Den breda raka eller den smala krokiga vägen

Försvarsmaktens omstrukturering lägger just nu i en ny växel. Jag stödjer helhjärtat målet, även om jag har en viss tveksamhet om man på grund av ekonomiska ramar någonsin kommer att nå målet med ett insatt insatsförsvar. Det finns helt enkelt inte pengar att ha alla enheter insatsberedda. I stället så kommer enheter att då och då lyftas upp till insatsberedd status, vilket kommer att kräva en lång träningsperiod. Mycket likt det som alltid har gjorts för de enheter som skickades iväg inom ramen för Utlandsstyrkan.

För t.ex. flygvapnets fyra insatsdivisioner med Gripen kommer det att innebära en division i beredskap, en som tränar inför beredskap, en som återhämtar sig och en som utbildar grundläggande taktik. Till detta kommer en utbildningsenhet för konvertering till Gripen på två divisioner som för närvarande befinner sig på F7. D.v.s. maximalt en av sex divisioner insatsberedd över tiden. Tar man Libyeninsatsen som målbild så är det i praktiken en halv division som är ute på insats och sedan roterar man till den andra halvan i tremånadersperioder. D.v.s. förhållandet mellan insatsförband och de som är hemma i Sverige är 1:11.

Men hur ser vägen ut fram tills detta mål?

Man brukar säga att "saliga är de som tar den smala krokiga vägen för den leder rakt till himmelen". Den breda snabba leder åt rakt motsatt håll. Vilket utseende vägen har som Försvarsmakten har valt får man själv fundera ut.

HKV har i varje fall gett ut ett informationsblad om omstruktureringen kallad "Sju budskap - Bemanning av FM Org 13". I den kan man läsa bl.a. följande:

Sålunda finns det ingen ambition att skapa en onödig personalrörlighet mellan orter och förband; däremot är målsättningen tydlig i det att överskott av kompetens på en ort kommer att medföra ny placering tills vidare på en annan ort för det antal anställda med viss kompetens, som utifrån organisationens helhetsperspektiv, bättre behövs på ett annat ställe. Försvarsmakten kommer att ha verksamhetens bästa för ögonen när beslut fattas om var den enskilde ska ha sin placering tills vidare.
...
Idag finns det ca 9 600 yrkesofficerare i Försvarsmakten. Långtifrån alla har en utbildning och examen som är anpassad för de framtida krav som befattningarna i FM Org 13 ställer på en officer respektive en specialistofficer.Övriga yrkesofficerare kommer under omstruktureringen att placeras på en kravsatt OF- eller OR-befattning. För flertalet anställda innebär denna placering också en markerad startpunkt på den fortsatta yrkesutvecklingen mot ökade kunskaper och färdigheter; antingen som officer eller som specialistofficer.
...
Den som, i likhet med flertalet YO, placeras på en SO-befattning kommer att få en utveckling som innebär en fördjupning i yrket. Den som utåt sett vill mani-festera sin nya och framtida utveckling kan hos C OrgE ansöka om att byta tjänstegrad, från OF till OR. Sådant byte beviljas endast om den enskilde bedöms uppfylla befattningens krav, varvid såväl formell utbildning som arbetslivserfa-renhet kommer att invärderas. YO som placeras på SO-befattning, men som vill byta inriktning mot OFF, kan söka vakanta OFF-befattningar, givet de krav som befattningen ställer på den sökandes kompetens. Den framtida löneutvecklingen är kopplad till hur FM värderar befattningens krav och individens prestation.
...
Den som placeras på en OFF-befattning kommer att få en utveckling som innebär en inriktning mot stabs- och chefsbefattningar, där många befattningar finns placerade vid HKV. YO som placeras på OFF-befattning, men som vill byta inriktning mot SO, kan söka vakanta SO-befattningar, givet de krav som befattningen ställer på den sökandes kompetens.
...
I utgångsläget är alla befattningar vakanta och organisationen bemannas befattning för befattning, utifrån Arbetsdomstolens kriterier för ”tillräckliga kvalifikationer”.
...
Tidigare omstruktureringar och bemanningen av FM Org 12 har inte kommit tillrätta med flera av de obalanser som idag finns hos flera krigsförband, trots att efterfrågad kompetens finns i Försvarsmakten.

Sorglig läsning för många officerare som måste börja inse att de helt enkelt inte har den kompetens som Försvarsmakten söker. Frågan är bara vilken kompetens som behövs? Organisationen är kravsatt i PRIO, men kompetensinventeringen görs i ett helt annat verktyg kallad ReachMee.

Frågan är också hur valprocessen kommer att se ut? Kommer t.ex. en stabsöverste som de senaste åren bara hanterat papper på ett kontor att ses som mer lämplig att inneha en befattning på HKV som t.ex. utvecklare av förband än en kapten som de senaste åren tjänstgjort aktivt på förband? Historiskt sett har alltid grad gått före kompetens när det gäller att tillsätta en befattning i Försvarsmakten. Hur hanteras "tillräckliga kvalifikationer"? Om två personer har samma "tillräckliga kvalifikationer", så kan det vara attraktivt att göra sig av med den som är äldre eller som har en tidigare högre lön tack vare extra kvalifikationer som inte behövs. Turordningskretsar enligt LAS skall i största möjliga mån undvikas om man ser till ovanstående skrivelse.

Sammanfattningsvis så är det många officerare som inom kort kommer att få ett svårt val:

- Växla karriär och gå från officer (OFF) till specialistofficer (SO). Detta innebär en osäker framtid avseende lön och utveckling då karriärsystemet är långt ifrån klart. Försvarsmakten sitter här i en knipa då t.ex. en löjtnant med 20 års arbetslivserfarenhet kan placeras på en position som lika gärna kan innehas av en fanjunkare med 10. Vilken blir lönen? Är det efter kompetens som kanske inte efterfrågas för den specifika tjänsten? Att ha två personer med olika lön på samma tjänst kommer att skapa konflikter. Samtidigt vill man nog inte i onödan driva upp löneläget för specialistofficerarna då en av anledningarna till den nya organisationen var att få billigare arbetskraft. Erfarenheterna från tidigare uppdelning av löjtnantsutbildningen i AK/SK där vissa officerare skulle specialisera sig inom sitt yrkesfack (SK) och stanna kvar på löjtnantsnivå pekar på att de också fastnade i sin lönenivå medan de som senare gick vidare till kapten (AK) ökade sina löner.

- Fortsätta som officer, men riskera att tvingas flytta till Stockholm med allt det innebär med konsekvenser för familjen. Många duktiga officerare har tidigare gjort valet att stanna i karriären på kaptens- eller majorsnivå för att kunna satsa på sin familj parallellt med arbetet i stället för att riskera pendling till Stockholm. Lösningen på detta problem borde vara att decentralicera ledningen av Försvarsmakten. Vad hände t.ex. med de regionala staberna som skulle återuppväckas?

Mitt tips är att Försvarsmakten i detta omstruktureringssteg kommer att tappa ännu fler officerare än man tappade när man tvingade på officerskåren det nya utlandsobligatoriet. Det som får mig att ifrågasätta den snabba övergångsprocessen är att den egentligen inte behövs. Redan 2013 skall man inta en organisation med dagens officerare som inte kommer att vara bemannad med gruppchefer, soldater och sjömän innan tidigast 2018. ÖB har dessutom redan flaggat för ekonomiska "svarta hål" redan efter 2014 på grund av behov av materiell förnyelse. Detta trots att man ännu inte tagit höjd för att en insatsberedd organisation hela tiden måste öva. De svarta hålen är med andra ord betydligt större än vad som hittills redovisats.

Läs mer om omstruktureringen hos Sinuhe, Skipper och Officersförbundet.

Den här uppsatsen kan vara intressant läsning om begreppet "tillräckliga kvalifikationer".

Hmmm. Det här får mig att tänka på scenen när Emil ska dra ut Linas tand. Antingen så låter det "ploff" eller "drrr". Lina verkar i varje fall inte gilla något av alternativen och tar därför saken i egen hand.

Gästinlägg: Närbild på horisonten, en betraktelse

De flesta har sett den – horisonten - men ingen har varit där. Den gäckar oss ständigt och vi kan inte komma dit.

Sedan mänsklighetens tillblivelse har man sett den, natthimlens näst största himlakropp, Venus. Ingen har varit där och själva den skenbara storleken beror på att vi är dömda att anlägga det enda tillgängliga perspektivet, nämligen från vår egen planet och ut i evigheten.

Inte heller framtiden låter sig så lätt fångas och ingen har varit där. Vi kan tänka på den, diskutera den och planera för den och vi kan anlägga vilket perspektiv vi vill på den. Det enda vi med säkerhet kan säga är att den aldrig varit så nära som nu.

”Ett språk är ett fantastiskt redskap, ett otroligt sätt att kommunicera, uttrycka känslor och förhoppningar, berätta om drömmar och händelser”, läser jag på ett ställe. Det kan även användas till att diskutera den undflyende framtiden.

Språket är samtidigt en sköka som lånar sig till lite av varje, förvandlar svart till vitt, sant till falskt. Hur man än vänder sig har man ändan bak är ett sant påstående men om man drar ner byxorna kommer ändan fram. Språket är en sköka.

Språket kan också vara ett arbetsredskap. Som för våra politiker och ledande militärer, där språkets böjlighet, formbarhet och ibland brist på exakthet väl närmast betraktas som en fördel. Frasen ”En Budget I Balans” kan dölja oceaner av andra obalanser och brister och gör det också. ”Svarta Hål” kan inväxlas i inställda övningar, uppskjutna materielprojekt och avskedade anställda. ”Ett Insatt Insatsförsvar” kan inväxlas i undermålig beredskap och utrustning, vakanser och eftersatt underhåll. ”Sveriges Bästa Arbetsgivare” däremot låter sig inte så lätt växlas in, mot den fond som timade händelser erbjuder.

Språkets motsats – tystnaden - kan också vara ett effektivt arbetsredskap. Ta Håkan Knohult som exempel. Han gör inga intervjuver. Klok karl även om tystnaden kom väl sent. En annan som sägs ha valt tystnaden som arbetsredskap enlig somliga är Rikets Överbefälhavare. Det skall emellertid bli spännande att ta del av vad generalen har att säga om framtiden i stundande Sälental.

Vad framtiden bär i sitt rymliga sköte ligger väl bortom både din och min horisont, utöver ”En Budget I Balans” och ”Ett Insatt Insatsförsvar”?

/Sumatra

Åldersdiskriminering?

Nedmonteringen av det gamla invasionsförsvaret och uppbyggnaden av det nya insatsförsvaret pågår för fullt. Det är inte bara de fasta anläggningarna och flygbassystemen som faller för åldersstrecket. Även gammal personal får sparken för att ersättas av yngre förmågor.

På I 19 och A 9 i Boden så går räfsen. Officerare och civilanställda som har "felaktig kompetens" får sparken. Samtidigt så går man ut och rekryterar nya soldater.

De gruppbefäl, soldater och sjömän som anställs i Försvarsmakten från och med 2010-05-20 kommer att bland annat ha månadslön, olika tillägg, semester, möjlighet till föräldraledighet, en uppsägningstid och så vidare enligt normal statlig anställning.

Det som skiljer anställningen är att den är tidsbegränsad som längst upp till tolv år.

Intressant. Jag som hade fått för mig att fackförbunden gått med på 6-8 års tidsbegränsad anställning. Nu vill FM helt plötsligt ha 12 år. En nybliven tjugoårig soldat är alltså 32 när det är dags att skaffa nytta jobb. Under den tiden ska han ha delat studentlägenhet med sina soldatkollegor. Mycket liten chans för att skaffa familj, vilket måste komma senare. Samma sak med civil utbildning om den inte erbjuds under arbetstid som t.ex. i Storbritannien. Undrar hur attraktiv han är för andra arbetsgivare i den åldern med de förutsättningarna?

Frågan är då vilken kompetens de äldre officerarna saknar? Jo, de är helt enkelt för gamla och Försvarsmakten har under många år gett dem en vidareutbildning som inte är relevant för det nya insatsförsvaret.

De flesta arbetsgivare i Sverige är förbjudna att sparka personal för att de blivit för gamla. Sist in först ut heter det (denna regel användes även i Försvarsmakten för ett antal år sedan när ett antal kadettomgångar fick lämna då man var tvungen att reducera i personal). Dessa regler finns inte bara för nöjes skull, utan för att trygga tillvaron för anställda som gett sina ungdoms år i yrket. Om inte denna regel fanns så skulle många arbetsgivare säkert vilja göra likadant. En 20-årig frisk ung man/kvinna som man kan utnyttja hårt i ett antal år och sedan slänga åt sidan. Mumma! Dessutom är det bra för ekonomin att anställa yngre med löner <20.000 per månad i stället för sega gamla gubbar med 35.000 i månaden.

Åldersdiskriminerar Försvarsmakten?

Kenneth Forsberg stämde Försvarsmakten för diskriminering då han inte blev kallad till intervju när han ansökte om att bli soldat på grund av att han var för gammal. Försvarsmakten backade och erbjöd Kenneth förlikning i stället för att riskera en dom.

Av de anställda inom Försvarsmakten är det 13 procent som har känt sig diskriminerade på grund av sin ålder. Det är mer än 1 100 personer av 8 500 anställda.

Trots detta har bara fem anmälningar kommit in till Diskrimineringsombudsmannen sedan 2009.

– Ser man på någon annan som gör det är ålder relativt okej att diskriminera för, det är ingen som bryr sig så mycket om det. Här står omgivningen mer och säger att det är väl okej, medan man själv tar väldigt illa vid sig, säger Ulla Eriksson-Zetterquist.



Försvarsmaktens värdegrunden kanske borde utökas med ålder och inte bara kön, sexuell läggning och ras?

Eftersom alla Försvarsmaktsanställda ska jobba utomlands så krävs det alerta ungdomar! Vad blir nästa steg? Jag skulle gärna se att alla som inte klarar av sin årliga fystest får sparken. Att ha rätt kondition måste räknas som en förmåga som krävs för utlandstjänst? Hmm...tur att C INS bytt jobb. Han hade nog ingen vidare tid på fältprovet...

Men å andra sidan så kan kondition tränas upp, så det räcker nog inte för att få sparken. Ålder å andra sidan är något som alla vet inte går att ändra på. Enligt kausalitetsteorin och Einstens relativitetsteori så går det inte att åka tillbaka i tiden. Men vissa forskare hävdar att Einstein har fel, så det kanske finns hopp även för oss gamlingar?

DN

Ytterligheter (uppdaterad)

I morgon den 29 maj så är det bra tillfälle att ta del av försvarsmaktens nuvarande och historiska verksamheter. Ungefär samtidigt så genomförs två ceremonier som spänner mellan allvar och nöje, mellan dåtid och nutid, mellan invasionsförsvar och insatsförsvar.

På gamla F1 Hässlöbasen så genomför Västerås flygmuseum sin årliga "roll-out" med start 10.00 (flygningarna börjar 12.30). Jag hade nästan missat detta evengemang, men väljer nu att svika en god kamrat och lämnar honom ensam på golfbanan för chansen att få se en tregrupp J 28 Vampire i luften! Buller och lukt av flygbränsle får mig att dröma tillbaka till den tid som var.

I Stockholm genomförs årets veterandag 14.30 vid FN-monumentet som ligger nedanför Sjöhistoriska museet. Där kommer Försvarsmakten för första gången att dela ut medalj till de soldater som skadats i strid under internationell tjänstgöring. Hade jag varit i Stockholm så hade jag givetvis varit närvarande för att hedra se som skadats för att genomföra sitt arbete i vårt nuvarande insatsförsvar. Jag hoppas att vår Försvarsminister Tolgfors tänker närvara. Det kan vara bra att se verkligheten när han i framtiden tar beslut om anskaffning av materiel och vilka insatser som ska genomföras.

Nöje och allvar. Två sidor av samma mynt. Verkligheten har alltid funnits närvarande i Försvarsmakten.

AB

Uppdaterad 11-05-29, 19:51
Veterandagen genomfördes me bl.a. närvaro av Försvarsminister Tolgfors och ÖB. Tre soldater fick Försvarsmaktens medalj för sårade i strid i silver.

– Det är riskfyllda och utsatta uppdrag att arbeta i länder med svåra konflikter för en bättre framtid. Uppoffringar vi aldrig får glömma och som förtjänar allas vår respekt, sa ÖB Sverker Göranson.

Mycket bra. Sverige har därmed kommit en bit på vägen i att hantera veteraner efter internationella insatser.

Flygdagen i Västerås bjöd på mycket bra väder och ca 6.000 besökare. Tyvärr så blev det en hel del inställda uppvisningar. 35:an kom inte i luften p.g.a. dåligt väder på startflygplatsen. En Vampire deltog inte, så tregruppen blev bara en rote. Roten Tiger Moth (enligt speakern, SK 16 enligt programmet) kom heller inte i luften. Dessutom fick Pembroken avbryta i starten (troligtvis flygplanfel). Detta är dock charmen med gamla flygplan. Det är inte alltid som de vill starta...

FV, Tolgfors

Bitar som saknas

En av de orsaker som Försvarsmakten hävdar ligger bakom beslutet om obligatorisk utlandstjänst från den 1 januari 2011 för alla anställda, är att man inte ska behöva träna upp nya förband för varje insats. Det ska bli billigare att i framtiden skicka iväg de förband som redan finns färdigtränade i Försvarsmakten.

Detta är en stor lögn som Försvarsmaktens ledning har lyckats pumpa i våra politiker!

Sanningen är att det 2011 inte kommer att finnas några färdiga svenska förband med den förmågan. Vi kör glatt vidare med missionsutbildning på det gamla sättet på Livgardet och Swedint. Frågan är om det någonsin kommer att finnas förband som är direkt greppbara och som inte behöver utbildas innan dom skickas iväg?

Varför är det då så bråttom med det nya anställningsavtalet? Varför sparkar man välutbildade medarbetare som inte går med på att skriva på ett avtal där man inte har hunnit få klart alla detaljer om villkor kring insatser?

Hur ser det egentligen ut idag med Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser?

Vi utbildar idag förband för insatser i Kosovo och Afghanistan. Vi utbildar NBG11 så att de kan stå i beredskap under våren. Vi utbildar dessutom enskilda personer så att de kan åka iväg som t.ex. observatörer i Afrika och Asien.

Dessa förband är ingen färdig byggkloss som finns färdig på ”hyllan” i Sverige. De består av massor av specialister som inte finns i Försvarsmakten. Jurister, ekonomer, poliser, läkare, sjuksköterskor m.m. Ska dessa specialister i framtiden anställas i Försvarsmakten så att de vart annat år kan skickas ut? Inom NATO finns det befattningar som s.k. "Functional Specialist" där vanligtvis reservofficerar med en civil akademisk examen tjänstgör i försvaret under ett par år. Ska vi kopiera det systemet? Vad ska dessa specialister göra när de är hemma? Lärare på t.ex. FHS eller forskare på FOI? Hur mycket kommer dessa extra löner att kosta? Är de över huvud taget intresserade att åka ut mer än en gång?

Det finns i utlandsförbanden även militära specialister som vanligtvis inte finns på alla fredsförband. FS20 har t.ex. underrättelsebefäl, CIMIC och EOD-specialister från hela landet. Det finns dessutom inte tillräckligt med äldre erfarna befäl på ett enskilt förband för att bemanna alla de i dagsläget viktiga OMLT-befattningarna. Med andra ord kan aldrig ett enskilt regemente sätta upp en utlandsstyrka.

Hur ska vi göra med de gamla ”yxorna” i framtiden? D.v.s. de soldater som till vardags är civila och som återkommer år efter år för att deltaga i insatser. Ska de helt ersättas av de nya yrkessoldaterna? Hur gör vi med överföringen av deras kompetenser? Det är ofta bra med en blandning av olika åldrar på soldater, som vi inte kommer att få med våra yrkessoldater. Hur gör vi med de kontraktsanställda soldaterna som kommer att behöva missionsträning då det kan vara ett tag sedan de senast tjänstgjorde?

Utöver detta finns givetvis hela stabsfunktionen som till stora delar är ett hopplock av officerare från olika förband och ofta inte har dessa befattningar på sitt hemmaförband. I dagsläget är dessutom många stabsmedlemmar reservofficerare. Är det meningen att i framtiden när t.ex. I19 sätter upp en insats så ska chefen för A1-A9 tillsammans med sina fredsstaber utgöra staben för FS23? Vad händer då hemma i Sverige? Dör verksamheten?

Har vi råd att hålla alla förband i status för att hela tiden vara insatsberedda? Annars så kommer även FS23 att behöva en missionsträning innan de åker iväg. Hur ser vi till att soldater är kunniga om ett nytt insatsområde? Även NATO har missionsträning innan ett förband skickas iväg, vilket t.ex. kan ses när man skickar sina Merlinhelikoptrar till USA för Hot&High-träning inför insats i Afghanistan. Denna typ av träning går helt enkelt inte att hålla ajour hemma i Sverige!

Har vi råd att hålla förbanden fullt bemannade? Vid en insats så finns det inte en chans att alla är kvar som var med i förra insatsen, även om det bara blir 18 månader mellan insatserna. Skolor, föräldraledigheter m.m. innebär att även manöverenheterna som är kärnan i förbandet behöver en missionsutbildning. Annars kommer det att finnas behov av förstärkningar i förbanden som givetvis måsta samtränas med de övriga. Även om en ny soldat kan sitt jobb så måste han lära sig att fungera ihop med de andra.

Det är bara att inse att de förbandstyper som vi skickar iväg till en insats helt enkelt inte finns i Sverige. De måste även i fortsättningen i mångt och mycket utbildas specifikt för en mission. Vissa delar kommer givetvis att vara vältränade från fredsträning, men för att förbandet ska fungera som enhet måste det samövas. Efter en mission så kommer förbandet att splittras, förutom möjligtvis på plutonnivå där det går att hålla ihop enheter. Utbildningen är dock inte "bortkastad", utan kommer de övriga förbanden i Sverige till godo då kunskaperna och erfarnheter sprids inom Försvarsmakten.

Varför är det då så viktigt med att säkerställa att all personal kan tvingas iväg på en insats? Den enda anledningen som jag kan se är sista minuten tillsättningar av luckor i en insatsenhet. I dessa lägen kan en officer behövas tvingas iväg. Frågan är bara om han har rätt utbildning och status? Har Försvarsmakten verkligen råd att hålla alla officerare och soldater i insatsstatus?

För Flygvapnets del är svaret givetvis nej! Flygtidstilldelningen räcker inte till att säkerställa att alla piloter får 160-180 flygtimmar per år. I stället kommer en division vara insatsklar, en division kommer att förbereda insats och två divisioner kommer att utbilda nya piloter på att använda Gripen taktiskt. Dessutom tillkommer grundutbildningen på F7 där två divisioner kommer att enligt kontrakt med Tjeckien, Ungern och Thailand att utbilda svenska och utländska elever. D.v.s. av sex Gripendivisioner kommer max 1-2 vara insatsberedda. Denna uppgift kommer dessutom att rotera, så det finns alltid ett behov av missionsutbildning för att få ett förband i trim samt att få samarbetet med de tillförda enheterna att fungera.

Hur det är för Armén och Marinen har dålig insyn i och därmed har jag svårt att kommentera hur läget ser ut, men jag tvivlar på att även de kommer att ha möjlighet att hålla enheter kontinuerligt insatsberedde annat än på plutonnivå på samma sätt som görs idag med SSG och strategiska reserven. Då och då kan man göra särskilda insatser motsvarande en Battlegroup. Med den förvarningstid som EU:s beslutsprocesser innebär så kan ett förband rekryteras, sättas ihop och utbildas innan det blir aktuellt att skicka iväg det.

Därför hade det varit mer logiskt att fortsätta med särskilda utpekade förband som man har råd och möjlighet att hålla i insatsstatus. Vi har en Insats och en Förbandsproduktionsstruktur i dagens Försvarsmakt, som vi mer eller mindre kommer att tvingas fortsätta med. Rekrytering till dessa insatsförband kan fortsätta på samma sätt som idag baserad på frivillighet. Moroten skall vara beredskapstillägg samt att det skall vara krav inför befordran att ha genomfört en insats. Fokus borde vara på soldaternas förmåga till insats snarare än viljan att skriva på ett nytt avtal!

Varför då ha så bråttom med det nya anställningsavtalet? Det finns i praktiken inget behov av ett sådant avtal redan 2011 och jag tvivlar på att behovet kommer att finnas ens efter 2011. Svaret är att Sverige vill visa en politisk vilja mot omvärlden snarare än att bygga upp en reell förmåga. Men frågan är bara vem vi i praktiken lurar? FN, EU, NATO eller oss själva?

Mer än vad vi önskar? (uppdaterad)

I övergången till ett insatsförsvar så tittar Sverige mycket på Danmark och Norge som har goda erfarenheter av internationella insatser i miljöer som Afghanistan och Kosovo. Sverige har deltagit i samma insatser, men jämfört med t.ex. danskarna så har vi tillbringat våra missioner en bit utanför de värsta striderna.

I Danmark så har "skandalerna" kommit en efter en. Först boken "Jaeger - I krig med eliten" som avslöjar detaljer om hur danska soldater opererar i Afghanisan och nu senast filmen "Armadillo" som följer en pluton under deras insatsperiod i Afghanistan. Regisören av filmen har fått mycket kritik för att han har valt ut de "smaskigaste" scenerna och många av de deltagande soldaterna har tagit avstånd från det dom sagt då dom anser att det var i stridens hetta. Men hur man än försöker att förneka det som visas och sägs så har det trots allt inträffat. Kollegor som har deltagit i t.ex. Bosnien bekräftar också att danskarna har en mer Rambo-liknande attityd till soldatlivet.

Nu har en norsk tidning ett reportage där man intervjuar soldater som tjänstgjort i Afghanistan och det är en rå verklighet som kommer fram. Det visar sig att många helt enkelt inte åker till Afghanistan för att rädda världen, utan för att hitta spänning. Förvånande? Knappast! Lite ironiskt är det när en reporter frågar norska ÖB om han inte tror att en soldat kan reagera konstigt efter att ha varit i strid. Det visar sig att ÖB inte kan svara på frågan då han själv aldrig varit i skarp strid! Även norska försvarsministern tar avstånd från de norska soldaternas uttalanden. Personligen tycker jag detta är hyckleri och i samma klass som den svenska kritiken mot soldater som dekorerar en båt med en flagga med en sn*pp på.

Jag har tidigare varnat för att övergången från ett värnpliktsförsvar till ett insatsförsvar med yrkessoldater kan mycket väl leda till liknande tendenser även här i Sverige. Norskar och danskar skiljer sig egentligen inget från oss svenskar, så varför skulle vi bete oss på ett bättre sätt? Det är tänkt att våra yrkessoldater skall göra upprepade insatser till områden som Afghanistan och behöver då ett sätt att lätta på trycket. Det är en naturlig reaktion att efter man har varit i en farlig situation skämta på ett ganska så makabert sätt. Med stor sannolikhet kommer det att byggas upp en subkultur även i svenska Försvarsmakten. Frågan är om den inte alltid har funnits även fast begrepp som Värdegrund och ÖRA försöker att polera ytan? Om en svensk tidning t.ex. skulle göra ett reportage om svenska flygvapendivisioners aktiviteter under fjällresor så skulle nog svenska folket få en chock och ÖB sätta morgonkaffet i halsen. Det är inga helyllesgossar, men att tro att kombinationen krigare och svärmorsdröm finns i en och samma person är ganska så naivt.

Denna typ av kultur finns inte bara inom Försvarsmakten. Jag har många vänner inom sjukvården och min mor arbetade i många år på sjukhus. Det som förvånar mig är vilken hårdkokt attityd som finns hos sjukvårdspersonal när man pratar om sjukdomar och elände. Givetvis är detta en försvarsmekanism. Det går inte att arbeta med dessa saker om man tar åt sig för mycket och säkrast är att distansera sig en smula. Akutmottagningar nyttjas för utbildning av nya läkare. Delvis för att dom ska få uppleva många olika typer av skador, men även för att härdas. Flygvapnet nyttjade under många år sjukhusens akutmottagningar för att träna sina ytbärgare. Ett par veckors praktik är dock inte till för att ytbärgarna ska hinna lära sig något. Nej, det handlar om att härda ytbärgaren så att han inte svimmar eller kräks första gången han ska hantera en allvarlig skadad patient. Frågan är bara om man verkligen är samma person efter att ha varit med om ett trauma? Vad hände efter upprepade trauman?

Förr eller senare kommer de första svenska memoarerna från våra senaste internationella insatser. Jag blir inte helt förvånad om det då dyker upp en debatt liknande den i Norge där Försvarsminister och ÖB tävlar om vem som kan förneka händelsen kraftigast.

Sensmoral i detta inlägg: Man kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar! Man kan heller inte tro att vi kan gå över till ett yrkesförsvar som är konstant insatt i internationella insatser utan att det får konsekvenser för våra soldaters beteende.

P.S: Det här inlägget kommer säkert att få en del kritik av de liberala falangerna i Försvarsmakten, men det kan det vara värt. Och nej, jag försvarar inte soldaternas uttalanden, jag bara säger att det finns en logisk förklaring.

Verdens gang, Aftonbladet, KKrVA, The Foreigner, Vasabladet

Uppdaterad 10-09-28, 19:23
Chefsredaktören för tidningen Alfa som publicerade reportaget är kritisk mot norska försvarsmakten som försöker dölja tendenser som inte anses som rumsrena.

Forsvaret har trent disse soldatene til å være i krig, de har sendt dem i krig og når soldatene da forteller hvordan det faktisk er å være i krig og hva de holder på med i Afghanistan, så svikter Forsvaret dem. Det synes jeg i beste fall er en skandale fra Forsvarets side, sier Rønningen til VG Nett.
...
Dette er en intern krig innad i Forsvaret mellom befal som har erfaring fra krig og befal som har erfaring fra kontorgangene. Det Forsvaret gjør nå er å svikte sine egne soldater. Det gjør meg kvalm. Forsvaret prøver å skjule virkeligheten, ved å gjøre norske helter i Afghanistan til syndebukker over noen uttalelser, sier Rønningen.
...
Denne dokumentaren er et sant bilde fra en krig. Krig handler om å ta livet av en fiende før han tar livet av deg. Og at det føles bra når det går veien, burde ikke komme som en overraskelse. Dette er unge gutter i en ekstrem situasjon de er satt i av norske politikere, sier Rønningen som mener Forsvaret har en skjult agenda.

Uppdaterad 10-09-28, 19:57
Även om soldater som återvänder från internationella insatser har synliga fysiska skador eller ens märkbara psykiska skador så får många ett förändrat beteende.

Urquhart said the changes are normal, and the anger often subsides after about six months. It can take awhile to get out of the combat mentality.

"It doesn't mean your husband has PTSD," Urquhart told a group of Army wives at a Battlemind training session this summer. "It means he's been to war."

But everything won't just eventually go back to normal for a family that has experienced a deployment to Iraq or Afghanistan.

"A soldier will never be the same when he sees the tragedy of war," he said. "It may be an inch of change. It may be a mile of change.

"You don't just change and go back. Usually, you change permanently."

Uppdaterad 10-10-18, 22:42
Rekryteringen till utlandsinsatser ÖKAR efter att dödsfallen samt tidningarnas reportage om hårdare strider.

Detta kan man givetvis tolka på flera olika sätt:
- Svenska soldater känner att dom ska bära sin del av bördan nere i Afghanistan.

- Striderna attraherar de som är intresserade av att slåss. jämför då gärna med de danska och norska uttalandena ovan. Går vi med andra ord mot en personalkår som mer liknar den i Norge och Danmark?

Allting går att sälja med mördande reklam

Officersförbundet har lagt ut resultatet från den undersökning man genomfört under våren bland officerare i Försvarsmakten. När jag läser resultatet så anser jag att det är ganska så dystert.

Jag häpnas dock när jag läser hur Tolgfors analyserar resultatet:

Intressant här är åldersfördelningen i svaren. Stödet bland yngre officerare är mycket stort. Bland officerare mellan 20-30 år är 55 procent mycket eller ganska positiva till den nya inriktningen, 20 procent är negativa. Bland de över 51 år är 33 procent positiva och 46 procent negativa. Eftersom det nya försvaret är annorlunda än det man tidigare arbetat i är svaren från de äldre kanske i någon grad väntade.

Är deta särskilt förvånande? Officerare anställda efter 2003 har redan ett obligatorium inskrivet i sitt kontrakt. Om dom vore kritiska till detta skulle dom aldrig ha tagit anställning. Att de över 51 är positiva är heller inte särskilt förvånande, eftersom där finns en majoritet av de högre befälen på HKV som drivit igenom ändringen. De har heller oftast inte små barn eller ens barn i skolålder som kan ställa till stora planeringsproblem för en officer när han ska på insats.

När det gäller officerarnas negativa syn på förbandens stridsduglighet så väljer Tolgfors att åter fokusera på anskaffning av materiel.

Det är precis därför regeringen reformerade försvarspolitikens inriktning – kravet är nu att hela insatsorganisationen IO14 skall vara tillgänglig och användbar omedelbart om Sverige hotas.
...
Undersökningen är gjord i våras, det vill säga innan regeringen fattade beslut om anskaffning av en rad centrala materielsystem, bland annat ubåtar, splitterskyddade fordon, radarjaktrobot för Gripen och helikoptrar. Materiel som är nödvändig för IO14. Svaren på frågan om de materiella förutsättningarna att lösa uppgiften blir därför i vart fall delvis inaktuella. Undersökningen berör också många frågor där Försvarsmakten beslutar och ansvarar, som myndighet och arbetsgivare.

Sedan är det en fråga om inte politikerna lurar sig själva. I regeringsdirektiven står det att insatsorganisationen skall vara intagen 2014 och att inget förband ska ha en längre beredskapstid än 6 månader. I FMUP så står det dock att fullständig bemanning med de nya soldat/sjömanskategorierna sker 2011 för Marinen. För flygstridsförband gäller 2010 (anställda) resp 2013(kontrakterade). För markstridsförband samt flygvapnets basförband är full bemanning klar först 2018 (anställda) resp 2019 (kontrakterade)!

D.v.s. materiel i form av nya helikoptrar och terrängfordon kommer att finnas 2014, men personalen långt senare. Hur ska vi då kunna träna och vara insatsberedda?

Hur ser det ut i praktiken ut för Flygvapnets del?

Den kommande materiella anskaffningen ser bra ut med Meteor, nya helikoptrar och uppgradering av Gripen, men för att kunna använda den nya materielen krävs övning.

En pilot får idag ca 100 flygtimmar per år i genomsnitt. Kravet för att vara tillräckligt tränad för insatser är inom NATO 160-180 flygtimmar per år. Kommer det att finnas budget för detta? 6 divisioner (fyra insats- och två utbildningsdivisioner) med 20 piloter och 160 timmar per pilot innebär 19200 timmar per år, d.v.s. 192 timmar per Gripenflygplan ska årligen produceras. Piloterna ska också bl.a. öva lufttankning var 90:e dag. I sverige finns enbart en demonstrator för begränsad utbildning så vi måste hyra in lufttankningsflygplan från USA, Tyskland eller Frankrike. Hur ofta får piloter öva med skarp ammunition? Finns det med anda ord över huvud taget budget för att hålla alla piloter insatsberedda?

Knappast! Resultatet kommer att bli att pengar finns för anskaffning av materiel, men bara delar av Flygvapnet kommer att kunna vara insatsberedda. Att få upp beredskapen på en division som gått ner i flygtidstilldelning tar heller inte 30 dagar eller ens sex månader, utan minst ett år! Med andra ord så kommer det att på våra insatsdivisioner finnas olika insatsberedskap helt enkelt beroende på att alla divisioner inte har tillräcklig budget för att hålla sig i topptrim.

Frågan är dessutom vad som händer med Flygskolan på Malmen samt Gripenomskolningen på F7. Ska denna verksamhet fortsätta i Försvarsmaktens regi eller finns det politiska planer på att lägga ut det på industrin i en s.k. OPS-lösning? I alla politiska underlag nämns aldrig grundorganisationen, utan det listas bara de fyra insatsdivisionerna på F17 och F21. Hur många av de 100 Gripenflygplanen skall ställas undan för utbildning och test av nya förmågor?

Exporten av Gripen är bra, för det ger tillskott i kassan för fortsatt drift av Saab som MTC, men det ställer samtidigt krav på Flygvapnet att stötta fortsatt drift och utbildning i Tjeckien, Ungern och Thailand. Inte heller deta nämns särskilt väl i de politiska underlagen. Oftast är det bara en mening i stil med "fortsatt stöd för exportverksamhet". De piloter som håller på med utbildning och utveckling är knappast insatsberedda..

Med andra ord så finns det många aspekter som Tolgfors inte redovisar i sina löften om att alla officerare i framtiden skall vara insatsberedda. Jag är ingen expert på Marinen och Armén, men jag misstänker att liknande prioriteringar kommer att göras även där.

Man får därmed lyssna på politikernas utspel i valdebatten med viss försiktighet. Statistik går som bekant att tolka på helt olika sätt beroende på vilket resultat man är ute efter. Det heter som bekant "Dikt, lögn och förbannad statistik".

Nemo Volat Sine Ars Vulcani

"Ingen flygning utan smedernas konst" var en gång i tiden devisen för tekniska enheten på F15. Med detta syftade man på att flygplanen höll sig i luften tack vare teknikernas arbete på marken.

Många tror idag att nya moderna system ska minska på underhållet. Inget kan dock vara mer felaktigt än så. Med moderna system ökar systemkomplexiteten med en faktor 10-100 och därmed ökar tyvärr risken för att en 1:a blir en 0:a någonstans djupt inne i en dator. Som pilot är det då bara att landa och skriva en felrapport på att något kryptiskt som att "larm 655 uppstått med tillhörande underlarm 124, 512 och 1014". Endast en välutbildad tekniker kan förstå något av detta.

En bil från 50-talet går alldeles utmärkt att köra omkring med ännu idag. Det räcker med basala tekniska kunskaper om hur man hanterar en svets och häller på olja i motorn för att hålla den igång. Detta är också symptomatiskt för Flygvapnets veteranflyg. Där flyger det omkring en J29, en J35, några J32 och J34, men ännu ingen Viggen. Varför? Den är helt enkelt för komplex för att hanteras med en enkel underhållsorganisation och certifikaten gäller inte längre. Hur blir det då med andra mer moderna system som t.ex. en Gripen, en Visbykorvett eller en Strv 122 om några år?

Därför är det glädjande att se att FMTS har gjort en sammanställning av läget inom vår tekniska organisation ("Rapport produppdrag 1015, balansering av logistikresurser mot målbild 2014,teknisk tjänst", FMTS 14600:60495, 2010-04-26). Tyvärr så ser inte dagsläget särskilt lysande ut...

Markarenan
Logistikkedjan och den röda tråden avseende den tekniska tjänsten har i spelkort IO14 brister. Detta gäller framförallt de 7 manöverbataljonerna. Detta kommer/kan påverka den taktiska tillgängligheten på ett negativt sätt.
...
Insatsorganisation 14 har jämfört med insatsorganisation 09 fått väsentligt färre antal tekniska officerare trots utökade uppgifter. Att förutsätta att insatsorganisationen skall genomföra alla de uppgifter som hitintills genomförts av produktionsorganisationen innebär ett risktagande.
...
Vad avser produktionsorganisationen så har mycket stora brister vid i princip alla organisationsenheter identifierats. På de flesta organisationsenheterna finns i dagsläget (LEDS Ä4-underlaget) endast ett fåtal och ibland ingen teknisk officer på fast befattning i produktionsorganisationen.

Sjöarenan
En mycket allvarlig och anmärkningsvärd reflektion är att OF-tekniker helt saknas i marinens organisation. Att inte ha möjlighet för system- och vapentekniker samt endast i mycket begränsad omfattning för skeppstekniker att kunna gå över från OR till OF riskerar att bli en kraftigt hämmande faktor för marinen i framtiden. Försörjningen med personal till de högre befattningarna kommer att endast ske med operativt utbildad personal vilket inte är tillfylles med hänsyn till de ofta mycket teknisk komplicerade system som marinen besitter. Konsekvensen av att inte kunna göra karriär som OF-tekniker blir att marinen på sikt blir en självdöende organisation.

Luftarenan
IO 2014 dimensionering vad gäller funktionen flyg- och materielunderhåll
bedöms i allt väsentligt vara i balans med dimensionerande uppgifter. Förbanden innehåller dock ingen förmåga till fortsatt luftvärdighet/teknisktsystemstöd vilket är en V-6D uppgift som MSK FLYG ansvarar för. Funktionen är en förutsättning för att bibehålla efterfrågad tillgänglighet på flygsystemen och omfattar bl.a. avvikelsehantering, reservmaterielstyrning, tekniskdokumentation och försörjning med godkända data.

Flygbasbataljonen har inte inom egen ram omhändertaget hela den kravbild som dagens verksamhetstillstånd från FLYGI ställer krav på. Framförallt saknas en ansvarig chef för flugunderhållet (C FU), kvalitetsingenjör (QI) och flygsäkerhetsofficer mark (FSO M).
...
PTOEM helikopterbataljonen bygger på 2 helikoptersystem. Antagandet är att den framgent skall operera 3 system, 2 medeltunga och 1 lätt. Det är ytterst tveksamt att IO Ä5 är tillräckligt dimensionerad för att hantera 3 system hemma och i insats. Detta måste beaktas i det fortsatta TOEM arbetet.

Tidigare studier inom Arena Luft ("Slutrapport strategisk personalförsörjning för personal med flygteknisk kompetens i Försvarsmakten", HKV 05 100:53143, 2010-02-18)har pekar på stora brister på teknisk personal inom Flygvapnet.

Studien konstaterade att det fanns ett behov av flygtekniker kat B som överstiger vad som är rimligt att rekrytera i närtid (före 2020). Ca 170 st flygtekniker kat B saknas i V6A 2014 exkluderat behovet för FMLOG. För att komma i balans långsiktigt krävs att man ser över behovet av flygtekniker kat B och samtidigt förbättrar rekryteringen. På kort sikt är det viktigt att minska spontanavgångarna.

Ledningsarenan
Kompetensförsörjningen av officerare med teknisk kompetens till produktionsorganisationen och högre befattningar kräver att rekrytering på sikt sker från den civila marknaden och att dessa erhåller militär utbildning och kompletterande utbildning i militärteknik, militärlogistik och förvaltning. Det innebär att sådana utbildningar måste finnas tillgängliga internt eller genom samordning med andra nationer.

Sammanfattning
Det finns stora brister i underhållsorganisationen. Det är också mycket intressant att se skillnaderna mellan de olika vapenslagen. Dessa skillnader genomsyras av traditionen av hur man använder sin tekniska personal.

- Armén har förstått nyttan av specialisterna och infört dom i framför allt insatsorganisationen. Tyvärr i på tok för små mängder.

- I Marinen vill man ha en främsta företrädare för den tekniska tjänsten på varje förband. Detta går helt i motsatt håll jämfört med Flygvapnets ambitioner på en central teknisk chef. (Jag skulle någon dag vilja jämföra skrivningarna i RMS med RML).

- För Flygvapnets del resulterar den centrala styrningen i att prodorganisationen inte riktigt överensstämmer med insatsförbandens upplägg. Märk väl att den gamla sanningen, att det man inte övar i fred kan man inte heller göra i krig/insats, fortfarande gäller. Flygvapnet har lagt ner sin STRIL- och Bas-förmåga. Vi får hoppas att detta inte blir resultatet av viljan av att gå över på OPS-baserat underhåll som utförs av industrin.

- Ledningsregementet lär ha stora chanser att kunna anställa civilt utbildad IT personal, då många system är COTS. Men kan vi ge dom löner som tillsammans med spännande arbetsuppgifter räcker till för att behålla dom? Attraktionen är nämligen dubbelriktad. Likväl som FM kan utnyttja de civila kompetenserna så kommer den civila marknaden att rycka i våra välutbildade tekniker. Den största faran ligger i att de civila teknikerna inte har samma förståelse för miljön i fält, vilket kan resultera i stora problem i samarbetet med brukarna av ledningssystemen.

Att nyckelspelaren FMLOG:s uppgifter inte analyserats verkar en smula märkligt, men visar på det generella felet hos HKV att tro att logistik är en separat funktion i Försvarsmakten. Mitt förslag är att utplåna FMLOG som fristående enhet och i stället återintegrera delarna i de olika vapenslagen. Samordningseffekten är för liten för att överväga de nackdelar som fås då underhållet inte synkas med de operativa kraven på insatsorganisationen.

Hmm...en smula märkligt att FHQ, HKV, MOVCON och Hv inte är analyserade. Det lär med andra ord inte finnas en enda dator där som kan strula... (OBS: Ironi...)

Det kommer även i framtiden att krävas en kunnig teknisk kår inom Försvarsmakten för att hålla våra mer och mer komplexa system i funktion. Tyvärr så har personal med teknisk kompetens mycket liten chans att göra karriär i dagens FM, vilket resulterat i det låga intresset från centralt håll för underhållsfrågor (det finns helt enkelt för få högre officerare med teknisk bakgrund kvar i FM). Detta resulterar i sin tur i en nedåtgående dödsspiral som inte märks innan de operativa förbanden står stilla i avsaknad av fungerande underhåll. Ett steg åt rätt håll är dock våra specialister, men då gäller det att kunna utbilda och behålla dom!

Nya tider, nytt ledarskap

Jag har i ett par tidigare inlägg kritiserat att Försvarsmakten inte har uppdaterat de styrande doktrinerna trots de senaste årens omfokusering mot internationella operationer. Det står t.ex. fortfarande i "Doktrin för luftoperationer" att CAS är en defensiv metod som ger ringa effekt och att dyra resurser som flygstridskrafter i första hand ska användas till offensiva operationer som AI.

Men förutom doktriner så finns det en hel del annat som borde stuvas om som konsekvens av vårt ändrade fokus. Personalsystemet omformas under året och vi inför nya kategorier av soldater och officerare.

Men hur är det med ledarskapet? Är det något som vi bör ändra på?

FOI har precis kommit ut med en rapport kallad "Svensk militär ledningsfilosofi möter samtida fredsfrämjande operationer". Det man fokuserar på är begreppen manövertänkande/krigföring och uppdragstaktik, något som åtminstone i krig ska prägla den svenska officerskåren (att vi sedan i fredstid styrs strikt via kommandostyrning utan allt för mycket möjlighet till fria initiativ är en helt annan sak...). Syftet med rapporten är att göra en översyn av GSL - "Grundsyn Ledning" samt påverka den pågående utvecklingen av en ny MSD - "Militärstrategisk Doktrin".

Man använder tre fallstudier: Kosovo (KFOR), Liberia (UNMIL) och Afghanistan (ISAF) och fokuserar på fem omständigheter: konflikternas karaktär, multinationalitet, organisatorisk tillhörighet, icke-militärt deltagande och statsbyggande samt tilltagande våldsanvändning med juridiska restriktioner. Allt detta är faktorer som framför allt utanför Sveriges gräns ger restriktioner i hur vi kan operera med våra förband.

En intressant aspekt med begreppet manövertänkande är att det skiljer sig i definitionen mellan GSL och MSD, där den senare definitionen med med både fysisk och intellektuell asåekt "..det är möjligt att genom manöver undvika konfrontationer där motståndaren är stark. I stället ska dennes svagheter systematiskt utnyttjas".

Konflikternas karaktär
Sedan 1991 har antalet konflikter i världen minskat med ca 40% och är till majoriteten inomstatliga. Våra svenska doktriner bygger till stor del på teorier emd ursprung ur Clausewitz och Jomeni. Krig är enligt Clausewitz "mellan två stater för att uppnå politiska mål". De nya krigen baserar sig mer på identitet snarare än idéer. "Sådan identitetspolitik används av politiska entreprenörer för att mobilisera anhängare kring påstådd etnisk eller eligiös tillhörighet för att göra anspråk på kontroll över staten."

Begreppet tyngdpunkt (Center of Gravity) blir också svårt att tillämpa då många av dagens motståndare saknar en sådan. Om en sådan finns så är den ofta svår att påverka med militära verktyg.

Multinationalitet
Alla fredsbevarande operationer som Sverige har deltagit i har genomförts i samarbete mellan flera stater. Detta ger dels möjlighet att bygga upp tillräckligt stora styrkor och dels skapar det legitimitet åt operationen.

Problemet är att styrkechefen normalt inte får fullståndig befäl över styrkorna utan som mest Operational Control, d.v.s man kan ge enheten uppdrag, men inte öndra organisation eller administration. Dessutom har de flesta länder begränsningar i hur deras styrkor får användas s.k. national caveats. Även bristande språkkunskaper och kulturella skillnader ställer till problem att genomföra uppdragstaktik. De korta rotationstiderna på sex månader innebär att det är svårt att bygga upp förtroende och samöva komponenter från olika länder. Samövning före insats krävs!

Organisatorisk tillhörighet
Sverige har de senaste åren minskat truppbidraget till FN-ledda insatser och fokuserat på NATO eller EU-ledda insatser. Detta är en trend som finns i hela västvärlden.

FN har många fundamentala svagheter som avsaknad av strategiskt beslutsfattande och stabskapacitet på militärstrategisk nivå. I många fall upplevs organisationen som byrokratisk, tungrodd och toppstyrd vilket inte främjar manövertänkande och uppdragstaktik. Avsaknaden av den centrala ledningen gör dock att de lokala förbanden får stor frihet i att lösa sina uppgifter. Detta gör att de militära operationerna präglas av de olika deltagarländernas metoder.

NATO har genomgått en omfattande process för att harmonisera och standardisera medlemsländernas militära förmågor. Synen på manövertaktik och uppdragstänkande är dock mycket lika. Detta gäller dock på operativ nivå, på lägre nivåer tillåts olikheter vilket också KS01 slutrapport indikerar.

"Svenska förband under internationell ledning kräver kunskap och förmåga att hantera olika ledningsprinciper. Vägen kan synas lång från amerikanarnas chefscentraliserade ledning via britternas målstyrning och tyskarnas uppdragsstyrning till svenska ledningsmetoder. Det är en myt att det inom NATO finns en enhetlig syn på ledning av förband. Varje land har sina egna metoder, vilka i många fall är mer baserade på historiska erfarenheter och kulturella arv än det faktiska behovet av effektiv ledning. Det som är reglerat inom NATO är främst formella standardiseringar."

Det innebär att Sverige får anpassa sig till den nation som dominerar en specifik operation. I Afghanistan står PRT Mazar-e-Sharif under tyskt befäl i RC(N) som ledde med konceptet Effect-based Approach to Operations (EBAO).

"C FS12 upplevde att RC(N):s formulering av effekter inte var tillräckligt tydligt. Det mest utmärkande med RC(N):s ledning var inte så mycket den ledningsmetodik som användes, utan den inverkan som tysk inrikespolitik hade på den regionala chefens syn på uppgiften. Eftersom den tyska opinionen var skeptisk till det egna deltagandet blev den tyska politiska ledningen mycket angelägen om att undvika förluster. Därför utövades förhållandevis omfattande mikrostyrning av RC(N) genom tyska nationella kanaler."

EU är inte ursprungligen skapat för militära operationer och saknar de militära instutioner som en sådan funktion skulle krävt. Det gör att EU är mycket beroende av NATO avseende tillgång på militära resurser, inkluderat ledning. Det finns ett EU Operations Center i Bryssel för att leda en Battle Group, men den har ännu inte använts. Inom EU-ledda operationer är det vanligt att den politiska nivån bibehåller relativt mycket kontroll över den operativa nivån.

Icke-militärt deltagande och statsbyggande
De fredsfrämjande operationerna har genomgått en kvalitativ förändring. Från att ha varit lätt beväpnad trupp för att övervaka ett fredsavtal och upprätthålla buffertzon mellan stridande parter till att ordna val, återuppbyggnadsarbete, humanitära insatser, skydda civilbefolkningen och i vissa fall interimsregering.

Behovet av underrättelser är stort och i många fall är dessa icke-militära som t.ex. att övervaka brottslighet.

En central dimension har därför blivit Civil-Militärt integration (CIMIC). Att få de civila och militära delarna att samarbeta är ofta inte lätt. "Kontigentschefen för FS12 noterade att det inte var helt lätt att få de civila råfgivarna att infoga sig i en militär hierarki och acceptera en militär arbetssätt. Dessa kulturella skillnader framstd emellanåt som större än kulturskillnaderna mellan militär personal från olika nationer." Inom EU används begreppe Comprohensive Approach CA som till skillnad mot EBAO tar hänsyn till civila aktörer.

"Baserat på ovanstående diskussion kan man notera två områden som särskilt behöver utvecklas: förmåga att även på lägre förbandsnivåer omsätta direktiv formulerade av icke-militärer till genomförbara militära planer, och förmåga att agera effektivt i samspel med andra aktörer utan att klara lydnadsförhållanden finns."

Detta kan bli aktuellt om ÖB tankar på civil ledning i Afghanistan genomförs.

Tilltagande våldsanvändning med juridiska restriktioner
De senaste tidernas fredsfrämjande operationer har skett i områden där konflikten fortfarande pågår och där mer mandat har funnits att tillämpa våld. De juridiska restriktioner i form av ROE har konsekvens för hur uppdragstaktik kan utnyttjas. Det innebär att när uppdragstaktik används ges också en chef juridiskt ansvar för operationen.

"C FS12 såg inte juridiska restriktioner som ett hinder för att använda uppdragstaktik, utan menade att man i Sverige för ofta övar med för få begränsningar. Enligt detta perspektiv är det snarare en utbildningsfråga än en ledningsfilosofisk fråga.

Ett kvarstående problem är dock det oklara svenska rättsläget rörande det straffrättsliga ansvaret under tjänstgöring i fredsfrämjande operationer."

Slutsats
Jag måste säga att jag är en smula tveksam över begreppet manövertänkande när det gäller insatser liknande den i Afghanistan. Vår motståndare i form av talibanerna har inga kritiska sårbarheter som vi kan utnyttja. De som finns, t.ex. beroendet av flöde av pengar och materiel från Pakistan har vi hittills haft svårt att påverka. Stödet från lokalbefolkningen är också mycket svårt att ta bort då, vi måste visa att vi är starkare än talibanerna och kan skapa och bibehålla säkerhet för lokalbefolkningen. Varje gång vi dödar civila så minskar vi dessa möjligheter. Vi kan hålla mycket högt tempo, men talibanerna kontrar ofta genom att hålla lågt. Om man använder Boyds definition med OODA-loop eller beslutscykel så innebär det i praktiken att vi snurrar i cirklar en massa varv innanför en mycket långsam talibansk ytterloop där vi är tillbaka till samma punkt när vi snurrat klart.

Uppdragstaktik är mycket möjligt att använda sig av, men är beroende på förståelsen hos de enskilda soldaterna för missionens komplexitet. Behovet av träning kommer att öka. Missionens längd (6 månader) innebär också att det är mer eller mindre omöjligt att ha förband som är insatta i hur man arbetar i ett specifikt område. Detta till skillnad mot de civila organisationerna som ofta har lång närvaro.

Att Sverige går över mot NATO ledda operationer är allt tydligare, då vi NATO-anpassar vår materiel med bl.a. Länk 16 i Gripen och Visbykorvetter. Alla officerare utbildas på Försvarshögskolan i NATO stabsmetodik. Frågan är varför vi skapar en tredje ledningsstruktur inom EU. Är det bara för att den svenska ambivalensen avseende NATO medlemsskap tvingar fram denna lösning? Som jag har skrivit tidigare så tvivlar jag på att en Battle Group någonsin kommer att användas.

En fråga som Wiseman och jag har ställt ett par gånger är hur medvetna våra svenska politiker är om det juridiska ansvaret vid CAS-anfall. Bomben släpps från ett amerikanskt flygplan, men målet belyses av en svensk FAC. Om civila skadas eller dödas, vem är skyldig? Dessutom är det med detta resonemang svårt att se varför det finns svårigheter att skicka svenska Gripenflygplan för att genomföra denna uppgift. Ansvaret kommer fortfarande att ligga hos den som beordrar insatsen och den som belyser målet. Piloten har mycket liten möjlighet att påverka om han inte av en slump råkar se något i målsökaren innan bomben släppts.

Jag rekommenderar att då och då ta en titt på FOI hemsida. Det finns en del läckerbitar att frossa över. Tyvärr så kan det vara svårt att hitta dessa...

Gästinlägg: L10 - i princip (uppdaterad)

Gamla Hercules, med sina fyra turbopropmotorer och förmågan att landa och starta lite var som helst, anskaffades ursprungligen för trupp- och lasttransporter samt medevac. Sedan dess har planet uppträtt i en mängd olika roller, som från början inte förutsågs, t.ex. som ”gunship” med upp till 10,5 cm howitzers, för bl. a. CAS eller har använts för search and rescue. Andra användningsområden har varit stöd till vetenskaplig forskning, väderspaning, lufttankning, maritime patrol och brandbekämpning. Det finns Herculesplan i över 50 länder och i över 40 olika utföranden. Planet har använts i otaliga konflikter, men även för civil verksamhet och i humanitära operationer.
Vad har nu gamla Hercules i ett inlägg om stridstödsfartyg att göra? Jo, för att visa att med ett bra grundkoncept, finner man snart på nya användningsområden. Att bara se L10 som en transportresurs för militär, expeditionär förmåga är att se lite trångt på tänkbara användningsområden.

I september 2007 stod följande att läsa i Svensk Sjöfartstidning: ”DFDS-ägda ro-ro-fartyget Tor Anglia anlände den här veckan till Aalborg för att lossa det sista av den danska militärens utrustning från dess insats i Irak. Utrustningen lastades i Kuwait för vidare transport till Aalborg. Ro-ro-fartyget är på långtidscharter hos danska försvarsdepartementet och har gjort resor till platser som normalt inte DFDS-fartyg besöker. Tor Anglia har i år besökt Apapa-Lagos i Nigeria och Karachi i Pakistan. Försvarsdepartementet har också Tor Futura i charter och de har möjlighet att låta fartygen gå tillbaka till DFDS Tor Line under de perioder de inte behövs för militära transporter.”

Är det enda man önskar en transportförmåga under låg eller ingen hotnivå är detta en utmärkt lösning. Exempel på sådana transporter är de materieltransporter som genomförts för Kosovostyrkans räkning till Thessaloniki i Grekland.

Inget konstigt med det. I NATO-termer RE/RE-Shipping (reinforcement, resupply and retrograde ships) och som är en integrerad del av större NATO-operationer. NATO har dessutom färdiga dataprogram, där man helt enkelt knappar in vikter och volymer, så trillar namnet på det för ändamålet lämpligaste lastfaryget ut.

När det gäller L10 så gäller det att skilja på stridsstödsfartyg och de lagfartyg som finns i flottan. De sistnämnda är fartygsburet, förbandsknutet underhåll. Sådant lagfartyg medföljde korvettstyrkan till Adenviken i form av HMS Trossö. Ett lagfartyg tilldelas ingen stridande uppgift utöver det eventuella självskydd som finns till gatts. Även här finns ett visst behov av nyanskaffning, gärna nybyggnation med lagfartygsrollen och lång livslängd som styrande parametrar. In my dreams…

I en CRO (Crisis Response Operations) vore två lastade L10 mumma, för att med sin “staying power” utanför en kust projicera makt, en Power in Being om du så vill, som i sig kan verka krigs- och konfliktavhållande. Eller som gamle Sun Tzu sade “…to fight and conquer in all your battles is not supreme excellence; supreme excellence consists in breaking the enemy's resistance without fighting.” I den bästa av världar har man uppnått sitt mål utan direkt insats. Med sina helikoptrar och viss amfibisk förmåga kan uppgiften inledningsvis bli att säkra hamn för urlastning och att säkra flygplatser för efterföljande flygtransporter.

Ett argument mot L10 som framförts är att många redan har stridsstödsfartyg. Detsamma kan nog sägas om C-130, ändå har vi sådana. Eller varför inte helikoptrar, som ändå är en bristvara på sina håll.

Vad kan L10 användas till förutom ovanstående? Helt klart kan den lösa de flesta uppgifter som C-130 löser, fast lite långsammare men med större kvantiteter och vikter. Dessutom kan den vara en plattform för framskjuten ledning, tillhandahålla kvalificerad sjukvård i anslutning till konfliktzonen och varför inte ett ställe utanför zonen, där man kan återställa SVÄ med en bastu, lite ostörd sömn, vällagad mat och – vilket Gud förbjude – en öl eller två.

Chefsingenjören har i ett inlägg påpekat vikten av samordning mellan militära insatser och civilt bistånd. Här passar L10 som hand i handske för transporter för civilt bistånd, svenskt eller annat, då L10 inte brukas för militära ändamål. Även Wiseman har framfört synpunkter i samma ärende, även om L10 kanske inte är aktuellt för insats just i Afghanistan. En biståndslastad L10 till Haiti är ett exempel bland många tänkbara alternativ. Om vi hade haft någon…

I Lissabonfördragets förkättrade solidaritetsförklaring, som Sveriges regering har försvurit sig åt, finns en hel del frågetecken när det gäller förmågan hos Försvarsmakten™ att kunna ge hjälp i händelse av kris eller krig. L10 är svaret på jungfruns bön, när det gäller hur vi skall kunna få hjälpen på plats. Vad vi har att hjälpa med är en annan fråga, för ett annat inlägg, av någon mer initierad. Någon?

För att vara rubriken trogen, avstår jag från att lägga synpunkter på val av plattform(ar) och beväpning och övrig utrustning. Låt oss bara inte bygga in framtiden i en för trång kostym för att vi saknar vidsyn, fantasi och förmåga till framtidstänk. L10 skapar handlingsfrihet till en rimlig peng, utslaget på förväntad livslängd och tänkbara, framtida scenarier . Bemanningen kan variera, allt från ren driftsbesättning till fulltalig bemanning av de funktioner vi väljer att bygga in.

Köp gärna ett färdigt koncept, men jag vill framförallt framhålla värdet av att inte bygga i plast.

/Sumatra

Uppdaterad 10-04-05, 00:06
Vad ett fartyg medför, beror oftast på vilken företagstyp som skall genomföras. Det gick på sin tid att ombestycka en ptrb till minversion eller för ubj eller för ytstrid. Detsamma bör gå att göra med L10. Både vad avser bestyckning och bemanning.

I Försvarsberedningens ”Försvar i användning” läser man att ”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan”. Här passar L10 väl in i bilden. I detta dokument kan man även läsa:

- ”över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.

- periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.

- hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap. ”

Även här har en eller två L10 en lättförsvarad plats. Vid ett eventuellt framtida NATO-medlemskap passar dessa fartyg in i Out of Area-doktrinen, liksom fregatter hade passat i konceptet med Standing Forces.

Nu när vi nästan inte längre är alliansfria, så kan fartygen även ställas till ”nästan allierades” förfogande inom ramen för PfP eller annat framtida arrangemang. Vi använder ju redan idag NATO-ländernas resurser när det gäller medevac och CAS och delar militära flygtransportresurser med andra nationer.

/Sumatra

Vad gör SIDA? (uppdaterad)

Två före detta generaldirektörer i SIDA kritiserar biståndsminister Gunilla Carlsson på DN-debatt. Kritiken omfattar nedskärningar på biståndspengar samt att regeringen vill styra hur biståndet delas ut.

Tyvärr så måste jag säga att Carl Tham och Bo Göransson har helt fel i detta inlägg. Dom verkar vara mer ute efter att rädda sin egen myndighets budget än att säkerställa att effekten av biståndet maximeras. Ett stort sakfel i inlägget är att bidragen inte har minskat till 0,7%. Det är bara det att regeringen har beslutat att pengarna över 0,7% ska räknas från andra typer av insatser (t.ex. militära) som leder till samma effekt som SIDA önskade nå.

SIDA kan inte tillåtas fortsätta med att dela ut bistånd utan att det kopplas till vår säkerhetspolitik. Liksom Försvarsmakten är SIDA en statlig myndighet och vi måste få ut det mesta möjliga av våra skattepengar. Det handlar dessutom inte bara om vad som är bra för mottagaren, utan också om vad som är bra för Sverige.

Ett belysande exempel som togs upp i debattinlägget var bistånd till järnvägsbyggande i Kenya. Sverige bidrar med 5% och SIDA kan därför inte tala om vad bidraget lett till. En av de stora investerarna i Afrika är Kina som använder sitt bistånd till att bygga upp samarbetet mellan Afrika och Kina. Med andra ord så bidrar Sverige med pengar och Kina tar åt sig äran. Snällt - ja, men också ganska så naivt.

Ett land som skulle behöva civilt stöd, men där det trots allt finns en stat som borde sköta det bättre är Pakistan. Här kan man också se konsekvenserna av bidrag som getts utan kontroll. Sverige bidrog i många år med civilt stöd till Indien. Ett land som samtidigt byggde upp ett av världens starkaste flygvapen, skapade en flotta med hangarfartyg och utvecklade kärnvapen. Tyvärr så har den civila hjälpen till Indien bara lett till att dom haft mer pengar över att satsa på sitt försvar. Detta har lett till en kapprustning med Pakistan som i sin tur lett till att Pakistan inte haft pengar över att kontrollera sitt eget land och hjälpa sin egen befolkning. Konsekvensen är bl.a. det okontrollerade området Waziristan där rekryteringen till Al Qaida är mycket omfattande och där talibanerna länge haft skyddade basläger. Konsekvensen är också att Pakistan sökt en allierad i ett eventuellt krig mot Indien och funnit den i talibanerna. Jag vill inte påstå att kriget i Afghanistan beror på vår biståndspolitik, men den har definitivt inte gjort det lättare för våra soldater.

Jag skulle vilja spinna vidare på ÖB förslag i höstas på att låta en civilist leda insatsen i Afghanistan. Om det ska vara en civil eller inte låter jag vara osagt, huvudsaken är att personen i fråga är kompetent. Men kärnan i budskapet är att de militära och civila insatserna måste synkroniseras. En civil insats i rätt tid och på rätt plats kan innebära att samarbetet med lokalbefolkningen förbättras för de militära styrkorna. Med andra ord skyddar vi varandra. Soldaterna ger ett fysiskt skydd för räddningsarbetarna och biståndet minskar hotet mot soldaterna.

SIDA är inte enbart en myndighet som är till för att likt tomten sprida presenter runt omkring sig i världen. I vissa regioner har bidrag tyvärr motsatt effekt då dom kanske mildrar en befolknings lidande (se exemplet med Indien och Pakistan ovan), men innebär också att den revolution som kanske är nödvändig för att bli av med en diktator aldrig kommer. Därför så måste vi se till helheten. När gör militära respektive civila insatser bäst nytta? En afghanistanmission borde redan på planeringsbordet här i Sverige innehålla både civila och militära insatser och inte bara som nu att man nöjer sig med att informera varandra om vad man håller på med.

Civila insatser innebär att de betydligt dyrare militära insatserna kan minskas i omfattning och varaktighet. Ett exempel är Adenviken där piratverksamheten till stor del beror på att Somalia inte längre fungerar som stat och där piraterna har fritt fram att sköta sina operationer. Genom att tillsammans med Afrikanska Unionen (AU) öka insatserna i Somalia kan det leda till att förutsättningarna för piratverksamheten i sig själv minskar. Vår insats i Adenviken leder bara till att konsevenserna av piratverksamheten minskar. Givetvis måste vi ha kvar de militära resurserna tills dess att piraterna slutar utgöra ett hot, men utan civila insatser kommer det att bli för evigt.

Det finns andra områden där liknande helhetstänk kan få stor effekt. Al Qaida baserar sina operationer i länder där statsmakten inte har kontroll och där det finns en civilbefolkning som lever i fattigdom och därmed är lätta att rekrytera från. Exempel är Jemen och Nigeria. Genom att agera nu så förhindrar vi att Al Qaida bygger upp träningsläger på samma sätt som i Afghanistan. Civila hjälpinsatser kan därmed förhindra framtida afghanistanliknande insatser i dessa länder. Det bästa för våra soldater vore om dom idag kunde bidra med skydd för dessa insatser i stället för att om några år behöva strida för att skapa den säkerhet som då kommer att krävas för att de civila insatserna ska kunna genomföras.

Så därför så skulle jag vilja se en fortsatt inriktning där SIDA:s verksamhet styrs upp av regeringen i form av samma typ av direktiv som Försvarsmakten får. Det måste vara verksamhetens resultat som styr och inte vilken myndighet som utför arbetet. Genrealdirektörerna för SIDA verkar tro en smula för mycket på sitt eget rykte och inser inte att den svenska hjälpverksamheten den senaste tiden dragits ner i smutsen av de ekonomiska skandalerna hos bl.a. Röda Korset och Rädda Barnen. Nu är det därför dags att precis som Carl Tham och Bo Göransson säger bygga upp den svenska biståndspolitiken igen, men säkerställa att vi får resultat av våra insatser. Varje rätt satsad krona på civila insatser idag kan innebära 10 sparade kronor på militära insatser om några år.

Uppdaterad 10-04-04, 09:30
Biståndsminister Gunilla Carlsson svarar nu på kritiken från de före detta generaldirektörerna för SIDA.

Gunilla Carlsson tillbakavisar misstanken att hon i första hand är ute efter att skära ner biståndet till FN:s ”skamgräns” 0,7 procent av BNP och påpekar att Sverige är ett av få västländer som inte bantat i krisen. Men hon medger att bistånd kanske inte måste vara rätt hjälpmetod på lång sikt.

– Rätt använt kan bistånd ha en avgörande roll i vissa skeden. Men långvarigt biståndsberoende låser fast länder i fattigdom.

– Därför är det viktigt att vi jobbar med en politik som också ser till handel, jordbruk, säkerhet, miljö och folkhälsa, säger Carlsson.

Det är viktigt att de rika länderna inte ”ger med ena handen och tar med den andra”, tycker hon.

Vi måste ta ett helhetsgrepp om vår biståndspolitik. Att koppla ihop SIDA och Försvarsmaktens planering är bara en del, det finns många andra aspekter. Signaturen "Jonas" hade ett mycket bra inlägg hos Wiseman om hur EU Jordbruksstöd raserar alla försök att bygga upp en inhemsk produktion i många U-länder. Tyvär är det allt för ofta som vår hjälp bara får dessa länder att hålla näsan över vattenytan och gör dom beroende av bidrag i stället för att hjälpa sig själva.

Lektor Hans Abrahamsson har uttalat sig i DN och kommenterat de bägge sidornas åsikter, men har även egna förslag.

Hans Abrahamsson menar att såväl statligt bistånd som handel behövs.

– Det stora problemet är att den ena handen tar tillbaka det den andra gett. För varje biståndskrona vi betalar in tar vi en tillbaka, inte minst genom jordbruksstöden.

På mycket lång sikt anser Hans Abrahamsson att biståndet faktiskt borde avskaffas – men då ersättas av ett slags global socialpolitik.

– Jag drömmer som första steg om ett globalt barnbidrag. Egentligen är det detta de debatterar fast de inte säger det: hur ska man nå en global social utjämningspolitik.

Läs även Wisemans inlägg om detta ämne.

Förmågeglappet på väg att byggas över?

Det har i det senaste årets diskussioner varit stort fokus på det s.k. "Förmågeglappet", d.v.s. avsaknaden av datastridsledning från Flygvapnets stridsledningscentraler till JAS 39C/D. Nu har det äntligen börjat röra på sig.

Regeringen har i veckan fattat beslut om att tillåta införandet av Länk 16. Inte en dag försent! Äntligen har den politiska processen kommit ikapp det interoperabilitetsbeslut som togs av Försvarsmakten 2003 och som legat till grunden för ombyggnaden av JAS 39C/D.

Försvarsmakten får med systemet förmåga till datastridsledning för att lösa kvalificerade uppgifter vid en insats. Det gör att man kommer att kunna verka tillsammans med enheter från samtliga försvarsgrenar både nationellt och internationellt, till skillnad från dagens system som inte är interoperabelt med andra nationers. Enligt planeringen kommer Försvarsmakten att börja införa systemet år 2011.

Till skillnad från det tidigare nationella systemet som helt byggde på markinfrastruktur, bygger Länk 16-systemet även på möjligheten till reläad stridsledning från exempelvis andra Gripen-flygplan, flygande stridsledningscentraler eller andra nationers stridsledningscentraler. Det ökar Försvarsmaktens förmåga och möjlighet att verka tillsammans med andra. Utrustningen som anskaffas rör utbyggnad av markinfrastruktur och övervakning samt terminaler.

Mycket bra. Det innebär att våra C/D Gripen och ASC 890 som redan har Länk 16 terminaler inbyggda kan i snar framtid börja kommunicera med stridsledningscentralerna igen och inte bara med utländskt stridsflyg. Det innebär också att när övningar hålls i Sverige så kan utländskt stridsflyg ledas av svenska stridsledare. Dessutom så är ett gemensamt ledningssystem för det nordiska luftförsvaret inte bara en vision utan en reell möjlighet.

Nu fattas det bara ett politiskt beslut avseende sekretess och att vi verkligen får använda Länk 16 även för det nationella försvaret. Utländska krypton i Länk 16 måste anses som tillräckligt säkra för att skydda nationell sekretess. Men detta första steg pekar på att den politiska viljan finns att ta steget fullt ut.

En ny inriktning för Flygvapnet?

Jag håller på att förbereda ett inlägg om det svenska flygbassystemet. Men för att den ska ha fakta att stå på så tänkte jag analysera vad som sades i inledningen på Folk och Försvar.

Traditionellt sett var svenska flygvapnet till för att försvara Sverige och framför allt säkerställa att arméns mobilisering skyddades. Gripen A/B var specialdesignad för just detta. Korta start- och landningssträckor, snabb klargöring, enkel hantering för att kunna skötas av värnpliktiga mekaniker, ingen lufttankning då det fanns 100-tals med flygfält spridda runt omkring i Sverige och ett unikt ledningssystem med stridsledningscentraler nedsprängda i vart annat berg över hela Sverige.

På senare år så har fokuset helt och hållet svängt. Gripen C/D är designad med internationella operationer i fokus. Lufttankning som inte behövdes i Sverige har integrerats. NATO-kompatibla radio- och datalänkssystem har tillförts. Men framför allt så övar divisionerna på NATO-anpassad taktik. Borta är den unika svenska lågflygningsskompetensen, vilket Katangas flygvapen fick känna på under Kongoinsatsen 1961-63. Nu är det nya förmågor som CAS, NTISR, COMAO m.m. som gäller. Vi har helt klart blivit duktiga, vilket resultaten vid bl.a. CCT i Alaska 2006 och Red Flag 2008 visar på.



Men nu börjar det blåsa nya vindar. En av signalerna som började dyka upp inför Folk och Försvars konferens var ett ökat fokus på närområdet. Folkpartiet satte ribban, vilket kanske inte var helt uppskattat av de övriga partierna i alliansen. Det intressanta är att detta ominriktade fokus kanske får mest genomslagskraft på Flygvapnet och Marinen som har haft svårt att hitta sina roller på utlandsuppdragen. Transportflyget gör stor nytta i Afghanistan, men helikoptrarna ska vi bara inte prata om och Gripendivisionerna har varit insatsberedda under många år, men bara fått öva.

Vad sade då Tolgfors på sitt inledningsanförande på Folk och Försvar?

Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång.

Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut. Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet.
...
Att agera mot ett baltiskt land som mot Georgien skulle ha fundamentala säkerhetspolitiska konsekvenser.

Likväl är utvecklingen i vårt närområde mycket intressant. Östersjön är ett hav präglat av energitransporter och intensiv sjöfart. Det går inte att utesluta risk för olyckor, militära incidenter och intressekonflikter, som jag sade förra året. Kriget i Georgien har ökat betoningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Barentsregionen. Där finns energifrågorna mycket närvarande. I norr öppnas nya isfria sjöfartsleder , vilket ökar områdets strategiska betydelse och militära intresse. Där finns också naturtillgångar, inte minst på energiområdet.
...
Samtidigt är USA upptaget på andra håll i världen. Flera medlemsländer ser att man därför trots Natomedlemskap måste lita till egen förmåga i inledningsskedet av en eventuell konflikt. Det Nordiska samarbetet kan bidra till fördjupad stabilitet i närområdet och är ett huvudspår i svensk försvarspolitik.

Ryssland satsar betydande belopp på försvaret, men på väl utvalda delar. Det som är mest relevant är att Ryssland satsar på snabbrörliga insatsförband. De har en tillgänglighet på timmar eller dagar och är avsedda för insats inom landet och i närområdet. Man är tydlig med att de största hoten ligger i syd.

Det är en ny internationell prioritering av snabbt tillgängliga och rörliga förband vi ska svara mot och det är precis på denna punkt vi är för svaga idag. De hot Sverige kan drabbas eller påverkas av framöver kommer att komma mycket snabbt, oavsett var de kommer geografiskt, eller hur de ser ut i den breda hotbilden. Därför är den gamla styrningen av försvaret föråldrad.

I slutet av talet dyker den viktigaste delen för FV:s framtid upp.

Flygvapnet ska balanseras för Sveriges behov

Han jämför sedan Gripen med Norges val av JSF.

Gripen är inte framtagen med målsättningen ett autonomt uppträdande över fientligt kontrollerat territorium utan är uppbyggt som ett system av system.

Norge har efterfrågat förmågan till helt autonomt uppträdande, dvs. utan stöd av t ex luftburen radar. Norge har inte egen sådan förmåga även om den finns inom NATO.
...
Sverige har det och Gripen använder sådant stöd, dvs. sensorer som finns även på annan plattform. Våra flygstridskrafter har medvetet utvecklats som ett system av system.

Gripen är ett mycket bra stridsflygplan för att värna territoriell integritet, vår suveränitet, vårt luftrum och hav.

D.v.s. det Tolgfors lyfter fram till Gripens stora fördelar är inte möjligheterna till insats i Afghanistan utan den unika anpassningen till insatser i närområdet och till integrationen i det svenska luftförsvaret.

Innebär detta planer på en ny strategi för Flygvapnet? Kanske gör vi som Kanada och nöjer oss med transportflyg, UAV och den dag dom blir klara, helikoptrar för internationella insatser. Sedan återgår Gripenflygplanen till att fokusera på det nationella försvaret av Sverige. Detta innebär inte att NATO taktiken och tekniken överges, då försvaret av Sverige helt tydligt ska ske med möjlighet till stöd av andra länder (om dom nu har möjlighet till det). Dock så kanske driftpengarna läggs på att i stället för att sitta i beredskap på ett uppdrag som aldrig blir av så kommer vi att lägga mer tid på incidentberedskap och att träna. Red Flag m.m. är fortfarande utmärkta avancerade övningar att skicka svenska divisioner på, men kanske inte med fokus mot insatser i Afghanistan utan över Nordsjön, Östersjön och Nordkalotten i samarbete med Norge, Danmark och Finland.

Gästinlägg: Boot Camp

När vi övergår från ett värnpliktssystem till ett system med anställda soldater och sjömän kommer antalet individer som skall genomgå rekrytutbildning att minska. Inledningsvis kan man anta att en stor del av de som söker anställning är f.d. värnpliktiga, d.v.s. de har redan genomfört rekrytutbildningen. Givet att den framtida rekryteringen lyckas och att försvars-makten får igenom de lagändringar som krävs, så ger det ett system där soldat- och sjömans-befattningarna skall personalomsättas, säg vart sjätte år i snitt, när systemet väl svängt in och stabiliserats.

Det finns främst tre sätt att omsätta soldater och sjömän på; Alla i en bataljon/flottilj byts vart sjätte år, hälften byts vart tredje år eller var sjätte individ byts varje år. Det sistnämnda försla-get skulle medföra att förbandet årligen utsätts för en svacka avseende beredskap och krigs-duglighet. De två första alternativen verkar smakfullare, men de medför att rekrytutbildning skall genomföras med tre eller sex års mellanrum för att försörja förbandet.

De förslag till centralisering vi sett i närtid har haft stora brister och skulle ha medfört oönskade fördyringar och ibland kompetenstapp. I några fall har vi kunnat notera hel- eller halv-halter i centraliseringsansträngningarna. Gott så, kan man tycka, när bristerna blivit för uppenbara.

Nu är ju inte alla centraliseringar av ondo. Vid små kvantiteter ”sällanverksamhet” kan det vara klokt att centralisera, för att få volym på och kvalitet i det som verksamheten gäller. Den framtida rekrytutbildningen kan vara en sådan verksamhet.

Utnyttja infrastrukturen vid något förband som skall läggas ner, bemanna med gedigna ”truppsluskar” på befattningar som kompaniadjutant, kompani- och plutons-chef. Fyll på med kadetter och nyutexaminerade officerare som instruktörer och utbilda över året till bataljoner och flottiljer och med omgångar till nationella skydds-styrkorna samt kombatantutbildning för civilanställda. Sammantaget bör det gå att utnyttja ett sådant centraliserat Boot Camp för utbildning året runt.

Fördelarna är kontinuiteten i verksamheten och att den sker under erfaren ledning, samtidigt som det ger nya befäl möjlighet till grundläggande truppföring och utbildningserfarenhet. Sannolikt finns synpunkten att vi (förbandet, vapengrenen) själva vill utbilda våra soldater, och det är en synpunkt värd att beakta. Risken är bara att ”fel människor gör fel saker vid fel tillfälle”. Därtill kan man lägga att rekrytutbildningen är lika för alla, åtminstone i nuläget. I loopen Insats – Återhämtning – Utbildning och Övning – Insats bör det gå att passa in ett tidsmässigt lämpligt personellt vaktskifte, med återfyllnad i soldatesken.


Alternativet med ett Boot Camp för centraliserad rekrytutbildning, gemensam för hela Försvarsmakten, tål att övervägas, gärna i god tid före det att Den Stora Oredan bryter ut, så att ett principbeslut föreligger so oder so inför de framtida ”förändringarna” i GRO.

I Fritt Militärt Forum från 2001 finns intressant julläsning, där överste Jan Wickbom ger sin syn på ett svenskt folkförsvar för 2000-talet. Frågan om värnpliktsförsvaret behandlas utförligt i den senare halvan.

Nog verkade översten redan då ana, vad framtiden bar i sitt rymliga sköte.

/Sumatra

Tillägg: Med texten This patch is not approved or used by the Swedish Armed Forces gör HV reklam för sitt nya ökenmärke á 59 SEK (sic!). Nog är det öken?