måndag 18 oktober 2010

Bevis för att vi behövs (uppdaterad)

Ytterligare två svenska soldater har idag skadats allvarligt i Afghanistan.

Beskjutningen inleddes vid 15.30-tiden (lokal tid) och genomfördes med finkalibriga vapen och raketgevär. Strax efter det att striden inletts meddelade patrullen att två svenskar skadats och sjuktransporthelikopter kallades till platsen. Striden pågick fortfarande vid 16.15-tiden på eftermiddagen, lokal tid. Helikoptrarna har bekämpat mål i anslutning till striden.

FS19 är med andra ord inblandad i mycket hårda strider.

Man meddelade också att de två skadade soldaterna kommer att transporteras hem så snart som möjligt, samt att striderna där de svenskarna skadades har upphört. Men operationen i området kommer att fortsätta.

– Det är ett förband som är väldigt hårt pressat, det måste vi alla ha full förståelse för. Samtidigt är man fullt beslutad att lösa de uppgifter man givits. Det viktiga nu är att vi backar upp soldaterna i alla dimensioner.


De hårda striderna kan komma att ställa till problem vid överlämnandet till FS20. Med stor sannolikhet så måste den s.k. "strategiska reserven" utnyttjas för att säkerställa att inte talibanerna utnyttjar en eventuell nedgång i storleken på förbandet.

Jag fick idag frågan om vi inte borde dra tillbaka våra trupper eftersom läget i landet är så farligt, men jag skulle vilja kontra med det motsatta påståendet. Stridernas omfattning visar snarare på att vi verkligen behövs i Afghanistan! Att lämna nu innebär att vi lämnar civilbefolkningen i vårt PRT mer eller mindre åt sitt öde (givetvis kommer USA eller Tyskland förr eller senare att ta över efter oss). Man kan också säga att Sveriges lilla bidrag inte gör varken till eller från, men om alla länder skulle resonera så så skulle endast USA bli kvar och då är det inte längre någon FN-insats.

Att politikerna nu börjar grymta om att dra tillbaka trupperna på grund av att det är farligt är därför helt ologiskt. Vore det inte farligt hade vi aldrig behövt skicka soldater i första hand!

I morgon ska ÖB till Försvarsdepartementet och informera om Afghanistan. Från början var detta möte mest ett svar på kritiken att Försvarsmakten är dålig på att informera, men nu kommer det snarast att handla om den senaste tidens händelseutveckling samt vad som ska beslutas den 4 november.

En fråga som sannolikt kommer upp är om de svenska militära rådgivarna som utbildar afghanska säkerhetsförband kommer att följa med de förbanden till andra, mer våldsamma regioner i Afghanistan.

När riksdagen förra hösten fattade beslut om den svenska styrkan noterade försvars- och utrikesutskotten att förbanden med svenska rådgivare förutsätts verka i det norra operationsområdet, men att "förbanden ska vid behov även kunna verka i andra regioner".

Rådberg kommer av ÖB att begära besked om vad som är på gång när det gäller de militära rådgivarna, den så kallade OMLT-gruppen (Operational Mentor and Liason Team).


Jag hoppas att svenska politiker i stället för att tjafsa baserat på politiska aspekter inser att vi har gett oss in i något som är mycket svårt att dra sig ur med hedern i behåll. Det är med andra ord dags att ensas bakom en gemensam strategi för insatsen i Afghanistan och ta konsekvenserna av tidigare beslut. Att vi är i Afghanistan beslutades redan under (s) tid vid makten 2002.

Att minska antalet svenska soldater är inte bara farligt utan innebär i praktiken att de kvarvarande inte kommer att kunna göra sitt jobb. Reträttlinjen innebär både risk för ökade förluster och är garanti för misslyckade. Det är ett svek mot de soldater som tjänstgör och har tjänstgjort i Afghanistan, men också mot de afghanska folket. I ett vidare perspektiv skulle Sverige slå in på en väg som leder till att den globala freden och säkerheten hotas. För det just detta – som också S-kongressen slog fast – som står på spel i Afghanistan.

Problemet för (s) är de tidigare ingådda överenskommelserna med (v) och (mp).

Hans Linde (V), utrikespolitisk talesperson, säger att ett start- och slutdatum för tillbakadragandet är "grundstommen" i de rödgrönas politik. Han ser därför små möjligheter att göra upp med de borgerliga.

Talibanerna hänger givetvis med i vad svensk press skriver om dessa händelser. Att reagera på ett överfall med att börja prata om att ta hem trupperna ökar faran för våra soldater, då talibanerna ser att deras strategi är den rätta och på väg att lyckas. Dessutom så visar det allt för tydligt att Sverige inte har den uthållighet som krävs för liknande insatser. Ska vi då i framtiden verkligen ge oss in i nya? Med andra ord, lämnar vi Afghanistan kan vi lika gärna stoppa omställningen av Försvarsmakten till ett insatsförsvar designat för operationer liknande den i Afghanistan.

Det som är viktigt just nu är inte att överväga att dra tillbaka de militära styrkorna, utan att komplettera med politisk påtryckning på den afghanska regimen och kanske framför allt grannlandet Pakistan. Soldater kan vinna taktiska militära segrar, men kan aldrig slå ut talibanerna och nå det strategiska målet med ett stabilt Afghanistan. Vår enda chans till ett "lyckligt slut" är att få stopp på stödet från Pakistan samt få till en mindre korrupt regim i Kabul. Detta och inget annat är vad som bör diskuteras fram tills riksdagsbeslutet den 4 november!

DN, SvD 1, SvD 2

Uppdaterad 10-10-19, 17:23
Behövs vi då i Afghanistan? Kan vi lämna landet och nöja oss med att skicka SIDA och liknande organisationer att genomföra humanitär hjälpverksmahet utan militärt skydd? Johanne Hildebrandt har en intressant artikel i Aftonbladet som handlar om den lilla byn Al-i-Zayi där det sensaste svenska dödsfallet inträffade.

Byborna delades i olika läger. Några var helt emot soldaternas närvaro, andra var rädda för att bli skjutna av misstag när de arbetade på fälten på nätterna. De som var trötta på bristen på säkerhet, och på att talibaner kom till deras hem och hämtade förnödenheter, ställde sig på svenskarnas sida.
...
Barum, en man i 70-årsåldern, hade stora förhoppningar.

– Vi hoppades på att få brunnar, el, en doktor, skolor och en bro över floden, säger han när vi sitter på handvävda mattor vid en damm bredvid hans hus.
...
Ironiskt nog finns det gott om biståndspengar i Afghanistan. Problemet är att hjälporganisationerna inte vill skicka folk till de områden som anses farliga.

– Vi hade gärna stött projekt i Al-i-Zayi, jag har letat efter dem, men biståndsorganisationer vill inte åka dit, säger Elisabeth Hårleman, utvecklingsrådgivare på Sida.


SIDA gör nu en satsning på småföretagande i Afghanistan. Mycket bra, då det hjälper afghanerna att stå på egna fötter och undvika att bli beroende av utländskt bistånd. Utan säkerhet kommer dock inte dessa insatser att ge resultat.

Afghanistan är ett av de länder som får mest biståndspengar från Sverige. Biståndsrådet Sofia Orrebrink är stationerad i Kabul. Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats den senaste tiden, säger hon.

– Det man ska komma ihåg är att det är krig, men bistånd når faktiskt ut och det ska man komma ihåg, men det kan se olika ut. Jag bor i Kabul och där kan jag se att säkerheten har försämrats, men jag kan ha ett normalt liv. Även i vissa områden i norra provinserna har säkerheten försämrats, säger Sofia Orrebrink.


Ett av ISAF:s stora problem är att få afghanerna att acceptera den valda regeringen. Den utbredda korruptionen gör att allt för många faktiskt föredrar talibanerna framför sina egna folkvalda!

Idag har ÖB redogjort för läget i Afghanistan inför försvars- och utrikesutskottet.

Om Sverige skulle börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan redan nästa år så skulle det få direkta konsekvenser för hur Sverige ska lösa sina uppgifter där, ansåg Sverker Göranson.

ÖB gav en noggrann beskrivning av det säkerhetspolitiska och militära läget i Afghanistan.

– Jag har gett uttryck för samma ambition som Kabul-konferensen att de afghanska styrkorna ska börja ta över från 2014. Jag har också beskrivit kvaliteten i de styrkorna för utskottet och utvecklingen av den går saktare än vad vi hoppats på, sade Sverker Göranson.

Han förklarade också att den svenska styrkan fortsätter att mycket bestämt lösa de uppgifter man har.

– De är pressade men gör det på ett mycket bra sätt.


Det lutar år en politisk kompromiss. Samtidigt minskar stödet för insatsen hos den svenska befolkningen. Jag hoppas dock att det inte blir neddragningar på den nuvarande styrkan då man skickar ner helikoptrar och UAV nästa år. Det skulle annars innebära att effekten på det svenska förbandet försvinner eftersom det som i första hand riskeras att tas bort är t.ex. utbildningsstödet till afghanska armén. Övriga delar krävs för att driva förbandet.

Läs även Morgonsurs och Wisemans inlägg.

Uppdaterad 10-10-20, 20:27
De två skadade soldaterna har nu också kommit hem till Sverige.

Det var på måndagen som de två soldaterna splitterskadades under en strid som uppstod när de patrullerade. De sårades bägge allvarligt i vänster ben, en av dem blev mycket svårt skadad. De har båda opererats på det tyska fältsjukhuset i Camp Marmal i Afghanistan, och nu får de fortsatt vård på Uppsala Akademiska Sjukhus.

Att dom har kunnat transporteras hem så pass snabbt är bra, då det tyder på att deras tillstånd är stabilt. Hemma i Sverige kan dom få det stöd dom behöver av släkt och vänner.

Svenska trupper har på nytt varit inblandade i strider. Denna gång var det OMLT-instruktörer som följer med de förband som dom agerar mentor åt.

På tisdagen fick den grupp Christian Bremer mentorerar i uppdrag att spana norrut med speciell inriktning mot en höjd. Området är alltför otillgängligt för att använda fordon, så patrullen – sammanlagt närmare 20 personer varav sex svenskar – tog sig fram till fots.

– Vi vet att det finns många motståndare i området, berättar Christian Bremer. Ett sådant här uppdrag betyder som regel att vi hamnar i strid.

Patrullen hade tagit sig fram nästan tre kilometer och klättrat 300 meter uppåt när de hade målet – höjden – i sikte. Men den var intagen. På den fanns motståndare som öppnade eld mot svenskarna och afghanska armén.

– Vi bestämde oss snabbt för att försöka göra en kringgående rörelse och ta höjden, berättar kapten Bremer.

Men under det försöket visade det sig att ytterligare motståndare fanns grupperade på andra höjder. Dessa besköt patrullen, som besvarade elden.

Flygunderstöd kallades in, men anföll inte i det läget.

Striden varade i tre timmar. Svenskarna och afghanska armén lyckades inte ta höjden. När mörkret började falla beslutade de sig för att dra sig tillbaka och beställde skydd av attackflyg för att inte bli överfallna på vägen hemåt.


I Sverige är det många som tror att ISAF är de enda stridande enheterna, men faktum är att afghanska armén numera utför och även planerar mycket av insatserna. De som tar mest stryk är den afghanska polisen. Detta beroende på betytdligt sämre utbildning och utrustning.

Försvarsmakten har efter kritiken från Riksdagen börjat bli mycket alert på att gå ut med information på sin hemsida. Mycket bra, då både politiker och svenska befolkningen har rätt att veta vad som händer i Afghanistan. Riksdagsbeslutet den 4 november kommer därför att kunna bli mer baserat på fakta än bara rent tyckande. Visst finns det en risk att politikerna tycker att vi kan dra hem våra trupper för att det är för fraligt, eller att dom tror att ISAF inte kommer att lyckas. Men det hade varit ännu värre om dom trott att säkerhetsläget är så pass lugnt att vi kan dra hem våra soldater och fokusera enbart på humanitär hjälp.

DN 1, DN 2, SvD

Uppdaterad 10-10-21, 20:01
Mer fakta börjar komma fram om de senaste attackerna. Tydligen hade de som anföll även denna gång maskerat sig till poliser.

De båda soldaterna ingick i en patrull i provinsen Samangan med 17 svenskar, 12 finländare och 2 lokalanställda tolkar. De färdades i sju bepansrade så kallade Galten-fordon och en Geländewagen. I kolonnen ingick också afghansk polis och militär.

När fordonen i täten angreps så befann sig de två svenskarna i sin Galt längre bak. För att få överblick i stridslarmet så lämnade de fordonet och intog en kulle. Framför sig såg de då två personer i någon slags uniformer.

– De personerna uppträdde på ett sådant sätt att soldaterna trodde att de var poliser, säger en person med insyn i den svensk-finländska operationen till SvD.


Konsekvenserna av detta blir givetvis att tilltron till den afghanska polisen får sig ytterligare en törn. Risken finns dessutom att svenska soldater höjer sin beredskap att använda vapen och då är vi mycket nära en situation där en afghansk polis av misstag kan bli skjuten om han på grund av språk och kulturella olikheter beter sig på ett misstänkt sätt. Detta är något som legat bakom många av de tragiska händelser i både Irak och Afghanistan där civila skadats/dödats.