Jag har i ett par tidigare inlägg kritiserat att Försvarsmakten inte har uppdaterat de styrande doktrinerna trots de senaste årens omfokusering mot internationella operationer. Det står t.ex. fortfarande i "Doktrin för luftoperationer" att CAS är en defensiv metod som ger ringa effekt och att dyra resurser som flygstridskrafter i första hand ska användas till offensiva operationer som AI.Men förutom doktriner så finns det en hel del annat som borde stuvas om som konsekvens av vårt ändrade fokus. Personalsystemet omformas under året och vi inför nya kategorier av soldater och officerare.
Men hur är det med ledarskapet? Är det något som vi bör ändra på?
FOI har precis kommit ut med en rapport kallad "Svensk militär ledningsfilosofi möter samtida fredsfrämjande operationer". Det man fokuserar på är begreppen manövertänkande/krigföring och uppdragstaktik, något som åtminstone i krig ska prägla den svenska officerskåren (att vi sedan i fredstid styrs strikt via kommandostyrning utan allt för mycket möjlighet till fria initiativ är en helt annan sak...). Syftet med rapporten är att göra en översyn av GSL - "Grundsyn Ledning" samt påverka den pågående utvecklingen av en ny MSD - "Militärstrategisk Doktrin".
Man använder tre fallstudier: Kosovo (KFOR), Liberia (UNMIL) och Afghanistan (ISAF) och fokuserar på fem omständigheter: konflikternas karaktär, multinationalitet, organisatorisk tillhörighet, icke-militärt deltagande och statsbyggande samt tilltagande våldsanvändning med juridiska restriktioner. Allt detta är faktorer som framför allt utanför Sveriges gräns ger restriktioner i hur vi kan operera med våra förband.
En intressant aspekt med begreppet manövertänkande är att det skiljer sig i definitionen mellan GSL och MSD, där den senare definitionen med med både fysisk och intellektuell asåekt "..det är möjligt att genom manöver undvika konfrontationer där motståndaren är stark. I stället ska dennes svagheter systematiskt utnyttjas".
Konflikternas karaktär
Sedan 1991 har antalet konflikter i världen minskat med ca 40% och är till majoriteten inomstatliga. Våra svenska doktriner bygger till stor del på teorier emd ursprung ur Clausewitz och Jomeni. Krig är enligt Clausewitz "mellan två stater för att uppnå politiska mål". De nya krigen baserar sig mer på identitet snarare än idéer. "Sådan identitetspolitik används av politiska entreprenörer för att mobilisera anhängare kring påstådd etnisk eller eligiös tillhörighet för att göra anspråk på kontroll över staten."
Begreppet tyngdpunkt (Center of Gravity) blir också svårt att tillämpa då många av dagens motståndare saknar en sådan. Om en sådan finns så är den ofta svår att påverka med militära verktyg.
Multinationalitet
Alla fredsbevarande operationer som Sverige har deltagit i har genomförts i samarbete mellan flera stater. Detta ger dels möjlighet att bygga upp tillräckligt stora styrkor och dels skapar det legitimitet åt operationen.
Problemet är att styrkechefen normalt inte får fullståndig befäl över styrkorna utan som mest Operational Control, d.v.s man kan ge enheten uppdrag, men inte öndra organisation eller administration. Dessutom har de flesta länder begränsningar i hur deras styrkor får användas s.k. national caveats. Även bristande språkkunskaper och kulturella skillnader ställer till problem att genomföra uppdragstaktik. De korta rotationstiderna på sex månader innebär att det är svårt att bygga upp förtroende och samöva komponenter från olika länder. Samövning före insats krävs!
Organisatorisk tillhörighet
Sverige har de senaste åren minskat truppbidraget till FN-ledda insatser och fokuserat på NATO eller EU-ledda insatser. Detta är en trend som finns i hela västvärlden.
FN har många fundamentala svagheter som avsaknad av strategiskt beslutsfattande och stabskapacitet på militärstrategisk nivå. I många fall upplevs organisationen som byrokratisk, tungrodd och toppstyrd vilket inte främjar manövertänkande och uppdragstaktik. Avsaknaden av den centrala ledningen gör dock att de lokala förbanden får stor frihet i att lösa sina uppgifter. Detta gör att de militära operationerna präglas av de olika deltagarländernas metoder.
NATO har genomgått en omfattande process för att harmonisera och standardisera medlemsländernas militära förmågor. Synen på manövertaktik och uppdragstänkande är dock mycket lika. Detta gäller dock på operativ nivå, på lägre nivåer tillåts olikheter vilket också KS01 slutrapport indikerar.
"Svenska förband under internationell ledning kräver kunskap och förmåga att hantera olika ledningsprinciper. Vägen kan synas lång från amerikanarnas chefscentraliserade ledning via britternas målstyrning och tyskarnas uppdragsstyrning till svenska ledningsmetoder. Det är en myt att det inom NATO finns en enhetlig syn på ledning av förband. Varje land har sina egna metoder, vilka i många fall är mer baserade på historiska erfarenheter och kulturella arv än det faktiska behovet av effektiv ledning. Det som är reglerat inom NATO är främst formella standardiseringar."
Det innebär att Sverige får anpassa sig till den nation som dominerar en specifik operation. I Afghanistan står PRT Mazar-e-Sharif under tyskt befäl i RC(N) som ledde med konceptet Effect-based Approach to Operations (EBAO).
"C FS12 upplevde att RC(N):s formulering av effekter inte var tillräckligt tydligt. Det mest utmärkande med RC(N):s ledning var inte så mycket den ledningsmetodik som användes, utan den inverkan som tysk inrikespolitik hade på den regionala chefens syn på uppgiften. Eftersom den tyska opinionen var skeptisk till det egna deltagandet blev den tyska politiska ledningen mycket angelägen om att undvika förluster. Därför utövades förhållandevis omfattande mikrostyrning av RC(N) genom tyska nationella kanaler."
EU är inte ursprungligen skapat för militära operationer och saknar de militära instutioner som en sådan funktion skulle krävt. Det gör att EU är mycket beroende av NATO avseende tillgång på militära resurser, inkluderat ledning. Det finns ett EU Operations Center i Bryssel för att leda en Battle Group, men den har ännu inte använts. Inom EU-ledda operationer är det vanligt att den politiska nivån bibehåller relativt mycket kontroll över den operativa nivån.
Icke-militärt deltagande och statsbyggande
De fredsfrämjande operationerna har genomgått en kvalitativ förändring. Från att ha varit lätt beväpnad trupp för att övervaka ett fredsavtal och upprätthålla buffertzon mellan stridande parter till att ordna val, återuppbyggnadsarbete, humanitära insatser, skydda civilbefolkningen och i vissa fall interimsregering.
Behovet av underrättelser är stort och i många fall är dessa icke-militära som t.ex. att övervaka brottslighet.
En central dimension har därför blivit Civil-Militärt integration (CIMIC). Att få de civila och militära delarna att samarbeta är ofta inte lätt. "Kontigentschefen för FS12 noterade att det inte var helt lätt att få de civila råfgivarna att infoga sig i en militär hierarki och acceptera en militär arbetssätt. Dessa kulturella skillnader framstd emellanåt som större än kulturskillnaderna mellan militär personal från olika nationer." Inom EU används begreppe Comprohensive Approach CA som till skillnad mot EBAO tar hänsyn till civila aktörer.
"Baserat på ovanstående diskussion kan man notera två områden som särskilt behöver utvecklas: förmåga att även på lägre förbandsnivåer omsätta direktiv formulerade av icke-militärer till genomförbara militära planer, och förmåga att agera effektivt i samspel med andra aktörer utan att klara lydnadsförhållanden finns."
Detta kan bli aktuellt om ÖB tankar på civil ledning i Afghanistan genomförs.
Tilltagande våldsanvändning med juridiska restriktioner
De senaste tidernas fredsfrämjande operationer har skett i områden där konflikten fortfarande pågår och där mer mandat har funnits att tillämpa våld. De juridiska restriktioner i form av ROE har konsekvens för hur uppdragstaktik kan utnyttjas. Det innebär att när uppdragstaktik används ges också en chef juridiskt ansvar för operationen.
"C FS12 såg inte juridiska restriktioner som ett hinder för att använda uppdragstaktik, utan menade att man i Sverige för ofta övar med för få begränsningar. Enligt detta perspektiv är det snarare en utbildningsfråga än en ledningsfilosofisk fråga.
Ett kvarstående problem är dock det oklara svenska rättsläget rörande det straffrättsliga ansvaret under tjänstgöring i fredsfrämjande operationer."
Slutsats
Jag måste säga att jag är en smula tveksam över begreppet manövertänkande när det gäller insatser liknande den i Afghanistan. Vår motståndare i form av talibanerna har inga kritiska sårbarheter som vi kan utnyttja. De som finns, t.ex. beroendet av flöde av pengar och materiel från Pakistan har vi hittills haft svårt att påverka. Stödet från lokalbefolkningen är också mycket svårt att ta bort då, vi måste visa att vi är starkare än talibanerna och kan skapa och bibehålla säkerhet för lokalbefolkningen. Varje gång vi dödar civila så minskar vi dessa möjligheter. Vi kan hålla mycket högt tempo, men talibanerna kontrar ofta genom att hålla lågt. Om man använder Boyds definition med OODA-loop eller beslutscykel så innebär det i praktiken att vi snurrar i cirklar en massa varv innanför en mycket långsam talibansk ytterloop där vi är tillbaka till samma punkt när vi snurrat klart.
Uppdragstaktik är mycket möjligt att använda sig av, men är beroende på förståelsen hos de enskilda soldaterna för missionens komplexitet. Behovet av träning kommer att öka. Missionens längd (6 månader) innebär också att det är mer eller mindre omöjligt att ha förband som är insatta i hur man arbetar i ett specifikt område. Detta till skillnad mot de civila organisationerna som ofta har lång närvaro.
Att Sverige går över mot NATO ledda operationer är allt tydligare, då vi NATO-anpassar vår materiel med bl.a. Länk 16 i Gripen och Visbykorvetter. Alla officerare utbildas på Försvarshögskolan i NATO stabsmetodik. Frågan är varför vi skapar en tredje ledningsstruktur inom EU. Är det bara för att den svenska ambivalensen avseende NATO medlemsskap tvingar fram denna lösning? Som jag har skrivit tidigare så tvivlar jag på att en Battle Group någonsin kommer att användas.
En fråga som Wiseman och jag har ställt ett par gånger är hur medvetna våra svenska politiker är om det juridiska ansvaret vid CAS-anfall. Bomben släpps från ett amerikanskt flygplan, men målet belyses av en svensk FAC. Om civila skadas eller dödas, vem är skyldig? Dessutom är det med detta resonemang svårt att se varför det finns svårigheter att skicka svenska Gripenflygplan för att genomföra denna uppgift. Ansvaret kommer fortfarande att ligga hos den som beordrar insatsen och den som belyser målet. Piloten har mycket liten möjlighet att påverka om han inte av en slump råkar se något i målsökaren innan bomben släppts.
Jag rekommenderar att då och då ta en titt på FOI hemsida. Det finns en del läckerbitar att frossa över. Tyvärr så kan det vara svårt att hitta dessa...
Inlägg
