För ett tag sedan så gjorde jag reklam för den kommande ESO rapporten om Försvarsmaktens utbildnings- och karriärsystem. Nu har den släppts och finns tillgänglig både på nätbokhandeln samt att ladda ner här. Jag rekommenderar den starkt för alla som är intresserade av hur Försvarsmakten i praktiken kan ställas om. Givetvis kommer den att väcka en del ont blod, men det är precis vad varje omdaning brukar göra.
Vad säger den då?
Dagens Försvarsmakt går allt mer mot att vara ett insatt insatsförsvar. Detta innebär att vi kommer att rotera vår personal snabbare (det är inte ett livstidsyrke för många officerare och soldater) och vi måste vara kunnigare på våra tjänster i insatsorganisationen. Samtidigt så kommer dom att behöva en bredare bas att stå på som t.ex. språk och juridik för att förstå komplexiteten vid internationella insatser. Officerare kommer därmed att övergå till att vara mer professionella från att tidigare allt för ofta enbart varit en profession. Framtidens officerare kommer inte enbart att vara soldater utan att vara "multiprofessionella" med kunskaper om även den civila världen.
Hmm.. den dag FM kan ta fram en general av Petraeus kaliber så har vi nått rätt! I svenska försvaret ses man som akademiker idag tyvärr allt för ofta som en teoretiker som inte kan leda trupp.
En slutsats är att dagens försvar präglas av bristande överensstämmelse mellan kompetens och uppgift. En annan slutsats är att få utvecklade länder har tillnärmelsevis så slutna och likriktade system för officerskårens utbildning och karriär som Sverige. Författarna menar att nuvarande kompetensförsörjningssystem, utvecklade under det kalla kriget, inte är lämpliga under de nya förutsättningarna.
En intressant aspekt som rapporten tar upp är att det civila samhället tagit tillvara på många byråkratiska strukturer som utveclats inom det militära som t.ex. staben för att hjälpa chefen att leda stora företag. Nu när det civila samhället utvecklas snabbt så gäller det för Försvarsmakten att ta tillvara på de goda exempel som finns där som t.ex. utbildning och infrastruktur. Försvarsmakten av idag har mera likheter med det civila samhället av idag än med Försvarsmakten för 100 år sedan. Detta ställer givetvis krav på ändrade kompetenser inom det militära yrket.
En annan intressant faktor som rapporten pekar på är hur vi utbildar de förband som inte behövs eller av politiska skäl inte nyttjas internationellt? Ska vi med en minskande budget ens satsa på dessa förbandstyper?
Jag tycker att rapporten pekar på mycket av det jag själv upplevt som frustrerande i dagens Försvarsmakt. En hel del av dessa aspekter har jag tagit upp i tidigare inlägg och det glädjer mig att se att Karl Ydén har tagit del av denna blogg.
- FM officerare är för likriktade. I stället för att dra nytta av olika bakgrund måste alla gå samma kurser för att göra karriär. Utomlands genomför man ofta akademisk utbildning antingen parallellt med den militära eller med en komprimerad militär utbildning efteråt. (Hmm... detta påminner om flygingenjörsutbildningen på den gamla goda tiden). Vi har inom FM ett utalat mål från förra ÖB att anställa civila akademiker på militära tjänster. Jag har dock inte sett så himla mycket av den varan.
- FM har svårt att ta tillvara på kompetens och utbildning. Graden har på tok för hög betydelse när det gäller att tillsätta tjänster. Det har funnits ett begrepp kallat "validering" för att befordra kompetenta officerare till den grad som matchar den tjänst dom redan innehar. Men tyvärr så visar det sig ofta att det straffar sig i längden. En kollega till mig som är utbildad civilekonom blev befordrad till kapten efter skolan. Han har sedan inte kommit in på stabsprogrammet för att han saknar den tidigare kaptensutbildningen. Tyvärr så hänger även lönen ihop med graden (I-lön är något som i praktiken knappast används. Grad och tjänsteår går före kompetens). Det straffar sig med andra ord att stanna kvar och bli duktig i sin befattning. Idag lönar det sig i stället att hoppa mellan tjänster. Detta kanske är bra för den som ska bli general och behöver "smaka" på olika befattningar. För resten innebär det bara att man blir dålig på sitt jobb.
- Den nuvarande akademiseringen är för konstgjord. Grunden för officerare måste vara praktisk. Militärhistoria, strategi m.m. är givna inlägg i utbildningen. Problemet är att de officerare som går dagens stabs- och chefsprogram inte har den akademiska grunden att stå på. Dom får helt enkelt börja från början. Ställ helt enkelt kravet att de som ska bli stabsofficerare i framtiden måste ha en högskoleutbildning i grunden. Övriga kommer att fastna på "bygdemajorsnivån". Jämför det tidigare konceptet med SK/AK. Sedan ska det givetvis finnas möjligheter att gå högskola efter ett antal år som vanlig officer, precis som vi i alla år skickat folk på Komvux som inte har tillräcklig gymnasiebakgrund. Jag håller helt med rapportens slutsats att en civil akademisk utbildning antagligen väger tyngre för de officerare som i det nya personalförsörjningssystemet lämnar efter 10 år för en civil karriär.
- Utlandstjänst måste vara meriterande. Det börjar gå åt rätt håll, men jag vet av egen erfarenhet svårigheterna att få chefer och HRC att stötta då man ska vara borta i ett år från sin ordinarie tjänst. Dom är inte ovilliga, men rutinerna för att ta hand om det finns helt enkelt inte. Rapporten pekar på att endast ca 200 officerare/år tjänstgör utomlands, resten av personalen i våra utlandsförband är frivilliga (f.d. värnpliktiga soldater, reservofficerare och sjukvårdare).
Det viktigaste av allt är dock att vi måste tillåta och ta till vara på skillnader och inte enbart likheter. Det ska löna sig att vara en duktig truppförare likaväl som en bra regementschef. Kompetens snarare än grad måste vara ledordet. I dagsläget kan vi bara befordra personal, men det borde även finnas möjligheter att om en regementschef är usel så blir det kalsongförrådet nästa. Vilken civil chef hamnar på "högkvarteret" efter att ha gjort ett dåligt jobb? Vilka signaler skickar det till organisationen? Rapportens förslag är ett positionssystem i stället för ett karriärssystem. På så sätt är graden enbart ett sätt att visa positionen i stället för att man som tidigare får positionen med graden ("degradering" kan alltså bli en realitet).
En av få svagheter som rapporten har är att man missar en del av den praktiska yrkeskunskap som trots allt måste finnas inom Försvarsmakten. Det krävs fortfarande en specialist som kör stridsvagnen, fartyget eller flygplanet. Eller är det så att denna praktiska yrkesskicklighet i framtiden kommer till största del att finnas hos specialisterna och soldaterna snarare än hos officerarna? (lite ironi i att specialisternas specialist, d.v.s. flygföraren fortfarande ska vara officer) . Vi får dock se upp för att skillnaderna mellan skråerna blir för stora så att vi som officerare riskerar "fragging" som en del av de nybakade fänrikarna från West Point råkade ut för i Vietnam.
En annan svaghet i mina ögon är att man tittar för mycket på behoven för dagens Afghanistanscenario. Men det är precis samma misstag som politikerna gör med den övriga omställningen av Försvarsmakten. Rapporten når därmed syftet att ligga som grund för ett omdanat utbildnings- och karriärsystem som passar det framtida försvaret. Dock så finns ett kort avsnitt med som pekar på att behovet finns att vid ett eventuellt anfall mot Sverige kunna samordna med utländska förband samtidigt som den svenska träningen sträcker sig till stridsgruppsnivå i form av NBG.
Det som jag tycker är synd är att det som rapporten pekar på är viktigt för officerare, d.v.s. att ha kunskap om den civila världen är precis vad vi tar bort från våra soldater när vi gör dom till heltidsanställda. I tidigare insatser har 90% av personalen haft en värnpliktsutbildning som grund och sedan arbetat civilt vilket gör att det inom varje mission finns en snickare, en elektriker och en bilmekaniker. Hur gör vi för att bibehålla denna praktiska kompetens hos våra soldater? De kontraktsanställda är en del av svaret, men inte hela.
Nu när vi inför ett trenivåsystem i Försvarsmakten med officerare, specialister och soldater så kan det vara ett bra läge att titta över vilka officerare som ska bli akademiker resp. vilka akademiker som lämpar sig att bli officerare. Jag skulle vilja se ett utökat reservistsystem (motsvarande t.ex. USAF Air National Guard resp. Air National Reserve) för att ta tillvara på de officerare, specialister och soldater som vi utbildat och som sedan går till en civil karriär. De kontraktsanställda soldaterna skall vara basen för detta, men risken är att FM fokuserar på de heltidsanställda när man fyller på Försvarsmakten och då tappar vi denna växelverkan mellan civil och militär karriär som vi behöver i brist på värnpliktiga.
Hur ska vi då enklast komma in i det nya systemet? Karl Ydén har ett snabbt svar i SvD.
I en ny ESO-rapport besvarar utredarna Karl Ydén och Hans Hasselbladh titelns fråga – En kår på rätt kurs? – med ett nej. Det nuvarande kompetensförsörjningssystemet är en förlegad svensk särlösning. För att göra officersutbildningen mer relevant med större variation och högre krav föreslås ett system med ”civil akademisk utbildning följd av en ettårig koncentrerad militärutbildning”. Det skulle bli mer som Sandhurst eller West Point.
Utredarna ventilerar också tanken att byta ut (går-)dagens karriärsystem. Stigande militär grad i befordringstrappan fungerar inte som kompetensmätare (och särskilt inte i en kultur formad av att ”alla ska få chansen”), utan leder till att personer befordras över sin kompetensnivå eller att rätt person hamnar på fel plats. Istället för man fram idén att koppla samman grad med befattning och inte individ. Kort sagt, som i all annan statsförvaltning. Det blir rena chockterapin.
Och hur ska det gå till att byta karriärsystem? Ja, man får väl lägga ned och utlysa tjänsterna, säger Karl Ydén med en glimt i ögat.
Hittills har neddragningarna i Försvarsmakten bestämts av budgeten. Men kanske de skarpa insatserna kommer att tvinga politikerna att inse att uppdragen ställer krav på både utrustning och utbildning och att dessa krav kommer att styra budgeten? Krisen på FHS tyder också på att det är dags att titta över behovet av utbildning för våra högre officerare. Kanske kan denna rapport för att parafrasera en smula bli "the skolutredning to end all skolutredningar"? I varje fall kan den ligga som grund för en bra diskussion bland oss officerare. Därmed blir den kanske som W.C sade "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning".
Uppdaterad 10-05-15, 21:50
Abraham Lincoln höll ett klassiskt tal i Gettysburg den 19 november 1863 som amerikanska skolbarn får lära sig utantill. Den innehåller en fras som jag tycker bör lyftas upp oftare i politiska sammanhang:
"...government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth."
Det är detta som bör lyftas fram i omdaningen av den svenska Försvarsmakten. Vi får inte bli en instution för vårt eget syfte. Vi måste bibehålla folkförankringen genom att vara ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. Vi behöver därför ett flöde av både personal och tankar mellan den militära och civila världen. Med värnpliktssystemet kom detta mer eller mindre automatiskt. Med ett "yrkesförsvar" så finns det risker att det stagnerar om vi inte har ett utbildnings och karriärssystem som uppmuntrar växling mellan de olika världarna.
P.S. Jag glömde att poängtera ovan att Karl Ydén kan få rätt snabbare än han trodde. Införandet av PRIO innebär att vi definierar stolarna i den nya Försvarsmakten. Sedan är det bara att söka de nya tjänsterna. Sedan ska det i och för sig bli intressant att se hur FM gör med de som inte håller måttet resp. hur man fyller de stolar som blir tomma...
söndag 16 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Karl Ydén har rätt i mycket, det är en begåvad pojk, men har han hela bilden?
SvaraRaderaTänk om Sverige har hafte ett bra system och övriga har dåliga system?
Tänk om det är så att det gamla, nästintill slutna systemet, som ger bäst officerare?
Det är ju trots allt ur det gamla systemet som vi fått fram officerare som examinerats som kursettor från amerikanska högre militära utbildningar.
@Cynisk
SvaraRaderaTestar verkligen de amerikanska högre militära utbildningarna hur duktiga officerarna är i svensk statsförvaltning.
Jag upplever nämligen inte att problemet är truppförande chefer i internationell tjänst. Snarare pappersvändande officerare i nationell tjänst.
Du har säkert rätt Anonym 08:21 i det du upplever. Men är det den målbilden som ska vara styrande; Dugliga pappersvändare?
SvaraRaderaSjälv ser jag att pappersvänderiet har blivit normernade och att problemet ligger däri, inte att utbildningen är för dålig.
Många krigsmakter runt om har blivit sönderbyråkratiserade, något som bla inneburit PMC:s utveckling. Byråkratiseringen har knutit upp händerna på krigsmakterna så att contractors behövs för att lösa uppgifterna.
Ska vi fortsätta på den banan och öka byråkratiseringen så kan vi antingen lägga ner officersutbildningen helt eller göra den helt civil. Någon militär verksamhet är då inte aktuell.
Själv emotsäger jag inte behovet av kritiskt tänkande individer i Försvarsmakten men ifrågasätter graden av teoretisk utbildning kontra praktisk. Jag har sett allt för många teoretiska världsmästare som inte kunnat omsätta sina fina tankar i handling.
Jag har också sätt teoretiskt obildade praktiker som instinktivt kunnat agera på synnerligen bra sätt.
FHS är numera en vanlig svensk högskola bland alla andra svenska högskolor. FHS kommer vare sig vi vill eller inte att i stigande grad konkurrera om resurser med andra svenska högskolor.
SvaraRaderaDet hjälper då inte ens för FHS att vara en vetenskapligt mer solid institution än Sandhurst och West Point, om man i det svenska vetenskapssamhället med bas i lärdomsstäderna: Eskilstuna, Växjö och Östersund anser att FHS brister i något avseende.
Örebro fick bli universitet. Södertörn ligger i en alldeles för högskoletät region för att någonsin föräras samma nimbus.
Fakta:
SvaraRaderaFHS är vetenskapligt en betydligt mindre solid institution än West Point. På West Point har alla militära lärare minst akademisk grundexamen, och många av dem har doktorerat. Huvuddelen av officerarna har dessutom skarp tjg i bagaget. Därutöver finns komplement i form av civila akademiker.
Hur många officerare som har doktorerat undervisar på FHS? Hur många officerare som har gjort skarp tjg undervisar på FHS?
Det är inte skolan FHS som kritiseras i rapporten utan hur vi officerare växlar mellan utbildning och paraktiskt arbete. För mycket tid på skola samt som administratör och för lite i fält.
SvaraRaderaDet jag gillar med den amerikanska modellen är att man på ett bra sätt kan varva mellan att vara krigare och att vara akademiker. Där är det fullt ut i båda rikningarna. I Sverige är det på tok för många officerare som är varken eller.
De medaljer vi bär är för nedläggningar av förband. Internationell tjänst är tyvärr för ett fåtal och de som gör karriär nöjer sig med ett par månader på stab i Florida. Vi klarar inte av skytteproven och tittar man på den fysiska statusen så är det mer major Morgonkröök än överste Gyllenskalp.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article109551.ab
TU JAS har mottot "krigaren i centrum". Detta motto borde gälla hela FM. Vår huvuduppgift är väpnad strid heter det på HKV, men hur många utövar egentligen denna huvuduppgift?
Anonym 10.22
SvaraRaderaProblemet är att FHS inte kan räkna sig som en West Point, då vårt system inte hunnit så långt. Vi kommer att få doktorerade lärare men det sker inte via en grisblink. Att FHS blev högskola 080101 innebär inte att de uppfyller alla akdemiska krav...det kommer att visa sig vid HSV:s granskning under 2012...och då blir det svårt att värja sig om man inte innehar rätt kompetens. Mig veterligen finns alldeles för få militära doktorander...FHS tar hellre in folk via Statsvetenskapen som inte har militär bakgrund. Titta bara på vilka som sitter i ledande akademiska ställningar! Inte är det yrkesofficerare i alla fall!
/Flir
"En slutsats är att dagens försvar präglas av bristande överensstämmelse mellan kompetens och uppgift."
SvaraRadera"En annan intressant faktor som rapporten pekar på är hur vi utbildar de förband som inte behövs eller av politiska skäl inte nyttjas internationellt?"
Här tror jag kärnan till hela problemet ligger.
Vilka krav och kompetenser behöver vi i FM?
Detta innebär givetvis ett större omtag om vår verksamhet. Därmed följer också ett nytt utbildningssystem.
Om vi började i den ändan och såg över behoven så kanske vi kunde komma fram till att vi inte behöver flera hundra brigadchefer och tusentals bataljonchefer.
Vilka förband skall vi ha och vad kräver dessa för kunskaper?
Vad/vem är i behov av högre akademisk utbildning? Målsättning?
Ska den syfta mot den militära karriären eller den kommande karriärväxlingen?
Ska det framtida försvaret bemannas som idag, med överstar som chefer för halvkompani, majorer/kaptener som pluton-och troppchefer, var hamnar då alla de nya graderna?
Kan redan idag se att våra nya specialister behöver mer civilintriktad utbildning med behörigheter som går att använda utanför kaserngrindarna.
Periodvis kanske personalen studerar/praktiserar på heltid utanför FM. Klar fördel för kommande karriärväxling!
På det här sättet kan man också få in ett nytt sätt att tänka i lönehänseende och därmed öka rekryteringsförmågan.
En underhållssoldat med behörigheter för heta arbeten,kompressorer,kyla och värme,lödarbeten,rörmokeri,licenssvets,
elbehörigheter,truckbehörighet,farligt gods behörigheter,drivmedelskurser o.s.v. ska kanske ha en högre lön än plutonchefen och motsvara lönen utanför FM.
FM får som alla andra företag betala för kunnande och kompetens. Därmed kan också regelverk,certifiering m.m. samordnas med den civila sektorn.
Att graden motsvarar kompetensen är det nog bara vissa inom firman som tror på. Det finns betydligt fler som varje dag bevisar motsatsen, åt båda hållen!!
Det gäller att frikoppla grad,kompetens och lön från varandra.
Graden skulle återspegla befattningen.
Kompetens ett bevisat kunnande som är efterfrågat i FM.
Lönen ställd i relation för motsvarande kunnande på annat håll.
För länge sedan sade man att alla i FM skulle ha en krigsbefattning och utbildas mot denna. En tanke att ta upp igen?
Vilket företag vill idag betala för över- eller underutbildad personal som man inte har behov av?
Som jag har förstått det ska hela personalförsörjningssystemet bygga på individvis omsättning.
Tanken är väl då, även om ingen vågar säga det, att när majorens dagar som bataljonchef lider mot sitt slut och ingen av de två brigadchefsbefattningarna är sökbar, skall han karriärväxlas ut ur systemet.
Här får man dock se upp så att det inte skapas mer gubbdagisplatser/befattningar.
Kan vi "bara" definiera grundtankarna med verksamheten så tror jag att utbildningen ganska snart faller på plats.
Försvarministern verkar veta vad han vill. Det verkar tyvärr betydligt svårare att formulera sig till en viljeinriktning inom FML.
Valår, nytt försvarbeslut o.s.v. suck, jag trodde jag hade kommit på något bra.
Teaterdirektören.
Det är tråkigt att läsa kommentarerna och se den polarisering mellan "teoretiker" och "praktiker" som verkar vara ett grundläggande synsätt hos många officerar (särskilt yngre antar jag).
SvaraRaderaPoängen, som jag misstänker att CI försöker föra fram, är att det finns ingen motsättningen mellan dessa begrepp. Man är inte antingen eller, utan en kompetent officer är både och. Världen är inte svartvit.
För mig har den militära teoretiska utbildningen inget egensyfte. Det är en plattform avsedd endast för praktisk tillämpning. Alltför många officerare ser dock på skolor och teoretisk utbildning som något väsenskilt från den dagliga verksamheten på trupp. Ett nödvändigt ont som måste genomlidas för att få högre grad och lön. De gör momenten med ett minimum av engagemang för att så fort som möjligt komma tillbaka till "verkligheten". Ibland kanske de anstränger sig lite extra om det kan misstänkas gynna karriären. Tänk om vi istället reflekterade över hur kunskaperna kan omsättas i praktiken och hjälpa oss lösa våra uppgifter mer professionellt. Då kanske vi skulle ha haft en helt annan utveckling inom FM.
Istället är "praktik" den självklara normen. "Teori" och "teoretiker" är närmast skällsord och representativt för något onödigt och osubstantiellt utan större värde. "Pappersvändande byråkrater" har definitivt inget värde för FM och dess verksamhet.
Inom armén är det viktigare att ha rätt kläder (fältuniform) än att ha rätt kompetens. Yta är viktigare än substans. En professionell officer borde förstå och anamma praktiken bakom den teoretiska utbildningen i hur man upprätthåller stridsvärde - man anpassar klädsel efter verksamhet. Är man då en "byråkratisk pappersvändare" som sitter på kontor hela dagen iförd fältuniform och kängor så borde man egentligen stämplas som inkompetent idiot - men nej, då är man en "föregångsman". Istället hånas den som bär verksamhetsanpassad uniform med lågskor. Som sagt, man ser ju inte ut som en praktiker och då kan man ju inte tillföra FM något av värde.
Grattis alla officerare, ni har precis den ledning ni alltid efterfrågat och antagligen förtjänar! Överstar opch generaler i fältuniform som inte har en aning om vad de gör så fort de lämnat "verkligheten" på förbandet.
Det finns helt klart en polarisering där ute. Jag uppfattar dock inte att det är de yngre som står för misstron mot teorin utan tvärtom äldre.
SvaraRaderaNågot som frapperat mig är att den militära verksamheten framhålls som trångsynt och gradfixerad när jag upplevt akademien som betydligt värre.
FM-framtagen litteratur används på akademiska utbildningar runt om i världen. På FHS duger den endast till referenslitteratur, enligt vissa yrkesakademiker. Detta eftersom den inte kan anses som vetenskaplig. Trångsynt ja.
I dagens FM så har väpnad strid, utbildning och förande av trupp nedgraderats till förmån för administration. Det vänder sig många emot med all rätt.
FM:s roll är väpnad strid. Om vi ska administrera ihjäl motståndaren så måste vi innästla densamme men några kurser i innästling av främmande organisation står inte att uppbringa på vare sig FHS eller FM:s skolor.
Ibland misstänker jag dock att någon motståndare innästlat FM och försöker administrera ihjäl oss.
Teori är bra men det behövs balans, precis som man ska ha en balanserad syn på akademiens förträfflighet.
Tidigare inlägg: "Problemet är att FHS inte kan räkna sig som en West Point, då vårt system inte hunnit så långt. Vi kommer att få doktorerade lärare men det sker inte via en grisblink."
SvaraRaderaAvses doktorerade officerare så går utvecklingen på FHS inte framåt utan tvärtom bakåt. Etablerade småpåvar på FHS har sedan start marginaliserat de officerare som genomgått FM doktorandprogram - därför stannar nästan inga av dem kvar på FHS.
Läs "Chockterapi behövs" av Bo Hugemark och Johan Tunberger på KKrVAs blogg
SvaraRaderaInstämmer med Hugemark och Tunberger:
SvaraRadera"Missriktade verksamheter, som den nya Försvarshögskolan, borde stängas. Den akademiska nivån såväl som kvalitén i den direkt yrkesinriktade delen av utbildningen kan ifrågasättas."
Kunde inte sagt det bättre...
Jag tror tyvärr att många läser rapporten och fokuserar på de akademiska aspekterna. Men faktum att rapporten är lika tydlig på vikten av praktiskt kunnande hos officerare och att meriter som kompetens, erfarenhet, internationell tjänst måste tas med i beaktande om en person ska kunna få en tjänst. Graden ska sedan komma med tjänsten.
SvaraRaderaDen akademiska delen av rapporten trycker på att vi skickar iväg officerare för mycket mitt under karriären. Det är bättre med en gedigen akademisk grund att stå på. Då ska man även kunna läsa på civila högskolor och sedan komplettera med en militär utbildning.
Summa summarum är att det ska inte finnas en spikrak smal väg genom karriären, utan vi behöver breddas i vårt kunnande. Basen skall dock vara det militära kunnandet.
Någon gjorde en jämförelse med West Point, bland det mest korkade jag har läst på länge. USMA spelar i en helt annan division tillsammans med Yale, Princeton, Harvard och Stanford ... för att ta några exempel. Läs på först, kommentera sedan.
SvaraRaderaHar vi inte hört svensk försvarsminister och myndighetschef med gravitas i rösten utveckla hur imponerade deras utländska kollegor är av att Sverige på kort tid satt samman den snart sagt mest kvalificerade snabbinsatsstyrkan, som världen skådat?
SvaraRaderaDärtill har vi väl hört hur nästa svenska utgåva av EU BG kommer att till och med överträffa NBG 08?
Inte ens en stormakt klarar näppeligen av att var tredje år sätta upp snabbinsatsstyrka med ny helikoptertyp och nytt ledningssystem: NBG 08 - HKP 4/IS US, BG 11 - HKP 15/SWECCIS (om det blir ackrediterat), BG 14 - HKP 14/GLI/NOC.
"Most astonishing" och "Most impressive" är väl att betrakta som synonymer?
@Gustav: He, he. Ja, de flesta försvarsmakter har någon taktisk utvecklingsenhet som testar nya produkter och utvecklar taktik och strategi. Vi i Sverige är med stor sannolikhet de enda som gör det på försvarsmaktsnivå.
SvaraRaderaNär man asfalterar om en väg så brukar man ta en fil i taget för att inte helt hindra trafiken. Här så så lägger vi en fyrfilig väg utan att ens tagit ut kompasskursen för var vår destination ligger...
Många klokheter. Det är bra för FM att frågor kring utbildning och kompetens diskuteras. Jag har några egna käpphästar att bidra med.
SvaraRaderaFör det första så blir det lite för enkelt att enbart fokusera på "kärnverksamheten" och den fältnära praktiska kompetensen som krävs för att genomföra de insatser som ytterst skapar effekt. Jag håller med CI att vi inte får bli för likriktade. Försvarsmakten och dess generation av förmågor skapas inte av insatsförbandet enbart utan i ett system av system. En bil blir inte ett fungerande transportmedel om man bara fokuserar på motorn. Visst är motorn ytterst den komponent som gör en bil till ett fordon som kan ta sig från A till B, men kaross, drivlina, styrning, bromsar m.m. krävs också. En fungerande insatsförmåga kräver också t.ex. en fungerande materielförsörjning. Därmed krävs också människor som primärt är duktiga på materielförsörjning snarare än förbandsledning. Utan att prioritera och värdesätta sådan kompetens i Försvarsmakten så för vi en Försvarsmakt med problem...vilket vi också har. Det är alldeles för enkelt att resonera som att detta jobb kan göras likaväl av någon industrianställd via outsourcing. Vi behöver en professionell myndighet med ett fullt spektrum av de kompetenser som krävs för att utveckla, utbilda, sätta in, försörja och leda våra insatsförband. Att då endast värdesätta en typ av kompetens inom myndigheten är både naivt och ett gigantiskt självmål. Vad får vi för bil egentligen om vi bara fokuserar på en vass motor och låter resten bli vad det blir? Uppenbart har FM inte bara behov av en typ av kompetens. Vi måste ha specialisering för att täcka bredden av kompetensbehov. Varje kompetens är lika mycket värd för den totala systemeffekten, för systemet blir inte bättre än vad den svagaste länken tillåter. Det är skitsamma om vi har världens tekniskt vassaste helikopter på plats i ett insatsområde om vi inte har utbildad personal, en fungerande logistik för att säkerställa tillgänglighet, fältmässighet i kravställning och design, etc. Vi får lite skylla oss själva för de problem vi upplever i den dagliga verksamheten. Som man bäddar får man ligga, brukar det heta.
För det andra så kan man diskutera i termer av "organisatorisk kompetens". Ytterst så är det systemeffekten som är intressant, inte nödvändigtvis enskilda individers skolning och kompetens.
SvaraRaderaEn reflektion kan t.ex. vara att förr i tiden så tillsatte vi en avdankad löjtnant som ekonomichef på förbandet. Han fick gå en halvårskurs på förvaltningshögskolan och sattes därefter som högst ansvarig för en förbandsbudget om 200-300 miljoner SEK. Han skötte sig tillräckligt bra.
När ett mindre civilt företag med en omsättning om 5 miljoner kronor söker en ekonomichef, så kommer de anse att det krävs en civilekonomkompetens.
Antag att båda organisationernas systemeffekt är likvärdig, de sköter ekonomin tillräckligt bra men det är en avsevärd skillnad i individuell kompetens. Vad är då skillnaden som möjliggör detta? Hur kan löjtnantens kompetens ha varit tillräcklig?
En hypotetisk förklaring kan vara att löjtnanten stöddes av ett omfattande regelverk och rutiner som utformats under lång tid. Verksamheten rullar likadant år från år vilket möjliggör denna lösning. I det lilla civila företaget är verksamheten mer föränderlig och storleken på företaget gör det ineffektivt att satsa resurser på ett omfattande stödsystem och regelverk.
Låt oss anta att systemeffekten är summan av individuell kompetens + organisatorisk kompetens, där organisatorisk kompetens utgörs av t.ex. regelverk, handböcker, stödsystem, utbildningar, etc.
Skillnaden är då att det gamla FM, som var stort med en oföränderlig verksamhet, investerade mer i organisatorisk kompetens och därmed mindre i individuell kompetens. Det civila företaget investerade istället i individuell kompetens. Summan blev totalt densamma för båda organisationerna. Det fungerade.
Vad hände sedan?
FM plattade till ledningsorganisationen och reducerade avsevärt volymen på sin verksamhet. Verksamheten gick från att vara långsiktigt stabil till att bli kortsiktigt föränderlig. I och med nedmonteringen av invasionsförsvaret så slängdes därmed huvuddelen av den "organisatoriska kompetensen" ut - eller blev irrelevant. Eftersom vi intecknade enbart fördelarna och möjligheterna med det "nya", utan att reflektera över vilka fördelar och styrkor hos det "gamla" som skulle försvinna, så står vi idag med samma individuella kompetensprofil men avsevärt lägre "organisatorisk kompetens". Summan, dvs. systemeffekten, är mycket låg i förhållande till tidigare och till det civila företaget.
Vägen framåt? Som jag ser det så finns det två huvudspår: 1) Återinvestera i att bygga upp den organisatoriska kompetensen för det nya försvaret. 2) Satsa på att utveckla/höja den individuella kompetensen. Ingen av lösningarna är särskilt snabb, och antagligen behövs båda.
Texten är redan för lång, men hypotesen skulle kunna illustreras med några mer konkreta exempel, t.ex. utifrån utvecklingen av materielförsörjningsstrategier, materielprocessen och H Mål.
Inläggen kanske är lite flummiga, men ändå något att fundera på?
I en liten organisation, som FM är idag, med kortsiktigt föränderlig verksamhet, så kan man också ifrågasätta om investeringar i "organisatorisk kompetens" är att föredra gentemot individuell och mer flexibel kompetens. Läs "PRIO", som antagligen bättre kunde motiveras i den stora och långsiktigt stabila verksamheten som kännetecknade "invasionsförsvaret". Problemet är dock att ingen verkar ha uppfattat att det är någon skillnad i myndighetens verksamhetsförutsättningar. När man fokuserar enbart på "kärnverksamhet" i form av insatser, så blir det gärna så...
SvaraRadera...särskilt när den invidiuella kompetensen som premieras för karriärlyft upp till myndighetsledningen är att utbilda och leda insatsförband med ett säkert uppträdande. Som man bäddar får man ligga.
SvaraRadera