Är gräset grönare på andra sidan stängslet?

I samband med införandet av utlandsobligatoriet i Försvarsmakten så var det många officerare som tog av sig uniformen och bytte om till civil karriär. Bl.a. så tappade Helikopterflottiljen många välutbildade flygtekniker för HKP 14 och HKP 15. Detta dessutom under ett mycket kritiskt skede med insats med HKP 10 i Afghanistan, HKP 15 i Adenviken och anskaffning av HKP 16. Tyvärr så räckte inte ens detta som motivering för att behandla teknikerna extra varsamt i omställningen av Försvarsmakten.

Nu har det hänt igen. LV 6 tappar stora delar av sin utvecklingsavdelning till industrin. (Länken kräver tyvärr att man är prenumerant på Hallandsposten).

"Kruxet för Luftvärnsregementet i Halmstad är dock att huvuddelen av personalen på den utvecklingsavdelning som skulle ansvara för hur man ska använda de nya robotarna och utbilda personalen har sagt upp sig.

– Tidigare har det varit en eller två officerare om året som gått från Lv 6 till industrin, men att regementet mister så många på en gång har jag aldrig varit med om. Det enda liknande jag hört talas om var på Helikopterflottiljen i Linköping, säger Per Carlsson"

Precis som för Helikopterflottiljen så kommer avhoppen vid sämsta tänkbara tillfälle. Luftvärnet har äntligen påbörjar modernisering med införande av IRIS-T som markbaserat robotsystem.

"Försvarsminister Karin Enström bekräftar för Svenska Dagbladet att regeringen bemyndigat köp "av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem".

Tanken är att det ska ersätta luftvärnssystemet Robot-70, som används i Sverige sedan 70-talet och i omgångar moderniserats för såväl svenska som utländska försvarsmakters räkning. Robot-70 utvecklades av Bofors och anses nu nå sin tekniska livslängd runt 2016.

IRIS-T finns i dag i Sverige som jaktrobot på Jas 39 Gripen. Nu pågår en vidareutveckling av IRIS-T som en robot som kan avfyras från marken i två versioner, en för kort räckvidd och en för medellånga distanser."

Luftvärnet har under flera år varit styvmoderligt behandlat. I t.ex. Afghanistan behövs inget luftvärn och därmed så har Luftvärnet länge saknat fokus från beslutsfattarna. Nu har vindarna äntligen börjat vända och diskussionerna svallar om robotsystem för Visbykorvetter samt eventuell efterträdare till de gamla Hawkrobotarna då Bamse endast införskaffats i enstaka exemplar. Att då tappa all kompetens är obra. Vad som ligger bakom det hela är oklart, men jag skulle inte bli helt förvånad om det är en sådan enkel sak som lönen. Den civila arbetsmarknaden har mer muskler än Försvarsmakten och om inte arbetsuppgifterna eller den goda stämningen på arbetsplatsen längre är på topp så lockar nog gräset (och lönen) på andra sidan stängslet.

Det har kan bli något av ett dilemma för Försvarsmakten i framtiden. Man vill ha personal som är attraktiv för civila arbeten för att kunna omsätta förbanden och undvika framtida "köttberg" av äldre officerare som kanske inte är lika sugna på internationella insatser som när de var yngre och saknade familj. Samtidigt så har man svårt att hålla konkurrenskraftiga lönenivåer. 

Lika lön för alla?

I könsdebatten kommer ofta argumentet "lika lön för lika jobb" upp. Jag tycker att det är så självklart att striden inte ens borde behövas föras, men likaså behövs den. Den andra könsrelaterade lönedebatten är "lika lön för likvärdiga jobb". Kvinnodominerade arbeten har allt för ofta lägre lönenivåer än mansdominerade. Denna debatt är betydligt svårare att föra då det är svårt att jämföra äpplen och päron. Hur är likt är t.ex. ansvaret som en sjuksköterska har för en patients liv jämfört med personalansvaret som en avdelningschef har på ett bolag?

Försvarsmakten har genom åren också lidit av detta. Hur ska kompetens inom ett arbetsområde jämföras med ansvaret som chef? Oftast har löneutvecklingen enbart varit kopplad till grad och inte kompetens. Som ett medel för att bota detta problem så infördes I-löner. Här var tanken att en duktig löjtnant med många års arbetslivserfarenhet lönemässigt skulle kunna hamna på samma nivå som en kapten. Men tyvärr så har de lönesättande cheferna traditionellt varit en smula försiktiga med att tillämpa denna möjlighet. Att göra karriär har därmed varit det enda sättet att höja lönen.

Problemet med att alla vill göra karriär är att det tar tid från yrkesrollen och man kanske blir en bättre chef, men oftast en sämre fackman. Inom områden där praktiskt handhavade är väsentligt som t.ex. grupp/divisionschefer inom flygstridskrafterna kan det vara ett stort problem. Vem ska bli chef? Den bästa piloten eller den med bäst ledarskapsegenskaper? Det är inte alltid lätt för en bra chef att leda sitt förband i luften om han samtidigt är ringrostig som pilot. Långa utbildningar medför tyvärr ofta att man blir sämre på det praktiska. Causewitz i all ära, men han visste inte hur man flög ett flygplan.

I perioder med hög rekrytering från civila arbetsmarknaden så har Försvarsmakten tvingats ta till extraordinära medel för att behålla personalen. T.ex. fick flygförarna löneavtalet ALFF på 90-talet som drastiskt höjde lönerna. Flygteknikern fick även de lönetillägg för att motsvara de civila lönerna. Dock så har viljan att bibehålla dessa tillägg sjunkit från arbetsgivarhåll när lönemarknaden ändrats.

Man har även tittat på alternativa karriärer för att kunna ge lön för kompetens och inte bara grad. På 80-talet infördes AK/SK för löjtnanter, där AK - Allmän Kurs var tänkt för de som senare skulle göra karriär och SK - Specialist Kurs för de som skulle stanna kvar och bli specialist inom sitt yrkesfack. Tyvärr så fungerade detta heller inte särskilt bra, då de som gick SK behandlades som mer eller mindre en misslyckad officer. Lönemässigt uppstod det genast skillnader mellan AK/SK-officerare. De flesta försökte därför gå AK för att lämna öppningar för framtiden.

Man har även försökt ta fram specialistutbildningar. Högre kurs telekrig på Militärhögskolan var en sådan. Likaså specialistmärket som kunde fås inom olika områden. Men någon koppling till lön blev det aldrig. Graden var det enda som gällde.

Nu har Försvarsmakten sedan ett antal år utbildat specialistofficerare. (Att jämföra med gamla tidens underbefäl). Tanken var liksom AK/SK god. Att få officerare som var duktiga inom sina yrkesområden och som skulle säkerställa att förbandets kompetens bibehölls. Ett intressant faktum i sammanhanget är att den ultimata specialisten, d.v.s. stridspiloten, fortfarande kommer att vara officer. Att återinföra en kategori liknande fältflygaren var inte aktuellt då positioner i Högkvarteret måste tillsättas med officerare med pilotbakgrund. Försvarsmakten ansåg sig inte ha råd med två utbildningsvägar för flygande officerare/specialistofficerare...

Men tyvärr så börjar det utkristalliseras att den grundläggande tanken bakom införandet av specialistofficerarna nog inte var att få kompetenta befäl, utan att sänka den allmänna lönenivån.

Just nu har Försvarsmakten ett stort problem. Det finns många officerare som besätter positioner som enligt listorna skall vara för specialistofficerare. Hur ska man göra här? Officerarna har arbetslivserfarenhet och högre grad och därmed ofta betydligt högre löner än specialistofficerarna med samma arbetsuppgifter.

Ett område där det på senare tid har uppstått konflikt mellan arbetsgivaren och facket är färdmekaniker, d.v.s. flygtekniker som har flygtjänst. De första specialistofficerarna som kan besätta denna position har börjat dyka upp. Problemet är att Försvarsmakten erbjuder dess betydligt lägre lön än nuvarande löjtnanter. Facket har givetvis protesterat, men ännu så har arbetsgivaren valt att inte förhandla. I stället så är det stopp och inga nya färdmekaniker kan utses.

Problemet kan ses från två håll. De gamla officerarna kanske ses som överbetalda av arbetsgivaren. De nya specialistofficerarna som underbetalda av facket. Det som kommer att avgöra är suget från den civila arbetsmarknaden. Om specialistofficerarna är underbetalda så kommer de mycket snart att lämna Försvarsmakten och gå till det civila arbetslivet.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten går ut med moteld mot kritiken att soldaters avhopp i förtid skulle bero på den usla lönen. Men, i stället för att ta upp konstruktiva handlingsprogram för hur Försvarsmakten avser ta till alla medel för att behålla soldaterna så använder han statistik för att peka på att kritikerna har fel.

Absolut lägsta ingångslön för GSS har varit 16 150 kronor. Men att vara GSS är inget vanligt nio-till-fem-jobb. Att arbeta i Försvarsmakten innebär också att delta i övningar, beredskap och insatser utanför kontorstid. Att ställa upp på fysiskt obekväma tider och genomföra svåra uppgifter är krav som vi ställer på alla våra anställda. Och det avspeglar sig också på deras lönekonton. Det finns ingen GSS som över tid bara fått 16 150 kronor i månaden. Övningstillägg, övertid, beredskapsersättning och missionstillägg gör att medianlönen för en soldat eller sjöman, som deltar i minst en insats under en treårsperiod, har ett snitt på drygt 25 000 kronor i månaden. Lönen för en tidvis tjänstgörande GSS som tjänstgör tre veckor under en krigsförbandsövning med övningsdygnsersättning är närmare 35 000 kronor medan motsvarande person vid en insats i Afghanistan tjänar närmare 55 000 kronor per månad.

Som vanligt går statistik att använda till det mesta. Hemligheten ligger i vad man väljer att presentera samt hur den presenteras. Jag brukar ta som exempel att det statistiskt går att bevisa att skostorleken har en direkt korrelation med läsförståelsen. Att sedan ökad skostorlek oftast är kopplad till ökad ålder som i de flesta fall också innebär ökad läsförståelse är inget som man behöver redovisa i en sådan statistisk jämförelse. Statistiken säger ju allt, eller?

Det Lagersten glömmer i sin statistik är bl.a. att jämföra med andra liknande jobb. De flesta arbeten har lönetillägg och extra förmåner av olika slag. Övertidsersättning får även kassörskan på den lokala kvartersbutiken. Då jag själv jobbat i handeln kan jag meddela att åtminstone på min tid var ersättningen mycket bra. Övertid på kvällar gav 50% lönetillägg och på helger 100%. Dessutom hade man förmåner som att kunna handla i affären med personalrabatt, vilket för de med stor familj i praktiken innebar ett stort "lönepåslag". Skulle arbetsgivarna inom handelsområdet hävda att de anställda mycket väl har högre lön än de tror bara de är villiga att arbeta mer övertid så skulle nog fackförbunden skrika stopp och belägg!

Ersättningsnivåerna i Afghanistan är usla med tanke på riskerna soldaterna tar. Motsvarande soldater i t.ex. USA har bl.a. skattefrihet under insats, något Försvarsmakten inte har varit särskilt villig att kämpa för. I Afghanistan är man dessutom i tjänst 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan så frågan är hur lönen per timme ser ut? Lägger man till eventuella extra kostnader för att ta hand om familj under tid man är borta så äts de extra inkomsterna snabbt upp.

Min personliga uppfattning är att det inte är de extra lönetillägen och med dem förmågan att klara eventuella lån på bil och lägenhet som ska motivera soldater att deltaga i insatser. Grundlönen ska klara av sånt. Vad händer om det inte blir några fler insatser? Vad händer om dagens insatser á la Afghanistan/Kosovo bara är en parentes i historien? Då är lönetilläggen inte längre något att räkna med.

Med andra ord, det kritikerna har gjort är att jämföra grundlön med grundlön, vilket i detta fall är helt relevant.

Det går som sagt att hitta mycket intressant information i statistik.

Jag fick tag på en intressant skrivelse för några veckor sedan. Militärhögskolan i Halmstad har gett ut en skrivelse som heter "Tillgång till Internet för rekryter", MHS 09600:60145, 2012-09-15. Vid en första anblick så handlar den om bristen på datorer med Internetuppkoppling som GMU-soldaterna behöver dels för att kunna söka fortsatt anställning efter sin tjänstgöring eller dels säga upp sig.

Men den innehåller också intressant statistik om orsaker till soldaters avhopp. Detta baserat på avgångssamtal med 85% av de rekryter som hoppade av sin GMU under 2011.

- 28 % av avgångarna från GMU är kopplade till hälsoskäl. Detta tycker jag är mycket oroande. Lockar vi fel personer till GMU? Är GMU:n för tuff? Är dagens ungdomar för dåligt tränade?
- 19 % av avgångarna är kopplade till att rekryterna slutar för annan arbetsgivare/studier.
- 16 % av avgångarna är kopplade till brist på intresse, andra förväntningar eller vilseledande information. Även detta är oroande. Är reklamfilmerna förskönande och verkligheten tråkig? Kom ihåg att vara i strid innebär 99% uttråkning och 1% ren och skär skräck.
- 14 % av avgångarna är kopplade till familjeskäl.
- 9 % av avgångarna är kopplade till motivation eller andra orsaker i den egna personligheten. De frivilliga rekryterna saknar alltså motivation? De måste ju trots allt varit motiverade när de sökte? I varje fall betydligt mer motiverade än en hel del värnpliktiga som gjorde värnplikt mot sin vilja?

Notera att detta handlar om soldater under GMU och är därför inte helt representativt för de soldater som faktiskt har blivit anställda GSS efter sin GMU.

Anmärkningsvärt är att under 2012 har mindre än 50% av de soldater som slutat genomgått avgångssamtal.

Det jag är mest orolig över är att Försvarsmaktens budget inte kommer att räcka till för att träna soldaterna, förse dem med bra utrustning eller medge insatser. Detta kommer oundvikligen att leda till dålig motivation och för tidig avgång. Det andra orosmomentet är att ungdomar gör ett par år som soldat för att pröva på något nytt på samma sätt som man tågluffar eller jobbar något år som Au Pair.

Hur får man de som bara varit nyfikna att stanna kvar tillräckligt länge för att investeringen med utbildning ska betala sig? Varje kull måste vara med och utbilda nästa kull då det i framtiden inte kommer att finnas någon stamkår med officerare som utbildar soldaterna.

Nej kära Informationsdirektör. I stället för att fokusera på att hävda att kritikerna har fel så måste Försvarsmakten visa att man är inne på rätt väg att nå målet med ett Insatt Insatsförsvar och i mina ögon är det är en bra bit kvar för att kunna hävda det. En viktig fråga att besvara på är hur det kommer att se ut när dagens personalsystem är självbärande, d.v.s. rekryteringen av officerare, specialistofficerare och GSS bygger på frivillig GMU. De exempel som tas upp i Lagerstens inlägg är med NBG-soldater som är gamla värnpliktiga. Försvarsmakten lever fortfarande på arvet från värnplikten samt ett överskott av officerare. Om några år finns varken arvet eller överskottet kvar. Vad hjälper statistiken i det läget?

Majoriteten har alltid rätt

Officersförbundet har precis kommit ut med en rapport som visar på vad de anställda anser om sin arbetsgivare. Det är ingen upplyftande läsning.

Förtroende för Försvarsmaktens ledning och regeringens försvarspolitik faller bland officerare och soldater. Sju av tio soldater har övervägt att sluta under det gånga året.

Det framkommer när Officersförbundet idag publicerar sin medlemsundersökning. Det är första gången förbundet även undersöker anställda soldaters och sjömäns syn på försvarsfrågor och arbetet. Bland gruppchefer, soldater och sjömän, samt specialistofficerare är den främsta anledningen till att man funderat på att sluta missnöje med villkor och löner.

Vi får se om rapporten får genomslag på dagens diskussioner i Almedalen. Försvarsmaktens personalförsörjnig står på agendan.

Tyvärr så finns det risk för den vanliga överpositiva propagandan om att "rekryteringen går bra".

Den sista guldklockan?

På fikarasten så satt jag och en kollega och diskuterade guldklockor. Denna åtråvärda utmärkelse som de flesta svenskar fått för 25-30 års tjänst inom ett och samma bolag, alternativt inom kommunal eller statlig tjänst. Men frågan är om detta är en tradition som kommer att fortsätta? Kommer det i framtiden att finnas någon som stannar kvar på samma arbetsplats i så många år?

Idag är omsättningen av personal på tok för hög. Anställda har blivit en slit- och slängvara som man köper in, utnyttjar i ett antal år och sedan utan att kämpa för att behålla dem låter dem gå till ett annat bolag eller en annan tjänst. För den yngre generationen så har det blivit en del av vardagen att byta jobb. Detta samtidigt som dagens system blir komplexare och komplexare. De anställda blir mer generalister och specialisterna är ett släkte på utdöende.

Grundfelet är att samhället inte längre belönar kompetens. Är du duktig så får du en klapp på axeln, men du får inte högre lön innan du byter jobb. Oftast så slutar det med att en duktig person befordras till han eller hon når sin inkompetensgräns. I stället för att stanna kvar och göra ett bra jobb så flyttar man på sig steg för steg tills man hittar den befattning där man inte lyckas göra ett bra jobb och därmed så är det slut på befordringskarusellen.

I Försvarsmakten så inför man specialistofficerare och menar att det ska ge personalen möjlighet att bli duktiga inom sitt område. Men Försvarsmakten har i alla år haft specialistofficerare i form av gamla kaptener och löjtnanter som vägrat karriär och blivit oerhört duktiga. Tyvärr så riskerar specialistofficersfacket bara att ses som ett billigare alternativ till dessa löjtnanter och kaptener.

Kan vi inte a fram utmärkelser som visar vad du kan? På en uniform i dagsläget kan man se vilka insatser en officer varit ute på. Man kan se vilken grad han eller hon har. I vissa fall kan man se vilken utbildning man gått igenom och vilket fack man tillhör. Men man kan inte se vad de kan. Kan vi inte införa skicklighetsutmärkelser på samma sätt som t.ex. USA:s "Meritorious Service Medal", "Legion of Merit" eller "Defense Meritorious Service Medal"?

Väl genomförd tjänstgöring eller bra resultat vid skolor borde dessutom kunna ligga som grund för löneförhöjningar. På så sätt skulle I-lönen kunna få ett riktigt användningsområde. Men Jantelagen stoppar nog alla sådana initiativ.

Tyvärr så betyder "Nit och redlighet" i dagsläget inget annat än att man tjänstgjort ett visst antal år.

Ett logiskt steg

En hel del verkar vara förvånade över Försvarsmaktens planer på att sänka kraven för antagning av soldater. Jag anser att det är en helt logisk utveckling.

- Varför ha samma antagningskrav för tre helt olika kategorier av anställda? Antagning till GMU sker genom att klara av fysiska och psykiska krav. Sorteringen i soldater, specialistofficerare och officerare sker efter önskemål och tidigare utbildning där soldatkategorin har lägst antagningskrav och officerskategorin högst. I slutändan så är det dock befattningens krav som styr, men eftersom PRIO ligger nere under ca en månads tid för tillfället så vet nog ingen vilka krav de olika befattningarna har längre, om inte någon var smart och skrev ut hela PRIO på papper innan driftstoppet. Försvarsmakten är helt enkelt tillbaka ca 66 år i utvecklingen där pojkar med studentexamen kunde piloter och de med realexamen eller lägre kunde bli fältflygare. Det fungerade förr och kommer att fungera igen.

- För att kunna hålla lönerna nere så kan man inte anta personal med för höga kvalifikationer. De kommer antingen att driva lönerna uppåt, eller sluta för tidigt. Bägge alternativen blir i längden för kostsamma och då kan Försvarsmakten inte räkna hem vinsterna med det nya insatsförsvaret kontra att utbilda insatsenheter vid behov.

Inse att Försvarsmakten inte har råd att ha soldater på insatser med den blandade bakgrund som man haft förr med tidigare värnpliktiga som i det civila arbetar som allt från busschaufför till civilingenjör. Nu måste man nöja sig med att lägga sig på den lägre delen av skalan. De deltidstjänstgörande kontrakterande soldaterna är en hel annan femma. Där kan vi fortfarande ha förhoppningar om en blandning som visat sig fungera alldeles ypperlig på fredsbevarande insatser i allt från Kongo till Bosnien.

Märk väl, det är inte skolgången som är avgörande om en person blir en bra soldat eller inte (jag brukar säga att jag har lyckats trots min skolgång). Det är människan i grunden samt den praktiska utbildning han eller hon får under sin tjänstgöring som är avgörande. Plockar vi bara ut bra människor och ger dem en utbildning värd pengarna så blir det bra soldater. Har vi sedan välutbildade NCO och officerare så ska även helheten bli bra. Men allt hänger på att attrahera rätt personer samt att få råd till utbildningen samt att betala löner så att alla stannar kvar tillräckligt lång tid för att ge effekt. Man brukar säga att det tar 10.000 timmar att bli bra på något. Det innebär att efter ca sex år så ger en anställd full effekt på sin position. Traditionellt sett har Försvarsmakten dock alltid lyckats förflytta duktiga personer innan dess, då grad och inte kompetens ger mera klirr i plånboken. Alternativt så har de tröttnat på systemet, slutat och gått till mer lönande civila yrken.

Tolgfors applåderar inte Försvarsmaktens planer, eller vad är det egentligen han säger?

Vi känner inte till några utvärderingar som säger att teorikraven generellt med fördel kan sänkas. Om det efterhand kommer erfarenheter som säger att det är vanligt förekommande att i alla andra avseenden mycket lämpliga rekryter hindras av att de inte nått gymnasieskolans teorikrav i något enstaka ämne, så kommer framtida utvärderingar att visa detta. Där är vi inte idag.

"Vi" Tolgfors? Jag trodde första person pluralis var tillåtet enbart för engelska kungligheter. Tidigare har vår Försvarsminister uttryckligen sagt att han inte lagt sig i dåliga personalbeslut utan hävdat att det är upp till ÖB att besluta om detta. Får se om han orkar hålla fingrarna ur syltburken denna gång.

Samtidigt, någon annanstans rycker nya rekryter in...

I samma ämne: Försvar och säkerhet, Wiseman, Peter Hammarberg, Tokmoderaten, Morgonsur, Cynisk och Sinuhe.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7

Facket ryter till!

LO ger sig på missbruket av visstidsanställning hos många svenska företag.

LO-förbunden vill i årets avtalsrörelse begränsa möjligheterna till visstidsanställning. Idag kan olika former av visstidsanställningar staplas på varandra och pågå upp till fem år. Detta vill vi begränsa till maximalt två år, skriver LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin.
...
Mest vanligt är visstidsanställningar bland ungdomar. Av alla anställda i åldrarna 16–24 år är mer än varannan, eller 53 procent, tidsbegränsat anställd. Många av de unga har varit på arbetsmarknaden ett par år och har ändå svårt att få en trygg anställning.
...
Arbetsgivarnas syn har dock ett svagt stöd hos allmänheten. Enligt en opinionsundersökning LO låtit Novus genomföra anser 53 procent att antalet tillfälliga anställningar bör begränsas till förmån för fasta anställningar.

I ljuset av detta så är det ganska så märkligt att fackförbunden gick med på att Försvarsmakten skulle få avsteg mot just 2-årsgränsen för visstidsanställning av soldater så att den kan utökas till 6-8 år. Detta dessutom för just unga som är i behov av att komma in och få en fast anställning och trygga sin framtid.

Försvarsmakten är en statlig myndighet och borde som sådan sätta en praxis på hur Sveriges arbetsgivare skall tolka de lagar och regelverk som omgärdar arbetsrätten. Än så länge så har Försvarsmakten som arbetsgivare valt att köra över facket gång på gång. Tyvärr så har fackförbunden visat sig mycket svaga och inte tagit till stridsåtgärder.

Tyvärr så finns det alldeles för många tyckare i debaten som tror att Försvarsmaktsanställda inte har rätt till samma typ av anställningsskydd som övriga arbetstagare. Helt fel! T.o.m. strejkrätten finns möjlig att ta till. Det är endast samhällskritiska funktioner där staten kan gå in och begränsa strejkrätten.

Under insats så gäller av naturliga skäl andra förutsättningar. Där finns det ibland behov av att bryta mot dygnsvila, arbetstidsavtal m.m. Med det gamla anställningsavtalet där man separerade mellan vanlig anställning i Försvarsmakten och anställning i Utlandsstyrkan så medgav det möjlighet till just dessa avsteg. Det är en av de anledningar som gör at jag är kritisk mot det nya anställningsavtalet. Det är inte bara utlandstjänst som det resulterar i, utan också möjlighet att bryta mot alla regelverk som finns avseende arbetstid. Under en insats så är man i tjänst i stort sett dygnet runt.

Det har redan varit ett antal tillfällen där Försvarsmakten som arbetsgivare hänvisat till arbetstidsavtalen som gäller under insats för att slippa betala övertid m.m. Detta inträffade bl.a. under Transportflygets inledande insats på Malta där man hämtade upp flyktingar från Libyen. Besättningarna blev mycket förvånade när de inte som tidigare fick rätt till kompensationsledighet efter insatsen. Nu var det helt plötsligt krig och inte som tidigare en del av deras vanliga tjänst.

I krig skulle möjligtvis andra villkor gälla (exakt vilka är dock oklart). Men Sverige befinner sig inte i Krig! Detta är tydligt uttalat av alla svenska politiker. Insatserna i Afghanistan och Libyen är enbart deltagande med trupp i av FN beslutade missioner. I och för sig under ledning av NATO, men likväl en insats på FN-mandat och styrt av FN-resolutioner.

Som 18-20 åring så är det ingen som tänker på sin framtid. Det är de åren då unga tar anställning som Au-Pair eller skidlärare till vidriga villkor och usel lön bara för att få se världen. Men vad händer vid 25 när man kanske vill börja skaffa familj? Jo, då är det dags för våra soldater att växla karriär. Skaffa sig en utbildning. Leva i studentrum och få studielån för att någon gång efter 30 ta stegen ut i den civila karriären. Visserligen så har man en massa erfarenheter i bagaget, men knappast några sparade pengar, lägenhet eller ens egna möbler.

Min syster har berättat att en hel del av hennes mans kollegor i RAF fick problem då de gick över i det civila livet efter sin första kontrakt. De hade helt enkelt levt ungkarlsliv. Stuckit ut på krogen varje helg och spenderat de pengar de fick över på öl. Då de hade fri bostad (till skillnad från svenska soldater) så hade de heller inte investerat i möbler eller lagt undan pengar till en insats på en lägenhet när de kom ut i det civila livet.

Ännu värre är det i Storbritannien för en NCO som får gå i militär pension efter 30 år med ett avgångsvederlag. De har dock inte rätt till civil pension förrän de uppnått samma ålder som alla andra britter. Med andra ord så blir det ett hål mellan deras militära tjänst och deras möjlighet att sluta arbeta som måste täppas till. Det är förklaringen till varför det finns många f.d. underofficerare som tjänstgör som vaktmästare på hotell och liknande.

Nu har dock RAF ett utbildningprogram där en anställd de två sista åren får på upp till halvtid gå och utbilda sig civilt på statens bekostnad (kommer något liknande att komma i Sverige?). För min systers man har detta resulterat i ett mycket bra civilt jobb där han tjänar betydligt mer än under sin tid i RAF. Men en stor faktor till hans lyckade omställning till det civila livet är hans egna personliga egenskaper. För många andra har det gått betydligt värre i arbetslöshetens Storbritannien.

Idag har Svensk Soldat ett inlägg på Armébloggen där man pekar på att Försvarsmakten behandlar soldaterna som ett låglöneyrke.

Soldatens lön utgör ett viktigt och konkret bevis på uppskattning för soldatens insats. I nuläget är soldatlönen emellertid så låg att den skulle kunna kallas respektlös. Den är betydligt lägre än i de övriga nordiska länderna och signalerar inget annat än att den individuella soldaten är oviktig, något som bärgar för försämrat självförtroende hos yrkeskåren som helhet och individuella ifrågasättanden. Att behöva oroa sig över ekonomiska svårigheter i samband med hemkomst från en utlandsmission minskar inte heller direkt risken för psykiska besvär. Social och ekonomisk trygghet har stor betydelse för soldatens möjlighet till god återhämtning.

Dålig lön. Dålig anställningstrygghet. Tuffa arbetsvillkor. Men LO/SEKO är faktiskt ett av tre möjliga fackförbund för våra soldater! Hur ska de ställa sig till sina medlemmars villkor?

Se även Svensk Soldats hemsida.

UMF

UMF - Underbetalda, missnöjda och förbannade. Det kan nog gälla många i dagens samhälle. Nu protesterar även Polisen mot att ingångslönerna är för dåliga.

Vi tycker inte att det är rimligt att man som polis i Stockholm 2011 ska behöva jobba för 15 000–17000 kronor netto i månaden. Vårt jobb består i att möta hot och våld nästan dagligen, och vi utsätts därigenom för såväl fysisk som psykisk stress. Dessutom jobbar vi dygnet runt, alla årets dagar, år ut och år in. Poliser får, hävdar vi, ingenting som kompensation för allt detta.
...
Den nya ingångslönen för en polis i Stockholm idag är 21 300 kronor. Man jobbar cirka 38,5 timmar per vecka i treskift, och får då ut en nettolön på cirka 17000 kronor inklusive ob-tillägg.
...
Många tror nämligen felaktigt att vi som jobbar treskift får mycket ledig tid som kompensation för det arbete vi utför på kvällar och nätter. Men sedan i oktober 2008 jobbar vi ungefär 38,5 timmar i veckan. Dagar, kvällar och nätter. Nästan samma som den som jobbar åtta till fem, måndag till fredag.
...
Det blir i bästa fall någon tusenlapp per månad för att vi är borta från familjen cirka fem nätter och fem kvällar varje månad. Prisvärt? Kanske för arbetsgivaren. Inte för oss.

Jag tycker att det är bra att poliserna ryter till. De har ett tufft arbete som innebär ökad säkerhet för allmänheten. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det kan jämföras med yrket militär.

Det finns nämligen många paralleller.

- Långa tider borta från familjen. En utlandsmission är normalt mellan 3-6 månader och då har man ca en hemresa för varje tremånadersperiod. Under denna tid så arbetar man i stort sett all vaken tid. Det finns ju trots allt inget annat att göra på en camp i Afghanistan.

- Våld. Enligt en undersökning av Officersförbundet så är ca 10% av de som åker iväg på en mission i behov av någon typ av vård efter hemkosten. Alla skador är inte orsakade av motståndaren. Alla skador är heller inte fysiska. Hantering av vapen och tunga fordon har visat sig vara dödligare än än den motståndare man är där för att stoppa.

- Stress. Även om man inte direkt är ute i fält så innebär närvaron i ett stridsområde en ökad risk. Bara att åka till och från flygplatsen på sin leave är ett risktagande.

Nu är det inte så lätt att rakt av jämföra poliser med militärer. Försvarsmakten har delat in sin kår i tre kategorier; officerare, specialistofficerare och GSS - gruppchefer, soldater och sjömän. Hur ser då utbildning och ingångslön ut för de tre kategorierna?

Grunden för alla är en tre månaders GMU. 4500 kr/månad i lön (skattefritt)+ mat/logi samt vid behov stöd från Försäkringskassan till familj. När jag en gång i tiden var värnpliktig så var ersättningen okej. Man blev inte rik, men jag hade heller inga utgifter. Ingen familj och ingen bostad. Dagens soldater kan vara en smula äldre när de söker anställning och då kan GMU:n bli en ekonomisk börda att ta sig igenom.

Officerare och specialistofficerare går vidare med en tre månaders aspirantutbildning. De ekonomiska villkoren är de samma som under GMU. (Enligt Officersförbundet är det 72 kr/dag = 2190 kr/månad).

Grunden som officerare och specialistofficerare har att stå på är därmed 6 månader jämfört med tidigare 12 månaders värnplikt. Officersprogrammet är dock tre år mot tidigare två år som delvis kompenserar detta. Men även i den tidigare officersutbildningen så var ca 50% praktik. En nybakad fänrik är därför mindre kunnig i sin yrkesroll än förr, men kan betydligt mer om Clausewitz.

- Officer. Tre års officersutbildning (sex terminer). Två av dessa är praktisk utbildning. 140 kr/dag = 4258 kr/mån (skattefritt). Fri mat och bostad (studentrum). Bostadsbidrag för t.ex. lägenhet som man för familj söks via Försäkringskassan. Efter utbildning anställning som Fänrik. Lönerna för nybakade fänrikar är inget som Försvarsmakten skyltar allt för offentligt med utan man talar om indviduallöner (något som FM alltid har haft svårt att i praktiken använda). Enligt Officersförbundet ligger de på under 25.000 kr/månad.

- Specialistofficer. 18 månaders utbildning (tre terminer). Samma löneförmåner som för officerare under utbildningen. Efter utbildning anställning som 1:e sergeant. Lika svårt att hitta officiella lönesiffror, men ingångslönen ligger på ca 20.000/mån. Det finns i dagsläget många oklarheter avseende löneutveckling och karriär för specialistofficerare.

- GSS. Efter GMU så har en soldat 6 månaders provanställning. I praktiken är detta utbildning, fast till skillnad för officerare/specialistofficerare så sker det med lön. Ingångslönen ligger mellan 16 125 och 19 740 beroende på tidigare erfarenheter. Soldaterna är de som tar störst risker vid utlandstjänst då det för de flesta är tjänst vid frontlinjen som gäller. Nu verkar det dessutom som om lönerna för GSS riskerar att sänkas. Som vanligt har FM inte sökt samråd med facken innan man beslutar om liknande ändringar!

ÖB har sagt att utlandstjänst skall ske max 1:4, d.v.s. en gång vart annat år. Sannolikt är det soldaterna och specialistofficerarna som drar det tunga lasset, då officerare har en hel del andra stabstjänster och utbildningar att genomgå i sin fortsatta karriär. Vid utlandstjänst tillkommer missionstillägg m.m. Men om man räknar på den faktiska arbetstiden under en mission så är det i de flesta fall en lönesänkning räknat på kr/timme arbetstid. Man måste dessutom räkna med en hel del kostnadsökningar om man har familj då den kvarvarande maken/makan där hemma kan behöva extra stöd. Under utlandstjänst tillkommer ingen övertidsersättning, jour m.m. som utgår vid tjänst på hemmaförband om man hade arbetat motsvarande tider.

Lönerna för militärer ligger med andra ord i samma härad som för poliser. Något mer för officerare, något mindre för specialistofficerare och betydligt mindre för soldater. Frågan är vilken kategori svenskar som man konkurrerar med t.ex. polisen om att rekrytera till de olika tjänsterna?

Med tanke på allt lönestrul som varit de senaste åren så är det dessutom inte helt säkert att officerare och soldater får ut den lön de ska ha. HRC har dock börjat rekrytera mer personal, så det kanske är på väg åt rätt håll.

Försvarsmakten har satsat mycket på rekrytering. Borde inte lika mycket satsa på att behålla de man rekryterat? Annars så finns det alternativa karriärer som lockar när familj och trygghet kommer i första hand.

P.S: Det verkar som svenska försvaret inte är de enda som har problem med sina löneutbetalningar. I Finland så har samma sak inträffat under året. Undrar om de också har köpt i SAP/PRIO?

Nu öppnas grindarna

Pilotkåren i Försvarsmakten har vid ett antal tillfällen det senaste året visat sitt missnöje med arbetsgivarens ovilja till förhandling om löneavtalet ALFF. På ÖB chefsmöte i våras så sades det att ALFF skulle omförhandlas. Men jag gissar på att arbetet med att få igång helikopterinsatsen i Afghanistan och Gripeninsatsen i Libyen har resulterat i att förhandlingarna strandats och lagts på is.

På senaste tiden så har SAS börjat flagga för att man behöver fler piloter, både äldre piloter som tidigare varit anställda i SAS samt nya ansökningar. På SAS Pilot NOTAM - Notice to Airmen så ber man nu hugade spekulanter att registrera sina profiler för att ställa sig i kö för anställning som trafikpilot.

14. JUN 2011: SAS inviting dismissed pilots to reapply

Fortunately the employment situation in SAS is improving. As a consequence of that SAS would like to welcome pilots, who was dismissed between 2003 and 2009, to reapply for a position as pilots in SAS. This is done in accordance with agreements between pilot unions and SAS.

14. JUN 2011: SAS inviting new pilots to register their application

It is with great pleasure that SAS can announce the need for new pilots.

As a number of former SAS pilots have the right to reapply, the number of new pilots needed is (for the time being) uncertain. We do, however invite pilots who are looking for a career in SAS to register their application."

Nu riskerar Försvarsmakten att bränna sina ljus i bägge ändarna:

- Försvarsmakten är i behov av att äldre piloter stannar kvar efter 55 för att kunna bemanna alla befattningar i staber som kräver kunskap om flygtjänst. Risken är nu stor att dessa snarare slutar i förtid innan det är för sent att söka ett civilt jobb.

- Det kommer att bli svårt att rekrytera yngre förare, då konkurrensen från de mer välbetalda civila jobben ökar. Givetvis finns det många som lockas av flygaryrket, men med dagens system där du först måste göra en frivillig GMU för att kunna söka som pilot samt att alla piloter genomgår officersutbildning innan de börjar flyga, så riskerar Försvarsmakten att förlora de killar och tjejer som älskar att flyga och som egentligen inte är ute efter att bli officer i första hand. Tyvärr så har Försvarsmaten redan tackat nej till att införa specialistskrået för piloter (förutom möjligtvis för helikopterpiloter), så det är den långa smala vägen som gäller för blivande stridspiloter.

Tyvärr så har det historiskt varit så att när det inte finns något intresse från de civila bolagen så tappar Försvarsmakten intresse att löneförhandla. När sedan intresset kommer igång från de civila bolagen är det därför oftast för sent att sätta in åtgärder för att behålla sin personal. Libyentesten kan vara både till fördel och till nackdel för att behålla personalen. Har man lyckats bra med personalhanteringen för FL01, så finns det kanske ett nytt sug att stanna kvar. Har man å andra sidan misslyckats, så förstärks bara ovanstående risker.

Ingenting är gratis

En av anledningarna att gå över till ett yrkesförsvar är att man tror att det ska bli billigare då förbanden slipper utbildas för varje mission. I stället är dom mer eller mindre konstant insatsberedda och kan skickas iväg som en existerande enhet. När förbandet kommer tillbaka har dessutom dess totala kompetens ökat inför nästa gång det blir dags och därmed behovet av utbildning minskat.

Men blir det verkligen billigare? Idag är våra officerare och soldater sämst betald jämfört med de övriga nordiska länderna inom ISAF.

En 20 år gammal norsk soldat, utan sambo och utan tidigare utlandstjänsterfarenhet, tjänar drygt 65 000 kronor med tillägg före skatt. Det är nästan 29 000 kronor mer än vad en svensk soldat tjänar.

– Vi vet om att vi ligger lägst, det är ingen överraskning. Vi har ett samarbete i Norden mellan officersförbunden som tittar på villkoren i allmänhet i de internationella insatserna, säger Lars Freskler, ordförande för Officersförbundet.
...
Statistiken visar också att officerare tjänar långt bättre än fotsoldater. En 40 år gammal norsk överstelöjtnant i stabsställning, med familj hemma, kan tjäna drygt 112 000 kronor i månaden. Både svenskarna och finnarna hamnar på efterkälken med sina drygt 90 000 kronor – även om de fortfarande tjänar det dubbla mot en fotsoldat.

Vad tjänar då en svensk officer?

Enligt SCB är meddellönen för en Försvarsmaktsanställd 31.780 kr/mån. Märk väl att denna statistik är innan specialister och anställda soldater givit genomslag på statistiken (tänkt att bli lägre i framtiden). Den drivs också upp av att vi idag har ett stort huvud, d.v.s. många högre officerare med höga löner. Denna lön får officeren för att ha ett jobb där han utsätter sig mer eller mindre dagligen för stora risker i och med hantering av vapen och tunga fordon. Dessutom tillkommer många resor i samband med det obligatroriska utbildningssystemet. Det är inte konstigt att skillsmässofrekvensen bland officerare tillhör de högsta i Sverige.

För internationell tjänst gäller andra villkor. Grundlönen * 1,3 + 8000 kr. Genomsnittsofficeren hamnar då på 49.314 kr/mån. Sedan tillkommer missionstillägg och utlandstillägg. För Afghanistan innebär det 10.000 + 3.000 kr/mån. Total är nu genomsnittsofficeren uppe i 62.314 kr/mån. Då är beskjutning, IED, självmordsbombare och diverse sjukdomar inräknade i riskerna. Till sist tillkommer 15% av traktamentet för det aktuella landet, för Afghanistan 442 kr/dag, d.v.s. för en normalmånad 0,15*442*30=1989 kr. Totalt är vår genomsnitsofficer nu uppe i 64.303 kr/månad och har råd att handla snus på den lokala ICA butiken i Mazar-e-Sharif.

Motsvarande för en kontraktsanställd soldat med en ingångslön på ca 17.000 kr/mån skulle i Afghanistan bli 45.089 kr/mån.

Även om vi tjänar sämre än våra nordiska kollegor så finns det risk för att våra politiker jämför med andra länder i Europa. I England ligger lönen för en soldat på 16.227 £/år, d.v.s. med en kurs på 11.48 kr/pund blir det 15.223 kr/mån! Detta inkluderar "overseas" tillägg, men inte risktillägg. Australien betalar sina soldater 23.515 £/år, vilket motsvarar 22.469 kr/mån. Men som jag har sagt tidigare så är det svårt att jämföra Sverige med dessa länder då dom har en helt annan social struktur än Sverige. I lönen ingår i desssa länder också fritt boende och mat.

I England har de usla lönerna för soldaterna lett till deserteringar. Hmmm, vad är straffet för desertering i Sverige? Att inte inställa sig hos utlandsstyrkan ger i dagsläget inget straff. Att vägra göra lumpen kan ge fängelse.

I England är det vanligt att soldater får komplettera sin utrustning med egenanskaffade skottsäkra skydd m.m. Tyvärr så finns dessa tendenser även i Sverige.

Vad händer om man jämför med svenska civila jobb med motsvarande militär utbildning? Jag tar min egen lön som exempel. Jag är utbildad pilot och civilingenjör (dessutom någon slags akademisk officersutbildning) och ligger på ca 53.000 sek/mån. Jag tycker själv att det är en ganska så bra lön, tills dess att jag tar en titt på vad jag skulle kunna tjäna civilt. Enligt lönestatistiken ligger en civilingenjör i 45-årsåldern med 20 årsarbetslivserfarenhet i genomsnitt på 54.331 kr/mån. Då jag är IT-specialist (och ganska så bra på det om jag får skryta) borde jag t.o.m. ligga en smula högre än så. En civilpilot med 20 års arbetslivserfarenhet ligger på meddellön på 73.067 och medianlön på 90.000 kr/mån. Hmm...det är med andra ord inte lönen jag gör detta för... Å andra sidan har Försvarsmakten gått ut och sagt att man inte ska vara lönedrivande, så jag får nog skylla mig själv. I Afghanistan kommer jag trots allt ikapp mina civila kollegor med en lön på 91.889 kr/mån.

Det är nog snart läge för protester hos våra soldater när dom börjar inse att dom tillhör ett av de sämst betalda förbanden i Afghanistan. De grupper som först kommer att protestera är givetvis de som har bättre alternativ att gå till:

- Att soldaterna tjänar så pass mycket sämre än officerarna är helt fel och det kan komma att innebära att det i framtiden blir svårt att rekrytera. Som vanlig så är det "Money talks" och soldaterna tar oftast de största riskerna då de befinner sig i fält, medan många av de mest högavlönade officerarna sitter i staber. Om valet står att tjänstgöra i Afghanistan i svenska försvarsmakten för 29.000 kr/månad och t.ex. för Xe eller Haliburton för 100.000 kr/månad så bör valet vara enkelt. Snart kommer rekryteringsbolagen att växa upp även i Sverige för att skicka svenska "livvakter" till Afghanistan och Irak.

- Piloterna har börjat protestera mot ALFF avtalet som var bra när det en gång i tiden togs fram, men som sedan dess sakta urholkats. Detta kan leda till problem för bl.a. transportflyg och helikopterförbanden i Afghanistan och Adenviken. Enligt kollektivavtalet 2008 skulle ALFF ses över senast 2010.

En förbättring på arbetsmarknaden kommer att kräva ökade löner för våra officerare och soldater. Efter ett antal år med det nya personalsystemet när nyhetens behag har lagt sig kommer det också att krävas löneökningar för att behålla de soldater som utbildats. Annars kommer rotationen och därmed utbildningskostnaderna att bli för höga och då är vi tillbaka på samma kostnader som för värnpliktsförsvaret. Ett förslag som framförts tidigare är att soldater på utlandstjänst slipper betala skatt. Detta är en lösning som används i USA. Med tanke på de lagändringar som nu genomförs för att bl.a. medge avsteg för tillfällig anställning upp till 12 år så vore en sådan lösning ganska så enkel att genomföra. Finns det politisk vilja så finns det möjligheter...

Kanske dags att demonstrera? När jag var i Paris för en massa år sedan så såg jag fullt med kravallutrustade poliser och stridsfordon med vattenkanoner på gatorna. Jag frågade en polis på stapplande franska vad det var för hemskheter på gång., kanske fotbollshuliganer? Nej, svarade polisen. Det var brandkåren som skulle demonstrera för högre löner. Sedan pucklade dom på varandra rejält. I Frankrike vet dom verkligen hur statligt anställda demonstrerar!

Se även Wiseman på samma tema...