtidens officersutbildning bör, precis som läkarutbildningen, vara ett växelspel mellan akademin (t ex FHS) och Försvarsmakten. Systemet är på rätt väg, men mycket återstår - inte minst ett ökat engagemang från Försvarsmakten.
SvaraRaderaFöre min tid så skickade flygvapnet sina PB-värnpliktiga till officersutbildning inom sina respektive fack. En flygtekniker hade gått PB-utbildning, denne hade gedigna taktiska kunskaper i sitt delsystem. PB-eleven var utbildad skjutledare, m.m. Officersutbildningen befäste dessa kunskaper och testade den blivande officeren under ett halvår och sedan vidtog den tekniska utbildningen.
SvaraRaderaEfter examen jobabde fänriken som flygtekniker och blev till slut certifierad. Under den här tiden kunde fänriken gå som ställis troppchef under en utbildningsomgång av värnpliktiga. Efter certtårtan så skicades fänriken på löjtnantskurs för att bli löjtnant och kunna ta befattningen som troppchef.
En troppchef hade en gedigen utbildning innan denna gick vidare till OHS.
Med dagens krav på officerare så ser inte jag det som ett orimligt krav med högskoleexamen (hette det innan Bolgnaprocessen) i krigsvetenskap. Jag ser inte ens behovet av att det skulle vara en kandidatexamen. Skulle vi kombinera det tidigare systemet att skicka högre befälsuttagna soldater på officersutbildning så ser jag det som en ren vinnasituation.
Vid utbildning till nästa steg så klär man på relevant utbildning, akademisk om det finns på en högskola/universitet i närheten av hemmaförbandet, annars så blir det försvarsmakten som får ge utbildningen. Nyckelordet är relevans i andra hand vem som ger utbildningen.
J.K Nilsson