Efter de senaste dagarnas upprepade bevis på att västmakterna tyvärr tar för lite hänsyn till risken att skada civila i Irak och Afghanistan så tänkte jag recensera en utmärkt bok jag läst. "Platoon Leader, A memoir of command in combat" av James R. McDonough är en bok väl värd att läsa av alla som vill ha förståelse för hur det är att leda en grupp soldater i strid. Språket i boken påminner om Dashiell Hammet när han är som bäst och var trots att den kan klassas som fakta lika lättläst som en novell. Boken är också obligatorisk läsning på bl.a. West Point.Boken handlar om hur McDonough som nyutexaminerad fänrik leder en pluton som förlagts för att skydda en s.k. Strategic Hamlet. Detta är USA:s försök att under Vietnamkriget isolera gerillagrupperna från civilbefolkningen på samma sätt som engelsmännen gjorde under Malaysiakonflikten. Det intressanta är att McDonough upplever detta program som ett totalt misslyckande och ett bevis på att den taktik som fungerade i Malaysia inte fungerade i Vietnam. Samtidigt så har jag i ett tidigare inlägg beskrivit Bing West erfarenheter i boken "The Village" som pekade på raka motsatsen.
Det finns två skillnader i deras upplevelser:
- Befolkningen i den by som McDonough var satt att försvara hade starka band till Viet Cong och trots att de amerikanska soldaterna umgicks med barn och vuxna i samhället så skickades underrättelseinformation om de amerikanska truppernas rörelser direkt till fienden.
- De lokala vietnamesiska styrkorna PF - Popular Forces hade mycket dåligt ledarskap vilket resulterade i att dom dels utnyttjade lokalbefolkningen och dels inte deltog aktivt i försvaret av byn. Detta innebar att befolkningen såg på närvaron av soldaterna inte som ett skydd utan bara som bara en risk att Viet Cong anföll soldaterna och därmed indirekt riskerade att civila skadades.
Det som jag dock tycker var mest läsvärt i boken var att se hur McDonough slets mellan sina känslor för att skydda sina soldater och att samtidigt inte skada de civila. Detta trots att hans trupp råkade ut för oerhörda förluster och att de civila i byn delvis var skyldiga till detta. Likt talibanerna så använde sig Viet Cong framför allt av minor och bakhåll som stridsmetod. Då den amerikanska förläggningen var känslig för större anfall så tvingades McDonough och hans män till att ständigt patrullera området och exponerade sig då för Viet Congs metoder. Å andra sidan om dom hade hållt sig enbart till sin förläggning så hade dom förr eller senare blivit utplånade i ett större anfall, vilket McDonough tar upp ett par exempel med omgivande plutoner som råkade ut för just detta.
Detta är något vi måste tänka på i Afghanistan. Vi har exakt samma syfte som USA i Vietnam, d.v.s. att låta afghanerna själva leda landet. Våra metoder och resurser är de samma, men vi måste undvika att göra samma misstag. Fokuset i Vietnam blev att slå ut fienden vilket visas av exemplena med bl.a. de totalt vansinniga anfallen på Hamburger Hill, eller metoden att räkna antal stupade Viet Cong som ett sätt att mäta framgång i operationer. För att citera Sun Tzu: "To fight and conquer in all your battles is not supreme excellence; supreme excellence consists in breaking the enemy's resistance without fighting."
Under ett större anfall där Viet Cong infiltrerat byn och anföll från sidan så begärde McDonough in flygunderstöd i form av två Cobra helikoptrar. Han inser att helikoptrarna är på väg att anfalla själva byn för att slå ut de fientliga styrkorna. I sitt sinne så slits han mellan behovet av att skydda sina soldater och behovet av att skydda de civila. I sista sekunden så tar McDonough beslutet att beordra stopp på anfallet.
"The choice was mine, not the pilot´s. It did not matter who he was. I was the senior ground commander. I was the one responsible for the situation there. Quiet acceptance of the slaughter of the villagers would not relieve me of the moral responsibility for their death. Even though the enemy was firing on us from the village, even though a third of my men had fallen in the action, I could not kill a community of innocent people in order to destroy the enemy hiding amongst them."
Det här är det som skiljer en soldat från en civil i krig. Anledningen till att inbördeskrig som i det forna Jugoslavien eller Rwanda blir så skoningslösa är att alla är ute efter att hämnas. Våld föder våld. En soldat ska kunna inse när våld ska användas och framför allt när det är mer effektivt att hellre ta egna förluster än att riskera skada civila.
I en annan händelse så förföljer McDonough flyende Viet Cong efter ett anfall mot förläggningen. På avstånd ser dom nio stycken människor som dom bedömmer är beväpnade (jämför med händelsen i Irak). McDonough beslutar om att anfalla.
"I was not in the mood to take any chanses. Already many men had died that night, and I was not about to let the tally rise any higher if I could help it. But before I could follow through on my intentions, Killigan tugged at my arm and motioned for me to stay. Apparently he had read my thoughts and disapproved of the plan."
Killigan som var den mest erfarna soldaten smyger fram och undersöker. Det visar sig vara två äldre kvinnor, en gammal man, en yngre kvinna och fyra barn.
"How quick had I been to give the orders to fire at unidentified sounds in the night. I, the officer, was prepared to risk nothing, to order my men to kill innocent people. Killigan, a low-ranking infantryman, was prepared to risk his own life to be sure that we did not."
Under ett uppdrag så tvingas dom ta sig igenom ett område som är starkt minerat. McDonough är medveten om att lokalbefolkningen är väl insatt i var minorna finns och tvingar en äldre man att leda dom igenom det minerade området.
" Perhaps I had gone too far at that point. The thought crossed my mind: Was it a legal thing to do? Was it moral? The villagers were noncombatants, after all. But did they know?
...
A leader who arbitrates when the laws of land warfare are overtaken by pragmatic concerns is treading on dangerous ground. The laws exist for practical and humane reasons and I knew that well. Bu the consequences of my decisions were immediate, and I could not afford the comfort of a philosophical debate on the issues."
Boken avslutas på ett oväntat sätt och jag tänker inte förstöra den överaskningen för den som vill läsa denna bok. Men jag vill dock visa på den erfarenhet han fick av händelsen.
"Like the entire American system in Vietnam, we had fought a limited war with constrained objectives; the enemy had fought a total political war with no preordained restrictions. We were doomed from the outset.
...
The possibility was so barbaric that it was alien to my mind. But my mind was not the mind of the enemy. Though I had tried to understand them, even to think like them (if only to defeat them), I had fallen short."
Detta visar på precis vikten av att förstå sig på fienden som jag försökte illustrera i mitt förra inlägg om assymetrisk krigföring. IED, självmordsbomber, gisslantagande m.m. är omoraliskt i våra ögon och vi förstår inte hur man kan vinna ett krig med dessa metoder. Men om vi inte förstår vår motståndare så kan vi inte heller identifiera och utnyttja hans svagheter. Likt Sun Tzu måste vi inse att "If you know the enemy and know yourself, you need not fear the result of a hundred battles. If you know yourself but not the enemy, for every victory gained you will also suffer a defeat. If you know neither the enemy nor yourself, you will succumb in every battle."
Avslutningsvis ett stycke som jag tycker på ett bra sätt illustrerar stämningen i boken.
"It is morning, and there is a grimness in the drizzly air. Silent figures move to the west, shoulders bent under equipment loads, buckles taped for silence, camouflage paint smeared on taunt faces. Ghouls in the dark - young boys, really, from places like Valdosta, San Diego, Boulder, Madison, Portland, out to kill Asian boys who are out to kill them. The gears of war grind together unrelentingly, mechanisms in motion that will catch up human flesh as they mesh. Societies clash, politicians deal, diplomates debate, young men straggle to the death. Tomorrow or the next day, mothers will recieve the news and cry. But nothing will stop the morning´s killing."
Uppdaterad 10-04-07, 07:33
Det jag har funderat på är vad jag själva skulle ha gjort i en liknande situation som helikopterpiloterna på filmen från Irak? Det är mycket lätt att sitta här vid frukostbordet och kommentera, men i vilket sinnestillstånd var piloterna? Vad hade hänt innan? Hur många av deras kollegor hade dödats tidigare?
Enligt min bedömning när jag ser filmen fanns det inget hot över huvud taget. Frågan är om det ens fanns vapen med i bilden? Det som piloten identifierar som en RPG bedömer jag vara ett teleobjektiv. Det som de två personerna bär på axlarna är helt klart kameraväskor. Vad fann marktrupperna när dom kom fram? Om det fanns vapen så är det inte ovanligt i Irak då många (även reportrar) ibland rör sig med beväpnade livvakter. Piloterna borde därför ha kallat in på marktrupper och nöjt sig med att bevaka och vara beredda att ingripa om hotet förvärrades. Anfallet på bilen var helt förkastligt. Den som gav order om anfallen reagerade bara på att piloterna identifierat vapen och att dom följde Rules of Engagement (ROE).
Hade jag läckt denna film om det hade varit en svensk besättning inblandad? Med stor sannolikhet. Det enda som skulle fått mig att inte göra det är omständigheterna. Vad hade hänt innan och hur såg situationen ut runt omkring. Den amerikanske officer som läckte denna film har mycket gemensamt med McDonough i boken som jag beskriver ovan.
Nåja, det faktum att någon, sannolikt inom försvaret, har läckt den talar emot detta, liksom intresset och upprörelsen. Wikileaks, en sajt som är illa sedd av amerikanska myndigheter, har med publiceringen visat hur viktigt det är med ett fritt internet som obekvämar och granskar.
Uppdaterad 10-04-08, 07:38
Carnucopia har gjort en granskning av hela videon och inte bara den snutt som först låg på Wikileak. Mycket bra, även om jag inte helt delar alla hans slutsatser.
- Beväpning är normalt i Irak. RPG är kanske och ta i som självförsvarsvapen, men om man tittar på vilka vapen som finns tillgängliga på svarta marknade så är RPG ett lika vanligt alternativ som AK-47/AKM m.m. Dessutom så i denna typ av kultur så är det så oerhört mycket manligare...
- Jag bedömer att dom inte utgjorde något hot för helikoptrarna. Frågan är om dom ens utgjorde något hot mot Bradleyvagnarna? För att vinna "Hearts & Minds" så kan vi inte skjuta först och fråga senare. Helikoptrarna hade läget under kontroll och man hade kunnat använda andra metoder.
- Att beskjuta den civila vanen var oavsett ROE fel. Chefen som gav OK till insatsen (och därmed gjorde att ROE uppfylldes - Identifiera vapen - Tillstånd - Eld) hade inte klart för sig hur situationen var och helikopterpiloterna gav inte hela sanningen. Detta gör att liknande ROE är märkliga, där en chef som egentligen vet betydligt mindre än den som är på plats ska ta beslut om insats.
Intressant är också att svensk press inte har hängt med i att det finns flera alternativ på filmen. Är våra journalister verkligen neutrala? I min värld så är det bara ledaren i en tidning som ska vara politiskt färgad, men jag är nog bara en smula för naiv... I filmen Plutonen som jag har lagt in ovan sägs att "det första offret i krig är oskulden", men det första offret i dokumentationen av ett krig är sanningen...
Uppdaterad 10-04-08, 17:55
Wikileak har lagt ut barnens journaler som visar på omfattningen av deras skador. Lite makabert. Skadorna är i detta sammanhang ointressanta, det är händelsen i sig själv man bör fundera på och varför man tar till ett sådant "Overkill" som en attackhelikopter. Man behöver heller inte vara ett geni för att gissa sig till vilken typ av skador det blir efter ett anfall av en Apachehelikopter.
Apachehelikoptrar har en 30 mm Boeing M230 kanon som avfyrar upp till 650 skott per minut. beroende på vilken ammunition som den är laddad med så kan den ha oerhörd verkan i mål och även vara effektiv mot bepansrade fordon. Varje 30 mm kula har effekt som en liten handgranat. Det är därför som jag är lite fundersam på varför den här gruppen människor gick omkring så pass öppet. Två attackhelikoptrar är varken osynliga eller ljudlösa även om dom ligger 2 kilometer bort. En klassisk regel säger om du kan se fienden, så kan han se dig". I normala fall brukar även dåligt utbildade gerillasoldater skynda sig att hoppa i någon typ av skydd när dom ens misstänker att det ligger en Apachehelikopter i närheten. Men om det förekom skjutande i närheten kan larmet ha dränkt ljudet från helikoptrarna.
Den kritik som framförs mot piloternas språkbruk är inte helt rättvis. Deras agerande måste också sättas in i sitt sammanhang. Jag har hört svenska sjuksystrar prata om operationer och det är ganska så blodigt. När man deltar i krig så blir man avtrubbad och det krävs att distansera sig en smula för att inte knäckas som människa. Vissa gör det säkert på tok för mycket och blir skoningslösa. Andra gör det för lite och riskerar både sig själva och sina kamrater i sina försök att vara god mitt i ett krig.
Reports yesterday said many veterans who viewed the footage made the point that soldiers cannot do their jobs without creating psychological distance from the enemy. One reason that the soldiers seemed as if they were playing a video game is that, in a morbid but necessary sense, they were, experts told The New York Times.
"You don't want combat soldiers to be foolish or to jump the gun, but their job is to destroy the enemy, and one way they're able to do that is to see it as a game, so that the people don't seem real," Bret A. Moore, a former US army psychologist and co-author of the forthcoming book Wheels Down: Adjusting to Life After Deployment, told the newspaper.
Military training is fundamentally an exercise in overcoming a fear of killing another human, Lieutenant Colonel Dave Grossman, author of the book On Killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society, told the paper.
Combat training "is the only technique that will reliably influence the primitive, midbrain processing of a frightened human being" to take another life, the colonel writes. "Conditioning in flight simulators enables pilots to respond reflexively to emergency situations even when frightened."
Detta är något som jag är en smula orolig över när vi i Sverige övergår till att utbilda mer eller mindre professionella yrkessoldater, för att ersätta vårt värnpliktssystem. Dessa soldater kommer givetvis bli bättre på sitt jobb, men risken finns hela tiden där att dom förlorar en smula av sin medmänsklighet på grund av att dom avtrubbas när dom ser för mycket våld. Dom fungerar med all sannolikhet bättre i Peace Enforcing operationer, men risken är att dom fungerar sämre i Peace Keeping.
Det man bör tänka på är att dagens konflikter har tendensen av "three-block war", d.v.s. inom en mycket begränsad region kan det förekomma allt från rena strider till humanitär hjälp. Våra soldater måste också vara mentalt inställda på att ändra sina metoder bara dom går runt hörnet in i nästa kvarter. Det kan i värsta fall också vara så att olika ROE existerar i olika områden.
Inlägg
