Bitar som saknas

En av de orsaker som Försvarsmakten hävdar ligger bakom beslutet om obligatorisk utlandstjänst från den 1 januari 2011 för alla anställda, är att man inte ska behöva träna upp nya förband för varje insats. Det ska bli billigare att i framtiden skicka iväg de förband som redan finns färdigtränade i Försvarsmakten.

Detta är en stor lögn som Försvarsmaktens ledning har lyckats pumpa i våra politiker!

Sanningen är att det 2011 inte kommer att finnas några färdiga svenska förband med den förmågan. Vi kör glatt vidare med missionsutbildning på det gamla sättet på Livgardet och Swedint. Frågan är om det någonsin kommer att finnas förband som är direkt greppbara och som inte behöver utbildas innan dom skickas iväg?

Varför är det då så bråttom med det nya anställningsavtalet? Varför sparkar man välutbildade medarbetare som inte går med på att skriva på ett avtal där man inte har hunnit få klart alla detaljer om villkor kring insatser?

Hur ser det egentligen ut idag med Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser?

Vi utbildar idag förband för insatser i Kosovo och Afghanistan. Vi utbildar NBG11 så att de kan stå i beredskap under våren. Vi utbildar dessutom enskilda personer så att de kan åka iväg som t.ex. observatörer i Afrika och Asien.

Dessa förband är ingen färdig byggkloss som finns färdig på ”hyllan” i Sverige. De består av massor av specialister som inte finns i Försvarsmakten. Jurister, ekonomer, poliser, läkare, sjuksköterskor m.m. Ska dessa specialister i framtiden anställas i Försvarsmakten så att de vart annat år kan skickas ut? Inom NATO finns det befattningar som s.k. "Functional Specialist" där vanligtvis reservofficerar med en civil akademisk examen tjänstgör i försvaret under ett par år. Ska vi kopiera det systemet? Vad ska dessa specialister göra när de är hemma? Lärare på t.ex. FHS eller forskare på FOI? Hur mycket kommer dessa extra löner att kosta? Är de över huvud taget intresserade att åka ut mer än en gång?

Det finns i utlandsförbanden även militära specialister som vanligtvis inte finns på alla fredsförband. FS20 har t.ex. underrättelsebefäl, CIMIC och EOD-specialister från hela landet. Det finns dessutom inte tillräckligt med äldre erfarna befäl på ett enskilt förband för att bemanna alla de i dagsläget viktiga OMLT-befattningarna. Med andra ord kan aldrig ett enskilt regemente sätta upp en utlandsstyrka.

Hur ska vi göra med de gamla ”yxorna” i framtiden? D.v.s. de soldater som till vardags är civila och som återkommer år efter år för att deltaga i insatser. Ska de helt ersättas av de nya yrkessoldaterna? Hur gör vi med överföringen av deras kompetenser? Det är ofta bra med en blandning av olika åldrar på soldater, som vi inte kommer att få med våra yrkessoldater. Hur gör vi med de kontraktsanställda soldaterna som kommer att behöva missionsträning då det kan vara ett tag sedan de senast tjänstgjorde?

Utöver detta finns givetvis hela stabsfunktionen som till stora delar är ett hopplock av officerare från olika förband och ofta inte har dessa befattningar på sitt hemmaförband. I dagsläget är dessutom många stabsmedlemmar reservofficerare. Är det meningen att i framtiden när t.ex. I19 sätter upp en insats så ska chefen för A1-A9 tillsammans med sina fredsstaber utgöra staben för FS23? Vad händer då hemma i Sverige? Dör verksamheten?

Har vi råd att hålla alla förband i status för att hela tiden vara insatsberedda? Annars så kommer även FS23 att behöva en missionsträning innan de åker iväg. Hur ser vi till att soldater är kunniga om ett nytt insatsområde? Även NATO har missionsträning innan ett förband skickas iväg, vilket t.ex. kan ses när man skickar sina Merlinhelikoptrar till USA för Hot&High-träning inför insats i Afghanistan. Denna typ av träning går helt enkelt inte att hålla ajour hemma i Sverige!

Har vi råd att hålla förbanden fullt bemannade? Vid en insats så finns det inte en chans att alla är kvar som var med i förra insatsen, även om det bara blir 18 månader mellan insatserna. Skolor, föräldraledigheter m.m. innebär att även manöverenheterna som är kärnan i förbandet behöver en missionsutbildning. Annars kommer det att finnas behov av förstärkningar i förbanden som givetvis måsta samtränas med de övriga. Även om en ny soldat kan sitt jobb så måste han lära sig att fungera ihop med de andra.

Det är bara att inse att de förbandstyper som vi skickar iväg till en insats helt enkelt inte finns i Sverige. De måste även i fortsättningen i mångt och mycket utbildas specifikt för en mission. Vissa delar kommer givetvis att vara vältränade från fredsträning, men för att förbandet ska fungera som enhet måste det samövas. Efter en mission så kommer förbandet att splittras, förutom möjligtvis på plutonnivå där det går att hålla ihop enheter. Utbildningen är dock inte "bortkastad", utan kommer de övriga förbanden i Sverige till godo då kunskaperna och erfarnheter sprids inom Försvarsmakten.

Varför är det då så viktigt med att säkerställa att all personal kan tvingas iväg på en insats? Den enda anledningen som jag kan se är sista minuten tillsättningar av luckor i en insatsenhet. I dessa lägen kan en officer behövas tvingas iväg. Frågan är bara om han har rätt utbildning och status? Har Försvarsmakten verkligen råd att hålla alla officerare och soldater i insatsstatus?

För Flygvapnets del är svaret givetvis nej! Flygtidstilldelningen räcker inte till att säkerställa att alla piloter får 160-180 flygtimmar per år. I stället kommer en division vara insatsklar, en division kommer att förbereda insats och två divisioner kommer att utbilda nya piloter på att använda Gripen taktiskt. Dessutom tillkommer grundutbildningen på F7 där två divisioner kommer att enligt kontrakt med Tjeckien, Ungern och Thailand att utbilda svenska och utländska elever. D.v.s. av sex Gripendivisioner kommer max 1-2 vara insatsberedda. Denna uppgift kommer dessutom att rotera, så det finns alltid ett behov av missionsutbildning för att få ett förband i trim samt att få samarbetet med de tillförda enheterna att fungera.

Hur det är för Armén och Marinen har dålig insyn i och därmed har jag svårt att kommentera hur läget ser ut, men jag tvivlar på att även de kommer att ha möjlighet att hålla enheter kontinuerligt insatsberedde annat än på plutonnivå på samma sätt som görs idag med SSG och strategiska reserven. Då och då kan man göra särskilda insatser motsvarande en Battlegroup. Med den förvarningstid som EU:s beslutsprocesser innebär så kan ett förband rekryteras, sättas ihop och utbildas innan det blir aktuellt att skicka iväg det.

Därför hade det varit mer logiskt att fortsätta med särskilda utpekade förband som man har råd och möjlighet att hålla i insatsstatus. Vi har en Insats och en Förbandsproduktionsstruktur i dagens Försvarsmakt, som vi mer eller mindre kommer att tvingas fortsätta med. Rekrytering till dessa insatsförband kan fortsätta på samma sätt som idag baserad på frivillighet. Moroten skall vara beredskapstillägg samt att det skall vara krav inför befordran att ha genomfört en insats. Fokus borde vara på soldaternas förmåga till insats snarare än viljan att skriva på ett nytt avtal!

Varför då ha så bråttom med det nya anställningsavtalet? Det finns i praktiken inget behov av ett sådant avtal redan 2011 och jag tvivlar på att behovet kommer att finnas ens efter 2011. Svaret är att Sverige vill visa en politisk vilja mot omvärlden snarare än att bygga upp en reell förmåga. Men frågan är bara vem vi i praktiken lurar? FN, EU, NATO eller oss själva?