Vassare, men smalare? (uppdaterad)

Insatsen i Libyen drar ut på tiden. Även om rebellerna nu närmar sig Tripoli så är insatsen långt ifrån över. Nu börjar det snart bli dags för politikerna att fundera på förlängning eller inte. Men klarar Försvarsmakten av en förlängning eller inte? Vilka konsekvenser kan det få? I pressen har det funnits rapporter om att det finns för få fototolkar, men frågan är om inte det förr eller senare börjar bli brister även i andra personalkategorier?

FL01 leddes av F17. Där kunde Försvarsmakten skicka iväg ett förband som redan satt i beredskap för internationella insatser. Man kunde ur EAW Expeditionary Air Wing, som var en del av NBG11, plocka ut Gripendivisionen med tillhörande underhållsenhet samt tillsätta en ledningsenhet och därmed så var förbandet uppfyllt.

FL02 leds av F21. Där kunde Försvarsmakten falla tillbaka på att det funnits ett förband på flottiljen i beredskap fram tills årsskiftet 2010/11. En hel del av personalen var med andra ord ganska så intrimmade som förband. Men ändå så krävdes det tilläggsträning. Försvarsmakten fick bl.a. plocka hem sin Tp-84 från Italien för att ge piloterna chans till den lufttankningsutbildning som krävs för att kunna deltaga i de långa uppdragen över Libyen.

Om det nu blir ett FL03 så är det med stor sannolikhet F17 som återigen får ta hand om att leda insatsen. Frågan är vilka som får åka? Är det samma personal som var med på FL01? De har varit hemma i Sverige i tre månader. Nu kommer de med andra ord återigen få förbereda sig för insats och vara borta från familjen i en ny period. Frågan är om frivilligheten räcker till nu eller om Försvarsmakten för börja ta till tvångsmöjligheterna med det nya anställningsavtalet?

Hos Wiseman läste jag en kommentar till ett inlägg som sade "Armébröder säger: Välkommen till vår verklighet". Kanske är det så och kanske är det också så det ska vara?

Därmed så är Flygvapnet inne i en cykel av insats, ledighet, förberedelse för insats, insats... När ges det i denna cykel tid för utbildning av nya förband samt träning av de nationella förmågorna? Vid insats så blir Flygvapnet duktigare på att vara på insatser, men det är en hel del av de "gamla" kunskaperna som faller i träda. Detta är kanske inte så farligt om det bara är de internationella insatserna som Flygvapnet skall kunna klara av.

USAF erfarenheter
1999 gav RAND ut en rapport som fortfarande är värd att läsa. Den heter "Blunting the Talons - The Impact of Peace Operations Deployments on USAF Fighter Crew Combat Skills" och är en analys av hur USAF insatser under framför allt NFZ - No Fly Zone operationerna över Irak mellan 1991 - 2003 påverkat skickligheten på piloter. Man jämför detta med de kunskaper piloter hade under Kalla Kriget och som byggde på erfarenheter från bl.a. Korea och Vietnam. Det var dessa erfarenheter som låg bakom de lyckade anfallen under första Gulfkriget 1991.

På kort sikt så förlorar piloterna kunskaper i rena tekniska handhavanden som att fälla bomber eller skjuta robotar. Anledningen är helt enkelt att man inte tränar på detta under skarpa insatser i de fall man inte utför dessa uppgifter som t.ex. i fallet FL01/02 då fokus ligger på spaning. Det blir inte tid över för normal träning som man genomför på hemmaförband. Dessa förlorade tekniska kunskaper är dock ganska lätta att hämta igen. Ca en månads träning innebär att piloterna är åter i samma skicklighetsnivå som före insatsen.

På lång sikt är det dock värre. De långa missionerna och de slitningar det innebär med bl.a. familjelivet leder till att duktig personal slutar i förtid, vilket innebär en förlust av de som ska utbilda nästa generation piloter. Den taktiska skickligheten för rotechefer, gruppchefer och förbandschefer minskar (förutom i just det uppträdande som används under insatsen). Detta innebär att de blir sämre instruktörer för nästa generations piloter.

Bägge dessa aspekter innebär extra kostnader för Försvarsmakten som inte syns direkt i kostnaden för insatsen och som det är lätt att förbise.

Vad kan man göra för att motverka dessa effekter?

En fördel som vi har i Sverige jämfört med USA är att våra flygplan inte "tillhör" divisionen, utan Flygvapnet. Det innebär att vi sparar tid när vi roterar mellan insatsförbanden. I USA så förlorar förbanden viktig träningstid före och efter en insats på grund av att flygplanen byts ut. Skulle Sverige samarbeta med andra Gripenanvändare och göra en gemensam insats skulle vinsten kunna bli ännu tydligare, då vi skulle kunna dela på logistik, reservdelar m.m. och på så sätt få mindre påverkan på flygningen hemma i Sverige.

I USA så var tidigare tiden för insats 90 dagar. Den har nu sänkts till 45 dagar. Detta för att minska på verkan på familj m.m. vilket gör att man har lättare att bibehålla personal. Flygvapnet sköter detta på ett ganska så bra sätt och försöker i den mån att det finns personal tillgängligt rotera under insatstiden. För Armén är det värre, då insatserna oftast är 6 månader med två "leave"-perioder. Detta är en svår balansgång mellan att behandla personalen bra och att de skall vara fungerande under insatsen. Roterar man ofta så får man givetvis personal som behöver en smula träning innan de är fullt operativa i insatsområdet. Men för flygförband är detta inte lika kritiskt som för markförband, då delar av träning hemma ser i stort sett likadan ut som den verksamhet som utförs på insatsen.

En viktig möjlighet är att träna under insatsen. Detta kan vara svårt, då det kräver träningsområden i närheten till den bas man opererar från. För Sverige som icke-NATO medlem kan det vara ännu svårare, då vi saknar en hel del av de diplomatiska tillstånd som krävs. Men det är inte omöjlig. Dock så är det givetvis en extra kostnad då det kommer att krävas extra flygplan, extra teknisk personal och kosta extra flygtid för att få till denna lösning. Politiska dumheter á la Juholt har dock totalt förhindrat denna möjlighet, då det inte finns några extra flygplan tillgängliga förutom till själva insatsen. Då uppdragen (planering, utförande, analys av resultat) under en internationell insats är mycket långa så är det också svårt att planera in ett träningspass under en normal flygdag. Ska en pilot ha möjlighet till detta så krävs det med andra ord fler piloter i insatsförbandet så att de kan varva mellan insatsuppdrag och träning. I USA så fokuseras dessa träningstillfällen på att säkerställa att man uppfyller sitt behov av att träna kommande rote-, grupp- och förbandschefer. Om inte detta görs under en insats så kommer det att ackumuleras upp ett behov av denna typ av träning, annars kommer förbandet att förr eller senare inte ha några instruktörer alls. Enligt rapporten så bör varje pilot genomföra minst ett träningsuppdrag per vecka för att bibehålla sina kunskaper.

Träning kan också genomföras i simulatorer. Men då krävs det någon typ av transporterbar simulator, vilket också kommer att kosta pengar att ta fram. Tankarna på att anskaffa ett liknande system har funnits i många år, men ännu så har inget skett. I USA finns simulatorer som är placerade i en container för att snabbt kunna flyttas vart som helst i världen. Men även om man tar med simulatorer så innebär det bara att man minskar behovet av extra flygplan och tekniker. Det tillkommer fortfarande behov av extra piloter samt teknisk personal som kan hantera simulatorerna.

I RAND-rapporten så föreslår man en alternativ lösning kallad "cop-on-the-beat" där man sänker tempot på insatsen från den initiala massiva anfallet till mer slumpvisa insatser som gör att motståndaren inte vet när och var det kan finnas flyg i luften. Detta är givetvis ett ökat risktagande, men ger uthållighet på förbanden. Problemet är att veta när detta är möjligt. I Libyen så klarar rebellerna sig troligtvis inte utan stöd från NATO. Dessutom så är det svårt att synkronisera våra insatser med de mer slumpmässiga insatserna som görs på marken.

Någon kanske ställer sig frågan om man inte kan utföra en smula träning till och från insatsområdet. Detta är inte att rekommendera av flera anledningar. Flygplanen flyger med skarpa vapen, så det finns risk för misstag om man som pilot börjar göra något annat än själva uppdraget. I en skarp mission flyger man med vapenväljaren i läge "Live". I ett träningsuppdrag flyger man med den i läge "Safe". I USA är det förbjudet att genomföra simulerad träning med skarpa vapen hängda (man tar på sid 128 upp exemplet med en RF-4C som blev nedskjuten av F-14 som av misstag avfyrade en skarp robot under ett simulerat träningsuppdrag). Innan insats måste piloten koncentrera sig på sitt uppdrag och efter insatsen behöver han vila efter att ha suttit sex timmar fastspänd i sin katapultstol.

Enligt rapporten så hade USA vid tillfället den skrevs 10,4 aktiva och 7,62 reservflottiljer och dessa kunde säkerställa 2.14 flottiljer i insats, d.v.s. ett förhållande på 18.02/2.14 = 1:8. I Sverige har vi fyra insatsdivisioner och har ca 0.5 divisioner på insats. 4/0.5 = 1:8! D.v.s. antalet förband möjliggör faktiskt en kontinuerlig insats nere i Libyen. När det gäller antalet flygplan så krävs ett förhållande på 1:5 mellan flygplan hemma och på insats, något vi tack vare Juholt klarar med råge.

Slutsats
Insatserna kostar betydligt mer än bara den personal och utrustning som finns i insatsområdet. Det krävs träning före och efter för att ta igen förlorad kunskap. Om inte detta tas med i den planerade budgeten finns stor risk för svarta hål eller minskad kunskap hos divisionerna.

För att vidmakthålla insatta förband så krävs det mer personal i en organisation än om det enbart genomförs träning och beredskap hemma i Sverige. Om inte detta tas med i planeringen så riskerar det att leda till stora avhopp och därmed stora kostnader för att utbilda ny personal. Givetvis så kommer en organisation som består till stora delar av nyrekryterad personal vara sämre än en som lyckas behålla sin personal under längre tider.

Flygvapnet blir givetvis bättre av att vara på skarpa insatser, men de blir det endast i en begränsad del av de kunskaper som förbanden behöver för det nationella försvaret. "Smalare, men vassare", brukar det heta i den försvarspolitiska retoriken om insatsförsvaret. Kanske är det tvärtom, "Vassare, men också smalare"?

SvD

Uppdaterad 11-09-16, 18:35
Fler och fler länder börjar upptäcka att operationer typ den i Libyen leder till att skickligheten hos piloterna sänks. Tyskland passar på att i stället för att deltaga i UP passa på att träna sina piloter på Decimomannu där det finns en s.k. "ACMI Testrange" där man likt Red Flag kan öva luftstriod och med hjälp av särskilda mätkapslar som hängs på flygplanen spela in position, fart, höjd, vapenval m.m. för att efter flygpassen utvärdera i stora Debriefing salar.

Kanske detta är något även för Sverige? Att rotera några flygplan och piloter till Decimonannu för att hålle dem vältränade samtidigt som operationen i Libyen pågår. Detta kräver givetvis ett par extra flygplan, piloter och tekniker för att kunna dra runt, men Försvarsmakten slipper riskera att kunskapsnivån tillfälligt går ner i Flygvapnet.

En hel del av de länder som deltar i UP har noterat risken för att kvaliteten hos deras flygvapen sjunker av de internationella insatserna.

Some countries’ aircrews have lamented the waste of flying hours for NFZ enforcement missions. According to some Dutch pilots, they risk to lose proficiencies if they’ll be required to perform only lengthy Combat Air Patrols over Libya.