söndag 17 oktober 2010

I ett ljusrosa skimmer

Allt för ofta kommer argumentet upp i debatten om Afghanistan att Sverige inte ska deltaga i operationer ledda av NATO, utan enbart i de operationer som leds av FN. I de flesta av dessa fall så är meningen med argumentet att FN-insatser är fokuserade på civil hjälpverksamhet snarare än att driva krig som i t.ex. Afghanistan. Tyvärr så är detta ett vanligt missförstånd. Allt för många lever kvar i en gammal världsbild där FN:s soldater har en blå basker och övervakar en fredlig avveckling av en konflikt.

Cynisk har i ett tidigare inlägg försökt förklara likheterna mellan dessa typer av insatser och jag tänkte i detta inlägg fortsätta hans argumentation. Jag kommer även att citera Bo Hugemarks artikel "Blå basker eller stålhjälm?" som finns i boken "Fredssoldater" utgiven av Armémuseum, ISBN 91-8478-41-9.

Sverige deltar enligt svensk lag enbart i insatser som är godkända av FN eller OSSE.

Regeringen får på begäran av Förenta nationerna eller enligt beslut som fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands.

Riksdagen kan givetvis utvidga detta till andra typer av operationer ledda av t.ex. EU. Det innebär i praktiken att en EU-ledd insats med t.ex. en Battlegroup kommer att ta längre tid att besluta om än en FN-ledd.

Intressant är att man enbart skrivit "fredsbevarande". Internationellt delas denna typ av insatser upp i kategorierna PK - Peace Keeping och PE - Peace Enforcing. Samlingsnamnet brukar vara PSO - Peace Support Operations, vilket också är det namn som används på den engelska webplatsen för svenska Regeringen. Får vi då enligt svensk lag enbart deltaga i PK operationer? Bevisligen så deltar vi redan i PE som t.ex. insatsen i Afghanistan. Jag överlåter den frågan till de som skrivit lagen...

Vilka typer av insatser är det då som FN ger mandat för?

- Fredsbevarande enligt kapitel VI i FN stadgan. Man brukar i dessa sammanhang ofta prata om kapitel 6,5 insatser, då de rent fredsbevarande insatserna egentligen utförs av våra militära observatörer. FN-stadgans kapitel 6 nämner inget om militära insatser. För att en fredsbevarande insats skall kunna komma till stånd så krävs det att det finns ett fredsavtal, eller åtminstone ett eld upphör. Det krävs samtycke från de inblandade parterna, opartiskhet och vapenmakt får endast användas i självförsvar.

- Fredsframtvingande enligt kapitel VII i FN stadgan. Här är det upp till säkerhetsrådets resolution att sätta målet och vilka medel som får användas. Givetvis så beror det också på vilka resurser som FN-medlemsländer ställer upp med. Detta kan innebära mycket hårda strider som t.ex. under Koreakriget som var en FN-insats, eller Kongokriget som även den var en FN-insats. Skiljer sig verkligen insatserna med svenska J29 Tunnan i Kongo från en eventuell insats med Gripen i Afghanistan? Det enda skulle möjligtvis vara att det finns mer kameror närvarande i Afghanistan som kan dokumentera om något går fel...

Se mitt förra inlägg om Afghanistan för exempel på hur dessa mandat kan se ut.

Hur dessa operationer i praktiken utförs varierar kraftigt. FN mandatet ger den vida ramen för en operation. Sedan är det upp till den som leder operationen att ge ut ett regelverk för hur den ska bedrivas i form av en operationsplan med tillhörande direktiv, mål och regelverk för insatser, det s.k. ROE - Rules of Engagement. Utöver ROE så har alla truppbidragande länder två sätt att behålla kontrollen över vad som händer. Detta i form av nationella caveats, det vill säga begränsningar (t.ex. att inte skjuta på fienden innan man blir beskjuten) samt vilken typ av ledning av trupperna man ger till den som leder insatsen. Det kan vara OPCOM - Operational Command, OPCON - Operational Control, TACOM - Tactical Command eller TACON - Tactical Control. Vanligtvis så ger ett land inte Operational Command till den lokala chefen. Detta skulle annars medge att trupperna skulle kunna flyttas från en ända av insatsen till en annan.

FN har i många fall haft svårigheter med sina insatser då mandaten varit för lågt satta. Rwanda och Srebrenica är tydliga exempel på detta, då FN-trupp mer eller mindre stått och tittat på. Att reglerna dock kan tolkas olika visar om inte annat den svenska insatsen i Bosnien 1993 då vi tillät våra soldater att använda mer offensiva metoder än de flesta andra länder i samma operation.

Dagens insatser har blivit betydligt mer komplexa än tidigare. Begreppet "three block war" indikerar att det inom ett mycket litet område samtidigt kan pågå fullt krig, fredsbevarande insatser och humanitär hjälp. Hur håller vi sär på dessa insatser? Hur skiljer vi på personalen som är inblandade i de olika insatserna? Framför allt de humanitära hjälporganisationerna är livrädda för att blandas ihop med militära förband och därmed hamna i skottlinjen. Men lever dom inte i en gammal värld när allt var lätt? Till och med SAK har på senare tid erkänt att det behövs en militär närvaro i Afghanistan för att kunna genomföra humanitära operationer. Carl Bildt beskriver på ett bra sätt att FN stödjer politiskt den militära insatsen i Afghanistan, men även att den militära insatsen faktiskt stödjer FN:s hjälparbete.

Och det är ju därför som FN:s säkerhetsråd enhälligt vädjar till FN:s medlemsländer att medverka i denna fredsinsats.

Ofta kommer det bort i vår svenska debatt.

Det handlar också om solidariteten med FN.


Hans Blix ställer sig frågan vem som ska ställa upp för FN? Han är också en smula tveksam till motiven för länder att ställa upp med personal för insatser.

En andra tvekan gäller om försvar av mänskliga rättigheter i fjärran länder kan ge en tillräcklig motivation för regeringar att sända soldater att riskera död och invaliditet och för soldaterna att låta sig rekryteras? I FN-stadgan, som antogs 1945, gavs säkerhetsrådet inget specifikt mandat att ingripa med våld för att försvara mänskliga rättigheter, utan bara för att återställa internationell fred och säkerhet då den hotats eller brutits.

I en utvidgning av rådets mandat för några år sedan förklaras dock att rådet i extrema fall av brott mot mänskliga rättigheter – till exempel folkmord – ska kunna bemyndiga ett väpnat ingripande. Något sådant beslut har dock hittills aldrig fattats – vare sig beträffande Afghanistan eller Darfur i Sudan.


Det han pratar om är ICISS-komissionen som 2001 lade fram en rapport kallad "The responsibility to protect". Rapporten ledde fram till att FN under 2005 års World Summit antog följande skrivning:

138. Each individual State has the responsibility to protect its populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. This responsibility entails the prevention of such crimes, including their incitement,
through appropriate and necessary means. We accept that responsibility and will act in accordance with it. The international community should, as appropriate,
encourage and help States to exercise this responsibility and support the United Nations in establishing an early warning capability.

139. The international community, through the United Nations, also has the responsibility to use appropriate diplomatic, humanitarian and other peaceful means, in accordance with Chapters VI and VIII of the Charter, to help to protect
populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. In this context, we are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter, including Chapter VII, on a case-by-case basis and in cooperation with relevant regional organizations as appropriate, should peaceful means be inadequate and national authorities are manifestly failing to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. We stress the need for the General Assembly to continue consideration of the responsibility to protect populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and its implications, bearing in mind the principles of the Charter and international law. We also intend to commit ourselves, as necessary and appropriate, to helping States build capacity to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and to assisting those which are under stress before crises and conflicts break out.


Detta regelverk gavs sedan ut i enlighet med resolution 1674. Givetvis finns det stora frågetecken kring detta och då framför allt kring frågan om staternas suveränitet. Men viljan finns trots allt från omvärlden att tvinga fram en bättre tillvaro för människor även om det paradoxalt nog ibland kan innebära krig och lidande!

Hur kommer det sig att trenden på de internationella insatserna går mot mer och mer ren strid? Bo Hugemark har ett svar.

"Att de fredsbevarande operationerna uppkom i modern tid under det kalla kriget hängde samman med att stormakterna, och ytterst supermakterna, hade möjlighet att påverka sina "skyddslingar" och åstakomma stillestånd som behövde övervakas. Det låg också i stormakternas intresse inför risken att lokala konflikter annars skulle spridas och eskalera. Fredsframtvingande operationer förhindrades av samma stormaktsbalans. Ingen stormakt kunde låta de andra i FN:s namn avgörande förändra balansen."

Befinner vi oss i ett stiltje just nu? Det finns enbart en supermakt kvar, USA. Men vad händer när Ryssland återhämtat sig och vad händer när Kina och Indiens intressen börjar kollidera med USA:s? Afrika är en kontinent där det kan bli svårt för FN att driva igenom operationer mot dessa länders vilja. Med tanke på att svenska ungdomar rekryteras till Al Shabaab i Somalia så kommer dessa länder snart påverka omvärlden på samma sätt som Al Qaida och Afghanistan.

"Utvecklingen efter det kalla kriget har emellertid gradvis lett fram till en ny syn på folkrätten. I FN-stadgan är staternas suveränitet okränkbar. Anblicken av befolkningens lidande i sönderfallande stater har flyttat folkrättens fokus mot människors rättigheter i stället för staters."

Det här är en intrssant aspekt inför framtiden. Från framför allt (v) håll så hörs det upprörda röster som säger att USA ockuperar staten Afghanistan. Med andra ord så håller (v) kvar vid det gamla tankesättet att staten är viktigare än medborgarna...

Varför leds vi då av NATO i Kosovo och i Afghanistan? Svaret är enkelt, FN har inga egna militära resurser utan måste ansöka om detta från medlemsländerna. För mindre insatser så är det oftast inga problem, men i komplexa fredsframtvingande insatser så krävs ledning och gemensamma resurser som t.ex. lufttankning och transporter. De enda som klarar av detta är USA, NATO och till viss del EU/AU. EU nyttjar dock oftast NATO resurser. För mindre inatser kan en enskild nation vara s.k. "Lead Nation".

En FN operation har dessutom en komplex ledningsstruktur med en SRSG - Special Representative of the Secretary General som "leder" insatsen. Frågor som t.ex. ROE måste då ta en lång och tidskrävande väg upp till FN för beslut. Resultatet kan under tiden man väntar bli ett nytt Rwanda eller Srebrenica. I Afghanistan finns en SRSG för den FN-ledda UNAMA operationen. Not: Kai Eide har tagit avsked efter konflikt med FN..

Vissa påstår att Dag Hammarskjöld ligger bakom uttrycket "Fredsbevarande insatser är inte ett jobb för soldater, men enbart soldater kan genomföra det". Om det är sant eller inte kvittar, men faktum är att för att i dagens läge möjliggöra många typer av humanitära hjälpinsatser krävs säkerhet. Annars är det risk att de humanitära insatserna tas som "gisslan" av de grupper som bedriver kriget och som då kan fortsätta sin krigföring mer eller mindre med hjälp av de humanitära insatserna. Bidrag som ges utan kontroll går till korrumperade tjänstemän och i värsta fall till anskaffning av mer vapen som föder konflikterna. Svenska Afghanistan Kommittén har gjort ett hedervärt humanitärt arbete i Afghanistan, men talibanerna fanns trots detta hela tiden kvar vid makten. Militärt ingripande innebär att befolkningen lider och låter man bli så lider befolkningen kanske ännu mer? "Damned if you do, damned if you don't" med andra ord

Slutligen, genomförs då FN-ledda operationer med mindre våld än NATO-ledda? Det är samma typ av soldater som deltar i alla insatser. Är dom bättre för att dom bär blå basker? FN-styrkor har kritiserats för våldtäkter och umgänge med prostituerade i Afrika. Vad är det som vi ser på bilden ovan? Jo, det är en Mi-24 Hind attackhelikopter som används i de FN-ledda operationerna i Kongo. I detta krig har det i år dött mer människor än i Afghanistan och Irak tillsammans. Fokus från pressen har dock kanske inte varit lika högt. Mi-24 hyrs även ut av lokala säkerhetsfirmor i Sierra Leone.

A United Nations convention bans the use of mercenaries, yet this crew has come to the rescue of embattled U.N. peacekeepers here on a number of occasions. The 13,000 troops of UNAMSIL (United Nations Mission in Sierra Leone) discovering that there is no peace to keep, have abandoned any pretence of neutrality and now openly side with the Government forces. UNAMSIL's credibility suffered a huge blow last May, when the RUF took 500 peacekeepers hostage, and were reportedly massing on the outskirts of Freetown. With the UN mission in chaos, Britain landed paratroopers to defend the city for nearly two months, until the shaken peacekeepers could call in reinforcements.

The UN mission now costs $500 million U.S. a year. Ellis says he could end the conflict for a tenth the cost.

"If the United Nations was prepared to do it, I believe private military organisations would be the way to go," he says.

"Say 500 men as a good force; buying a couple of helicopters, plus ammunition; so you are looking at maybe $50 million a year to sort out this war."

But the U.N. is unlikely to privatise its peacekeeping.


Att dela ut hjälpsändningar i Afrika anses som så farligt att dom skyddas av tungt beväpnade attackhelikoptrar. Inga större skillnader mellan den FN-ledda operationen i Kongo och den NATO-ledda operationen i Afghanistan med andra ord. Om t.ex. SIDA eller Röda Korset skulle agera i en liknande konflikt utan skydd så gäller det att ha en stark tro på att det röda korset fortfarande skyddar. De i Sverige som fortfarande lever i en värld där FN-baskern inte någonsin behövde vara skottsäker är i kraftigt behov av att t.ex. besöka FN-insatsen i Afghanistan!

Läs även min bloggkollega Morgonsurs inlägg om soldater, bistånd och fredsmäklande. Del 1, del 2 och del 3.

7 kommentarer:

  1. Ojojoj, jag tror att den gode ingenjörn har lite att göra så här på söndagskvällen. Det blir inte lätt att kommentera men jag gör ett försök

    i) FN har i stadgarna möjlighet att leda militära operationer "på riktigt" med en fast anställd stab men än så länge har inte medlemsstaterna bidragit med dessa resurser. För en specific insats så behöver det inte betyda att de militära insatserna fördröjs. Tittar vi på det sorgliga exemplet Srebrenica så hade Generalsekreterarens sändebud också ansvaret för de civila insatserna. Att man var senfärdig med eldtillstånd m.m. berodde på omsorgen av de civila anställda. Erfarenheten var att när man beviljat soldaterna möjlighet att agera så gick det ut över dom civila med kidnappningar och andra represalier. Att delegera ledningen för militära operationer behöver inte betyda att riskerna för de civila minskar, snarare leder det till att FN.s ledning reagerar på vad den militära insatsen gör. Det är det här som är så betydelsefullt i de moderna/multifunktionella fredsstödjande operationerna och som renderat kritik mot ISAF. Nämligen att staterna spenderar oproporionerligt stora summor på den militära insatsen.

    ii) Staternas suveränitet är fortfarande en grundbult i de internationella relationerna. Annars skulle inte FN, EU, m.fl. organisationer kunna finnas. Det skulle dessutom kännas rätt så märkligt att en mellanstatlig organisation som FN skulle kunna förklara att en statsbildning är illegitim p.g.a. något som är populärt för dagen. I förlängningen resulterar det moderna synsättet i att strukturer som FN, EU, m.fl blivit förlegade och att mulitilaterala "koalitioner av villiga" träder in i stället.
    Jag medger att det är moraliskt problematiskt men vi kan å andra sidan inte hävda någon annan legitimmitet för militära insatser än vårt godtycke om vi kastar statssuveräniteten överbord.

    iii) Att starta krig för att värna människan är vanskligt. Vi måste gå tillbaka till Thomas av Aquino och Hugo Grotius för att finna någon vägledning. Tittar vi på moderna författare hittar vi Michael Walzer och Micchael Ignatieff som undersöker krig och dess natur. Jag finner att hitills har vi sällan sett ett krig som kan betecknas som rättfärdigt, vi dras med gränsdragningsproblem och värderingar.

    Min ståndpunkt har landat i att staten värnar om de egna medborgarna, en stärkt Artikel 51 i FN stadgan. Ofta är också de stater som kan beröras av resolution 1674 också ett hot mot internationell fred och säkerhet genom spridningseffekter av interna konflikter/förtryck. Det finns alltså en möjlighet att agera altruistiskt inom ramen för det traditionella synsättet men det är inget som jag primärt vill se. Att hävda att USA ockuperar Afghanistan i en traditionell illegitim mening är däremot inget annat än kvalificierat snömos och finner inget stöd i den traditionella internationella rätten.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  2. Det intressanta just nu är de icke-statliga aktörerna som tex Al Qaida. Det finns ett antal krigshärdar runt omkring i världen där män har en kombination av en icke-fungerande stat och en internationell terrororganisation. Somalia är en. Sedan finns det områden med en erkänd stat, som inte har kontroll. Jemen är ett sådant exempel. Ska FN eller tex USA hjälpa till i dessa situationer? Ett nytt Panama eller Haiti?

    SvaraRadera
  3. CI skrev: "Får vi då enligt svensk lag enbart deltaga i PK operationer? Bevisligen så deltar vi redan i PE som t.ex. insatsen i Afghanistan. Jag överlåter den frågan till de som skrivit lagen..."

    Man kan kolla i (den snart upphävda) lagen om utlandsstyrkan inom försvarsmakten (1999:568), där det i 1§ 3st står följande:

    "I utlandsstyrkan får endast sådan militär och civil personal tjänstgöra som behövs för internationell verksamhet utomlands i syfte att

    1. avvärja risk för en väpnad konflikt,
    2. hejda en pågående väpnad konflikt,
    3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd, eller
    4. skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med en väpnad konflikt.

    Även i propositionen till (snart upphävda) Lagen om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands berörs frågan om vad som egentligen avses i ett något längre resonemang:

    "Fredsfrämjande verksamhet är inte något entydigt begrepp. De fredsfrämjande insatserna bygger i regel på beslut av Förenta nationerna, men någon enhetlig definition av sådana insatser finns inte i FN-stadgan.

    I stället har en avgränsning av vad som anses höra till fredsfrämjande verksamhet vuxit fram efterhand. I Sverige har begreppet fått inkludera konfliktförebyggande, fredsskapande, fredsbevarande, fredsframtvingande och fredsbyggande insatser. Avväpning och avrustning har också ansetts kunna ingå som en fredsfrämjande åtgärd. Fredsbevarande insatser i traditionell bemärkelse avser insatser som görs efter ett freds- eller eldupphöravtal. Insatserna baseras på parternas medgivande samt på en opartisk inställning till konflikten. Våldsanvändning kan förekomma inom ramen för självförsvar. Det använda våldet skall då vara ett direkt svar på en motsvarande åtgärd från någon av parterna, våldet skall stå i proportion till vad angriparen använt och våldet skall inte förorsaka onödig skada eller onödigt lidande. Fredsframtvingande insatser utförs för att med militärt våld, eller hot om militärt våld, upprätthålla eller återställa fred i ett område. Denna typ av insatser kan alltså innebära våldsanvändning utöver vad som kan anses vara självförsvar. Både våldsanvändningen och själva insatsen i sig kan ske utan medgivande från parterna i konflikten."

    Man går sedan vidare med att anföra att utlandsstyrkan ska vara ett verktyg för hela spektrat av PSO, inte bara "traditionell" fredsövervakning.

    Så var det utrett.

    SvaraRadera
  4. J K Nilsson: Varför inte betrakta Säkerhetsrådet som överstatligt i stället för som ett mellanstatligt organ?

    Vidare är det faktiskt av vikt att alternativet med OSSE som mandatgivare tillkom eftersom FN-systemet med säkerhetsrådet sällan kunnat agera. Av politiska skäl har ju de permanenta medlemmarna alltför ofta stoppat all aktivitet.

    Slutligen - vad gäller kritik mot militära engagemang - måste var och en ha klart för sig att en icke obetydlig andel av Sveriges proffstyckare faktiskt är desorienterade i tid och rum på riktigt sedan Berlinmuren föll och Sverige gick med i EU. För den som faktiskt trott på en Socialdemokratisk omvärldsbeskrivning har ju mattan ryckts bort under fötterna på vederbörande.

    Tobias Wallin

    SvaraRadera
  5. @J K Nilsson
    Jag har faktiskt aldrig förstått argumentet att det skulle vara ett problem att den militära delen av insatsen är dyrare än den civila.

    Det finns ett antal militära uppgifter som kräver vissa resurser. Det finns ett antal civila uppgifter som kräver vissa resurser.

    Kan någon förklara för mig varför förhållandet mellan utgiftsposterna har ens akademiskt intresse. Vad skulle det mäta? Det relevanta måste väl ändå vara ifall det finns tillräckliga resurser för att lösa uppgifterna.

    SvaraRadera
  6. En intressant aspekt av statens betydese för internationell rätt är Geneve- och Haag-konventionerna. Dom är fokuserade på mellan-statliga konflikter, vilket t.ex. insatsen i Afghanistan knappast kan räknas till.

    Med andra ord så gäller i praktiken inte dessa avtal och kan skydda svenska soldater.

    Dock så löses detta genom att FN i beslutet om insats styr upp att andemeningen med konventionerna ska följas.

    Därför så är det extra kritiskt när denna andemening bryts från ISAF sida då t.ex. amerikanska soldater dödar civila.

    http://www.dn.se/nyheter/varlden/amerikanska-soldater-dodade-civila-for-nojes-skull-1.1167603

    I slutändan kan detta mycket väl tas som rättfärdigande av talibanerna att döda tillfångatagna ISAF-soldater.

    Ska vi dessutom ha den moraliska rätten till att ingripa i konflikter som den i Afghanistan så måste vi följa regelverken till punkt och pricka.

    SvaraRadera
  7. CI skrev: "Får vi då enligt svensk lag enbart deltaga i PK operationer? Bevisligen så deltar vi redan i PE som t.ex. insatsen i Afghanistan. Jag överlåter den frågan till de som skrivit lagen..."

    Nä, det räcker nog att gå till lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, 1 § 3st:

    "I utlandsstyrkan får endast sådan militär och civil personal tjänstgöra som behövs för internationell verksamhet utomlands i syfte att
    1. avvärja risk för en väpnad konflikt,
    2. hejda en pågående väpnad konflikt,
    3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd, eller
    4. skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med en väpnad konflikt."

    Lagen talar alltså om hela spektrat av fredsfrämjande insatser (PSO).

    I förarbetena till lagen (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands finns ett något mer utförligt resonemang:

    "Fredsfrämjande verksamhet är inte något entydigt begrepp. De fredsfrämjande insatserna bygger i regel på beslut av Förenta nationerna, men någon enhetlig definition av sådana insatser finns inte i FN-stadgan. I stället har en avgränsning av vad som anses höra till fredsfrämjande verksamhet vuxit fram efterhand. I Sverige har begreppet fått inkludera konfliktförebyggande, fredsskapande, fredsbevarande, fredsframtvingande och fredsbyggande insatser. Avväpning och avrustning har också ansetts kunna ingå som en fredsfrämjande åtgärd. Fredsbevarande insatser i traditionell bemärkelse avser insatser som görs efter ett freds- eller eldupphöravtal. Insatserna baseras på parternas medgivande samt på en opartisk inställning till konflikten. Våldsanvändning kan förekomma inom ramen för självförsvar. Det använda våldet skall då vara ett direkt svar på en motsvarande åtgärd från någon av parterna,
    våldet skall stå i proportion till vad angriparen använt och våldet
    skall inte förorsaka onödig skada eller onödigt lidande. Fredsframtvingande
    insatser utförs för att med militärt våld, eller hot om militärt våld, upprätthålla eller återställa fred i ett område. Denna typ av insatser kan alltså innebära våldsanvändning utöver vad som kan anses vara självförsvar. Både våldsanvändningen och själva insatsen i sig kan ske utan medgivande från parterna i konflikten."

    SvaraRadera