Clausewitz sade en gång att "Krig är politik, bara med andra medel". Gränsen mellan den "civila" politiken och användningen av de militära maktmedlen blir allt otydligare ju mer odefinierad hotbilden och motståndaren blir. Man kanske t.o.m. kan säga att numera är politiken krigföring, bara med andra medel?
Kritiker till det svenska medlemsskapet i EU har som ett argument att det är icke-demokratiskt, då beslut avseende lagar m.m. inte längre tas i Sverige utan i Bryssel. Detta är ett ganska så trångsynt argument. Att beslut tas av en samling som representerar fler människor än bara vi 9 miljoner svenskar innebär inte att det är icke-demokratiskt. I så fall så skulle beslut i Riksdagen lika väl vara icke-demokratiska om en majoritet av Sveriges befolkning kör över t.ex. vad en majoritet i Sjöbo önskar.
Men i en sak har kritikerna rätt. När man blir medlem i en stor organisation så innebär det inte bara fördelar. För att få möjligheten till ekonomiskt stöd när man kört sitt lands ekonomi i botten, som t.ex. Grekland eller militärt stöd i en kris (som Sverige hoppas på) så måste man ibland vara villig att offra en del av sina ideal.
På senare tid så har debatten om svenskt medlemsskap eller inte i NATO förts på många håll. Vårt nationella försvar blir svagare och svagare och omfokuseras till Internationella Insatser. I all praktikalitet är vi NATO-medlem. Vi saknar dock ett påskrivet medlemsdiplom för att vara säker på att få hjälp när det behövs. Men vad skulle ett sådant medlemsskap innebära? Vad får små länder offra för att få beskydd av de stora bjässarna USA, Storbrittanien, Frankrike och Tyskland?
Dels så handlar det givetvis om att ställa upp när de stora länderna så önskar. Det är inte en slump att "The coalition of the willing" under det amerikanska anfallet på Irak 2003 bestod av "bjässar" som:
Afghanistan, Albania, Australia, Azerbaijan, Bulgaria, Colombia, the Czech Republic, Denmark, El Salvador, Eritrea, Estonia, Ethiopia, Georgia, Hungary, Italy, Japan, South Korea, Latvia, Lithuania, Macedonia, the Netherlands, Nicaragua, the Philippines, Poland, Romania, Slovakia, Spain, Turkey, United Kingdom and Uzbekistan.
Här hittar man en hoper med länder som alla har olika "skulder" till USA. Små otrygga nyblivna NATO-länder som Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Polen. Vi har icke-NATO länder som vill bli medlemmar för att få beskydd från hotande grannar som Albanien (numera medlem), Georgien (lyckades inte så väl, vilket kriget mot Ryssland 2008 visar), Makedonien, Azerbadjan och Uzbekistan. Sedan har vi givetvis NATO-länderna som alltid ställer upp när USA kallar. Det vill säga Storbritannien, Holland och Danmark. De stora giganterna inom NATO har större valfrihet, vilket bl.a. Tyskland och Frankrike bevisade då de protesterade kraftigt mot anfallet mot Irak.
Danmark är ett av de länder som har offrat mest för sitt NATO-medlemsskap. I Afghanistan är Danmark det land som förlorat flest soldater i förhållande till sin folkmängd. I Libyen är Danmark (tillsammans med Norge) det land som fällt flest bomber i förhållande till antalet insatta flygplan i insatsen.
Men Danmarks vilja att ställa upp har gett resultat. Det är inte för inte som Anders Fogh-Rasmussen (f.d. statsminister i Danmark) numera är generalsekreterare för NATO. Som jämförelse så är svenske generalen Håkan Syrén (f.d. ÖB) ordförande för det betydligt mindre mäktiga EUMC. Den posten har Sverige fått för bl.a. sin vilja att sätta upp Battlegroups. Men dessa hedersposter är också dubbelsidiga svärd. Så länge som Danmark/Sverige har ordförandeposten så måste vi också ställa upp till 100% för respektive organisation!
Men det räckte inte bara med att ställa upp med soldater som är beredda att offra sina liv för att Danmark skulle få posten som NATO-ordförande. Man var tvungen att gå med på en hel del politiska eftergifter för att få med sig NATO-kollegan Turkiet.
Turkiet är en mycket stor spelare inom NATO. Man har ett kraftigt försvar (uppfyller med råge, 8.2%, NATO:s krav på 1,5% av BNP i försvarsbudget) och man köper stora mängder vapen från USA, då man dels har ett lågnivå inbördeskrig mot kurdiska separister, dels känner sig hotade av Irak (med ett basområde för kurdiska motståndsmän att träna och vila upp sig på) och dels fortfarande har olösta gränsproblem med Grekland.
Viktigast av allt är Turkiets geografiska läge:
- Transitland för olja och gas från Centralasien.
- Buffertzon mot problemländer i forna Sovjetunionen och Mellanöstern.
- Baseringsområde i händelse av NATO-insatser i forna Sovjetunionen och Mellanöstern. Skulle t.ex. det bli en insats mot Syrien så kommer med stor sannolikhet Turkiet att användas. (Kanske i kombination med basering i det numera USA-vänliga Irak?) Israel kan inte användas av förklariga skäl.
- Baseringsområde för radar och robotförsvar. USA/NATO:s rädsla är framför allt för eventuella angrepp från Iran.
- Muslimsk befolkning, vilket är viktigt för att ge legitimitet till insatser i regionen.
En nagel i ögat på Turkiet har varit de kurdiska TV-sändningarna. Man lyckades stoppa TV-sändningar som utgick från Belgien. Nu är det ROJ TV som kommer att stängas ner i Danmark. Enligt Wikileaks beror detta på turkisk påtryckning mot danska staten i samband med Fogh-Rasmussens utnämning.
Vän av ordning kanske säger att PKK är terroriststämplat 2002 av EU? Detta som en reaktion efter 9-11, då USA via FN drev på att frysa ekonomiska tillgångar för olika internationella terrororganisationer och många andra stater hängde på för att få sina egna interna motståndare stoppade. Detta beslut har sedan underkänts 2008 av EU:s egna jurister.
Jag vill inte debattera för eller emot PKK i detta inlägg. Jag vill bara peka på att ett beroende av andra stater/organisationer leder ibland till att man måste gå med på politiska eftergifter som man annars hade kunnat undvika. Ett nationellt försvar är inte bara till för att försvara det egna territoriet, utan ibland också för att man skall kunna bibehålla rätten att säga vad man tycker i internationella sammanhang. Sverige har under många år varit ett "världens samvete". I framtiden kommer vi kanske inte längre ha möjlighet att fortsätta vara så.
Med andra ord, ingenting här i livet är gratis. Vilka eftergifter skulle Sverige få göra för att bli medlem i NATO? II = Internationella Insatser riskerar att bli IP = Internationell Påverkan och IE = Internationella Eftergifter.
P.S: Läs mer om svenska statens syn på Kurdistan och PKK här.
Inlägg
