Varför har jag lagt ner större delen av mitt vuxna liv på Försvarsmakten? Jo, därför att jag trivs med mina arbetsuppgifter och majoriteten av mina arbetskamrater. De konflikter som jag har haft genom åren har varit med min arbetsgivare. Tyvärr så känner jag att det förvärrats de senaste åren. Anledningen tror jag är att det som tidigare var en lokal anställning vid varje enskilt förband förvandlades till en central anställning i Försvarsmakten och numera leds av en cetral HR-fuktion i form av HRC. Centraliseringen har lett till att personalcheferna har tappat greppet om att det är människor dom hanterar. HRC är för lite HR och för mycket C skulle man kunna säga...
Allt för många saker de senaste åren pekar på ett stort förtroendegap mellan personalen och ledningen.
- Viljan att få igenom det nya anställningsavtalet och att kunna bemanna den nya organisationen enligt vad som programmerats in i PRIO är så stor att man på vägen glömt bort att förankra förändringarna med personalen.
- Våra soldater klagar på sin utrustning, men cheferna är mer intresserade av att upphandlingsrutinerna följs än att insatserna fungerar på bästa sätt.
Jag är bara ett litet kugghjul i ett väldigt stort maskineri, men mina egna ledarskapserfarenheter pekar på vikten att ha personalen med sig och försöka att sätta deras bästa före systemets bästa. Givetvis ska man följa order, men inte utan analysera, försöka se logiken i den och slutligen eventuellt ifrågasätta. Wiseman har i sitt senaste inlägg på Newsmill helt rätt ställt sig frågan om hur försvarsmaktens rekrytering påverkas av den bild av hur man i dagsläget hanterar sin redan anställda personal som sprids i pressen?
Därför så ställer jag mig helt och hållet bakom Johanne Hildebrandts påstående att vi i Försvarsmakten har "världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare".
Inlägg
