söndag 26 juni 2011

Fokuserade insatser

I Sudan förvärras just nu den humanitära krisen.

Det finns stor risk för en återgång till ett nytt fullskaligt krig mellan norra och södra Sudan om inte mer görs för att tvinga parterna till förhandlingsbordet. För att freden ska ha någon chans behövs enighet om hur frågorna i fredsavtalet från 2005 kan garanteras även efter delningen.

Valet har med andra ord inte förbättrat läget, utan kanske t.o.m. ökat spänningarna mellan de två regionerna. Hör här på SR reportage från Sudan inför den kommande delningen av landet.

I debatten kring den förlängda insatsen i Libyen så framföre (s) att det vore bättre att satsa på Syrien där invånare dödas av sin regering under försök att införa ett demokratiskt styre.

Visst så kan det framstå som konstigt att FN, EU och NATO satsar på en insats och låter folkmord ske i andra regioner. Men man måste komma ihåg att det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att lösa alla kriser på en gång.

Att påbörja en insats och inte avsluta den innan man börjar fokusera på nästa riskerar att resurserna blir för tunt utspridda. Det kan resultera att den nya insatsen inte får tillräckliga resurser för att lyckas, men även att den första misslyckas då t.ex. i det aktuella fallet regimen i Libyen får tillfälle att slå tillbaka. Då är allt jobb som har lagts ner förgäves.

I boken "Om stridens grunder" av Marco Smedberg, ISBN 91-7125-028-X (som användes på FHS för utbildning av stabsofficerare fram tills dess att "Doktrin för Markoperationer" togs fram), så finns det två strategiska begrepp som det gäller att ha i beaktande när man tittar på hur vi bör agera under både nationella och internationella operationer.

- Kraftsamling. "För att möjliggöra framgång i strid är det viktigt att koncentrera insatserna mot fienden i tid och till plats som har avgörande betydelse. Kraftsamlingen innebär att resurser samlas till en tidpunkt och/eller i visst område eller mot viss typ av mål och används i ett bestämt syfte. Dessa resurser kan vara förband eller verkan av olika vapensystem. Syftet med kraftsamlingen är att uppnå tillräcklig eldöverlägsenhet där avgörandet söks. (I svenska armén kallas detta lokal överlägsenhet.) Kraftsamling är inte enbart själva "mängden av enheter vid avgörandet" utan innebär också krav på att kunna omgruppera resurser i så god tid att de hinner fram. Detta ställer bland annat krav på både flexibilitet och disponibla reserver samt på transportorganisationen, för att nämna några faktorer. På det klassiska slagfältet var denna princip tydlig med ansamling av förband och eldkraft till plats där avgörandet söktes. På det moderna slagfältet med alltmer utspridda vapen från vilka man har möjlighet att samla elden mot en punkt måste denna princip ses i ett vidare sammanhang. Kraftsamling kan ske mot olika fientliga system eller funktioner över en större yta. Fortfarande gäller dock att där man vill ha ett avgörande måste fienden lokalt nedgöras tillsammans med andra fientliga styrkor och vapensystem som kan påverka denna strid. Skillnaden mot förr blir främst avstånden och ytan inom vilken kraftsamlingen måste äga rum. Omedelbart sedan kraftsamlingen uppnått sitt syfte kan det vara nödvändigt att sprida ut sina styrkor igen för att undgå fiendens motåtgärder. Detta får allt större betydelse på grund av de moderna vapnens alltmer ökade räckvidd och effekt. Att i tid veta och fatta beslut om att kraftsamla respektive sprida förbanden kräver kunskap och känsla för tidförhållanden."

- Sätt upp och håll fast vid mål. "Det är nödvändigt att ägna stor omsorg åt att fastställa mål. Eftersom målen tillkommer efter noggranna överväganden skall hänsyn ha tagits till olika händelseutvecklingar så att målen inte behöver överges utan stora förändringar av läget. Målen måste vara realistiska. Det övergripande målet bryts ner i delmål på olika nivåer. Dessa måste vara kända i organisationen så lång sekretessen medger det. Taktiska chefer skall ha en definierad uppgift inom ramen för högre chefs målsättning. Vidare måste alla chefer förstå hur delmålen hänger ihop med det mer långsiktiga slutmålet. Dessutom måste sidoordnade förbands uppgifter vara kända. Alla ansträngningar på oilka nivåer inriktas mot att nå de uppsatta målen. Fortlöpande måste planer och åtgärder kontrolleras så att de leder mot det uppsatta målet."

Här har vi svenskar ett stort problem. Enligt Clausewitz så är de militära operationerna bara i syfte att nå de politiska målen. Men vad är egentligen det svenska politiska målet med våra internationella insatser? Att visa att vi bryr oss? Att hjälpa civila? Att ställa upp för FN? Eller att säkerställa framtida hjälp, då vi inte är med i NATO? Utan tydlig politisk styrning blir de militära insatserna bara isolerade händelser som var och en för sig kanske ger något, men tillsammans inte leder någonstans. Tvärt om så kan vår inblandning i internationella konflikter i stället bidraga till att Sverige dras in i konflikter i stället för att skydda svenska folket från konsekvenserna av dessa.

Det man måste ha i åtanke är att analysera om vi deltar i en lokal strid för att bekämpa t.ex. regimen i Libyen eller om vi befinner oss i ett "globalt krig mot terrorismen". Är det ett globalt krig så måste vi utnyttja manöverteorins principer att sätta in resurser där vi möter framgångar och inte som nu delta i långa insatser ,liknande den i Afghanistan, där vi bara nöter ner våra styrkor och vår vilja att fortsätta med denna typ av insatser. Möter vi motstånd skall detta i stället förhindra att spridas genom att isolera det till lokala fickor och sedan med de egna styrkorna gå runt området. Problemet är bara att det kommer att kollidera med vår vilja att genomföra humanitära insatser. Folket i dessa regioner får lida för att vi isolerar dem från omvärlden. Sunda militära strategier faller ofta när de möter verkligheten och får ofta anpassas till det lokala läget, vilket inte alltid är bra för möjligheterna att nå det militära eller det politiska målet.

Nu är i och för sig "Doktrin för markoperationer" under bearbetning, då framför allt Försvarsmaktens agerande under internationella insatser behöver föras in. Men oavsett vilken doktrin som gäller för Försvarsmakten så gäller fortfarande de gamla sanningarna om "Kraftsamling" samt "Sätt upp och fast vid mål". Det är bara det politiska spelet som tyvärr allt för ofta tvingar Försvarsmakten att hoppa från den ena insatsen till den andra samt byta strategisk grundsyn i samband med varje försvarsbeslut. Helt emot de bägge "sanningarna" med andra ord.

8 kommentarer:

  1. Deja vu all over again, för att citera George W Bush. Att läsa ur de gamla böckerna är som att förflytta sig bakåt i tiden, åtminstone till tiden före Försvarsbeslutet -oo. Därefter omsattes kaosteorin i praktisk handling.

    Du har helt rätt. All in i ett projekt måste vara rätt för ett litet och fattigt land som vårt eget. Självaste USA har övergivit doktrinen att kunna utkämpa två "major conflicts" parallellt och tappar måhända förmågan att utkämpa en "major" vad det lider.

    Sudankonflikten är inte ny, men nu kanske den skjuter ny fart och kan adderas till alla de andra konflikterna, där vi i Väst saknar resurser för att ingripa.

    En sak som jag tycker är lite udda är att FN:s säkerhetsråd har permanenta medlemmar med vetorätt, men som aldrig bidrar när FN:s beslut om insatser skall verkställas. Jag tänker givetvis på Kina och Ryssland. Räkningen för insatser går alltid till de amerikanska skattebetalarna, men nu börjar dessa nog att tröttna. Inte ens krig i Europa kunde Europa lösa utan amerikansk hjälp. Jag tänker på balkankrigen.

    Min tro är att, oavsett hur illa läget blir i Sudan, så lär vi, likt Lord Nelson gjorde utanför Köpenhamn, sätta kikaren till vårt blinda öga så att vi slipper se signalerna.

    SvaraRadera
  2. @ Sumatra:
    "En sak som jag tycker är lite udda är att FN:s säkerhetsråd har permanenta medlemmar med vetorätt, men som aldrig bidrar när FN:s beslut om insatser skall verkställas. Jag tänker givetvis på Kina och Ryssland. Räkningen för insatser går alltid till de amerikanska skattebetalarna, men nu börjar dessa nog att tröttna."

    I väldigt många av de fall du tänker på så är det västvärlden som driver på att insatserna skall dras igång, och många av dessa insatser sker också för att stärka västs intressen.

    Jag misstänker att om vi tittar närmre på hur det har röstats i dessa resolutioner, så kommer Ryssland ha lagt ned sin röst i några fall, och Kina kommer att ha gjort så i ganska många fall.

    Kort sagt, vi (för vissa värden av 'vi') vill göra detta, så vi får betala.

    En mindre positiv tolkning av det kinesiska och ryska röstandet är att de gärna ger oss tillräckligt med rep för att vi skall hänga oss själva...

    SvaraRadera
  3. @ Per A

    Oaktat att några länder väljer att lägga ner sina röster blir resultatet ändå ett beslut i Säkerhetsrådet.

    Kina har helt andra metoder för att säkra sin tillgång till framtida råvaror. En annan sak är att tendensen är att Väst försöker att skapa någon form av civiliserad ordning, så att Kina kan komma in och ta hem vinsterna. Den gamla sortens kolonialism som du förmodligen refererar till är stendöd. Europa fick sin del av Libyens olja före kriget, så det fanns ingen som helst anledning att starta krig av den anledningen. Nu kommer det dessutom ingen olja därifrån.

    Det som är ägnat att förvåna, är hur Europas vänster alltid blundar för allsköns diktatorer, medan kritiken haglar över de medborgare som lider under diktaturen och de nationer som försöker att ingripa till försvar av dessa människor. Det kan ju inte vara Kosovos oljereserver som fick NATO (läs USA) att ingripa.

    Det sista stycket i din kommentar ligger det mycket i.

    SvaraRadera
  4. @ Sumatra:

    Jag tänker inte främst på kolonialism av den gamla skolan, men de insatser och interventioner vi i väst väljer att skicka trupp till är främst sådana som anses ligga i vårt intresse.
    Jämför med hur förhållandevis lätt det var att ragga västerländsk trupp till Libyen jämfört med motsvarande insatser i Afrika söder om Sahara. Jag ser inget egentligt fel med det. Ingen har obegränsade resurser, och är det en konflikt man anser sig ha intressen i så ökar förmodligen uthålligheten. I Libyen, Afghanistan och Irak så saknar både Kina och Ryssland helt enkelt det nödvändiga motivet.


    I fallet Libyen så är det inte i EUs intresse med ett pågående inbördeskrig som kan skapa flyktingströmmar som påverkar EU.
    Dessutom så fanns det i Frankrike ett inrikespolitiskt intresse av att inte satsa på fel häst i _en_till_ nordafrikansk folklig resning, så man var snabba ut ur startblocken. Kanske lite för snabba.

    I fallet Kosovo så var vårt intresse att hindra det vi trodde var ett begynnande folkmord, med allt vad ett sådant innebär av flyktingströmmar och massmord. Sedan så hade nog många ett intresse av att klämma åt Serbien en smula, och därmed genom ombud klämma åt Ryssland.

    SvaraRadera
  5. @ Per A

    Sällan har väl två varit så övens om något, som vi är om det du skrev i din senaste kommentar.

    Nu tror jag att vi får se ett mer isolationistiskt USA och ett inte mindre isolationistiskt Europa. Skattepengarna i Europa kommer att gå till räddningspaket för att skjuta upp det oundvikliga ett tag till och tendensen i USA är att "intern nationbuilding" står för dörren. Lägg till detta krympande försvarsanslag i så gott som hela Västvärlden.

    Afrikas problem får nog förbli Afrikas problem även i framtiden. Grekland, Spanien och Irland har väl snart inga skattebetalare kvar och i andra änden tröttnar skattebetalarna på att stå för stödpaketen. Något hopp om tillväxt i dessa PIGS-länder är inte i sikte, med den metod som valts i form av nerskärningar där stimulans kanske vore en bättre metod. Snart stannar de ekonomiska hjulen helt.

    Vad gäller krigshotet i Sudan, så skall man komma ihåg att Sudan är Afrikas till ytan största land. Sudan är fem till sex gånger så stort som Sverige och det skulle krävas enorma militära resurser för att på något meningsfullt sätt vara yttäckande på marken. Sverige skulle, som vanligt, förmodligen skickat en halvbataljon, med ett eller två kompanier som verkansdel. Vem skickar resten?

    SvaraRadera
  6. HJA g tyckte det här inlägget på bloggen var såpass intressant och relevant att jag haft ett par tankar om det snurrandes i bakhuvudet på jobbet under veckan.

    Bortsett från 'Sätt upp och håll fast vid mål' och kraftsamling som styrande principer vid en insats, så bör man även tänka på de bakomliggande motiven för insatsen, och dess koppling till Sveriges nationellas intressen. _Sveriges_, inte FM eller det regerande partiet.

    Dessutom så bör man ta utsikten för en framgångsrik insats i åtanke.

    Ju sämre utsikterna är för insatsen, desto viktigare är det att de verkliga motiven för insatsen ligger i Sveriges intresse och att de är sådana folkflertalet kan ställa upp på,.

    SvaraRadera
  7. @Per A: De militära insatserna skall alltid vara en del av de politiska ambitionerna. Clausewitz har ALLTID rätt!

    Men eftersom vi svenskar är ovilliga att officiellt förklara våra ambitioner och döljer dem under vaga "hjälpa utsatta människor" paroller så blir spårbarheten och därmed också ibland inriktningen på de militära insatserna otydlig.

    SvaraRadera
  8. "Men eftersom vi svenskar är ovilliga att officiellt förklara våra ambitioner och döljer dem under vaga "hjälpa utsatta människor" paroller så blir spårbarheten och därmed också ibland inriktningen på de militära insatserna otydlig."

    Absolut.

    Jag tycker dessutom att tydligheten blivit sämre på sistone.
    Det kan ju i och för sig bero på att det var väldigt lätt att peka på hur Balkankrigen faktiskt påverkade Sverige 'på riktigt'.

    SvaraRadera