Bomber till Libyen (uppdaterad)

Jag satt och läste ett inlägg på forsvarsmakten.se och blev mycket förvånad när jag såg att FL01 tar med sig bomber ned till Libyen trots allt!

Det innebär att Försvarsmakten medför ammunition för automatkanon, värmesökande- och radarstyrda robotar samt precisionsbomber. När det gäller precisionsbomber så är de endast till för att användas mot luftvärn på marken i en självförsvarssituation.

– Sannolikheten för användande av precisionsbomber är mycket liten, säger Flygvapeninspektör Anders Silwer.

Använda bomber mut luftvärn i en självförsvarssituation!? Hur sjutton menar FVI med detta? Skall man fälla när man blir pålåst av en radar? När det väl är en robot i luften så skulle i varje fall jag koncentrera mig mer på att undvika roboten än lägga tid på att försöka träffa luftvärnsställningen.

Dessutom är med stor sannolikhet majoriteten av de luftvärn som finns kvar antingen IR-robotar eller optiskt riktade. Eftersom det libyska luftförsvaret troligtvis är livädda för SEAD-flygplan som F-18 Growler så kommer man nog använda optisk siktning även på de system som har radar. Piloten får med andra ingen varning för luftvärn innan roboten är i luften.

Våra politiker är rädda för att vi skall släppa robotar på förplanerade mål på grund av risken att civila ska komma till skada. Att släppa bomber som självförsvar är en betydligt högre risk, eftersom piloten inte har planerat insatsen och kan få mycket bråttom.

Sedan kan man ställa frågan vad som egentligen menas med "självförsvar"? Är det mitt eget flygplan, min svenske rotekompis, min franske förbandsmedlem eller en libyer på marken som jag använder den utökade rätten till självförsvar på? Det vore mycket intressant att se vilka ROE och "national caveats" som gäller för FL01...

Uppdaterad 11-04-05, 12:17
USA hade börjat dra sig ur Libyen, men har på begäran av NATO och rebellerna återupptagit flyganfallen.

Den amerikanska militären hade sedan några dagar slutat med sina bombningar och attacker i Libyen. Under de senaste dagarna har amerikanerna också börjat dra tillbaka både flyg och Tomahawkmissiler. Men efter begäran från Nato återupptog USA sina flygattacker för att skydda civila, meddelar Pentagon.

Detta visar på att NATO inte har kapacitet för anfall mot markmål. Allt för många (UAE, Turkiet m.fl.) har likt Sverige begärt att inte deltaga i denna typ av strid. Det visar också på att rebellerna har svårt att på egen hand ta över landet. Man kan säga vad man vill om Khadaffi, men han har faktiskt vissa delar av folket på sin sida. Risken är att markkriget utvecklas till ett inbördeskrig snarare än befolkningen mot ledningen. I detta läge kommer koalitionen få det mycket svårt att välja sida, utan får följa FN-resolutionen till punkt och pricka. Parallellt kan givetvis smygoperationer att beväpna och utbilda rebellerna ske.

Uppdaterad 11-04-05, 20:59
Nu har NATO tagit över den taktiska ledningen av våra Gripen.

Flera svenska sambandsofficerare finns i insatsledningen i Poggio Renatico (se grafiken). 90 mil söderut, på Sicilien, är flygförbandet baserat.

Uppdaterad 11-04-05, 22:11
Nu när USA drar ner på insatsen i Libyen så innebär det att övriga deltagare i insatsen måste ställa upp med mer, eller att intensiteten i insatserna minskar.

"To make up for the American assets that will leave, the other countries will have to multiply their sorties and open up more ammunition," a military official told AFP.
...
With around 20 and half a dozen attack planes respectively, France and Britain will likely carry the bulk of the load after US jets are grounded.

French jets have conducted between a fifth and a quarter of daily sorties, while the British have taken part in one in 10 missions, a NATO diplomat said.

The head of the Royal Air Force (RAF), Air Chief Marshal Stephen Dalton, told The Guardian newspaper that British warplanes are likely to play a role in the no-fly zone over Libya for at least six months.

The five other nations participating in bombing missions -- Belgium, Canada, Denmark, Italy and Norway -- use around 30 warplanes in total.
...
"Every ally, in particular those who take part in few strikes, will have to pick up the tempo," the military official said.

Uppdaterad 11-04-06, 14:29
Danska F-16 och svenska Gripen kan komma att utföra gemensamma uppdrag i Libyen. Danskarna är den nation som i förhållande till antal insatta flygplan fällt mest bomber över Libyen. I Afghanistan är det den nation som i förhållande till folkmängd förlorat mest soldater i strid.

Danmark har stationerat sex F-16-plan på Sigonella-basen, varav fyra utför uppdrag och de andra två finns som reservplan. Hittills har de gjort 58 uppdrag över Libyen och släppt 134 bomber.

NATO har lovat att skydda befolkningen i staden Misrata från Khadaffis styrkor. Det innebär mer bombuppdrag för danskarna.

Uppdaterad 11-04-06, 18:00
Våra Gripen kom ner till Sigonella, men där tog det stopp. Anledningen är att det saknas bränsle av rätt typ för Gripen! Ytterst pinsamt. Det här borde man ha kontrollerat på den rekresa som genomfördes innan förbandet åkte ner. Eller var det helt enkelt så att Sigonella dök upp i sista sekunden och man bara hade rekogniserat på Decimomannu? NATO borde i varje fall ha fått Gripens kravspecifikation för att avgöra vilken bas som passade bäst.

Felet är lätt att begå eftersom det finns ett par tre "standarder" på bränsle. Dessutom skiljer det på vilka tillsatsmedel man stoppar i bränslet, avisningsvätska, antikorrisionsvätska, antistatvätska m.m. Det här är dessutom något man måste tänka på när man lufttankar. Det går inte bara att köra fram till första bästa lufttankningskärra.

Jag har många gånger sagt att vi borde ha en enkel kravlista att lämna över till de baser som vi önskar besöka som listar bränsle, banlängd m.m. så slipper det bli en ny erfarenhet varje gång vi åker iväg. Nu finns dessa data i AOM - Aircraft Operators Manual och AMP - Aircraft Maintenance Publication, men lite utspridd på flera olika kapitel.

Det finns ett sätt att lösa problemet och det är att flyga in en lufttankningskärra och tanka upp flygplanen på backen via lufttankningsanslutningen. Det är en teknik som användes då och då av USA i Vietnam, när man råkade ut för förorenat bränsle eller förseningar på bränsletransporter. Fortsättningsvis så får Gripen-masskinerna lufttanka det sista de gör varje pass, så att de har bränsle till nästa start. Detta sätt att operera sliter på däck och flygplan, då man komer att landa tungt varje pass. Men alternativet är att byta bas, vilket kan vara ännu krångligare då de flesta andra baser är fulla med andra nationers flygplan, tekniker och utrustning.

SvD, SVT, SR

Limes NATO

Limes är ett intressant matematiskt begrepp. Det ger möjlighet att räkna ut ett värde för en funktion i en punkt där värdet kanske inte ens är definierat. Vad händer om man tillämpar det på försvarsmakten? Man tar en lämplig egenskap och ändrar dess värde. Hur lång tid tar det innan man kan hävda att Försvarsmakten = NATO? Frågan är bara vilken parameter som ska ändras och vilket värde den ska gå mot?

Hur långt har vi kvar innan vi kan se oss som fullvärdiga NATO-medlemmar?

Somliga skulle säkert kunna hävda att vi inte har skrivit på något medlemsavtal och därmed inte binds av NATO Artikel 5, d.v.s. att behöva komma till undsättning till ett land som attackeras. Men i praktiken så innebär vårt EU medlemsskap, signerandet av Lissabonfördraget och vår Solidaritetsförklaring att vi kommer att få ställa upp på samma sätt som alla andra NATO-länder.

Tekniskt och taktiskt är vi redan fullvärdiga NATO-medlemmar. Våra Gripenflygplan är fullt NATO-kompatibla och våra soldater och officerare tränar enligt NATO:s regelverk och föreskrifter. Allt för att vi ska kunna deltaga i gemensamma internationella insatser som den i Afghanistan.

I Afghanistan så deltar vi med ett FN mandat som grund, men vi leds av NATO och vår högsta befälhavare är en amerikan. Våra svenska politiker hävdar att detta är OK då vi inte helt har släppt greppet om våra styrkor. Det är fortfarande svenska soldater som representerar Sverige och inte NATO, men maskerade till den gemensamma styrkan ISAF.

Hur fungerar detta i praktiken?

FN begär i en resolution internationellt stöd för en insats och frågar någon lämplig organisation om dom tar på sig ansvaret att vara "leading nation". För ISAF:s del var det inledningsvis England, men numera så leds trupperna från NATO:s högkvarter. I Sverige så skickas våra styrkor ut med hjälp av ett riksdagsbeslut baserat på en proposition från regeringen. Försvarsmakten får sedan via budgetpropositionen styrningar om vilka insatser som ska genomföras.

Sverige får mer och mer ansvar i vår region av Afghanistan, men detta ansvar innebär också ett ökat långsiktigt åtagande.

Ledningsansvaret för den regionala enheten i Mazar-e Sharif innebär att Sverige åtagit sig ett ansvar för att enheten har rätt sammansättning och förmåga att kunna lösa de uppgifter som enheten tilldelats. Det osäkra säkerhetsläget samt åtagandet som ledningsansvarig nation ställer krav på förmåga till anpassning och flexibilitet för det svenska bidraget.

Ledningsansvaret innebär samtidigt att Sverige har skyldighet att säkerställa att efterfrågade förmågor och resurser tillgodoses, antingen genom bidrag från ett annat land eller genom att Sverige anpassar sin insats för att fylla eventuella vakanser och brister som kan uppstå.

Förutom själva insatsens genomförande så finns frågan om hur mycket av kontrollen vi släpper. Man skiljer på OPCOM, OPCON, TACOM och TACON. Normalt så bibehålls den operativa styrningen av våra trupper i Sverige. Detta faktum brukar lyftas fram av våra politiker för att visa att våra svenska trupper inte tillhör NATO förbandet OEF, utan enbart är där på FN-mandatet och av praktiska skäl leds av NATO inom ramen för ISAF (dock så är det samma ledning för bägge insatserna). I praktiken betyder avsaknaden av NATO OPCOM/OPCON inte så mycket för hur de svenska trupperna opererar nere i Afghanistan, då det krävs snabba beslut varje gång något händer och då styrs trupperna av de lokala befälhavarna på plats i Afghanistan. Våran svenska ledning hinner helt enkelt inte reagera utan nöjer sig med att sköta logistik och sätta upp förband som man skickar till Afghanistan.

För att ändå bibehålla någon viss typ av styrning över vad som trupperna får eller inte får göra så har varje instats ROE - Rules of Engagement. De listar t.ex. vad som krävs för att göra en insats med CAS - Close Air Support. Varje truppbidragande land har sedan gett sina styrkor s.k. national caveats, d.v.s. vilka ytterligare inskränkningar som politikerna har gett sina trupper. Vilka ROE och national caveats som finns är givetvis hemligt eftersom fienden annars skulle börja utnyttja dom till sin fördel. Vissa är dock uppenbara och dom drar redan talibanerna nytta av som att t.ex. använda civila som skydd vid anfall mot ISAF då ISAF får mycket svårt att skjuta tillbaka.

ISAF skulle kunna bli en mycket mer effektiv styrka om det inte vore för att alla de truppbidragande länderna har olika syften med insatsen och olika regelverk. USA får ut betydligt större effekt av sina styrkor (trots att USA och övriga truppbidragare har ungefär lika många man på plats) då dom kan optimera innehållet och uppgifterna över hela sin styrka och inte som de övriga länderna bara för sin lilla del.

Men faktum är att ju mer strider som våra förband hamnar i desto större lättnader måste politikerna ge i våra egna national caveats. I och med detta så blir skillnaden mellan svenska trupper i Afghanistan och de övriga NATO styrkorna mindre och mindre. Personligen tycker jag att det är bra då det innebär att våra styrkor får det lättare att göra insatser tillsammans med andra förband. Men jag undrar om våra politiker verkligen vet vad dom ger sig in på?

Nackdelen med att inte vara fullvärdig NATO-medlem som våra grannar Danmark och Norge är att vi inte får vara med när dom stora pojkarna pratar och därmed inte kan påverka besluten. Vi får därmed enbart följa det någon annan bestämt. Dessutom kan vi likt Georgien 2008 inte helt lita på att solidaritetsförklaringen i realiteten är dubbelriktad.

Sverige blir med andra ord mer och mer en del av NATO. Våra politiska bindningar är redan där. Vår materiel och taktik likaså. I och med att vi släpper kontrollen av våra styrkor mer och mer till NATO:s befälhavare så kan man snart hävda att vi i praktiken är fullvärdig NATO-medlem. Den okända variabeln x är kanske våra national caveats? Med matematiska termer lim x->ISAF ROE Försvarsmakten (x) -> NATO.

Sensorer ser inte allt (uppdaterad)

Diskussionen efter den senaste filmen från Irak där en Apachehelikopter skjuter två journalister som befinner sig bland beväpnade människor har fått mig att fundera en del över teknikens begränsningar. Jag har länge varit motståndare mot beväpnade UAV och även den optimistiska tron på att UAV inom en snar framtid kan ersätta bemannade flygplan. Den här händelsen pekar på ett antal faktorer som ger mig vatten på min kvarn.

- Det du ser i en sensor är inte allt. Många klagar på pilotens agerande baserat på det som syns på videofilmen, men glömmer att piloten ser betydligt mer än detta. Att titta på en videobild kan man jämföra med att spela innebandy med en strut framför ögonen. Den som har prövat på denna kula lek vet hur svårt det är om man tappar bort bollen att hitta den igen. Överblicken saknas. En pilot har tillgång till PS-00 eller som amerikanarna säger Mk1 Eyball. Med ögonen ser du inte långt, eller med hög upplösning, men du har 300 graders sensortäckning och en förmåga att kunna skilja ett objekt från ett annat som ingen sensor i världen ännu har klarat av. När en pilot med ögonen upptäcker något intressant kan han använda sina sensorer till att zooma in på detta objekt och analysera. En UAV saknar helt och hållet denna överblick, vilket gör att "piloten" av en UAV är begränsad på samma sätt som innebandyspelaren med struten framför ögonen. Jämför med det första anfallet på Grdelicabron under Kosovokriget. Piloten fokuserar på sensorbilden och ser inte tåget som kommer in från vänster förrän det är försent att avbryta anfallet. En UAV pilot hade haft ännu mindre chans då han helt saknar överblicksbilden.

- Piloten begär helt korrekt, enligt ROE - Rules of Engagement, om tillstånd att öppna eld från sin chef. Problemet är att denna chef har ännu mindre information än piloten. Hur kan han ta ett bra beslut? Under Kosovokriget så kritiserades många skrivbordsgeneraler för att dom försökte ge sig på att detaljleda insatser via UAV från ledningscentraler i Florida. Bilderna är ju så bra att cheferna tror sig veta allt. Numera är detta tyvärr ett återkommande beteende hos generaler. Men även om chefen i detta fall hade haft tillgång till Apachehelikopterns videoinformation är det lång ifrån klart att han skulle fatta en bättre beslut. Han saknar fortfarande överblicksbilden som jag nämde i punkten ovan. Tyvärr så leds delar av insatserna i Afghanistan och Irak från ledningscentraler i USA. Stor risk för micromanagement med andra ord. En general ska nödvändigtvis inte leda från fronten, men han ska fokusera på att ta de stora strategiska besluten. Annars reduceras bara soldaterna och piloterna till sensor- och vapenbärare och då kan dom lika gärna ersättas av en UAV. Se även min tidigare diskussion om uppdragstaktikens död... Den som ska göra verkan ska också i majoriteten av fallen ta besluten. Besluten blir inte bättre av att tas av en högre chef. Delat ansvar är som sagts många gånger tidigare inget ansvar! Jag tror att genom att tvinga piloterna att ta mer ansvar för sina insatser så kanske dom även tänker igenom sina beslut mer? USA har inte varit villiga att riskera sända sina egna soldater till krigsförbrytartribunaler. Man använder sig också av civila bolag som Blackwater/Xe för att komma förbi hindrande lagar. Men finns inte lagarna där för att just förhindra farliga beslut? Geneve och Haagfördragen finns inte till för att man tycker synd om fiendens soldater. Dom finns för att ens egna soldater inte ska behöva utstå omänsklig behandling. Men om inte regelverken används av bägge sidorna så eskalerar krigen. I de klassiska krigen så var regeln att lämna alltid en sida öppen så att fienden har en chans att fly. Om han hindras till detta så kommer han att slåss till sista man, vilket även gör att även den egna sidan tar stora förluster.

- Att deltaga i kriget från avstånd riskerar att man tappar grepp om verkligheten. Kriget blir bara ett enda stort TV-spel där en skjuten fiende är värd 1000 poäng. Krig ska vara svårt, jobbigt och med fara för ens eget liv, annars så avskräcker man inte soldaterna från att deltaga eller generalerna från att starta krigen. Finns det ingen risk eller inga konsekvenser för en själv, så vad finns då som hindrar någon från att ta ett felaktigt beslut. Tyvärr så leds majoriteten av insatserna med UAV (USAF) från USA. Som pilot kysser man frun, lämnar barnen på dagis och en timme senare bombar mål i Kandahar. Det inte bara låter konstigt, det måste upplevas som konstigt för en UAV-pilot. Vilken verklighet lever han i? Finns det inte en stor risk för att man tar för lätt på konsekvenserna av en insats? Det andra anfallet på Grdelicabron pekar på detta och även den aktuella helikopterpilotens anfall på bilen som försöker föra bort skadade.

"Seeing bad guys on the screen and watching them possibly get dispatched, and then going down to the Taco Bell for lunch, it's kind of surreal," says Captain Matt Dean.

Jag är för UAV som spaningssensor då dom har lång uthållighet och kan sättas in i områden där man kanske inte vill riskera livet på en pilot, eller ännu mindre riskera att en pilot blir tillfångatagen och kan användas vid utpressning. Men att tro att UAV:er kommer att ersätta stridsflygplan de närmaste åren är att tro på för mycket. Vad händer om det finns ett lufthot eller någon typ avluftvärn? Vi luras av scenarierna i Afghanistan och Irak att detta är någon universiell lösning. Liksom precisionsvapen lurar militärer att sätta in insatser för nära civila så kan krigföring på avstånd leda till samma avslappnade attityd till insatser.

"It is well that war is so terrible -- lest we should grow too fond of it."

Robert E. Lee

Uppdaterad 10-04-10, 17:05
Många tror att UAV kan göra ett bättre jobb än bemannade flygplan då det inte finns några piloter som kan göra misstag. Man missar då ett antal aspekter:

- En UAV är oftast en RPA - Remotely Piloted Aircraft, d.v.s. någonstans finns det en pilot som flyger. Dom är därmed benägna att göra samma misstag som en pilot som sitter i ett flygplan och då också baserat på det sämre beslutsunderlaget. Dock så kan man byta av piloterna, vilket gör att dom är mer utvilade.

- Civila flygplan har idag automatlandningsmoder. Vid riktigt dåligt väder så är det ofta inte piloterna som styr. Att ersätta en pilot i ett civilt flygplan med en dator kommer nog att vara science fiction ett par år till. Passagerarna är nog trots piloters benägenhet att begå misstag inte sugna att lämna sina liv åt att dett datorprogram ska fungera.

- Om det är svårt att få certifiera en UAV att flyga automatiskt i civilt luftrum, hur svårt är det då att certifiera samma UAV att släppa en bomb utan mänsklig inblandning?

Blue on Blue (uppdaterad)

"Friendly fire isn't", finns det definierat i Murphy's Rules of Combat. Det finns ofta ingen statistik då dessa typer av händelser för det mesta tystas ner, men under första Gulfkriget så var det ett antal kända händelser där många soldater dödades av beskjutning från egna trupper. Eftersom det totala antalet döda på alliansens sida endast var 147 amerikaner, 24 britter och 16 övriga innebär det att en mycket stor del av alliansens förluster kom från egen snarare än av irakisk eld.

I den senaste händelsen med "friendly fire" i Afghanistan så dödades åtta afghaner av beskjutning från eget stridsflyg. Händelsen inträffade under ett uppdrag där ISAF soldater tillsammans med afghansk trupp var inblandad i strider mot talibaner.

En militär källa från ett västland som nyhetsbyrån AFP talat med — en källa som uttalar sig under löfte om anonymitet — säger att det var egen eld som orsakade förlusterna, men en talesman för den internationella, Nato-ledda Isaf-styrkan sade på lördagen att han inte kunde bekräfta den saken.

Den som kritiserar liknande misstag har inte suttit i ett stridsflygplan och försökt att identifiera vilket mål som är vilket på marken. Om en taliban är svår att skilja från övriga afghaner på nära håll så tänk hur det ser ut från 3000 meters höjd! I bästa fall har piloten ledning från en Forward Air Controller som pekar ut målen med hjälp av video och datalänk, eller med hjälp av laserutpekare. I sämsta fall kastar man en rökfackla och anger att fienden finns 300 meter norr om röken. Om röken råkar blåsa en bit åt sidan kan det bli ett katastrofalt resultat.

Det här är ett reportage om en känd incident under första Gulfkriget 1991 när två AH-64 besköt amerikanska fordon. En annan mycket känd incident är när två A-10 under inledningen av Irakkriget 2003 besköt brittiska fordon. Lyssna på pilotens kommunikation. Han var hela tiden tveksam till att anfalla, men fick klara order om att det var rätt mål som han anföll. Den som ger ordern är dock inte alltid insatt i hur det ser ut på slagfältet.

Den här videon är tagen från marken när brittiska soldater beskjuts av A-10. Den här videon visar när amerikanska soldater blir beskjutna av egen stridsvagn. I slutet av filmen hör man befälet säga att dom skulle sprida att det inte var egen eld utan en fientlig 120 mm granatkastare. Allt för att inte sänka truppens moral.

Att det ofta är soldater från olika deltagande länder som beskjuter varandra visar på den dåliga samordningen av trupperna, samt att det i många fall helt saknas bra kommunikationer mellan de olika ländernas trupper. En stor del av striderna i dagens stridszoner sker dessutom i mörker med hjälp av NVG och IR sensorer. Det är lätt att se ett fordon med NVG, men ofta svårt att identifiera det då markeringar på fordonen inte syns. På senare tid har man prövat att måla markeringar på egna fordon med särskild IR färg för att underlätta att identifiera dom med NVG. Det finns tekniskt stöd i form av IFF - Identification Friend or Foe som talar om om ett fordon tillhör den egna styrkan. Men hur mycket man än försöker så är ett slagfält oftast ett stort kaos och det kommer alltid att finnas en risk för att bekämpa egna trupper i stället för fienden. Teknik i all ära, men det bästa hjälpmedlet är nog ROE - Rules Of Engagement som i och för sig ofta försvårar en insats, men samtidigt ska minska risken för att skada egna trupper och civila.

I Afghanistan är det just nu 42 länder som bidrar till insatsen. Alla med olika kommunikationssystem, fordon, uniformer och språk. Att beskjutning av egen trupp inte händer oftare är ett tecken på att samarbetet trots allt fungerar men i vssa fall är det ren tur.

Ofta tror journalister att vi militärer medvetet försöker att dölja sanningen. I själva verket är det oftast ett missriktat försök att inte förstöra moralen hos de egna trupperna. Att förlora en kompis är illa nog, men vetskapen om att det utfördes av egna trupper kan få en grupp soldater att helt förlora stridsviljan. Faran med att försöka dölja händelserna är givetvis att man inte lär sig av sina misstag.

Uppdaterad 09-11-08, 15:37
Al JAzeera kommenterar bombningen. Risken finns att tillsammans med de brittiska soldater som sköts ihjäl av en afghansk polisman för ett par dagar sedan så kan förtroendet mellan ISAF och de afghanska styrkorna minska. Enligt källor hos talibanerna så har ISAF hållt nere rapporteringen om antalet döda.

"There was ... a firefight between Taliban and Afghan and foreign forces in Murghab district of Badghis province. The fighting lasted for hours and was very intense, at a close distance," Qari Yusuf Ahmadi, a Taliban spokesman, said. "By the end of the day, foreign forces bombed the area where the clash was going on and due to their own bombing, 32 foreign and 43 Afghan soldiers were killed."

Detta luktar dock lite Bagdad-Bob. Givetvis passar talibanerna på att göra lite PR av händelsen för att ytterligare öka friktionen mellan ISAF och afghanska styrkor.

BBC kommenterar att McChrystals nya regler kan ha ställt till det. Numera får soldater bara kalla in på Close Air Support om dom håller på att bli utslagna av talibanerna. Detta beroende på att civila offer ska minimeras. Resultatet blir att insatserna sker mycket nära egen trupp och då också innebär större risk att fel mål träffas.

Måste vi bryta reglerna för att vinna?

I krigszoner som Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och Irak så ställs våra soldater mot en hel del oväntade hot där våra civiliserade värderingar och regelverk kan öka den fara vi utsätter oss för.

När vi skickade iväg den första Liberia missionen så var en av de största farhågorna vad som skulle hända om vi blev utsatta för angrepp av barnsoldater. Kan en svensk soldat förmå sig att skjuta tillbaka om han blir beskjuten av en 9-åring med Kalashnikov? Denna svaghet kanske ändå är en styrka i internationella insatser då det gäller att hellre fria än fälla, som t.ex. McChrystal gett order om i Afghanistan. Skyddet av civilbefolkningen är viktigare än bekämpandet av talibanerna och kanske t.o.m. än skyddet av de egna soldaterna.

I den juridiska världen kring hur krig ska bedrivas på ett "civiliserat" sätt så finns egentligen bara två huvudklasser människor i en krigszon, kombattanter och civila (sedan tillkommer organisationer som FN, NGO, fredsbevarande styrkor m.m.). Hur definierar vi då begreppet kombattant? Som jag skrev tidigare i en kommentar angående talibaner i ett inlägg om Mehdi Ghezali.

"En motståndsrörelse=kombattanter ska ha tydliga markeringar för att visa vad dom är för något enligt internationella lag. Detta för att skilja på kombattanter och civila. Dom ska också bära sina vapen öppet och följa krigets regler (Geneve- och Haagkonvetionerna). Talibanerna följer inget av detta. Dom skulle i så fall vara icke-kombattanter.

Å andra sidan kan man knappast säga att dom åtnjuter samma rättigheter som de övriga civila i Afghanistan? Dom ska givetvis behandlas som brottslingar, men problemet är bara vilket brott har dom begått? Är det uppsåt att begå mord? Är det medhjälp till mord? Om en taliban dödar en svensk soldat som skjutit mot honom, har han då begått mord eller bara dråp?"

Under den tidsperiod när dessa begrepp definierades var det lätt att hantera stridande icke-kombattanter. Dom avrättades helt enkelt. Tyska befälhavare under VK2 i bl.a. Jugoslavien kom undan med en hel del grymheter som dom begick på grund av att Titos partisaner inte alltid räknades som kombattanter. Dom metoderna fungerar inte i dagens krig. Mest beroende på att gårdagens krig var mellanstatliga och de personer som föll utanför ramen var alla fiender. Dagens krig är ofta mellan folkgrupper eller organisationer som redan från början faller utanför definitionerna. Vi svenska deltar som en fredsskapande organisation och vill inte vinna ett krig, utan få stopp på ett krig och vinna en fred.

Hur ska vi ställa oss till samarbete med det lokala rättsväsendet? Vi i Sverige vill ofta inte att en fånge ska dömas av den lokala lagen om den tillämpar tortyr eller dödsstraff. Se bara det senaste exemplet när den svenska styrkan i ISAF tog en fånge som lämnades över till afghanska trupper och vilka politiska reaktioner det fick. Men om vi underkänner rättväsendet hos våra allierade, vill vi då verkligen kämpa för deras sak?

Poul Dahl, f.d chef för danska Jægerkorpset och numera kandidat för Venstre i Europa Parlamentet skriver på sin hemsida:

"Og det har været min påstand, at det ikke vil være muligt at føre en lovlig krig i det 21. århundredes globaliserede verden."

Det han menar är att det regelverk som vi ger våra soldater vid en insats innebär att vi inte kan få slut på ett krig i t.ex. Afghanistan. Frågan är om vi ska medvetet bryta mot våra regelverk för att nå målet, vilket åtminstone de danska soldaterna verkar göra då och då, eller om vi ska behålla de moraliska värderingar som vi vill införa i Afghanistan och därmed riskera att vi måste dra oss tillbaka?

Den bästa lösningen är givetvis att införa ett bättre regelverk. Vi måste bl.a. titta över begreppet kombattant. Vi måste kunna ta hand om och döma personer som t.ex. Mehdi Ghezali. Vi måste kunna döma pirater som vi tar till fånga i Adenviken.

En test av våra regelverk avseende pirater kommer att uppstå om de pirater som kapade Arctic Sea får sin vilja igenom och blir dömda i Sverige eller Finland. Hur olika vi ser på saker och ting trots samma internationella regelverk kan fallet Ossuama Kassir visa på. I USA blir han dömd till livstids fängelse för förberedelse till terrorbrott. När han 2005 i Sverige prövades med amerikanska bevis, blev han inte ens anhållen då bevisen ansågs för vaga.

Går det att döma en pirat? (uppdaterad)

I mina senaste blogginlägg om bl.a. Mehdi Ghezali, Irak, Afghanistan och Adenviken så har ofta frågan dykt upp om det går att fälla denna typ av terrorism i en vanlig domstol, eller om det krävs någon typ av internationell instution som t.ex. krigsförbrytartribunalen i Haag.

Jag tycker frågan är mycket viktigt då vi inte får hamna i en situation där vi antingen är maktlösa eller tvingas att ta till åtgärder liknande Guantánamo fängelset. Som exempel tänkte jag försöka belysa insatsen i Adenviken och hur hanteringen av tillfångatagna pirater går till. Wikipedia har en bra sammanfattningen över bakgrunden för de somaliska piraterna.

EUNAVFOR tillkomst

"Sverige ingår i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia för att skydda fartyg lastade med mat och förnödenheter från FN-organet World Food Program (WFP)."

"Insatsen Operation Atalanta grundar sig i FN:s säkerhetsråds resolution 1816 som ger omvärlden rätt att hjälpa Somalias övergångsregering att bekämpa pirater och väpnade överfall. Fler EU-länder ansluter sig till insatsen som hittills består av styrkebidrag från Grekland, England, Spanien, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna, Norge och Sverige.
Deltagande nationer samarbetar i Adenviken som är uppdelad i olika geografiska ansvarsområden vilka patrulleras av de olika styrkornas örlogsfartyg. Försvarsalliansen Nato deltar i en militär operation i Adenviken, som dock har andra mandat att agera än deltagande nationer i Operation Atalanta."

Förutom EU så finns det som sagt flera andra aktörer i området:

"In time, the naval forces coalesced into four distinct entities plus some odds and ends. There was the U.S.-dominated Combined Task Forces 150 and 151, the latter commanded by McKnight. There was a NATO force sent on a temporary basis, and the EU flotilla intended eventually to replace the NATO one. On the fringes, there were warships from Russia, India and several other navies, sailing and fighting all on their own."

Att dessa styrkor har helt olika ROE - Rules Of Engagement märks t.ex. på när Indien sänkte ett misstänkt moderskepp som senare visade sig vara den Thailändska fiskebåten Ekawat Nava 5. Av besättningen på 16 man överlevde endast en. Tyvärr så händer det ofta att dessa moderskepp i sig är kapade fiskebåtar som de somaliska piraterna använder för att nå längre ut i indiska oceanen.

Och om inte det skulle räcka till med alla dessa olika aktörer så går det rykten om att Blackwater (numera Xi) har erbjudit att sälja sina tjänster.

Internationella lagar

Det finns ett antal olika zoner kring ett land där olika regelverk gäller.

- 12 sjömil. Utanför detta kan en pirat dömas enligt internationella avtal. Innanför är det det aktuella landets lagar som gäller. I Somalia är det väpnat rån som blir aktuellt. Ofta försöker piraterna därför bogsera in fartyg innanför denna zon. FN har numera skrivit ett avtal med den interimistiska regimen i Somalia som ger rätt för den internationella styrkan att förfölja pirater innanför 12 sjömilsgränsen.
- 300 sjömil ekonomisk zon. Inom denna zon har somaliska sjömän rätt till bl.a. att fiska.

I normala fall är det land utanför vars kust brottet inträffar som ska döma de skyldiga. Men Somalia har inte skrivit på internationella avtal, deras domstolar fungerar inte och deras lagar täcker inte piratverksamhet.

Somalia har 2500 sjömil kust och kapingar har skett över 1000 sjömil utanför kusten med hjälp av s.k. "moderskepp". Det här är ett gigantiskt område som är i stort sett omöjligt att övervaka. Det effektivaste är givetvis att samla ihop fartyg till konvojer, men många bolag vill inte göra detta då det leder till fördröjningar som kostar pengar.

EU regelverk tillåter inte ens att fingeravtyck tas på misstänkta pirater om dom inte tagits i direkt anslutning till pågående brott. Att vänta tills ett skepp kapas utsätter dock besättningarna på fartygen för risker.

Rättegångar i Kenya

Just nu är det FN:s säkerhetsråds resolution 1851 som är den senaste gällande avseende uppdraget att stoppa pirater utanför Somalia. I den nämns särskilt EUNAVFOR och svårigheterna att skapa legala förutsättningar att döma pirater. Anti-Pirat konferensen i Nairobi, 11 december 2008 anses som startpunkt för detta arbete.

I Kenyas näst största stad Mombasa har USA, England och EU fått möjlighet att döma Somaliska pirater. MoU - Memorandum of Understanding har skrivits mellan Kenya och dessa aktörer kopplat till FN resolutionen ovan. I utbyte mot att Kenya ställer upp med åklagare så kommer en upprustning att ske av deras domstolslokaler.

Tidigare var det oklart vilka regler som gällde och i många fall fick tillfångatagna pirater sättas iland i Somalia. I vissa fall när det var egna fartyg som anfölls så kan pirater dömas i det egna landet. Detta har hänt bl.a. för USA, Frankrike och Holland.

“The law on piracy is 100 percent clear,” said Kenneth Randall, dean of the University of Alabama School of Law and an international law expert. “Any country can arrest these guys and prosecute them at home.”

Det finns många praktiska problem när det gäller att få till en rättegång:

- Hur får man t.ex. en filipinsk sjöman på ett finskt fartyg med maltesisk flagga att ställa upp som vittne i en rättegång i Kenya?
- Hur får man tag på tolkar som kan somaliska?

Kan den kenyanska lagen döma en somalisk pirat?

"Section 69 (1) of the Kenyan penal code reads, “Any person who, in territorial waters or upon the high seas, commits any act of piracy jure gentium is guilty of the offence of piracy.” The punishment can be life in prison."

Att denna lag går att applicera visar tidigare domar. År 2006 dömdes 10 pirater som tagits tillfånga av USA. Dom dömdes till sju års fängelse i Kenya.

Men det finns tveksamheter om detta är en hållbar lösning för framtiden:

- Kenya har inte skrivit på de internationella havskonventionerna.
- Avtalen med USA och EU har ännu inte godkänts av Kenyas parlament
- En pirat som tillfångatas innan dom anfallit ett fartyg är svår att fälla. Bara innehav av vapen duger inte då nästan alla i Somalia har vapen. Många tillfångatagna hävdar också att dom bara är fiskare och vapnen är till för egenskydd. Ofta tvingas EU-styrkan att låta piraterna gå. Detta hände bara för några dar sedan när den svenska styrkan ME01 stoppade en båt med flyktingsmugglare som inte hanteras av resolutionen.
- Det bor många somalier i Kenya, vilket gör att det finns en hotbild mot domstolarna och att detta långsiktigt kan minska Kenyas vilja att ställa upp. Även vissa islamistiska rebellgrupper i Somalia har flyttat sin verksamhet in i Kenya. Det skulle i så fall hota de 10.000 tals västmedborgare som finns i Kenya. Det finns en stor risk att de militära insatserna eskalerar våldet och att piraterna börjar samarbeta med de islamistiska grupperingarna i Somalia
- Sektion 69 av den kenyanska lagen definierar bara själva brottet, det ger inte samtidigt Kenya jurisdiktion att döma brottslingar. Detta har dock prövats i olika rättegångar, och hittills så har den internationella lagen gått att använda.
- Många pirater är minderåriga, vilket gör det svårt att få dom fällda

Varför har då Kenya fått ta ansvaret för att döma pirater?

- Somalia saknar helt och hållet ett fungerande domstolsväsen
- Inga andra länder vill ställa upp då dom vet att det är en juridisk djungel
- Mombasa i Kenya är en av de närmaste kuststäderna från operationsområdet i Somalia
- Kenyansk lag sägs vara lättare att applicera i denna typ av ärenden
- Kenya önskar förbättra sitt internationella anseende då dom ofta har misstänkts för korruption och politiskt våld
- Kenya har ansökt att få bli en motsvarighet till Haagtribunalen för piratrelaterade brott
- Sist men inte minst. Eftersom brotten inträffar utanför Afrika så är det politiskt viktigt att fångarna döms i Afrika

Lösningen är att göra det mindre lönsamt för piraterna, inte bara öka faran. Eftersom dom är ute efter att tjäna pengar på lösensummor så måste vi fokusera på att dom inte kommer åt fartyg eller besättningar. Skjuta pirater är lika ineffektivt som att skjuta talibaner. Det kommer alltid fler. Konvojtrafik i kombination med insatser för att få stopp på oroligheterna i Somalia borde vara det effektivaste. Svårigheten är bara att få de civila operatörerna att gå med på det. Ett sätt kanske vore om försäkringsbolagen stöttade genom att kraftigt höja försäkringspremien för fartyg som går på egen risk.

Det här är också en operation som jag kraftigt stödjer. Den kommer med all tydlighet att visa för Sveriges befolkning att det finns två val. Att via skatt bekosta Sveriges del av insatsen eller att förr eller senare råka ut för höjda priser på varor från Asien.

Mina enda invändningar är att Sverige varken har fartyg eller helikoptrar som är lämpade för insatser i den här delen av världen. Som tur är så har de somaliska piraterna ungefär samma väderbegränsningar som de svenska fartygen. När monsunsäsongen kommer så minskar antalet piratattacker.

För övrigt så ska det bli intressant att se hur Sverige hanterar sin del av Arctic Sea kapningen. Den händelsen inträffade trots allt i mer "civiliserade" områden med inblandade från länder som alla skrivit på internationella avtal. Om denna kapning i Östersjön inte kan hanteras på lagligt sätt, hur ska man då lyckas utanför Somalia?

Uppdaterad 09-09-13, 23:11
För ME01 så gäller förutom dessa civila regelverk Force Commanders ROE (som bygger på FN resolutionens direktiv tolkat av EU), ROE från den svenska ledningen på HKV INS MTS (som bygger på svenska politiska mandat) och givetvis IKFN.

ROE kan både vara öppna och hemliga beroende på om man vill visa på sina styrkor eller svagheter i vad man får eller inte får göra.