Bull uttalar sig!

Vår förre försvarsminister Thage G har det senaste året uttalat sig mindre klokt avseende insatsen i Afghanistan. Nu ansluter har sig till Juholts och Ahlins svammlande genom att inte bara ifrågasätta Gripens närvaro i Libyen, utan hela möjligheten för Gripen att verka utomlands.

Det är Nyheterna på TV4 som talat med den tidigare socialdemokratiske försvarsministern. Som försvarsminister mellan 1994 och 1997 var Thage G Peterson ansvarig för inköpen vid den tredje beställningen av Gripen, den så kallade Delserie 3.

– Jag hade en tanke att vi skulle nöja oss med tio plan, och det blev en våldsam reaktion, berättar Peterson som gått igenom sina gamla dagboksanteckningar från tiden.

Gripenbeställningar
Först lite fakta för att kunna analysera Thages argumantation. Flygvapnet har köpt 204 stycken Gripen uppdelat i tre delseriebeställningar.

- DS1. Den 30 juni 1982 beställdes fem provflygplan 39-1 till 39-5 samt 30 stycken 39A. En option fanns att beställa ytterligare 110 flygplan. En s.k. "JAS-ram" definierades för dessa 140+5 flygplan. 14 stycken av dessa har sedan byggts om till 39C/D och leasats ut till Ungern. Efter nedläggningarna 1980 av F11 och F12 bestod Flygvapnet 1982 av 22,5 divisioner.

- DS2. Den 3 juni 1992 beställdes 14 stycken 39B och 96 stycken 39A. Denna serie innehåller ett antal serieskarvar med uppdateringar i form av ny elektronik för att flygplanen skall hänga med i teknikutvecklingen. Från flygplan 39.193 så levererades bl.a. ny systemdator och de övriga 39A/B byggdes om med den s.k. Modd B.

- DS3. Den 19 juni 1997 beställdes 50 stycken 39C och 14 stycken 39D. I samband med denna beställning så omförhandlades leveransen av de sista 20 flygplanen ur DS2 så att de levererades i stort sett i samma status som 39C, d.v.s. med lufttankningsbom och färgskärmar i kabinen. Det politiska beslutet var att Sverige skulle ha 12 stycken divisioner med Gripen. Av dessa 64 flygplan så leasar Tjeckien för närvarande 12 stycken 39C och 2 stycken 39D.

Dessutom har Försvarsmakten 2007 beställt en uppgradering av 31 stycken 39A/B ur delserie 1-2 för att få samma status som 39C/D ur delserie 3, den s.k. "handlingsplan Gripen". I samband med denna uppgradering så kommer övriga 39A/B att avvecklas så att Flygvapnet i framtiden består av 100 stycken 39C/D Gripen med förmåga till att operera både nationellt och internationellt. I och med detta beslut så avvecklas alla flygplan anskaffade i DS1 och stora delar av de som anskaffats i DS2. Det som Flygvapnet kommer att använda fram tills eventuellt beslut om uppgradeing till E/F är flygplan med samma funktion som i DS3.

Till dessa anskaffningsbeslut så har det beställts en hel del funktionslyft. När DS3 först levererades till Flygvapnet så var det i MS17 status. MS18 innebar utökad förmåga att anfalla markmål med laserbomber (precis det som inte får användas i Libyen). MS19 av mjukvaran och hårdvaran i flygplanen är det som används idag nere i Libyen med bl.a. Länk 16 och möjlighet att fälla GPS-styrda bomber. MS20 är redan beställt och kommer snart att levereras.

Konsekvenser av minskad DS3
Hade Thage G. fått sin vilja igenom med DS3 så hade Flygvapnet i värsta fall haft enbart 10 stycken 39C/D, i bästa fall 30 stycken 39C/D om FMV samtidigt lyckats omförhandla DS2.

Vilka konsekvenser hade ett sådant beslut fått?

- Kraftigt minskad chans för att affären med Sydafrika hade lyckats, då Sverige hade fokuserat sitt utvecklingsarbete på den stora mängden 39A/B i flottan. Kostnaderna för Sydafrika att utveckla och anskaffa 39C/D hade ökat och intresset hade minskat.

- Affären med Tjeckien hade definitivt misslyckats, då vi inte hade haft några 39C/D att leasa ut. Affärerna med Ungern och Thailand hade försvårats, då vi bl.a. hade haft svårt att utbilda deras elever i 39C/D flygplan.

- Ombyggnationen 2007 hade fått utökas med ytterligare 40 stycken flygplan (60 stycken om DS2 inte hade omförhandlats) om Regeringen fortfarande hade haft som mål att ha 100 stycken 39C/D. Frågan är om detta hade blivit billigare än att köpa i rätt status redan från början? Om vi inte hade byggt om alla A/B flygplan till C/D nivå så hade Flygvapnet haft dubbla kostnader för att vidmakthålla parallell mjukvara och A/B hade ändå tvingats genomföra vissa hårdvarumodifieringar i den s.k. Modd C för att den ursprungliga elektroniken helt enkelt är för gammal och inte längre tillverkas.

- Den internationalisering som Flygvapnet har genomfört och som innebär att man idag kan närvara i Libyen hade aldrig startats, då 10 flygplan är på tok för få för att driva runt på ett effektivt sätt. Möjligtvis hade vi kunnat nå en nivå snäppet lägre än Tjeckien.

- Hade vi ens kunnat införa vår Solidaritetsförklaring? Vårt Flygvapen hade i varje fall haft stor svårighet att samarbeta med övriga Europas i de fall vi skulle stödja utomlands eller få hjälp på hemmaplan. Om vi inte har möjlighet att ge hjälp, så har vi mycket mindre möjlighet att räkna med att få hjälp.

Argumentet att Tjeckien, Ungern och Thailand klarar sig med färre flygplan än Sverige är också ganska så svagt. Dessa länder lutar sig mot Sverige vad gäller utveckling av flygplanen, reservdelar och underhåll. Hade inte Sverige haft ett stort Flygvapen hade dessa länder tvingats köpa fler flygplan och då hade alternativet med att köpa amerikanskt, franskt eller brittiskt varit frestande.

Behovet idag
Flygvapnet består idag av 2 stycken insatsflottiljer (F17 och F21) med två divisioner 39C/D (det finns några 39A/B kvar, men dessa är under avveckling) samt en utbildningsflottilj (F7) med två divisioner 39A-D.

204 stycken flygplan är helt klart för många för endast 6 divisioner, men av dessa 204 har 14 stycken leasats ut till Tjeckien och 14 till Ungern. Ett antal används på Saab och FMV och Flygvapnets taktiska utvecklingsenhet som provflygplan. Ett antal används som utbildningsobjekt på FMTS i Halmstad. Några har havererat. I praktiken hade Flygvapnet haft ca 160 flygplan, om inte handlingsplanen genomförts 2007, varav ca 140 funnits tillgängliga på Flygvapnets divisioner.

100 stycken Gripen är vad som krävs för att kunna fortsätta operera med fyra insatsdivisioner samt den verksamhet som krävs för utbildning och utveckling av Gripen för både Sverige och övriga Gripenoperatörer. Sverige har i samband med exportförsäljningarna ett mycket stort politiskt ansvar att vidmakthålla en viss storlek på "moderflygvapnet". Det går därför inte att rakt av jämföra med Norge, Danmark och Finland som bara har flygplan för eget behov och kan luta sig tillbaka på en stor operatör i den amerikanska försvarsmakten.

Slutsats
Det man skulle kunna kritisera är varför vi från början beställde 204 stycken Gripen och varför så många beställdes i A/B-status?

Tja, svaret är att vi visste helt enkelt inte bättre.

1982 så pågick Kalla Kriget för fullt och U137 stod på grund i Karlskrona skärgård året innan. 1992 så hade Sovjetunionen precis fallit, men det var stor osäkerhet kring hur situationen i Baltikum skulle utvecklas. Behovet av ett Gripen byggt för invasionsförsvaret var stort och numerär behövdes för att kunna operera över hela Sveriges yta. 1997 så hade Sverige börjat närma sig NATO. Vi hade gått med i PfP och deltog i internationella övningar. Behovet av ett flygplan för internationella insatser hade därmed uppstått.

Det går alltid att vara efterklok och ifrågasätta beslut. Men man måste ta hänsyn till den situation som rådde då besluten togs.

39A/B var helt rätt 1982 och även 1992. Den är designad för att försvara Sverige med unika radiosystem, datalänkar m.m. Det fanns inget behov av lufttankning då vi hade gott om flygbaser spridda runt omkring i Sverige att landa på efter avklarat uppdrag. Vi hade heller inte särskilt stort behov av att samarbeta med NATO, då vi åtminstonde på papperet var alliansfria.

39C/D var lika rätt 1997. Samarbete med NATO var helt plötsligt politiskt möjligt. Därmed uppstod behovet av en ändring i flygplanets förmågor. Med de ökade kopplingarna till EU, NATO så har Sverige ett helt annat säkerhetspolitiskt läge där vi förhoppningsvis kan få hjälp av omvärlden om vi skulle behöva det och därmed kan vi skära ner på Försvarsmakten och Flygvapnets storlek (sedan anser jag att vi utan fullständigt NATO-medlemsskap har svårt att få garantier på att hjälpen verkligen dyker upp). Den innebar dessutom möjlighet till export till Ungern och Tjeckien som blivit NATO-medlemmar.

Thage G är alltså, som vanligt de senaste åren, ute och yrar i nattmössan. Det är lite för lätt att vara efterklok när man ser hur de politiska skeendena utvecklat sig. Han var dessutom som försvarsminister 1994-97 djupt delaktig i beslutet om DS3. Att hävda att försvarsindustrin tryckte på är ett dåligt försvar, då (s) i alla år värnat en inhemsk försvarsindustri vilket bl.a. Göran Persons agerande i anskaffningen av SEP tydligt bevisar. Nuvarande regering går snarare ofta för långt åt andra hållet, med krav på anskaffning av COTS och internationell upphandling vilket kan resultera i att vi inte längre har kvar en inhemsk försvarsindustri om vi i framtiden skulle upptäcka att det finns ett behov.

Juholts "Bill" i form av Urban Ahlin har därmed fått en "Bull" i form av Thage G. Peterson. Det är nog dags att, som Lew föreslog, börja lyssna på "Lugna Favoriter" på radio när jag är ute och kör bil. "Så sant som det är sagt", sade Bill. "När det är sagt så blir det sant", sade Bull.

Se mer i bl.a. "Gripen. The first fourth generation fighter", ISBN 91-972803-8-0 (där för övrigt eder egen CI finns med på bild på sid 162-163, samt "JAS39 Gripen - en granskning av JAS-projektet. Betänkande av JAS-kommissionen", SOU 1993:119.

SvD