De senaste åren har det historiska intresset fullkomligt exploderat i Sverige. Till min stora glädje även specialområdet militärhistoria. Går man i en vanlig ICA-affär så hittar man ett par tre stycken svenska tidningar om histora/militärhistoria och går man till någon mer välsorterad tidningsbutik så finns det hela hyllmetrar med tidningar med historisk anknytning. Dock så blev nog den svenska marknaden en smula överetablerad då tidningen "Krigens Historia" lades ner efter endast fem nummer.
Då Sverige i stora delar av vår existens som nation varit i krig med någon annan nation så kan man utan överdrift säga att militärhistoria är en mycket stor del av svensk historia. Tyvärr så är det inte alltid så i skolundervisningen. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var ganska så tråkigt med historia i grundskolan på grund av fixeringen på "torra" saker som stenålder och arbetarrörelsens uppväxt. Varför inte börja historieutbildningen med det som ungdomar fascineras av, d.v.s. dinosaurier och krig? Sedan kan fördjupningskurser på gymnasium och universitet ta hand om det övriga. Populärvetenskap ses ibland på med ett visst förakt från akademiker, men är det inte bättre att börja i denna ända för att få upp ett intresse i stället för att döda intresset redan från början?
Men ämnet krig har alltid varit en smula tabu i Sverige. Vi lyckades hålla oss utanför både VK1 och VK2. Kanske så skäms vi en smula över detta? Därför så försöker vi kanske att fokusera på andra saker i historien som vi är stolta över som t.ex. kvinnans rösträtt, arbetarrörelsen m.m. Eller är det fortfarande för många personer med Palestinasjalar i skolverkets korridorer som bestämmer över läroplanerna?
Viljan att glömma det man inte vill komma ihåg är inte enbart en svensk åkomma. Jag kommer ihåg när jag en gång för en massa år sedan var på språkresa i England. Jag delade rum med en rödhårig tysk, vars största intresse var att köpa böcker om VK2. Anledningen till hans intresse var att i de tyska skolorna fick man knappt lära sig något om händelseutvecklingen under kriget. Det finns även idag allt för många tyskar som skäms över sitt förflutna och därför försöker begrava det. I vårt grannland Finland är det på samma sätt först på senare år man börjat forska kring vad som hände under den Finska inbördeskriget och framför allt behandlingen av de röda bolsjevikerna i de vitas fångläger.
De senaste åren har dock inneburit en kraftig uppryckning. Svenska folket försöker ta del av en kunskap som snart börjar försvinna då de som var med under VK1 och VK2 sakta men säkert börjar dö ut.
Även om det finns saker under VK2 som vi inte kan vara stolta över som t.ex. den tyska transiteringen genom Sverige, försäljning av malm till den tyska krigsindustrin och de svenska frivilliga nazisterna inom SS, så finns det så mycket annat som vi borde lyfta upp och vara stolta över i stället för att dölja. Utbildningen av 15.000 norska "poliser", utbildning av danska piloter på B 17 på F7, räddningsaktionerna av Judar (både över sundet från Danmark, från tyska koncentrationsläger med de s.k. Vita bussarna och från Budapest där Raoul Wallenberg fortfarande är en hjälte), stödet till Finland under Vinterkriget, stödet till de danska och norska motståndsrörelsen, svenska frivilliga inom brittiska och amerikanska handelsflottan m.m.
Men det går att lära sig mer om dessa ämnen!
I brist på grundskoleutbildning i militärhistoria, så kan jag rekommendera Mitthögskolan som har tagit fram ett antal kurser i militärhistoria som leds av Magnus Perlestam. Jag har själv läst ett par stycken och det är alltid intressant att få bolla idéer med någon annan.
Sedan så har många av våra Försvarsmuseum i Sverige de senaste åren genomgått kraftiga uppfräschningar. Armémuseum i Stockholm har en mycket fin utställning och brukar ha specialutställningar med olika teman ur vår historia. Flygvapenmuseum i Linköping har genomgått en stor renovering med bl.a. en specialutställning om Kalla Kriget där bl.a. den nedskjutna DC-3:an visas upp. Jag har ännu inte hunnit besöka den, men det lär nog finnas tid under hösten.
Men den faktor som jag tror har betytt mest för det militärhistoriska intresset i Sverige är SMB - Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Genom deras satsningar har många utländska böcker översatts till svenska och ett antal egenutvecklade böcker har tagits fram. Många av den senaste generationen militärhistoriska författare har fått sitt genombrott tack var stöd från SMB.
Just nu så har SMB en specialsatsning på hemsidan militart.nu. I samarbete med författaren Lars Gyllenhaal, vars blogg finns med bland mina länkar till höger, så kommer man där lägga ut diverse artiklar med militärhistorisk anknytning. Hittills så har man tagit fram artiklar om Svenska hjältar, Seals i Sverige, Rysk elit, Tyskt pansar i Sverige och Svenska frivilliga i Irak. Mer kommer att dyka upp allteftersom.
Enda nackdelen med SMB är att det finns så många bra böcker i varje nummer av deras medlemstidning. Jag har många bekanta som är lite osams med sina fruar då och då, då fruarna i fråga anser att alla bokhyllor tar för stor plats i deras hem. Men som drog betraktat så är militärhistoria trots allt ganska så harmlöst.
Det vi oftast lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien. Kanske vi kan vi ändå undvika göra om samma misstag mer än två gånger genom att ta del av våra tidigare erfarenheter? "Peace in our time" och "Den svenska beredskapen är god" har vi hört förr och kommer att få höra igen.
Se mer på bl.a. Militärhistora.se och en del av länkarna till höger.
Uppdaterad 11-08-17, 20:01
En av anledningarna att bokförlagen satsar så hårt på militärhistoria är att man vill kränga böcker till en svag läsekrets, d.v.s. oss män.
Nästan en fjärdedel av alla män läser aldrig böcker. Bara 28 procent läser varje vecka. Förlagen är i högsta grad medvetna om männens ointresse av skönlitteratur, och ganska få ger ut böcker som är nischade för den manliga publiken.
Inlägg
