söndag 26 juni 2011

Gästinlägg: Old soldiers

"Old soldiers never die, they just fade away". Så löd General MacArthurs avskedstal till Senaten när han drog sig tillbaka efter drygt 50 års tjänstgöring.

Snart är det kanske dags att ge Europas pensionärer Nobels Fredspris. Efter Pax Romana och efter andra världskrigets Pax Americana, så har det nu blivit dags för “The Geriatric Peace” att inträda på världsscenen.

Europas demografiska skifte som står för dörren, reducerar den yngre delen av befolkningen till förmån för en åldrande andel, på ett sätt som inget krig hittills lyckats med. Nu ser vi resultatet, i form av att 10 000-tals unga soldater ersätter 100 000-tals äldre, avpolletterade. Inte bara i Sverige, utan över hela den Europeiska kontinenten ser - och i accelererande tempo kommer vi att få se – detta fenomen omsatt i praktiken.

Beräkningar visar att Tyskland förmodligen kommer att ha 8 miljoner färre som arbetar 2030 jämfört med 2010, Italien förmodligen 3 miljoner färre. Sett till hela Europa beräknas 50 miljoner färre vara i arbete 2050, d.v.s. 50 miljoner färre skattebetalare. I USA beräknas 18 miljoner fler vara i arbete 2030 än i dagsläget. Europa framstår allt mer som en gammal och trött världsdel, hänvisad till att leva på minnen. Simon&Garfunkels text

Old friends
Sat on their park bench,
Like bookends


är väl den bild amerikanen ser framför sig när de tänker på européerna. Lika döva som en gång Beethoven var, hör vi inte den allierades veklagan, utan släntrar lugnt vidare in i framtiden till tonerna av An die Freude.

Mindre men vassare är en käck slogan vi hört och kommer att få höra framöver. Hur vass en spjutspets än må vara, så behövs ett rejält skaft som styr upp flykten genom luften och med sin tyngd skapar genomslagskraft, en levande kraft, ett Nachdruck, när spjutet når målet. Det krävs mer än vässning - ofta omsatt i skrotning av äldre materiel utan att någon nämnvärd mängd ny tillkommer - för att en vässning skall få effekt i andra termer än relativa och dessutom med vässad materiel i för små kvantiteter.

Europeiska försvarsanslag har inom NATO-länderna minskat med 45 miljarder dollar bara de senaste två åren, vilket i runda slängar motsvarar Tysklands hela årliga försvarsbudget. Då har inte ens de, i samband med finanskrisen, annonserade budgetreduktionerna ens börjat omsättas i förbands- och materielnedläggningar, för att inte tala om personella neddragningar. Inte konstigt att USA - med en försvarsbudget på 4,7 % av BNP - med avgående försvarsminister Robert Gates i spetsen, klagar på sina allierade.

Efter att Gates i ett tal nyligen berömde Norge, Danmark, Belgien och Kanada för att "punching well above their weight", i Libyen, kan man undra när Sveriges insatser i Afghanistan, Kosovo och nu senast i Libyen skall omnämnas internationellt, förutom internt i reserapporter från Försvarsmaktens egen personal. Kanske deltar vi med för lite och med för många förbehåll?

"The mightiest military alliance in history is only 11 weeks into an operation against a poorly armed regime in a sparsely populated country — yet many allies are beginning to run short of munitions, requiring the U.S., once more, to make up the difference” klagar Gates, inte utan en viss rätt.

Framtida amerikanska skattebetalare, varnar Gates, kommer inte att se NATO som "worth the cost."

Nu har vi just ställt om försvaret till ett Insatt Insatsförsvar. Frågan är bara var och med vem och med vad och varför och med vilka förbehåll vi skall sättas in. "Just don't try to get the older countries to pay more to put up a fight”, har blivit en resignerad allierads uppgivna suck.

Historiskt sett har många civilisationer gått under och gemensamt för deras undergångsprocess har varit ett inre missnöje och vitala, yttre fiender.

/Sumatra

5 kommentarer:

  1. @ Sumatra:
    "Efter att Gates i ett tal nyligen berömde Norge, Danmark, Belgien och Kanada för att "punching well above their weight", i Libyen, kan man undra när Sveriges insatser i Afghanistan, Kosovo och nu senast i Libyen skall omnämnas internationellt, förutom internt i reserapporter från Försvarsmaktens egen personal. Kanske deltar vi med för lite och med för många förbehåll?"

    Eller så är vi som icke NATO-medlem inte ett helt relevant exempel i den interna NATO diskussionen?
    Åtminstone inte i den del av diskussionen som förs inför publik. Att nämna att icke-medlemmar är duktigare än vissa medlemmar i klubben brukar sällan uppskattas.

    SvaraRadera
  2. Magnus Redin26 juni 2011 20:06

    En utmaning med den demografiska förändringen med många som lever långa och bra liv är att pensionärerna förväntar sig få den pension som de har förtjänat och ibland t.o.m. sparat till i egna fonder. Det är inte alls säkert att de avtalen kan uppfyllas och skall stater och finansiella institutioner komma nära att uppfylla sina löften kan alla andra verksamheter utsättas för mycket hård press att inte investera utan styra över resurser till äldres konsumtion.

    Ett litet mikrokosmos av en sådan förändring tycker jag mig se i hur invasionsförsvarets nedmontering har prioriterat äldre officerares försörjning före att utföra sådant som resten av samhället har nytta av.

    Det är nog en väldig tur att många gamla har barnbarn som de önskar en bra framtid, det betyder nog mycket för att undvika en uppslitande generationskonflikt.

    Problem som åldrande befolkning är ändå snälla problem då de förändras långsamt och till stora delar är positiva förändringar, det vore mera oroande om medelåldern började sjunka pga resistenta bakterier, dålig kost och dåliga vanor.

    Det jag tror är allvarligare för "imperier" än att vara trötta och ha pigga aggressiva grannar är att få slut på viktiga fysiska resurser som jordbruksmark eller virke och i vår tid t.ex. billig olja. Jag är övertygad om att det är de fysiska resursproblemen som är den största utmaningen så det har jag skrivit en hel liten bok om. Borde egentligen kommentera det här på min egen försummade blogg sinar.nu

    Jag är övertygad om att den vinnande taktiken för Sverige, Norden och Europa är att bli så resurseffektiva som möjligt och klara av att driva civilisationen på det man har gott om, i Sverige t.ex. skog och el och inom detta generera överskott för andra delar av den globala civilisationen.

    För överlevnaden spelar det mindre roll om man är mäktigast i världen och jag skulle inte vilja se oss utmana Kina som bränner sitt ljus i båda ändarna. Om Kina misslyckas med att lyfta sig till en högre teknologisk och effektivitetsmässig nivå riskerar delar av befolkningen att svälta ihjäl i en utarmad, sönderbyggd och förgiftad öken.

    Att USA inser att de inte har råd att ha en så stor och ineffektiv försvarsmakt ser jag som hoppingivande, de måste investera mer i sin egen framtid för att få en ok framtid. Det är även viktigt för oss som har nytta av den globala stabilitet som "pax americana" har gett för om de inte får ordning på sin ekonomi riskerar de en kollaps och det är oerhört mycket värre än säg en halvering av flygvapen, hangarfartygsgrupper och baser och krav på att andra natomedlemmar och EU gör mer själva.

    SvaraRadera
  3. @ Magnus Redin

    Nationer kan inte leva på att solen skiner och att det är varmt, som i Grekland. Går sedan pengarna dessutom statens näsa förbi, så har landet inte mycket till framtid.

    Varför tyska skattebetalare skall finansiera motorvägsbyggen i Spanien har jag aldrig förstått.

    Gamla Europa får nog ta sig i kragen för att bli konkurrensmässigt. Vi skulle ju redan ha varit världens hetaste tillväxtmarknad enligt EU:s gamla och bortglömda målsättning. Just nu verkar målsättningen mest vara omfördelningar och överlevnad.

    Man skall nog vara lite försiktig med vad man önskar sig. Det blir säkert inga fördelar för vår del av att USA försvagas, varken ekonomiskt eller militärt.

    Kan du utveckla dina tankar kring att USA har ett stort och ineffektivt försvar. Stort OK, större än man har råd med OK, men ineffektivt?

    Ineffektivt i förhållande till vad?

    SvaraRadera
  4. Magnus Redin27 juni 2011 18:47

    Hej Sumatra, undrar förresten vem du är.

    Visst går det att leva på att solen skiner och att det är varmt men en turismekonomi blir ingen höglöneekonomi och den blir väldigt beroende av att andra länders befolkning mår utomordentligt bra så de har fritid och pengar över.

    Jag kan acceptera att svenska skattepengar betalar vägar i andra länder, det är exakt samma motivation som för u-hjälpen. Problemet är de löpande utgifterna för jordbrukspolitik, destruktiv fiskepolitik, få-folk-att-känna-att-eu-är-viktigt bidragspolitik och att stödet inte styrdes om från Medelhavet till Östeuropa när det började bli ordning på medelhavsländerna och östeuropeerna var fria från Sovjet och pengar till infrastruktur gav enorm samhällsnytta.

    Det jag uppfattar som ineffektivt med USA:s försvar är framförallt inköp och förvaltning av avancerad hårdvara.

    Materielprojekten blir enorma kommittéarbeten som skall fånga upp varje tänkbart behov, vara bäst i världen och helst tillverkas i så många delstater som möjligt för att få maximalt politiskt stöd. Projekt blir överviktiga och dör som prototyper och andra linkar vidare med överskridna budgetar och verkar sällan bli riktigt bra. Det som verkar bli bäst är det som är för litet eller hemligt för att styras politiskt vilket tyder på att något är fel i hur landet styrs.

    När materiel väl har producerats i mängd börjar det kännas nästan lite brittiskt nostalgiskt hur urgamla tankningsflygplan och radarflygplan aldrig ersätts med något nytt. Det är som om de har fastnat i gamla materielsystem och använder mer på att underhålla dem än vad det skulle kosta att köpa nytt om nyproduktionen var i närheten av effektiviteten i civil produktion.

    I ett strategiskt perspektiv förstår jag inte effektiviteten i att ha baser över hela världen när man är kompis och allierad med alla världens demokratier. Vadan denna för USA dyra brist på förtroende?

    Sedan finns det ineffektivitet som jag är tacksam över. Krig som det i Irak hade varit mycket billigare om det hade bedrivits som ett kolonialkrig med utplånande av grupper tills landet ger sig i stället för att försöka vara skonsam genom enorm förbrukning av dyra högteknologiska vapen och administrativ tid. Det är en del av min oro för framtiden, tänk om vi får en utveckling där den eller de starkaste makterna har dagens tekniknivå utan USA:s moraliska begränsningar.

    SvaraRadera
  5. Magnus Redin, vet du, jag är bara en vanlig enkel sjöman, som känner en viss glädje över detta faktum och som känner en viss yrkesstolthet, förvärvad genom åren. Är nog mer intresserad av skeenden än händelser. jag lär mig mycket på de olika bloggarna. Tillsammans blir vi klokare, som devisen lyder hos Strategi och krigskonst. Det tror jag på och inte minst dina kommentarer bidrar.

    Vi borde kanske lära av kineserna när det gäller t.ex u-hjälp i Afrika. I utbyte mot råvaror, erbjuder de uppbyggnad av infrastruktur, med inhemsk arbetskraft som grund. Då når man många syften samtidigt. CI föreslog för något tag sedan att svenska insatser kanske skulle sättas in redan FÖRE en konflikt utbrutit. I sådant fall finns det många ställen som skulle må bra av en sådan insats. Gärna efter kinesiskt mönster. Det skapar mindre av lokal korrumption än att skänka pengar.

    Nu är ju inte de amerikanska baserna till för att hålla värdlandet i schack, så jag har lite svårt att förstå dina synpunkter. Däremot kan man undra vad amerikanska skattebetalare får ut av det hela.

    Att den amerikanska materielproccessen inte är ett under av precision, beror nog till del på den politiska nivån, där arbetstillfällen står på spel i de olika delstaterna och särintressena fiar triumfer. Detta kan vi dock inte skylla på de väpnade styrkorna och deras effektivitet.

    Din avslutande mening satte fingret exakt på den springande punkten. Nu har väl dock inte USA i alla sammanhang stått för moraliska begränsningar. Nyårsbombningarna av Hanoi och bombmattorna över Kambodia var väl inga höjdpunkter härvidlag. Dock verkar USA ha bättrat sig på sitt yttersta.

    SvaraRadera