Måste vi bryta reglerna för att vinna?

I krigszoner som Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och Irak så ställs våra soldater mot en hel del oväntade hot där våra civiliserade värderingar och regelverk kan öka den fara vi utsätter oss för.

När vi skickade iväg den första Liberia missionen så var en av de största farhågorna vad som skulle hända om vi blev utsatta för angrepp av barnsoldater. Kan en svensk soldat förmå sig att skjuta tillbaka om han blir beskjuten av en 9-åring med Kalashnikov? Denna svaghet kanske ändå är en styrka i internationella insatser då det gäller att hellre fria än fälla, som t.ex. McChrystal gett order om i Afghanistan. Skyddet av civilbefolkningen är viktigare än bekämpandet av talibanerna och kanske t.o.m. än skyddet av de egna soldaterna.

I den juridiska världen kring hur krig ska bedrivas på ett "civiliserat" sätt så finns egentligen bara två huvudklasser människor i en krigszon, kombattanter och civila (sedan tillkommer organisationer som FN, NGO, fredsbevarande styrkor m.m.). Hur definierar vi då begreppet kombattant? Som jag skrev tidigare i en kommentar angående talibaner i ett inlägg om Mehdi Ghezali.

"En motståndsrörelse=kombattanter ska ha tydliga markeringar för att visa vad dom är för något enligt internationella lag. Detta för att skilja på kombattanter och civila. Dom ska också bära sina vapen öppet och följa krigets regler (Geneve- och Haagkonvetionerna). Talibanerna följer inget av detta. Dom skulle i så fall vara icke-kombattanter.

Å andra sidan kan man knappast säga att dom åtnjuter samma rättigheter som de övriga civila i Afghanistan? Dom ska givetvis behandlas som brottslingar, men problemet är bara vilket brott har dom begått? Är det uppsåt att begå mord? Är det medhjälp till mord? Om en taliban dödar en svensk soldat som skjutit mot honom, har han då begått mord eller bara dråp?"

Under den tidsperiod när dessa begrepp definierades var det lätt att hantera stridande icke-kombattanter. Dom avrättades helt enkelt. Tyska befälhavare under VK2 i bl.a. Jugoslavien kom undan med en hel del grymheter som dom begick på grund av att Titos partisaner inte alltid räknades som kombattanter. Dom metoderna fungerar inte i dagens krig. Mest beroende på att gårdagens krig var mellanstatliga och de personer som föll utanför ramen var alla fiender. Dagens krig är ofta mellan folkgrupper eller organisationer som redan från början faller utanför definitionerna. Vi svenska deltar som en fredsskapande organisation och vill inte vinna ett krig, utan få stopp på ett krig och vinna en fred.

Hur ska vi ställa oss till samarbete med det lokala rättsväsendet? Vi i Sverige vill ofta inte att en fånge ska dömas av den lokala lagen om den tillämpar tortyr eller dödsstraff. Se bara det senaste exemplet när den svenska styrkan i ISAF tog en fånge som lämnades över till afghanska trupper och vilka politiska reaktioner det fick. Men om vi underkänner rättväsendet hos våra allierade, vill vi då verkligen kämpa för deras sak?

Poul Dahl, f.d chef för danska Jægerkorpset och numera kandidat för Venstre i Europa Parlamentet skriver på sin hemsida:

"Og det har været min påstand, at det ikke vil være muligt at føre en lovlig krig i det 21. århundredes globaliserede verden."

Det han menar är att det regelverk som vi ger våra soldater vid en insats innebär att vi inte kan få slut på ett krig i t.ex. Afghanistan. Frågan är om vi ska medvetet bryta mot våra regelverk för att nå målet, vilket åtminstone de danska soldaterna verkar göra då och då, eller om vi ska behålla de moraliska värderingar som vi vill införa i Afghanistan och därmed riskera att vi måste dra oss tillbaka?

Den bästa lösningen är givetvis att införa ett bättre regelverk. Vi måste bl.a. titta över begreppet kombattant. Vi måste kunna ta hand om och döma personer som t.ex. Mehdi Ghezali. Vi måste kunna döma pirater som vi tar till fånga i Adenviken.

En test av våra regelverk avseende pirater kommer att uppstå om de pirater som kapade Arctic Sea får sin vilja igenom och blir dömda i Sverige eller Finland. Hur olika vi ser på saker och ting trots samma internationella regelverk kan fallet Ossuama Kassir visa på. I USA blir han dömd till livstids fängelse för förberedelse till terrorbrott. När han 2005 i Sverige prövades med amerikanska bevis, blev han inte ens anhållen då bevisen ansågs för vaga.