Limes NATO

Limes är ett intressant matematiskt begrepp. Det ger möjlighet att räkna ut ett värde för en funktion i en punkt där värdet kanske inte ens är definierat. Vad händer om man tillämpar det på försvarsmakten? Man tar en lämplig egenskap och ändrar dess värde. Hur lång tid tar det innan man kan hävda att Försvarsmakten = NATO? Frågan är bara vilken parameter som ska ändras och vilket värde den ska gå mot?

Hur långt har vi kvar innan vi kan se oss som fullvärdiga NATO-medlemmar?

Somliga skulle säkert kunna hävda att vi inte har skrivit på något medlemsavtal och därmed inte binds av NATO Artikel 5, d.v.s. att behöva komma till undsättning till ett land som attackeras. Men i praktiken så innebär vårt EU medlemsskap, signerandet av Lissabonfördraget och vår Solidaritetsförklaring att vi kommer att få ställa upp på samma sätt som alla andra NATO-länder.

Tekniskt och taktiskt är vi redan fullvärdiga NATO-medlemmar. Våra Gripenflygplan är fullt NATO-kompatibla och våra soldater och officerare tränar enligt NATO:s regelverk och föreskrifter. Allt för att vi ska kunna deltaga i gemensamma internationella insatser som den i Afghanistan.

I Afghanistan så deltar vi med ett FN mandat som grund, men vi leds av NATO och vår högsta befälhavare är en amerikan. Våra svenska politiker hävdar att detta är OK då vi inte helt har släppt greppet om våra styrkor. Det är fortfarande svenska soldater som representerar Sverige och inte NATO, men maskerade till den gemensamma styrkan ISAF.

Hur fungerar detta i praktiken?

FN begär i en resolution internationellt stöd för en insats och frågar någon lämplig organisation om dom tar på sig ansvaret att vara "leading nation". För ISAF:s del var det inledningsvis England, men numera så leds trupperna från NATO:s högkvarter. I Sverige så skickas våra styrkor ut med hjälp av ett riksdagsbeslut baserat på en proposition från regeringen. Försvarsmakten får sedan via budgetpropositionen styrningar om vilka insatser som ska genomföras.

Sverige får mer och mer ansvar i vår region av Afghanistan, men detta ansvar innebär också ett ökat långsiktigt åtagande.

Ledningsansvaret för den regionala enheten i Mazar-e Sharif innebär att Sverige åtagit sig ett ansvar för att enheten har rätt sammansättning och förmåga att kunna lösa de uppgifter som enheten tilldelats. Det osäkra säkerhetsläget samt åtagandet som ledningsansvarig nation ställer krav på förmåga till anpassning och flexibilitet för det svenska bidraget.

Ledningsansvaret innebär samtidigt att Sverige har skyldighet att säkerställa att efterfrågade förmågor och resurser tillgodoses, antingen genom bidrag från ett annat land eller genom att Sverige anpassar sin insats för att fylla eventuella vakanser och brister som kan uppstå.

Förutom själva insatsens genomförande så finns frågan om hur mycket av kontrollen vi släpper. Man skiljer på OPCOM, OPCON, TACOM och TACON. Normalt så bibehålls den operativa styrningen av våra trupper i Sverige. Detta faktum brukar lyftas fram av våra politiker för att visa att våra svenska trupper inte tillhör NATO förbandet OEF, utan enbart är där på FN-mandatet och av praktiska skäl leds av NATO inom ramen för ISAF (dock så är det samma ledning för bägge insatserna). I praktiken betyder avsaknaden av NATO OPCOM/OPCON inte så mycket för hur de svenska trupperna opererar nere i Afghanistan, då det krävs snabba beslut varje gång något händer och då styrs trupperna av de lokala befälhavarna på plats i Afghanistan. Våran svenska ledning hinner helt enkelt inte reagera utan nöjer sig med att sköta logistik och sätta upp förband som man skickar till Afghanistan.

För att ändå bibehålla någon viss typ av styrning över vad som trupperna får eller inte får göra så har varje instats ROE - Rules of Engagement. De listar t.ex. vad som krävs för att göra en insats med CAS - Close Air Support. Varje truppbidragande land har sedan gett sina styrkor s.k. national caveats, d.v.s. vilka ytterligare inskränkningar som politikerna har gett sina trupper. Vilka ROE och national caveats som finns är givetvis hemligt eftersom fienden annars skulle börja utnyttja dom till sin fördel. Vissa är dock uppenbara och dom drar redan talibanerna nytta av som att t.ex. använda civila som skydd vid anfall mot ISAF då ISAF får mycket svårt att skjuta tillbaka.

ISAF skulle kunna bli en mycket mer effektiv styrka om det inte vore för att alla de truppbidragande länderna har olika syften med insatsen och olika regelverk. USA får ut betydligt större effekt av sina styrkor (trots att USA och övriga truppbidragare har ungefär lika många man på plats) då dom kan optimera innehållet och uppgifterna över hela sin styrka och inte som de övriga länderna bara för sin lilla del.

Men faktum är att ju mer strider som våra förband hamnar i desto större lättnader måste politikerna ge i våra egna national caveats. I och med detta så blir skillnaden mellan svenska trupper i Afghanistan och de övriga NATO styrkorna mindre och mindre. Personligen tycker jag att det är bra då det innebär att våra styrkor får det lättare att göra insatser tillsammans med andra förband. Men jag undrar om våra politiker verkligen vet vad dom ger sig in på?

Nackdelen med att inte vara fullvärdig NATO-medlem som våra grannar Danmark och Norge är att vi inte får vara med när dom stora pojkarna pratar och därmed inte kan påverka besluten. Vi får därmed enbart följa det någon annan bestämt. Dessutom kan vi likt Georgien 2008 inte helt lita på att solidaritetsförklaringen i realiteten är dubbelriktad.

Sverige blir med andra ord mer och mer en del av NATO. Våra politiska bindningar är redan där. Vår materiel och taktik likaså. I och med att vi släpper kontrollen av våra styrkor mer och mer till NATO:s befälhavare så kan man snart hävda att vi i praktiken är fullvärdig NATO-medlem. Den okända variabeln x är kanske våra national caveats? Med matematiska termer lim x->ISAF ROE Försvarsmakten (x) -> NATO.