lördag 11 juni 2011

Gästinlägg: Konsekvenser av konsekvenserna

USA är ett land vars politik under första halvan av 1900-talet utmärktes av en neutralistisk hållning, precis som den politik vi själva bedrev. Man var visserligen med i de båda världskrigen, men först 1917 respektive 1942 och efter att ha blivit indragna. Under Det Kalla Kriget som följde tog däremot USA en aktivare del i skeendet och det är detta förhållande vi vant oss vid, vi som lever nu.

På bloggen Sofliggaren-revival tar skribenten upp faran för att Europa blir en irrelevant partner för USA, mot bakgrund av den förskjutning som skett efter Kalla Krigets slut, där USA numera står för 75 % av NATO:s kostnader, mot 50 % tidigare. Frågan som ställs är hur det går för NATO om USA drar sig ur. Fri-åkare är den passande rubriken på hans inlägg och bakgrunden är ett tal av den avgående amerikanska försvarsministern Robert Gates. Inget beröm till Europa där inte.

Ute i samma ärende är bloggen Försvar och säkerhet, där resonemanget utvecklas med exempel från den pågående operationen i Libyen. ”The most advanced fighter aircraft are little use if allies do not have the means to identify, process, and strike targets as part of an integrated campaign”. Detta gäller även det faktum att, trots att insatsen väl får betecknas som begränsad, ammunitionen börjar att ta slut för Européerna. För svensk del får man hoppas att det är digitala bilder vi tar, så att vi inte tvingas att avbryta för att filmen tagit slut.

Försvar och säkerhets devis ”Tillsammans blir vi klokare” gillar jag. Frågan är dock om det är en universell sanning mot bakgrund av vad som på den politiska nivån i Riket sig nyligen tilldragit haver.

Det är givetvis viktigt hur det går för de Europeiska ländernas ekonomier, men nog viktigare ändå hur det går för USA i detta hänseende. Mot förväntad tillväxt på över 3% pekar det nu snarast mot under 2 % i år. Nå, ekonomi är väl den ”vetenskap” där majoriteten alltid kan sägas ha fel. Federal Reserve (som varken är federal eller en reserv, utan privatägd) gissade på 3,9 %. Vad betyder då skillnaden mellan 1,8 % och 3,9 %, kan man ju fråga sig.

Just nu är USA:s statsskuld 100 % av BNP. Med en tillväxt av 3,9 % skulle den ha krympt till 83 % av BNP om ett årtionde. Med nuvarande takt på tillväxten 1,8 %, så är statsskulden om tio år uppe i 144 % av BNP. Skillnaden kommer också att vara skillnaden för gamla farmor, med hennes pension och hälsovård och för skolbarnens utbildning och för Försvaret och, i förlängningen, för NATO:s framtid. Allt är konsekvenser av den ekonomiska utvecklingen. Vad dessa konsekvenser får för konsekvenser för västvärldens utveckling, konkurrensförmåga och inte minst försvarsförmåga kan man med rätta bäva inför. För att förstå omfattningen av den nuvarande ekonomiska krisen, kan jag nämna att huspriserna i USA nu fallit mer än under Den Stora Depressionen under 30-talet.

Då USA gick in i de båda världskrigen, var det ett välmående samhälle med gott om resurser som marscherade upp. Ur dessa krig kom man med stora statsskulder, vilka man snabbt återhämtade sig från. Dagens USA mår inte lika bra och utgångsläget i händelse av större konflikter kommer nog att medföra en viss försiktighet vad gäller nationens inblandning.

I statsskulden ligger inte de amerikanska delstaternas urusla finanser och konkursmässighet medräknat. Några få delstater med republikanska guvernörer har dock lyckats få ekonomin på rätt köl men på det hela taget bankar konkursförvaltaren på dörren hos de flesta.

Samtidigt sitter Kina på en valutareserv på 3000 miljarder dollar i utländsk valuta och har lånat ut enorma summor till USA, som i sin tur även är skuldsatt visavi länder i Mellanöstern.

Peps Persson får säga vad han vill; Detta är inte falsk matematik.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är ekonomin som styr. Allt annat är konsekvenser. Dessa konsekvenser får i sin tur konsekvenser och det är här någonstans som svaret på frågan om NATO:s framtid står att finna. Och Europas och vår egen svenska framtid.

Frågan om Europa kommer att vara en relevant försvarspartner för USA i framtiden kan man vända på. Kommer USA att i framtiden ha råd att vara en partner för Europas försvar eller får vi stå för kostnaderna själva?

Ekonomiska fakta hämtade från Time Magazine

/Sumatra
(optimistkonsult)

PS Är det någon som kommer ihåg ordet Klimatförändringar? När Reinfeldt var klimatfrälst och tillika EU:s ordförande? Då lades det förslag om en ”klimatfond” på 100 miljarder euro per år att delas ut gratis till alla länder som ville ha.

Polens finansminister Jan Rostowski sa om detta så här: "Helt rättframt, från vår synpunkt är det totalt oacceptabelt att de fattiga länderna i Europa ska hjälpa de rika länderna i Europa att hjälpa de fattiga länderna i resten av världen.”

Om detta och mycket mer kan du läsa hos ”Andas lugnt”. DS

12 kommentarer:

  1. Ekonomin är förvisso krigets senor, och att stora delar av den amerikanska politiska klassens visar oförmåga eller ovilja att ta tag i sina ekonomiska problem med annat än tämligen meningslösa slagordslösningar är inte uppmuntrande.

    Det är dock inte mycket Europas folk och politiker kan göra åt den saken.
    Vi kan se om vårt hus så gott det går, och får börja fundera på hur vårt säkerhetsarbete skall se ut i en välrd efter Pax Americana.

    SvaraRadera
  2. Usa står på fallrepet och och kommer troligtvis att med vapen säkra det de behöver framöver då den ekonomiska makten rinner ur fingrarna på dem.

    Europa ses redan av resten av världen som ett stort Disneyland / Open Air Museum / Skansen vilket det bara är vi i Europa som inte förstått ännu.

    När världen positionerar sig inför kampen om de sinande råvarorna (olja, gas, kol), billig energi, produktiv jordbruksmark och rent vatten så har Sverige i sin introverta ankdamm svårt att fatta beslut om det skall vara 5 eller 8 spaningsflygplan i Libyen. (en del av dessa besitter ju vi som bekant)

    Med en försvarsförmåga, eller förlåt lekskola, som kan försvara landet mot ja vad då - ingenting i stort sett.

    Det är ändå ganska spännande att en privatarmé om 10000 soldater (ni kan välja vilket företag som skulle genomföra det själva) idag med små medel skulle kunna ta över landet.

    Det är ingen ljus framtid som väntar "die dumme"...

    SvaraRadera
  3. @ Per A

    Jag delar helt det du ger uttryck för i din kommentar.

    För att riktigt förstå hur illa det kan bli, så skulle en statsskuld på över 140 % om tio år, placera USA på samma nivå som Grekland befinner sig på idag, d.v.s konkursmässighetens nivå.

    Ett alternativ är givetvis att upphöra att betala för Europas försvar, vilket bidrar till att Européerna kan forsätta att satsa på egen välfärd, samtidigt som man dissar (som det heter numera) USA för USA:s dåliga välfärdssystem. Samma förhållande har USA för övrigt med Japan.

    Snart kroknar nog de amerikanska skattebetalarna som så småningom skall betala för detta när utlandslånen skall amorteras ner.

    @ Michael

    Det var en dyster kommentar. Försöker du att sno mitt jobb som optimistkonsult

    SvaraRadera
  4. @ Sumatra:
    Argumentet om att Europas välfärdsystem möjliggörs genom att USA finansierar vår säkerhet köper jag inte alls. Att det är en vanlig 'talking point' inom amerikansk inrikespolitik* innebär inte att det har något som helst med sanningen att göra.


    För det första så är de amerikanska välfärdsystemen inom ett antal sektorer dyrare än motsvarande europeiska system. Man har pga. genom ideologiska låsningar byggt fast sig i ineffektiva lösningar.
    Som exempel kan tas sjukvården, där den amerikanska statens kostnad per capita är ungefär den dubbla jämfört med de kostnader den svenska staten har.
    (Min personliga tro är att USAs strukturella ekonomiska problem till stor del beror på att man under lång tid av ideologiska skäl underfinansierat både välfärdssystem och infrastruktur.)


    För det andra så är en icke obetydlig del av de amerikanska militära kostnaderna beroende på att USA valt att föra två krig i centralasien och mellanöstern. Så istället för att betala för vår säkerhet så har USA valt att betala för att minska vår säkerhet. Min tacksamhet för detta är något begränsad.


    Ett defensivt inriktat NATO, med begränsade 'out of area' ambitioner och kapacitet, borde vara fullt genomförbar på den ekonomiska nivå de nuvarande europeiska försvarbudgetarna medger. Borde.




    *) Ursprunglig skivning: 'inbördespolitik' :)

    SvaraRadera
  5. @ Per A

    Just nu, när hela havet stormar, vet jag inte hur landet ligger, men i det normalläge som rådde före det att finanskrisen slog till, så var EU-ländernas sammantagna ekonomi i paritet med USA:s. Trots detta är fördelningen av NATO:s kostnader i proportionerna 1 till 3.

    För att fortsätta med Robert Gates plockar jag fram ett annat, äldre citat som bär realismens prägel; "The demilitarization of Europe — where large swaths of the general public and political class are averse to military force and the risks that go with it — has gone from a blessing in the 20th century to an impediment to achieving real security and lasting peace in the 21st.”

    Bara fem av NATO:s 28 medlemmar har nått det gemensamma målet att satsa minst två procent av BNP på försvaret. Förutom USA (över fyra procent) är det endast Bulgarien, Frankrike, Grekland och GB som uppfyllt målsättningen. Några av dessa länder kommer nog att falla ifrån och inga nya länder är i sikte. Så var det med Europas vilja att uppfylla överenskomna mål. Så går det standardmässigt till även i EU-samarbetet.

    Åter till Robert Gates med ett något äldre citat; “Not only can real or perceived weakness be a temptation to miscalculation and aggression, but, on a more basic level, the resulting funding and capability shortfalls make it difficult to operate and fight together to confront shared threats"

    Under NATO:s flygkampanj mot Serbien 1999, tillhandahöll USA all störning, 90 % av flygspaningen och 80 % av lufttankningsresurserna. Precisionsstyrda bombningar genomfördes till 90 % av USA. Och allt detta i Europa. Var fanns de Europiska resurserna?

    För ett drygt år sedan skrev jag följande,om jag får citera mig själv; "NATO:s målsättning att medlemsländerna skall avsätta 2 % av BNP till de nationella försvaren kan uppnås på två sätt. Antingen höjer man försvarsanslagen eller så sänker man BNP. Vilket det blir för Europas del är en öppen fråga." Nu ser vi svaret. Både BNP och försvarsanslagen dyker och proportionerna blir nog i de flesta fall oförändrade.

    Jag har en fråga till dig. Vart går de Europeiska statliga investeringarna, nu när de inte går till välfärden eller försvarsbudgeten?

    Vad gäller infrastrukturen, såväl den offentliga som den industriella, så håller jag med dig om att USA måste lyfta sig, även om nu deras tåg kommer och går i tid även på vintern.

    Däremot så har man i USA råd att hålla sig med de bästa universiteten i världen. En Nobelfest utan att minst hälften av pristagarna är amerikaner skulle kännas ovant.

    SvaraRadera
  6. Boeing borde köpa halva Saab, sen har de ett enmotorigt plan och ett 2 motorigt med samma motor :)

    Med Boeing som säljare skulle Gripen haft mycket större chanser globalt. När tävling står mellan F18 och F16 så kan de kasta in Gripen.

    Sen skulle Gripen hangarfartyganpassas av de mest erfarna i världen.

    Sverige har allt att vinna på att liera sig med det krigiska imperiet, sen skulle vi kanske låta stationera en flock F15 på Gotland, jänkarna letar nya hem för tyskarna har nog bränt sina sista broar.

    SvaraRadera
  7. Det hävdas att det inte fattas några beslut på Bilderbergkonferenserna. Men det kanske inte är nödvändigt. Man kan faktiskt diskutera igenom en fråga så att alla som deltar i diskussionen, slutligen enas om en och samma hållning i frågan. Denna hållning tar konferensdeltagarna med sig hem. Enigheten nås lättare om man lyckas klia deltagarnas egon under hakan. Det kan röra sig om att deltagarna känner sig speciellt utvalda, genom förtroliga möten med prominenta personer. Man kan också fägna dem med allehanda lyx.

    Jag befarar att svensk utrikes- och säkerhetspolitik styrs av vad som sägs på Bilderbergkonferenserna. Sveriges suveränitet blir därmed hotad och svensk demokrati sätts ur spel med tanke på bristen på insyn i ”diskussionsprocesserna” på konferenserna.

    Jag noterar att Sverige har, genom senare tids nedrustning av territorialförsvaret och slopandet av värnplikten, tvingats förlita sig på grannländers välvilja att ställa upp för Sverige i händelse av ett försämrat säkerhetspolitisk läge i vårt närområde. De säkerhetspolitiska garanterna som har kommit på tal, i vakuumet efter territorialförsvarets nedrustning, är “Solidaritetsförklaringen“ och Nato. Den förra är från svenskt officiellt håll av Fredrik Reinfeldt i samband med Libyeninsatsen dödförklarad, varför valet står till Nato, där USA har tagit en oproportionellt stor andel av budgeten och ansvaret.

    Vi har ju också sett hur Sverige har smyganpassats till Nato och USA:s globala säkerhetspolitik. I våra senare versioner av JAS är vi hänvisade, för vår flygstridsledning (Link 16), till kryptonycklar som tillhandahålls av Pentagon. Detta innebär att svensk krypterad flygstridsledning kan avlyssnas av USA i klartext.

    Hösten 2010 fanns det en parlamentarisk majoritet i riksdagen för att Sverige skulle lämna Afghanistan. Men Socialdemokraternas ledare, Mona Sahlin, ”talades tillrätta” varvid Afghanistaninsatsen förlängdes.

    Till skillnad från Finland, som har litat till sin inhemska försvarsförmåga med allmän värnplikt, antar jag att Sverige i våras fann sig nödsakad att delta i inbördeskriget i klansamhällets Libyen på rebellernas sida, vars geografiska fäste i östra Libyen sammanfaller med den viktiga rekryteringsbasen för Irakkrigets jihadister. Se http://www.telegraph.co.uk/news/wikileaks-files/libya-wikileaks/8294782/EXTREMISM-IN-EASTERN-LIBYA-TRIPOLI-00000120-001.2-OF-004.html.

    Eftersom insatserna i Afghanistan och Libyen tas från försvarsbudgeten blir det än mindre pengar över till försvaret av Sverige. Vi blir således än mer beroende av Natos och USA:s välvilja för vår säkerhet.

    Men med tanke på USA:s dåliga finanser kommer, enligt USA:s försvarsminister Robert Gates, USA skära i Natobudgeten och låta Europa i högre grad ta ansvar för sin säkerhet. Se http://www.economist.com/blogs/charlemagne/2011/06/libya-europe-and-future-nato. Detta innebär att om inte mer eller mindre skuldtyngda Natoländer i vårt närområde vill ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitik, så har vi kommit i ett mycket brydsamt säkerhetspolitiskt läge.

    Som jag ser det, och jag tror att jag får finländskt medhåll, bör Sverige omprioritera sina försvarsresurser från Afghanistan och Libyen till det egna territoriet och närområdet.

    Eftersom Ryssland ser Nato som en presumtiv fiende bör vi ej heller gå med i Nato. Det skulle i så fall öka spänningen i Östersjöregionen. Se http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-yrvaken-bjorn-soker-sina-fiender_6234786.svd, där det bl.a. står: ”I den ryska försvarsmaktens militärdoktrin från februari 2010 utpekades Nato som ett av de ”främsta krigshoten mot Ryssland.”

    SvaraRadera
  8. Magnus Redin12 juni 2011 23:18

    Gruelse, du börjar i fel ände när du oroar dig för att vi skulle provocera Ryssland.

    Rätt ände är att fråga sig vilka som är våra vänner, i ungefärlig fallande ordning:
    Våra nordiska grannar
    Våra EU grannar
    Alla andra demokratier
    Människor i icke demokratier som kan utvecklas till något bra.

    USA är lite av ett specialfall då de är en av världens största demokratier och oerhört militärt mäktiga. Tyvärr är de samtidigt ekonomiskt sköra och jag litar inte på att det kommer att bli bra förändring i USA framöver. Många andra länder har stora eller enorma ekonomiska problem med även en historia av att komma tillbaka efter motsvarande problem så allt är inte nytt för dem.

    Utgår vi ifrån vilka som är våra vänner skall vi samarbeta extremt nära inom Norden och nära inom EU. Det bästa militära samarbetet inom EU är Nato och då får vi med USA osv på samma gång vilket är riktigt bra.

    På längre avstånd avtar vår militära förmåga men vi spelar roll i handelspolitiken inklusive vapenhandeln och vi ger mycket bistånd. Det mesta av biståndet kommer troligtvis att upphöra inom några år när tiden efter peak oil börjar bita och samtidigt blir råvaror och energieffektiva industrier strategiskt viktiga och livsnödvändiga.

    Ryssland blir inte vår vän genom att vi gör oss svaga och undviker att hjälpa våra vänner. Jag tror på att se till att vi förblir en viktig handelspartner, vi har t.ex. en del nischer där Rysslands råvaruexport ger goda inkomster när de går via förädling i Sverige, sådant kan utvecklas vidare.

    Säkerhetspolitiskt tror jag att Ryssland och EU inklusive Sverige kan ha många gemensamma intressen om Ryssland ger 17 i att försöka återuppbygga ett östeuropeiskt imperium, t.ex. säkra handelsvägarna på världshaven. Troligtvis får Ryssland fullt upp med sin södra gräns och en av de större orosmomenten är vad det skall bli av Kina. Vi kan vara stabila och lite tråkiga i vårt hörn och EU kan bli en längre Finsk gräns där inga hotfulla vardagshändelser sker.

    Afghanistan kommer längst ner i min vänprioriteringslista och handelspolitiskt är de synnerligen ointressanta för oss. USA verkar dock uppskatta deltagandet väldigt mycket och ger förhoppningsvis gentjänster och kanske hjälper det till med Pakistan som är ett viktigare land som i sin tur kan ställa till det för Indien som är ett riktigt viktigt land och en mycket lovande demokrati.

    Största chansen att få reda på om vi får något för insatsen i Afghanistan är nog att vänta på en ny Bradley Manning. :-(

    Jag har hört hjärtknipande berättelser om hur mycket det vi gör där betyder för människor i Afghanistan och de berättelserna är viktiga för personalens psykiska hälsa. På det stora hela finns det många andra ställen där motsvarande nytta skulle kunna göras, t.ex. i Afrikanska länder som skulle kunna odla mycket mer och som har mineraler som är lättare att utvinna. Då jag tror att den framtida globala ekonomisk utvecklingen blir katastrofalt dålig vill det till att kombinera egennytta med hjälpverksamhet så någon hjälpverksamhet blir kvar.

    Å andra sidan, har vi ett upparbetat förtroendekapital i Afghanistan skall vi givetvis inte slänga bort det om det kan vårdas och ge någon form av framtida nytta.

    SvaraRadera
  9. Intressant, men lite nitpicking:

    "Då USA gick in i de båda världskrigen, var det ett välmående samhälle med gott om resurser som marscherade upp. Ur dessa krig kom man med stora statsskulder, vilka man snabbt återhämtade sig från. Dagens USA mår inte lika bra och utgångsläget i händelse av större konflikter kommer nog att medföra en viss försiktighet vad gäller nationens inblandning."

    När USA gick in i andra världskriget var landet fortfarande märkt av den stora depressionen, det diskuteras ganska livligt huruvida USA egentligen var ur depressionen när USA gick in i kriget, men de som hävdar att det fortfarande var depression kan mycket väl ha fel. Dock ansågs läget då inte så ljust som vi idag, med den historiska backspegelns syn, anser att det var. Man hade dock ingen stor skuld. Läget liknade med andra ord mer Lettland än Grekland, dock med en demografi som var mer gynnsam för nationalekonomin än till och med den Turkiet har idag.

    SvaraRadera
  10. Magnus Redin13 juni 2011 11:32

    Depressionen var inte så farlig i USA. Folk dog av svält och det var eländigt men på det stora hela flödade oljan och industrierna vart produktivare. Problemet var att samhällets institutioner och många människor inte klarade av att hantera tillväxtpotentialen och de snabba förändringarna till det som kan vara bättre. Den enda direkt fysiska katastrofen var torkan som påverkade stora jordbruksområden.

    Nästa depression som beror på att oljan och andra billiga råvaror slutar flöda och inte att överflödet är svårt att hantera borde bli mycket värre. Detta blir en ny situation för USA som har överflöd inprogrammerat i kulturen.

    SvaraRadera
  11. Även för oss gäller att försvar handlar på sista raden om ekonomi. Sen kan vi diskutera oss blå om detaljer och hur. Det kan ni fackfolk och experter bäst (Pellnäs, Wiseman, Chefsingenjören m fl). Vad vi övriga skattebetalare måste bestämma oss för är hur mycket vi anser att den försäkringspremien är värd.

    Personligen är jag beredd avsätta 5% av BNP för ändamålet förutsatt att det bygger på allmän värnplikt (nej, inte "gamla" lumpen och invasionsförsvaret)och inkluderar fler samhällsfunktioner än de rent militära. Då blir försvaret en angelägenhet för alla och den ryggrad som samhället behöver som samhälle.

    Privata entreprenörer hur bra de än är kan aldrig skapa ett personligt engagemang ens hos dem som betalar notan. Det kan bara personligt deltagande göra.

    När USA tar sin hand från Europa är det bara med egna insatser vi kan upprätthålla försvar. Världen är fortfarande sådan att det är bara styrka som i slutändan respekteras. Saknas det räknas man egentligen inte när det blir allvar.
    /Morfar

    SvaraRadera
  12. Magnus Redin13 juni 2011 15:01

    Procent av BNP är en ganska klumpigt mål men skall man ta det i runda summor skulle jag önska ca 2 % försvar, ca 1 % civilförsvar utöver detta och många % statliga, enskilda och företagsinvesteringar i energiproduktion, infrastruktur, nya företag och kunskap för att ha ett fungerande samhälle om både en, två och tre generationer.

    Grejen dessa tre kategorier är att det inte är klokt att krympa dem om ekonomin blir svag på grund av resursbrister eftersom det leder till en ännu mera utsatt situation och en oförmåga att komma ut ur krisen.

    Mycket av det senare, investeringarna för framtiden, pågår men det går att göra mer och de civila investeringarna är de som ytterst sett är avgörande för hur det går. Militära utpressningar kan ställa till det för oss och våra vänner och krig är det mest förödande som finns så det är oklokt att göra sig svag genom att avskaffa försvaret.

    För det militära försvaret är en mera rimlig dröm att vartefter försvaret använder pengarna effektivt öka anslagen med 25 procent för att fylla ut den föreslagna organisationen till sin planerade storlek och gör den ganska fri från olika utrustnings och beredskapsbrister. Jag tror att något sådant behövs förutsatt att min uppfattning om framtiden är hyfsat korrekt.

    Om det skall vara en bra ide att återinföra en allmän värnplikt och inte bara gott om platser för frivilliga grundkurser som räcker för enklaste hemvärnstjänsterna och en början på en militär karriär krävs det ännu mer pengar och egentligen en starkare hotbild när det gäller andelen av befolkningen som ser hotbilden.

    Skulle man införa värnplikt för att det ger en sammanhållning i samhället skulle den givetvis omfatta både kvinnor och män. Inför man en militär värnplikt utan en enorm budgetförstärkning blir det en symbolisk utbildning utan att det sedan finns mobiliserande förband, det är tyvärr lätt att det ger ett svagare försvar än att göra klart den omställning som pågår just nu och lägga till mer av befintliga funktioner mer som fler krigsflygbaser.

    En variant för en återinförd värnplikt med fostrande motivering vore att ha en civilförsvarsplikt och motsvarande civilförsvarsresurser på kommunal nivå vilket inte är lika dyrt som att sätta upp militärt meningsfulla infanteribrigader. Det vore bra om alla kunde ge första hjälpen, vet hur man helst skall reagera på bränder och olyckor, kan klara sig utan internet, ström och rinnande vatten och har grundkunskaper om hur man arbetar som en problemlösande grupp. Det skulle göra samhället mycket tåligare mot sabotage och störningar utan att det kostar skjortan.

    Skulle någon föreslå en fördubblad försvarsbudget och återinförd värnplikt skulle jag hellre t.ex. bygga järnvägar och elledningar för en del av de pengarna. Bodens fästning byggdes för att försvara skogen, malmen och vattenkraften och de nya industrierna som gjorde att resurserna fick ett värde, inte tvärt om.

    SvaraRadera