lördag 7 november 2009

Blue on Blue (uppdaterad)

"Friendly fire isn't", finns det definierat i Murphy's Rules of Combat. Det finns ofta ingen statistik då dessa typer av händelser för det mesta tystas ner, men under första Gulfkriget så var det ett antal kända händelser där många soldater dödades av beskjutning från egna trupper. Eftersom det totala antalet döda på alliansens sida endast var 147 amerikaner, 24 britter och 16 övriga innebär det att en mycket stor del av alliansens förluster kom från egen snarare än av irakisk eld.

I den senaste händelsen med "friendly fire" i Afghanistan så dödades åtta afghaner av beskjutning från eget stridsflyg. Händelsen inträffade under ett uppdrag där ISAF soldater tillsammans med afghansk trupp var inblandad i strider mot talibaner.

En militär källa från ett västland som nyhetsbyrån AFP talat med — en källa som uttalar sig under löfte om anonymitet — säger att det var egen eld som orsakade förlusterna, men en talesman för den internationella, Nato-ledda Isaf-styrkan sade på lördagen att han inte kunde bekräfta den saken.

Den som kritiserar liknande misstag har inte suttit i ett stridsflygplan och försökt att identifiera vilket mål som är vilket på marken. Om en taliban är svår att skilja från övriga afghaner på nära håll så tänk hur det ser ut från 3000 meters höjd! I bästa fall har piloten ledning från en Forward Air Controller som pekar ut målen med hjälp av video och datalänk, eller med hjälp av laserutpekare. I sämsta fall kastar man en rökfackla och anger att fienden finns 300 meter norr om röken. Om röken råkar blåsa en bit åt sidan kan det bli ett katastrofalt resultat.

Det här är ett reportage om en känd incident under första Gulfkriget 1991 när två AH-64 besköt amerikanska fordon. En annan mycket känd incident är när två A-10 under inledningen av Irakkriget 2003 besköt brittiska fordon. Lyssna på pilotens kommunikation. Han var hela tiden tveksam till att anfalla, men fick klara order om att det var rätt mål som han anföll. Den som ger ordern är dock inte alltid insatt i hur det ser ut på slagfältet.

Den här videon är tagen från marken när brittiska soldater beskjuts av A-10. Den här videon visar när amerikanska soldater blir beskjutna av egen stridsvagn. I slutet av filmen hör man befälet säga att dom skulle sprida att det inte var egen eld utan en fientlig 120 mm granatkastare. Allt för att inte sänka truppens moral.

Att det ofta är soldater från olika deltagande länder som beskjuter varandra visar på den dåliga samordningen av trupperna, samt att det i många fall helt saknas bra kommunikationer mellan de olika ländernas trupper. En stor del av striderna i dagens stridszoner sker dessutom i mörker med hjälp av NVG och IR sensorer. Det är lätt att se ett fordon med NVG, men ofta svårt att identifiera det då markeringar på fordonen inte syns. På senare tid har man prövat att måla markeringar på egna fordon med särskild IR färg för att underlätta att identifiera dom med NVG. Det finns tekniskt stöd i form av IFF - Identification Friend or Foe som talar om om ett fordon tillhör den egna styrkan. Men hur mycket man än försöker så är ett slagfält oftast ett stort kaos och det kommer alltid att finnas en risk för att bekämpa egna trupper i stället för fienden. Teknik i all ära, men det bästa hjälpmedlet är nog ROE - Rules Of Engagement som i och för sig ofta försvårar en insats, men samtidigt ska minska risken för att skada egna trupper och civila.

I Afghanistan är det just nu 42 länder som bidrar till insatsen. Alla med olika kommunikationssystem, fordon, uniformer och språk. Att beskjutning av egen trupp inte händer oftare är ett tecken på att samarbetet trots allt fungerar men i vssa fall är det ren tur.

Ofta tror journalister att vi militärer medvetet försöker att dölja sanningen. I själva verket är det oftast ett missriktat försök att inte förstöra moralen hos de egna trupperna. Att förlora en kompis är illa nog, men vetskapen om att det utfördes av egna trupper kan få en grupp soldater att helt förlora stridsviljan. Faran med att försöka dölja händelserna är givetvis att man inte lär sig av sina misstag.

Uppdaterad 09-11-08, 15:37
Al JAzeera kommenterar bombningen. Risken finns att tillsammans med de brittiska soldater som sköts ihjäl av en afghansk polisman för ett par dagar sedan så kan förtroendet mellan ISAF och de afghanska styrkorna minska. Enligt källor hos talibanerna så har ISAF hållt nere rapporteringen om antalet döda.

"There was ... a firefight between Taliban and Afghan and foreign forces in Murghab district of Badghis province. The fighting lasted for hours and was very intense, at a close distance," Qari Yusuf Ahmadi, a Taliban spokesman, said. "By the end of the day, foreign forces bombed the area where the clash was going on and due to their own bombing, 32 foreign and 43 Afghan soldiers were killed."

Detta luktar dock lite Bagdad-Bob. Givetvis passar talibanerna på att göra lite PR av händelsen för att ytterligare öka friktionen mellan ISAF och afghanska styrkor.

BBC kommenterar att McChrystals nya regler kan ha ställt till det. Numera får soldater bara kalla in på Close Air Support om dom håller på att bli utslagna av talibanerna. Detta beroende på att civila offer ska minimeras. Resultatet blir att insatserna sker mycket nära egen trupp och då också innebär större risk att fel mål träffas.

17 kommentarer:

  1. Jag har själv vid ett tillfälle i Bosnien haft två st A10:or och ett danskt FTACP (Forward Tactical Air COntrol Party)som eskort i ett högriskområde där vi i fyra SISU skulle genomföra uppdrag.

    Vi hamnade under rätt svår eld med... typ allt... och jag hade i det läget gärna tagit en 50/50 chans att få egen eld på mig bara A10:orna hade öppnat eld mot fienden i det läget.

    Nu var det ju inte så lätt, eftersom varje sketet skott från ett flygplan måste godkännas av FN:s superbyråkrat Yasushi Akashi personligen. Han befann sig säkerligen i New York, sippandes te vid det tillfället, och jag misstänker att det inte var tänkt att han överhuvudtaget skulle nås av några operativa beslut från fältet. A10:orna fick nöja sig med skenanfall, vilka imponerade måttligt på det Grk-batteri, den 40 mm Bofors-akan och det skyttekompani som matade på vad de hade mot oss.

    Vi klarade oss efter en del lustifikationer ur eländet med hjälp av... ren flax, faktiskt.

    Den ende skadade vi fick - med splitter genom lungan - var en liaison officer från en av parterna.

    Media och allmänhet i Sverige kommer aldrig att förstå att vådabekämpning är - om inte normalt - så i alla fall en oönskad konsekvens av jobbet. naturligtvis blir man arg och frustrerad när sådant händer, och det gäller att hålla det till ett minimum.

    Men krig är inte direkt ofarligt, och om man lägger för stor vikt vid att få bort vådabekämpningar slutar det bara med att ingen törs gå in och öppna eld för att skydda sina kamrater överhuvudtaget. 'Jag kan ju i värsta fall träffa någon av de egna'.

    Man skall inte dölja sådant här, utan diskutera öppet. Det är fruktansvärt när det händer. För alla inblandade. Men alla behöver vara medvetna om att det är något som alltid kommer att hända då och då om man ägnar sig åt den föga salongsfähiga verksamheten att föra krig.

    /Morgonsur

    http://morgonsur.wordpress.com

    SvaraRadera
  2. Morgonsur: Jag håller helt med. Problemet är bara att om man tar Apache helikoptrarna eller A-10:orna som är med i videoinslagen ovan så blev besättningarna bestraffade. Detta trots att dom i mina ögon försöker att identifiera målen så gott dom kan. Det ökar nog inte chansen att alla inblandade i framtiden är helt ärliga.

    Därför mörkas det av två orsaker:
    - Officerare är rädda om sina soldaters moral som skulle brytas ner av att bli inställda inför domstol med hot om bestraffning.

    - Officerare är rädda om sin karriär som med stor sannolikhet sänks av en rättegång oavsett domutslag.

    Att ingen vill erkänna att misstag händer utan hellre hänger ut ett par av sina soldater när journalisterna får reda på liknande händelser är ren och skär dumhet.

    Det svenska DA (Driftstörnings Anmälan) systemet, d.v.s. rapportering av allvarliga händelser där vi enligt lag inte ska bestraffas för misstag, bara givetvis rena medvetna brott mot regelverken borde exporteras snarast.

    SvaraRadera
  3. Ja, bestraffningen i dessa fall är omedelbar och livslång. I betydelsen 'vissa lever inte mer - andra får leva med konsekvenserna hela livet'

    Man behöver inte göra mer.

    Att straffa folk som misslyckas när de gör sitt bästa är horribelt.

    Krig är inte bättre än såhär. Och om man börjar straffa folk för att de försöker undsätta kamrater men misslyckas blir det än sämre.

    Det vet alla soldater. Något säger mig att 'politiker' - med eller utan uniform - bestämt att någon skall straffas för att det skall se bra ut utåt. Någon förhöjd stridsförmåga får man nämligen inte av detta - tvärtom.

    /Morgonsur

    http://morgonsur.wordpress.com

    SvaraRadera
  4. En annan liten "sanning" är att vi i Sverige planerar för IFF realiserad som en tjänst i Link-16. Det fungerar i krishanteringsoperationer "Out-of-Area", men inte för försvaret av svenskt territorium.

    Icke-medlemmar i Nato tilldelas endast utbildnings- och övningsnycklar till Link-16 och de är självfallet är väl avgränsade i tid och rum.

    Eftersom Sverige INTE deltar i gemensamt kollektivt försvar, så har vi inte med skarpa beredskaps- och krigsnycklar för Nordkalotten eller Östersjöområdet att göra.

    Resultatet av vår anskaffning av 200 st FR90-apparater visar tydligt att det inte är tillåtet att använda Link-16 tillsammans med svenska krypton.

    Vårt gamla nationella IK-system lades ner för många år sedan.

    SvaraRadera
  5. Gustav: Både rätt och fel. Skicka identitet via Länk 16 kommer man givetvis att göra. Gripen har dock en kombinerad transponder/IFF.

    Det finns ett projekt kallad SWIFF - Swedish IFF som tyvärr inte lyckades driva fram en egen lösning. Med stor sannolikhet blir SWIFF = den IFF som redan finns integrerad på Gripen. Med tanke på att vi inte har kvar särskilt mycket svenskt luftvärn så är det ingen katastrof att IK avvecklas. För internationella insatser är IFF ett måste! Visst, vi skulle kunna köra bägge systemen parallellt, men Gripen är ett litet flygplan och att få plats med dubbla burkar ger vikt och utrymmesproblem. För att inte tala om att placera ut en svarsantenn på kroppen samt en frågefunktion i radarn...

    Jag misstänker dock att krigsnycklarna för IFF kan vara svåra att få tag på på samma sätt som för L16.

    Att vi skrotar FR90 har inget att göra med att man inte får använda L16 med svenska krypton, utan helt enkelt att det inte gick att bygga en "egen" L16 terminal som vi fick koppla in i de internationella näten. Den var tvungen att vara certifierad av någon av USA godkänd tillverkare och därmed så finns det inte så många att välja mellan.

    SvaraRadera
  6. Behöver verkligen inte försvaret av svenskt territorium längre en funktion för att skilja på vän och fiende (IFF)?

    Är korvetter av Visbyklassen, så osynliga att vi kan fälla RBS15F utan föregående IK-fråga?

    Mitt försök till förtydligande:

    Lärdomen av vår anskaffning av 200 st FR90-apparater är att vi INTE tillåts använda den multinationella tjänsteplattformen Link-16 för ett verkningsfullt (d v s krypterat) och självständigt försvar av svenskt territorium.

    Identifiering av vän eller fiende med Link-16 och dess tjänster vid nationellt och militärt alliansfritt försvar av svenskt territorium är INTE en framkomlig teknisk lösning.

    Link-16 och dess nätkomponenter får inte användas tillsammans med svenskutvecklad vare sig hårdvara (FR90) eller mjukvara (egna svenska kryptonycklar till FR90 för nationellt bruk).

    SvaraRadera
  7. Gustav: Det intressant med klassificering via Länk 16 är vem det egentligen är som klassificerar? Är det ett annat flygplan med IFF, eller är det som i våra gamla STRIC en spanings/attackledare som vet var våra flygplan befinner sig och klassar allt annat som fientligt? Detta är lite bökigare i internationella scenarier när man dessutom blandar in civila och tredje man. Ta USA:s nedskjutning av Iranskt passagerarflygplan 1988.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Iran_Air_Flight_655

    Med en IFF så kan jag identifiera ett annat flygplan som eget - Friendly. Övriga blir då klassad som Bogey eller Unknown. Men hur klassar jag dom som Bandit eller Hostile? Oftast så är det ROE som avgör detta. Åker dom med full fart på en taktisk höjd mot ett lämpligt mål så kan jag med stor sannolikhet anta att dom är fientliga.

    I det svenska invasionsförsvaret där bl.a. Marinen saknade IK funktion på sitt luftvärn så var det intressant att vara stridspilot. Vi fick undvika egna fartyg och vi fick passera in och ut genom s.k. LV korridorer på specifika punkter och riktningar för att undvika eget LV. När vi skulle hem och landa med flygplanfel där vår IK var utslagen gällde det att se så vänlig ut som möjligt. Anflygning mot hemmabasen skulle ske med låg fart och medelhög höjd och gärna med stället ute för att försöka övertyga det egna luftvärnet om att inte skjuta ner mig!

    NCTI - Non Cooperative Target Identification med hjälp av Radar (JEM - Jet Engine Modulation, räkna antal skovelblad i motorns inloppsdel) eller motmedelssystem hjälper till viss del. Men vem bygger de hotbibliotek som krävs för att analysen ska fungera? Och vad händer om både egna och motståndaren använder samma typ av fordon? Den internationella vapenexporten kan i dessa fall ställa till ett elände...

    Slutsats: Elektroniska hjälpmedel bra för att visa att du är ett "eget" flygplan, men duger inte för att visa om du är fientligt. Där kommer ROE in. Oftast så krävs det två eller fler källor som bekräftar fientligt.

    SvaraRadera
  8. IFF kan väl oxå vara en del av ROE...?

    SvaraRadera
  9. Om man tittar i doktrinen för CAS operationer.

    http://www.dtic.mil/doctrine/jel/new_pubs/jp3_09_3.pdf

    Så börjar man ta sig en liten funderare på begreppet "Danger Close". Där ligger risken för egen trupp att skadas upp till 10%. Undrar om en svensk CAS pilot skulle få tillstånd för detta inom ramen för svenska ROE?

    Enligt doktrinen pekar historiken på att 90% av alla strider i urban miljö ligger inom 50m.

    Därför finns det ett stort behov av vapen med begränsad verkan/räckvidd.

    Enligt Appendix D i doktrinen är Danger Close för GBU-12 95 m och för GBU 49 borde det vara en smula mer eftersom smällen är lika stor, men precisionen i vissa fall lägre samt att man inte alltid har visuell kontakt med målet. För 30 mm gatling ligger det på 25-40 meter. Här måste man nog lägga på en smula extra för att piloten kanske inte alltid siktar så himla bra...

    SvaraRadera
  10. Anonym 07:04

    Givetvis är IFF en del av ROE. Men den kan som sagt inte avgöra att någon är en fiende, bara att dom saknar en fungerande IFF.

    SvaraRadera
  11. Inte 10%. 0,1 %. Och det är inte en ROE fråga.

    SvaraRadera
  12. Ska jag tolka debatten här ovan, som att svenska stridsflygplan inte längre behöver en fungerande teknisk lösning för IK/IFF vid militärt alliansfritt försvar av svenskt territorium, eftersom sådana tekniska system aldrig ensamma positivt kunnat identifiera ett mål som varande fientligt?

    IK/IFF kan naturligtvis bara med en viss statistisk säkerhet konstatera huruvida ett mål svarar med en sådan signal att det bortom varje rimligt tvivel identifierar målet som en egen eller allierad farkost.

    Den svenska linjen att allianslöst försvara svenskt territorium, men förvänta sig att i praktiken Natoländer (även om vi väljer att kalla dem nordiska och EU-länder) ställer upp och försvarar oss med väpnade medel skulle självfallet lida skada om vi sköt ner ett flygplan, som var avsett att hjälpa oss.

    Att vi installerar Link-16 (MIDS-terminaler) är självfallet tekniskt en ändamålsenlig förberedelse, så att vi när väl en väpnad konflikt utbrutit i vårt närområde kan ansluta oss till ett gemensamt försvar.

    Däremot är det inrikespolitiskt ytterligt riskabelt och mest sannolikt kontraproduktivt att praktiskt agera, så att det av motståndare till en svensk Natoanslutning kan uppfattas, som att anonyma byråkrater försöker ta Sverige in i Nato bakvägen.

    Svensk Natoanslutning är en politisk fråga och bör hanteras, som en sådan. Om svenska folket inte vill vara med i Nato och ej heller betala för ett självständigt fullfjättrat svenskt försvar, så kan de bara upplysas om risktagandet.

    SvaraRadera
  13. Anonym 09:19

    Som jag ser det går gränsen för Danger Close mellan 0,1 - 10%, men det är möjligt att jag misstolkade.

    SvaraRadera
  14. det är 0,1%, samma i alla doktriner. Avståndet kan skilja. sidan 20 kap V i den doktrin du hänvisade till

    SvaraRadera
  15. Gustav: Jorå, vi behöver IK/IFF. Men det är inte den enda lösningen på att identifiera fienden.

    Anonym 09:30

    SOm jag tolkade tabellerna i Appendix D så startade danger close på 0,1%, men att man tillät anfall upp till 10% risk.

    SvaraRadera
  16. Det är uppenbart att CAS medför stora risker för vådabeskjutning och för mig är det även uppenbart att vi måste se till att marknadsföringskrafterna inte lyckas få 39-an stationerad i Afghanistan eller liknande missions. Det kommer alltid fram, på ett eller annat sätt, när en CAS-insats gått snett och jag kan tänka mig rubrikerna i vissa massmedia första gången ett svenskt flygplan bombar en buss civila eller för den delen, ett eget stridsfordon. Fyra Gripendivisioner för svenskt territorialförsvar men inga insatser utanför skandinaviskt område - det är min fasta övertygelse.

    SvaraRadera