tisdag 26 oktober 2010

Afghanistan och manöverteori (uppdaterad)

Enligt Försvarsmaktens "Militärstrategisk doktrin" utgåva 2002 (M7740-774002) beskrivs manövertänkandet som grund för Försvarsmaktens agerande för att "uppnå mål i en konflikt eller i någon annan situation där militära medel används". Jag tänkte i detta inlägg försöka belysa hur manövertaktik skulle kunna användas för att ändra krigföringen i Afghanistan. Som jag har sagt i ett antal tidigare inlägg så är jag för den militära närvaron i Afghanistan, men inte helt nöjd med det strategiska målet med att skapa en afghansk stat av västerländsk modell eller med de metoder som för närvarande används.

Grunden för manövertänkande är att "tillämpa den indirekta metoden och utnyttja kritiska sårbarheter" samt "ständigt sträva efter initiativet, vilket underlättas av uppdragstaktik".

Vad är det då som utmärker manövertaktik jämför med s.k. utnötningstaktik som visade sig katastrofalt i VK1 skyttegravskrig?

- Använd eld för att skapa rörelse. I dagsläget så används insatser av stridsflyg sllt för ofta i defensivt syfte för att bekämpa talibaner som anfaller ISAF. Detta är ett felaktigt utnyttjande av stridsflyg som är en dyrbar resurs. Det riskerar att skada civila, vilket försvårar vår "Hearts & Minds" taktik. Det är dessutom ett defensivt agerande och helt mot manöverteorin. I inledningen av OEF använde USA mycket små grupper med specialförband i kombination med en offensiv användning av stridsflyg för att slå ut talibanerna. På så sätt skapade man möjlighet för att ge den s.k. Norra Alliansen utrymme för rörelse. Detta är helt enligt manöverteorins principer! I dagsläget skulle vi kunna utnyttja samma möjligheter genom att använda mycket små rörliga enheter som transporteras med helikopter och sedan gör snabba insatser med stöd av attackflyg, s.k. "preplanned CAS". Använd UAV i operationsområdet under hela insatsen för att skapa informationsöverläge. Övriga större insatser skall helt och hållet lämnas över till ANA/ANP med stöd av OMLT. Om ANA/ANP inte har tillräcklig numerär för att täcka hela landet, så får vi välja ut delar att fokusera insatserna på. På så sätt undviker våra egna trupper transport på vägar och kan då undvika talibanernas styrka i form av IED. Bygg upp ett par starka camper för att bevaka befolkningscentrum och den infrastruktur som behövs för helikopteroperationer med tillhörande logistik. Fransmännen försökte använda denna taktik i Vietnam i form av den s.k. "Groupes Mobiles & Base Aéroterrestre" taktiken. Dom föll dock på grund av bl.a. att man var bunden till det dåliga vägnätet, där man blev utsatts för överfall. Men med dagens moderna helikoptrar så borde detta gå att undvika. Problemet blir dock att övervaka de bränsletransporter som behövs för helikopteroperationer. Men eftersom endast små grupper ska användas så behövs inte så många helikoptrar som redan används idag.

- Förstärk där du vinner. Vi har tillåtit oss att hamna i ett utnötningskrig där vi förstärker när det går dåligt. Detta är helt och hållet emot manöverteorin. Går vi på pumpen så ska vi dra oss tillbaka och hitta en nytt sätt att agera. Det kan ses som en svaghet av talibanerna och civilbefolkningen, men det innebär att vi sparar våra trupper och därmed också politikernas tålamod. Genom att ha en mindre mängd trupp i landet så blir vi uthålligare och kriget får ta den tid det behöver. Just nu har jag en känsla av att ISAF har för bråttom för att nå den utsatta tidplanen med 2014 som mål. Denna taktik innebär också att vi kan dra nytta av en annan av manöverteorins principer, d.v.s. kraftsamling. Nyttja de mindre styrkorna till att slå ut viktiga mål. Kraftsamla ANA/ANP i stället för att sprida ut dom över hela landet. Det kan vara enskilda talibanledare, smugglingsoperationer, narkotikaodlingar m.m. De starka baser som jag beskrev i punkten ovan kan användas för att skapa möjligheter till ytterligare en av manöverteorins pelare, d.v.s. reserven. Upptäcker man en möjlighet till framgång i en insats så sätts reserven in. Tyvärr så används allt för ofta reserven idag i form av s.k. QRF - Quick Reaction Force för att hjälpa en grupp som fått problem.

MEd detta tankesätt så är det mycket synd att Sverige har lagt ner den s.k. luftburna bataljonen. Helikoptrar kan användas som en "Force Multiplier" där små grupper kan täcka mycket stora ytor och överaska fienden så att han inte hinner kraftsamla. Detta vore bra även för det nationella försvaret! Nu när vi anskaffar HKP 16 så borde dessa användas i Afghanistan som trupptransport i s.f. att skicka MEDEVAC. Användning av trupptransporthelikoptrar är en offensiv taktik för att undvika skador från hot i form av IED, medan MEDEVAC är defensiv taktik för att rädda livet på soldater som skadats.

Den fråga man kan ställa sig är om inte USA använde manövertaktik med helikoptrar redan under sin period i Vietnam? Både ja och nej. Man använde helikoptrar för att föra fram trupper till strid och för att föra skadade tillbaka. Det är som att jämföra dragoner (uppsuttet infanteri) med kavallerister som strider med hästen som rörligt "fordon". USA lockades allt för ofta av gyllene tillfällen att besegra fienden Viet-Cong/FNL och startade betydelselösa slag som t.ex. "Hamburger Hill" där massor av soldater dog för ett berg utan något som hellst strategiskt värde. I riktig manöverteori så är fiendens militära styrkor sällan målet! Kombinerar man COIN-taktik med ett manövertänkande är militära styrkor aldrig målet. Det är civilbefolkningen man ska ha i fokus och ibland kan det som sagt var vara bäst att dra sig undan.

I kombination med dessa militära taktiker så föreslår jag en civil samhällsuppbyggnad "bottom up". Bygg upp en säkerhetsstruktur på klannivå i varje region med en byäldste som borgmästare, lokal milis som säkerhet och muslimska shariadomstolar som lokal lag. Här är det sedan upp till bevis för de humanitära hjälporganisationerna att jobba utan militärt skydd. Vissa regioner kanske får ges upp även av hjälporganisationerna. Visst får vi stryka på en hel del av våra principer, men det får vi ändå i slutändan om vi går till fredsförhandlingar med talibanerna (som Karzai redan håller på med) eller om vi ger upp för tidigt och lämnar landet. I storstäderna kan vi ha en mer västanpassad struktur på polis och rättsväsende. Förr eller senare kommer den att finna sin väg ut på landsbygden på samma sätt som Coca-Cola och turistindustrin flera år efter amerikanarna gav upp kriget slutligen vann slaget om Vietnam.

En sak som man ska komma ihåg är att för den som har tiden på sin sida så vinner utnötningstaktiken alltid! Exempel på detta är sydstatarna som under amerikanska inbördeskriget visade många fina exempel på användning av manövertaktik vid bl.a. Chancellorsville och tyskarna under VK2 som fram till vändpunkterna vid Moskva, Stalingrad och El Alamein likaså kunde vinna stora segrar mot både numerärt och i vissa fall tekniskt överlägsna trupper. Men i slutändan vann den aktör som hade mest soldater och mest kanoner och därmed tålde störst förluster.

I denna typ av taktik så kommer civilbefolkningen givetvis att få lida. Men dom lider redan idag och dom kommer att lida mer om vi lämnar dem helt i talibanernas våld. Men genom att använda manöverteori så fråntar vi talibanerna möjligheten att välja sina tillfällen att slå till genom att helt enkelt inte exponera våra trupper för fienden i onödan. Detta är heller inte emot "Hearts & Minds" konceptet eller COIN-taktiken där man ska umgås med lokalbefolkningen och vinna deras förtroende. Vi ska umgås med lokalbefolkningen, men kanske inte överallt. Där vi är tvungna att strida hårt med talibanerna skadas allt för många civila, vilket är kontraproduktivt ur "Hearts & Minds" synpunkt.

Skulle det i slutändan visa sig att talibanerna inte går att utrota i vissa delar av Afghanistan, så ska vi kanske inte heller dra oss för att som sista åtgärd splittra landet. Trots allt har Afghanistan aldrig varit ett land utan en samling stammar.

För fördjupning i detta ämne kan man läsa bl.a. "Handbok manöverkrigföring" som är ett utdrag ur William S. Linds bok "Maneuver Warfare", ISBN 0-86531-862-X. Övriga intressanta författare i ämnet är Liddel Hart och William S. Boyd.

P.S: En ny utgåva av "Militärstrategisk doktrin" är just nu under framtagade. Jag tvivlar dock på att den kommer att ändra särskilt mycket på manöverteorins grunder eller vikten av att använda manöverteori.

Uppdaterad 10-10-27, 19:56
Som av en slump råkade SvD ha en artikel om amerikanska inbördeskriget i dagens nummer. Där tog man även upp det intressanta faktum att många svenskar slogs för framför allt unionsarmén. De flesta var givetvis svenskar som emigrerat till USA och valde att slåss för sitt nya land. Men det fanns även svenska officerare som gjorde sin "utlandstjänst" med svenska arméns goda minne. Dom kom ju tillbaka med krigserfarenhet vilket passade an svensk arme som då hade varit i fred i mer än en generation.

Det fanns även andra orsaker. I "Svenska frivilliga" av Lars Ericsson kan man läsa att:

"Till dessa frivilliga från de utvandrade svenskarnas skara kom ett antal svenskar som direkt från hemlandet sökte tjänst inom den amerikanska armén och marinen. Avsikten var att skaffa sig erfarenheter från ett verkligt krig och på det sättet få meriter för en fortsatt karriär inom den svenska krigsmakten. Men här fanns också sympatier med Unionen och motvilja mot Konferedationen som symboliserades av slaveriet. Totalt var det ett trettiotal unga svenska officerare, underofficerare och kadetter som anmälde sig som frivilliga på Nordstaternas sida."

Svenska flottan drog stora erfarenheter av John Ericssons uppfinning Monitor. En orsak till att svenska ubåtsvapnet är ett av de det äldsta i världen beror nog också mycket på att Sydstatarna experimenterade med ubåtar för att bryta Nordstatarnas blockad.

Den svensk som gjorde snabbast karriär var kaptenen Ernst von Vegesack som slutade kriget som överste och chef för 20 New York Volounteers. Han deltog bl.a. vid det blodiga slaget vid Antietam. Efter sin hemkomst till Sverige blev han utnämnd till brigadgeneral i USA:s armé. Han slutade sin karriär i svenska armén som generalmajor och generalbefälhavare för 5:e militärdistriktet norra Mälardalen.

Uppdaterad 10-10-27, 21:08
Våra soldater i Afghanistan anser att det behövs förstärkningar då det nya sättet att operera i Afghanistan innebär större risker.

I juni genomförde vi en operation där vi säkerställde permanent svensk närvaro i området. Byborna var inledningsvis mycket rädda att vi precis som tidigare skulle lämna dem åt sitt öde och att talibanerna skulle kunna återvända. När de insåg att så inte var fallet slutade de betala sin ”religiösa skatt” och en byäldste gick så långt att han sa att om talibanerna anfaller ikväll strider vi vid er sida. För mig är det ett otvivelaktigt kvitto på att vi gör rätt saker och behövs i Afghanistan. Den taktikförändring som genomförts medför dock betydliga risker för oss soldater vilka vi är väl medvetna om. Vi skulle inte vara i Afghanistan om vi inte ansåg att det är risker värda att ta. Vi har under vår insats regelbundet utkämpat strider mot talibanerna och inte helt oväntat fått egna skadade.

Chefen för FS19, Gustav Fahl anser att de nuvarande metoderna ger resultat. Dock så kan detta snabbt ändras om vi inte håller våra löften och skyddar befolkningen.

Resultatet är att antalet talibanattacker som eldöverfall och angrepp med hemmagjorda bomber har minskat med mer än 50 procent jämfört med samma period i fjol. En viktig anledning är att invånarna nu, till skillnad mot tidigare, söker vårt stöd och skydd och att de förvarnar oss inför attacker. Med andra ord har vi steg för steg lyckats vinna stöd för regeringssidan och den internationella närvaron i området.

Just nu är ÖB nere i Afghanistan. Han håller fast vid den överenskomna tidplanen med 2014 som mål.

Som militär chef ser Sverker Göranson inga skäl att ändra den tidsplan som fastslogs vid den internationella Kabulkonferensen och innebär att afghanerna själva ska ta över ansvaret för säkerheten 2014.

– Den målsättningen står fast, men självklart finns det delmål på vägen. Men att sätta exakta tidsdatum för dessa vore kontraproduktivt, säger Göranson.


Notera att detta är den dag då afghanerna kan ta över säkerheten, det är inte den dag då ISAF lämnar landet! Det kommer precis som i Irak finnas behov av fortsatt närvaro i form av poliser, säkerhetsvakter och OMLT även efter 2014.

SvD följer ÖB:s besök och har även fått se hur de svenska trupperna jobbar i regionen.

Men han höll med om att det var ett stort problem för säkerheten att göra som svenskarna. För att bli kompis med afghanerna släpper de svenska soldaterna på säkerheten. I bland går de ut ur sina pansarbilar utan hjälmar och i bland också utan vapen och snackar med barn och män (kvinnorna får ju svenska män inte prata med). Jag var med och såg hur glada barnen blev och att männen också verkade gilla att få prata med svenskarna.

Det var kul att se hur afghanerna verkade ha förtroende, samtidigt blir jag skraj när jag tänker på vilken ökad risk det innebär. Det är inte så svårt för att taliban att smyga sig fram och skjuta eller kasta en handgranat. Om det händer tror jag det är slut med den avspända svenska stilen – men jag blev faktist imponerad när jag såg hur glada afghanerna blev.


Men det är inte enbart den militära närvaron som är orsaken till det stöd vi upplever. Snarare handlar det om den nära samordningen mellan säkerhetssatsningen, olika utvecklingsprogram och stödet till de demokratiska institutioner som nu planeras. Befolkningen har börjat se att det är värt risken att stödja den demokratiskt valda regeringen snarare än det terrorvälde den tidigare lytt under. Därför är faran också uppenbar att stödet snabbt försvinner om inte löftena om stabilitet, säkerhet och hållbar återuppbyggnad hålls.


Ryssarna är dock pessimistiska om NATO:s möjlighet att lyckas i Afghanistan.

Seger är omöjligt i Afghanistan. Obama gör rätt som drar tillbaka trupperna, sade Gorbatjov, som samtidigt uttryckte oro över utvecklingen i Ryssland.

Den som har läst Zigmas Stankus bok "Sovjet invaderar Afghanistan" inser den stora skillnaden i det svenska sättet att agera och hur ryssarna behandlade alla afghaner som fiender. Ryssarna skapade fiender av alla afghaner. Sverige och ISAF försöker vinna över lokalbefolkningen på vår sida.