Spionen på FRA? (uppdaterad)

Anders Jallais bok "Spionen på FRA" får mer och mer verklighetsanknytning.

Fjorton år senare får Anton Modin ledtrådar till en väl bevarad hemlighet. Den svenska marinen har på 80-talet sänkt en sovjetisk ubåt i Stockholms skärgård. Han bestämmer sig för att söka reda på den. I och med det riskerar han inte bara rikets säkerhet utan blir också lovligt byte för svensk, rysk och amerikansk säkerhetstjänst.

2009 hittades vraket efter en Whiskey-ubåt utanför Gotland. Försvarsmakten anser dock att den inte är värd att undersöka, då den troligtvis "tappats" under bogsering på väg för att huggas upp till skrot.

Efter att fyndet påträffats lämnade företaget över bilder och annan information till försvaret, men där säger man i dag att man inte tänker gå vidare med ärendet. Detta trots att överbefälhavare Bengt Gustafsson tror att ubåten skulle kunna hjälpa till att förklara vad den svenska militären letade efter under ubåtsjakten på 1980-talet, enligt Ekoredaktionen.

– Det är intressant om vi hittar en främmande ubåt som är skadad av stridsmedel. Det är bara Sverige som under 1980- talet och början av 1990-talet använde stridsmedel mot kränkande ubåtar, säger han till programmet.

F.d. ÖB Bengt Gustafsson har skrivit om dessa händelser på Newsmill samt gett ut en bok, "Sanningen om ubåtsfrågan : ett försök till analys". Han anser att ryssarna forlorade sjömän och eventuellt ubåtar vid de svenska insatserna.

Av intervjuerna av tre f d ubåtsmän framgår nämligen att de varit i främmande vatten, bland annat skandinaviska och svenska. Vidare att de vid sjunkbombsanfall mot dem fått besättningsmän som kommit i panik, måst bindas och sövas ner tills man nått hemmahamnen. Vidare att man till och med fått förluster i döda. Troligen främst bland attackdykare, som befunnit sig utanför ubåtarna.

Jag anser att ubåten givetvis bör undersökas. Precis som Palmemordet så finns det en hel del fakta som ännu inte "kommit till ytan" avseende ubåtsjakterna på 80-talet. Genom att undersöka detta vrak kan det kanske avskrivas som en ledtråd till vad som egentligen hände under Kalla Kriget. Genom att klargöra fakta och döda alla spekulationer så kan också en hel del officerare "rentvås". Många sjöofficerare har på grund av hemlighetsmakeriet fått utstå spott och spe i pressen. Minkdebatten är givetvis en del av detta. Mest intresserad är jag dock av händelserna utanför Sundsvall 1983. Där finns det många rykten i omlopp om att en ubåt skulle ha släppts ut på order av någon som i efterhand inte går att verifiera samt att utländska grodmän ska ha skadats/dödats...

Se även Wiseman, Tokmoderaten och Gyllenhaal.

Expressen, DN, Aftonbladet1, Aftonbladet2



Uppdaterad 11-03-03, 18:34
Det höjs nu många röster för att undersöka vraket. Även om det finns stor sannolikhet för att Försvarsmaktens bedömning är rätt så är det ett bra träningstillfälle för Belos och hennes besättning tillsammans med URF:en och några röjdykare. På så sätt så kan vi åtminstone stryka vraket från konspirationsteorilistan. Enklast vor ju i och för sig att fråga ryssarna om de tappat någon ubåt och vad den i så fall gör innanför den svenska ekonomiska zonen (dock ej svenskt territorialvatten som jag förstått).

Dykaren som var nere vid vraket köper inte Försvarsmaktens teori rakt av.

Ola Oskarsson håller inte alls med.

– En ubåt har ett yttre formskrov och ett inre tryckskrov. En sjunkbomb påverkar oftast inte formskrovet, så skador syns inte utifrån. Jag förstår inte hur försvaret tänker, men det är möjligt att de vet mer än de talar om. Men det går inte att dra några slutsatser av det som syns på formskrovet.

Här finns ubåten på video.

Uppdaterad 11-03-03, 19:48
Försvarsmakten verkar ändra sig och vill nu undersöka vraket. Om det beror på allmänhetens och politikerna stryck eller om man helt enkelt inser att även om det inte är en sänkt ubåt så är det en intressant historia.

– Vi gör bedömningen att det här inte har något operativt värde just nu. Därmed inte sagt att vi inte ska titta på den när vi får resurser för det och har tid för att göra det.

Gyllenhaal påminner om Hans von Hofstens bok om ubåtsjakterna som kan vara värd att läsa just nu.

"Med utnyttjande av de sista skvättarna bränsle lyckas helikoptrarna hänga kvar i luften och leda in Halland för anfall. På 800 meters avstånd skjuter jagaren en stridsladdad antiubåtsraket med 100 kilo trotyl mot ubåten. Syftet med vapeninsatsen är alltjämt att tvinga ubåten att inta övervattensläge, inte att sänka den. Efter avlossandet av antiubåtsraketen från Halland förloras kontakten med ubåten. [...] Den 5 oktober uppträder det polska ubåtsbärgningsfartyget PIAST 281 på internationellt vatten vid Hoburgen sydost om Gotland. Runt fartyget bildar öststatstrålare en ring. Ett dygn senare kan svenskt spaningsflyg iakta hur två polska ubåtar av Whiskyklass intar övervattensläge i bärgningsfartygets närhet. En ubåt förefaller skadad och får assistans hem. Den optiska kontakten som bogserbåten Ajax hade pekar entydigt på att ubåten man då såg på svenskt vatten var av Whiskyklass.

Hmm... någon av mina gamla spanarkollegor kanske var med och tog ett foto på händelsen...

Uppdaterad 11-03-04, 09:02
Anders Jallai har skrivit ett inlägg på Newsmill där han hävdar att det skall finnas fotobevis på den Whiskeyubåt som skadades och sedan eventuellt sjönk.

Och till sist den fjärde uppgiften har jag fått av en flygarkollega som från luften fotograferade en polsk Whiskeyubåt utanför Huvudskär med söndersprängt torn i början av åttiotalet och som bogserades hem av två polska fartyg.

Bengt Gustafsson går nu ut med ett nytt inlägg på Newsmill där han anser att ubåten borde undersökas. Inte bara för att bevisa att det är den aktuella ubåten som skadades av svensk ubåtsjakt, utan också för att ge upprättelse till alla de marinofficerare som fått leva i många år med smädelser av pressen som betvivlat att det över huvud taget skett några kränkningar (förutom U-137 som är svår att motbevisa).

Fortfarande ser man emellertid ofta vid artiklar i tidningar eller inslag i TV att - förutom U 137 - det betvivlas att vi hade några kränkningar. Det beror bland annat på att vi efter det vi 1992 skaffat ett mer känsligt hydrofonsystem också registrerade simmande minkar. Det dagens journalister kanske bör lära sig är, att detta var omöjligt med de hydrofonsystem vi hade före 1992 eller av annat slag.

DN-reportern Anders Öhman skiver på Newsmill om sina erfarenheter under ubåtsjaktåren.

På kvällen den 27 september ger försvarsstabens operationsledning order om att IKFN skall tillämpas utan inskränkning.

IKFN är ett reglemente för krigsmaktens uppträdande i fred och neutralitet. Om en främmande ubåt kommer innanför territorialgränsen 12 sjömil skall den först varnas med knallskott eller sjunkbomb. Om ubåten envist vägrar ge sig av kan ytterligare varningsskott avlossas efter "särskild order".
...
Så här berättade fartygschefen Hans von Hofsten om vad som hände:

"Med utnyttjande av de sista skvättarna bränsle lyckas helikoptrarna hänga kvar i luften och leda in "Halland" för anfall. På 800 meters håll skjuter jagaren en stridsladdad antiubåtsraket med 100 kilogram trotyl mot ubåten.

Vi kanske inte blir klokare av att undersöka just dett vrak, men debatten som har pågått sedan Bengt Gustafsson släppte sin bok förra året visar att det finns en hel del fakta som ännu inte har kommit fram.

Sanningen svider

Försvarsmakten har ändrat sin inställning till de anställdas användning av sociala medier. Nu är det inte bara tillåtet, utan cheferna mer eller mindre uppmanar anställda att använda Facebook, bloggar, Twitter m.m.. Tidigare har det varit oklart vad man som Försvarsmaktsanställd fått eller inte fått göra eller säga på Internet, men en policy för hur dessa medier ska användas är nu på remiss.

En av förebilderna för Försvarsmakten är givetvis USA som på senare år haft en mycket tolerant syn på sociala medier. Men efter en del tillbakaslag den senaste tiden verkar det som öppenheten är på väg att strypas åt en smula.

It started off as an experimental effort to cover the war in the era of social media. But launching a forum where anyone could weigh in about a combat unit’s fight proved to be more than the Marines were willing to handle. The media pioneers have been sent home — largely over some comments left on a Facebook wall.

Syftet med Basetrack var att skapa ett nytt sätt att dokumentera USA:s krigföring. (Personligen tycker jag att det är en lysande idé). Men diskussionerna blev mer än vad cheferna tålde och under förevändningen att soldaternas säkerhet påverkas så tar US Marines ett steg tillbaka.

It could have meant a new way of covering the military — one that Kroeker and Giambrone desperately want. “We didn’t go there looking for an agenda,” Kroeker says. “I was looking for information about my nephew. What his team leader says is that [Helmand] makes Fallujah look like child’s play. And we could not get information we’re supposed to get” from official military channels. Being able to bond with other Marine family members helped her stay strong, she says.

Samma sak kommer att inträffa i Sverige. Politiker och höga militärer vill utnyttja de sociala medierna för att nå ut till potentiella rekryter. Men man är livrädd för att tappa kontrollen över diskussionen. Men behöver man verkligen ha full kontroll? Jag ser de sociala medierna på samma sätt som uppdragstaktik. Genom att släppa en del av kontrollbehovet så blir uppdraget genomfört. Kanske inte riktigt som chefen hade tänkt sig i detalj, men effektivare och med större möjlighet till anpassning mot situationer som uppkommer under vägen mot målet.

Jag ser fortfarande fram emot den dag då Försvarsmakten och Tolgfors tillåter kommentarer på sina inlägg. Fram tills nu har kommunikation på de officiella sidorna varit enkelriktad. Den öppna (och därmed något okontrollerade) diskussionen förs i brist på detta därför fortfarande på bloggar, på kommentarer till tidningsartiklar samt på allmänna diskussionsforum som SoldF.

Låt dem dö... (uppdaterad)

Detta inlägg kan ses som en smula provocerande, men för att kunna ta rätt beslut måste man analysera en situation från alla håll.

Jag satt i eftermiddags i fikarummet och tog en kopp kaffe med en kollega. Givetvis så kom ämnet Libyen upp i diskussionen.

Min kollega ställde då den hypotetiska frågan: "Vad hade hänt med den franska revolutionen 1789 respektive den amerikanska revolutionen 1776 om omvärlden hade lagt sig i på samma sätt som den tenderar att göra idag?". Tja, med stor sannolikhet hade vi fortfarande haft en fransk kung vid makten och ett USA med brittisk accent och krångligare stavning. Om detta hade varit bättre eller sämre låter jag någon annan bedöma. Men kanske händelseutvecklingen i de flesta fall bör få fortsätta av sig själv för att en slutgiltig lösning ska växa fram i stället för att någon annan ska tvinga den på de stridande? Resultatet av en sådan långsam (och blodig) process kommer att accepteras av fler människor och bli mer långvarigt. Annars har vi bara ett nytt krig om några år.

Mitt argument (i vår fikadebatt) för att vi ska lägga oss i, var att vi i västvärlden har ett dåligt samvete för hur vi agerade under den koloniala perioden. Detta i kombination med ouppfyllda löften i samband med den arabiska revolutionen under VK1 är bakgrunden till varför det ser ut som det gör idag i Afrika, Mellanöstern och Asien. Med andra ord, vi har skapat situationen och då bör vi hjälpa till att fixa den. Sedan finns det också en humanitär aspekt att minska folkets lidande. Frågan är bara i vilket fall folket lider minst? Hur vi än gör så kommer många att få lida...

Tyvärr så är nog de flesta andra länder inte riktigt lika godhjärtade som oss svenskar. De struntar fullständigt om en eller annan arab stryker med. Det viktigaste är att säkerställa att oljan fortsätter att flyta på.

Problemet blir därför hur vi i västvärlden uppfattas av lokalinvånarna om vi lägger oss i. Ses vi verkligen som en hjälpande hand från världssamfundet eller bara som en ny snyltare som är ute efter oljan? Ger en närvaro från västvärlden lokala extrema islamister möjlighet att få en gemensam fiende att kraftsamla mot? Förvärrar därmed vår närvaro situationen? Riskerar vi ett nytt Irak eller ännu värre ett nytt Afghanistan?

Det bästa är kanske att låta saker och ting ha sin gilla gång. Evakuera de västerländska medborgarna och låt striderna fortsätta. 6000 peroner har hittills dödats, men handen på hjärtat, på en global skala är detta ingenting. Under första halvåret 2010 dog 3268 civila i Afghanistan, trots ISAF närvaro. Dessutom dödades 323 soldater ur ISAF och ett okänt antal talibaner och ANSF/ANP. Har vår närvaro verkligen gjort läget bättre? Är vårt samvete renare? Har vi stoppat Al Qaida? För att ta en helt annan jämförelse så dör mer än 40.000 personer i USA i biltrafiken per år. Startar vi globala räddningsaktioner för att förhindra detta?

För att dra två paralleller:

- I Afghanistan 2001 gjorde USA allt rätt. Med en mycket liten närvaro av soldater på backen så stöttade de den lokala frihetsrörelsen i form av Norra Alliansen (som egentligen bara är en bunt gamla krigsherrar från de afghanska inbördeskrigen). Inom ett par månader var Kabul befriat och talibanerna var på flykt eller hade bytt sida. USA:s ena misstag var att vi inte knöt ihop säcken kring Usama bin Laden och i stället ställde om fokus mot Irak. Det andra misstag var att man stannade kvar i Afghanistan med en militär närvaro som möjliggjorde för talibanerna att skapa en yttre fiende att samla delar av befolkningen mot.

- I Gulfkriget 1991 gjorde koalitionen också allt rätt. De utnyttjade sin tekniska överlägsenhet och slog ut Saddam Husseins militära resurser. Vad de misslyckades med var att de inte stöttade de civila upproren bland shiamuslimerna i söder samt kurderna i norr. USA trodde att det var bättre med en svag diktator som man hade koll på än ett inbördeskrig. Konsekvensen blev Irakkriget 2003 där USA gjorde allt fel. Man slog ut infrastrukturen i form av el och vatten vilket gjorde att återuppbyggnaden tog lång tid och de civila led. Man upplöste också den lokala administrationen och militären bara för att de hade kopplingar till det tidigare styrande Baathpartiet. Jämför med Tyskland efter VK2 där de allierade gjorde helt rätt när man lät tidigare nazistiska poliser, domare, borgmästare m.m. fortsätta leda landet.

Det västvärlden skulle kunna göra i Libyen är att stötta rebellrörelsen med t.ex. vapen och förnödenheter samt några få instruktörer som utbildar dem i strid och vid behov leder insatser med stridsflyg. En No-Fly-Zone är heller inte helt fel, då den helt neutraliserar det libyiska flygvapnet och underlättar för rebellerna. På så sätt blir det en arabisk kamp och inte en en intervention av omvärlden.

För att få bästa acceptans av libyerna borde i första hand arabvärlden ställa upp. T.ex. UAE och Saudiarabien har kvalificerat stridsflyg som borde kunna utföra större delar av insatserna. Problemet är nog bara att de också riskerar att pekas ut som inkräktare. Om t.ex. Egypten ställer upp kommer en hel del libyer komma ihåg gränskriget 1977.

I Afghanistan 2001 var det CIA och gröna baskrarna på mulåsnor som ledde insatser med B-52. I Libyen 2011 kanske det blir specialstyrkor på kameler som leder insatser med F-16 från UAE och Tornado från Saudiarabien stöttade av AWACS från NATO och lufttankningsflygplan från USA?

När läget har lugnat ner sig och en vinnare utkristalliserats så är det dags för en arabisk variant på Marshallplanen. På så sätt kan vi kanske bygga upp dessa länder på samma sätt som Tyskland och Japan efter VK2.

Vilken väg kommer de arabiska revolutionerna att ta? Sumatra och jag själv har spekulerat om detta i ett par tidigare inlägg. Vad dagens händelseutveckling resulterar i om ett antal år är oklart, men vi bör i varje fall säkerställa att vi gör rätt saker innan vi lägger oss i.

I samma ämne se även Commander, Wiseman, Sinuhe och Försvar och säkerhet.

Uppdaterad 11-03-03, 07:07
Khadaffi (hur han nu vill stava sitt namn med svensk betoning vette sjutton) inleder nu en motoffensiv mot rebellerna. Eftersom han har tillgång till tunga vapen och stridsflyg så lär rebellerna få det svårt i ett rent slag. Deras taktik bör därför tills vidare bygga på sabotage och enstaka överfall där man kan åstakomma lokal numerär överlägsenhet. Mycket på samma sätt som Lawrence lärde araberna att slåss mot turkarna under VK1.

I staden Benghazi begär rebellerna flygunderstöd från omvärlden. Frågan är till vilken nivå vi skall stötta rebellerna? NFZ eller CAS - Close Air Support? Utfört av NATO eller enbart arabiska grannar? USA tvekar att stötta med att upprätta en NFZ. Då lär CAS vara ännu mindre aktuellt.

Strid i norr

Internationella samarbeten är inte alltid lätta att genomföra. När vi erbjuder våra träningsområden i norr till utländska förband så innebär det att risken för konflikter med lokalbefolkningen ökar. Detta är normalt på turistorter där de lokala grabbarna ofta anser att turisterna snor tjejerna.

Jag kommer själv ihåg hur det var när man gick som kadett i Halmstad. Det hände då och då att det blev gruff med grabbar som ansåg att vi kadetter var överbetalda parasiter som inte hade där att göra. Ibland så gick det längre än så och en kollega till mig blev vid ett tillfälle ordentligt misshandlad då någon slog ett ölglas i ansiktet på honom. Förövaren fick själv stryk ett tag senare. Ingen vet av vem, men misstankarna låg givetvis på min kollegas klasskamrater. Till viss del så hade de lokala grabbarna faktiskt rätt. Det är inte av en slump som många flygvapenofficerare är gifta med sjuksköterskor, då det var nämligen den skolan med många tjejer som låg närmast F14. Men det var inte de lokala tjejerna som vi stal, utan sjuksköterskeeleverna var lika mycket gäster i Halmstad som vi kadetter var.

I helgen inträffade just en liknande händelse i Arvidsjaur där en grupp belgiska soldater hamnade i bråk med lokalbefolkningen. De slog ner en tjej och är nu häktade i väntan på utredning. Kursen avbryts för de övriga belgarna och med stor sannolikhet så väntar betydligt hårdare straff hemma i Belgien. NATO-länder brukar inte tolerera liknande beteende på utlandsmissioner, där även fritiden ses som en del av tjänsten.

Försvarsmakten kommer nu att göra en undersökning om hur man skall kunna förhindra liknande händelser i framtiden.

Försvarsmaktens vinterenhet kommer att göra en egen utredning med anledning av lördagskvällens händelser.

- Jag tror inte att det finns någon ort där det är så bra förhållanden mellan Försvarsmakten och ortsbefolkningen som i Arvidsjaur. Det är synd att sådana här saker inträffar och vi måste gå till botten med det här, vi måste se hur vi går vidare. Det har varit två sådana här händelser, en för ett år sedan och nu den här, och det är två för mycket, säger Mats Forsman.

Arvidsjaur har även många utländska besökare som är där för att testköra bilar. Frågan är om det uppstår liknande konflikter, eller om utländska militärer är en smula mer testosteronfyllda? Kanske lokalbefolkningen är upprörda över de rykten som går att flygplatsen ska läggas ner, vilket då kan påverka arbetsmöjligheter för många lokalbor som är sysselsatta i biltestbranchen? Men om dessa arbetstillfällen försvinner så borde Arvidsjaur vara mycket intresserad av att säkerställa att den militära verksamheten fortsätter att växa, vilket en sådan här händelse kan försvåra.

P.S: Det är holländare på bilden ovan (taget förra året i Arvidsjaur), så de har absolut inget med den aktuella händelsen att göra. Men å andra sidan var holländarna också inblandade i ett bråk med lokalbefolkningen 2010.

Expressen

"No guns, no guns"

På min gamla division nere i Ronneby gick en vandringslegend om när en av de äldre piloterna var på SVENORDA-besök i Danmark och den danska flygledaren frågade "Do You have TACAN?". Svaret från min äldre pilotkollega dröjde en stund, sedan kom svaret "No guns, no guns!". Misstaget var att TACAN = Inflygningshjälpmedel i USA och NATO, AKAN = svensk förkortning för automatkanon. Så kan det gå när man är ute på internationella besök och ovan med flygengelska och internationella procedurer!

Numera är det mycket vanligt att svenska flygplan deltar i internationella övningar och tekniskt och taktiskt är våra flygplan och piloter mer NATO-kompatibla än majoriteten av NATO. Men hur såg det ut innan PfP - Partnership for Peace avtalet skrevs på 1994?

Sverige var "alliansfritt i fred syftandes till neutralitet i krig". Men bakom dessa ord så låg en annan sanning. Problemet är att inte mycket av detta finns dokumenterat. I SOU 2002:108 så beskriver Rolf Ekéus Sveriges samverkan med andra länder.

Principen att aldrig fästa på papper sådant som kunde innebära avsteg från den officiella svenska linjen har också bekräftats från andra håll. Generalen John Vessey, ordförande för det amerikanska gemensamma stabschefskollegiet, i praktiken något av en amerikansk ÖB (presidenten är formellt ÖB) åren 1982−1985 sade, att vad Sverige beträffar fanns bara en regel - inget på papper. Uttalanden i samma riktning gjorde general Wilhelm Mohr, norsk flygvapenchef (1964−1969) och ställföreträdande befälhavare för Nato:s Nordkommando (1969−1972) liksom generalen Kjeld Hillingsö, chef för Nato:s Östersjökommando. Det fanns bara en regel i samarbetet med svenskarna - ingenting på papper.

Försvarsmakten var av svenska politiker förbjudna att ha operativ planläggning att tillsamans med NATO försvara Sverige vid ett eventuellt anfall från Sovjetunionen. Eftersom inget kunde dokumenteras så förhindrades automatiskt detaljplanering av gemensamma operationer och några sådana planer går heller inte att hitta i Försvarsstabens operativa planläggning under Kalla Kriget. Men det fanns kryphål som innebar att viss typ av samordning trots allt var möjlig. SVENORDA var ett sådant. Under täckmanteln att vi i nöd skulle kunna landa på norska och danska flygbaser så besökte vi då och då våra NATO-grannar och de besökte oss. Vi byggde upp personliga kontakter och vi lärde oss infrastrukturen på varandras baser.

I boken "Life-Line Lost. The Rise and Fall of 'Neutral' Sweden´s Secret Reserve option of Wartime Help from the West" av Robert Dalsjö, ISBN 91-7335-003-6 så beskrivs SVENORDA samarbetet (sid 192, 236).

"Swedish ground crews were able to give normal service to Norwegian F-86s and F-104s, only when a major problem occured, such a s aengine failure was it necessary to send over technisians and equipment from Norway. There is also a report of a Danish combat aircraft, as a matter of routine, stopping for refuelling at F-17 wing in the south-east Sweden, after having done a sweep over the Baltic sea."

De svenska regelverken krävde dock att svenska tekniker klargjorde svenska flygplan. Om det fanns några avsteg avseende danska drakentekniker och deras möjlighet att underhålla även svenska 35:or kan jag inte uttala mig om.

"The Swedish attitude is indicative of the reduced Swedish awareness of the operational potential of SveNorDa arrangements, which many Swedish officers - among them ÖB Gustafsson - by that time saw as solely a matter of air safety. The once perfect cover had thus become a reality. At working level out at the wings, however, some still saw the operational potential of being able to communicate and of being able to land and service allied aircraft."

D.v.s. hemlighetsmakeriet hade gått så långt att när de centralt inblandade byttes ut så tappades den röda tråden bort i svenska Försvarsmakten. Den "livlina" som fanns i svensk försvarsplanering, att väst vid behov skulle komma till hjälp, var kanske i praktiken inte så användbar. Men tankar och vissa förberedelser hade trots allt en gång i tiden funnits. Robert Dalsjö kritiserar därför Rolf Ekéus sätt att försöka tona ner det svenska samarbetet med väst.

Dalsjö får dock svar på tal. Svenska politiker vill gärna förtydliga att samarbetet givetvis krävde ett sovjetiskt anfall på Sverige.

Den avgörande invändningen mot Dalsjös framställning är dock att han underlåter att nämna att det inte fanns någon diskrepans mellan grundprincipen i vår utrikespolitik, alltså inga utfästelser att gå i krig med mindre vi angreps, och det viktiga militära samarbete i fred med väst som förhoppningsvis hade underlättat för oss att få hjälp om kriget kommit. Talet om hypokrisi och dubbelhet i neutralitetspolitiken är en myt.

Ja, vi hade nog till stora delar glömt bort grundorsaken till SVENORDA, men vi höll ändå på banden till de norska och danska flygvapnen.

Jag minns själv när jag under min GFSU - Grundläggande Flygslags Utbildning var på SVENORDA-besök nere på Aalborgbasen i Danmark (som på den tiden också hade F-16 som numera enbart finns på Skrydstrupbasen). Bara att prata engelska på radion var en upplevelse. Med dansk accent blev engelskan ännu mer intressant. Eftersom vi saknade alla typer av NATO-anpassade inflygningshjälpmedel och dessutom inte hade civil ILS så blev det till att göra en radarledd landning med PAR. Precisionen var dock utmärkt och med den glidbanepresentation som vi hade i våra Viggen så var det enkelt att följa flygledarens instruktion.

Desto värre blev det när jag skulle byta radiofrekvens strax innan sättningen. I Sverige använde vi bara fasta frekvenser med 0,25 MHz mellanrum. I NATO använder man tre siffror så när tornet bad mig ställa in xxx.925 MHz på radion så fick jag stor huvudbry. Till slut kom jag på att det gick att ställa in xxx.00 så anpassade radion sig efter signalstyrkan. Men då var jag nära banan, så landningen blev sidådär. Givetvis så reverserade jag för att visa danskarna Viggens förmågor. Men precis som alla andra NATO-banor så var banan oändligt lång och med en 37 så fick man med reversering stopp efter bara några 100 meter. Taxningen till banslutet tog därför en evighet.

Där fick jag nästa överraskning. Över banan låg en hoper med vajrar. NATO använder dessa som bromssystem för flygplan utrustade med krok. Vajrarna låg dock obehagligt högt över banan, så jag funderade en stund om hur mitt noshjul skulle må innan jag bestämde mig för att det nog skulle gå bra, gasade på och körde över vajrarna. En rejäl duns, men hjulen satt i varje fall kvar. På andra sidan av vajrarna stod en "Follow Me"-bil och väntade. Även detta var en nyhet, även om man hade en viss vana av motorcykelledning av trafikledarbiträden på våra svenska krigsbaser. Skönt, då jag slapp bli ledd på dansk flygengelska. Jag följde bilen som ledde mig fram till en NATO cementbunker där jag kunde parkera mitt flygplan.

När jag klev ur flygplanet kommer ett par danskar som drog på en "bomb" på en liten vagn mot mig. Att danskar är konstiga hade jag förstått, men syftet med bomben förstod jag inte förrän de öppnade på översidan av bomben och där låg ett antal öl på is. Jag försökte förklara för danskarna att dricka öl och flyga flygplan inte var en tillåten kombination hemma i Sverige. På deras tomma blick så insåg jag att de inte hade en aning om vad jag menade. "When in Rome..." tänkte jag och drack glatt upp ölen. Det var ju trots allt någon timme innan jag skulle flyga igen.

Lunch intogs på matsalen och sedan var det dags att gå ut till flygplanet igen.

Jag startade upp och begärde att få taxa ut till banan. Flygledaren drog världens harang med utflygning via VOR-fyr xxx med kurs, fart, höjd och frekvenser. Jag fick förnedra mig själv genom att säga "Please repeat". Nästa försök så hann jag skriva ner alla detaljer på mitt IAL-kort. Som tur väl var hade jag varit slug nog att skriva ner koordinaterna för VOR-fyren redan hemma i Sverige, då mitt flygplan helt saknade alla sådana civila finesser. I stället för att flyga mot en fyr så fick jag flyga mot ett geografiskt läge. Det var bara att hoppas på att navigeringssystemet fungerade som det borde.

När jag ställde upp så fick jag stå och vänta en stund på att en C-141 Starlifter skulle komma iväg och ge banan fri. Ett gigantiskt flygplan som fick våra små Tp-84 Herkules att se ut som små dvärgar i jämförelse. Vardagsmat på en dansk NATO-bas, men en trevlig nyhet för en svensk Viggenpilot, då man sällan såg dessa flygplan över Östersjön.

Jag satt och funderade på om jag skulle "provköra" kamerorna i min SF37 på vägen hem, men beslöt att fotografering över danskt territorium nog var att anse som en krigshandling. Vanligtvis så monterades IK - Igenkänningsutrustning och delar av varnarsystemet ur våra flygplan innan vi åkte utomlands (vi litade ju inte helt på NATO), men kamerorna var lite för jobbiga för teknikerna att ta ur, så de hade blivit kvar.

Ända tills mitten av 90-talet var det alltså med viss nyhetens behag som vi samarbetade med NATO-nationer. Idag är det ren rutin. Jag har i tidigare inlägg tagit upp Cross-border training som utförs i norra Sverige mellan F21, Norge och Finland. Där har divisionscheferna mandat att genomföra gemensamma övningar på mer eller mindre daglig basis. Våra svenska tekniker utbildas på Aircraft Cross Service att fylla på bränsle och genomföra enkel klargöring på norska F-16 och finska F-18. Samma sak för norska och finska tekniker på svenska Gripen under övervakning av svenska piloter. Brandpersonal får utbildning på alla utländska typer som landar på F21 så att de kan rädda en pilot vid ett eventuellt haveri.

Den typ av samarbete som inte för allt för länge sedan var en väl bevarad hemlighet sker idag helt öppet. Med Lissabonfördraget, vår svenska Solidaritetsförklaring och utrikesdeklaration så förväntar vi oss hjälp från andra länder vid en eventuell kris i vårt närområde. Att våra stridskrafter tekniskt blir mer och mer interoperabla med NATO och våra soldater tränas i bl.a. Afghanistan är idag förutsättningar för försvaret av Sverige. Det faktum som Rolf Ekéus pekar på i SOU 2002:108, att Sverige i praktiken inte kunde få hjälp av omvärlden då vi inte var tillräckligt samtränade, gäller med andra ord inte längre.

En ny gammal utmaning (uppdaterad)

Som jag skrev i det förra inlägget om evakueringsoperationen i Libyen så finns det tankar om att etablera en NFZ - No Fly Zone över Libyen för att säkerställa att flygplans- och fartygstrafiken inte utsätts för anfall från stridsflyg och luftvärn.

Detta var något som utövades med god effekt över Irak efter första Gulfkriget 1991 i operationerna Northern och Southern Watch samt under Kosovokriget 1999. Men i Afghanistan så har västvärlden glömt bort de utmaningar som ett kraftigt luftförsvar kan innebära. Talibanerna har inte tillgång till var sig stridsflyg eller mer avancerat luftvärn än grovkalibriga kulsprutor och någon enstaka handburen IR-robot. Därför så har det länge varit stort arméfokus och "boots on the ground" har varit parollen.

I Libyen finns det betydlig mer avancerat hot. Det libyiska flygvapnet har stor numerär, men det brister i kvalitet. De strider som libyiska flygvapnet har varit inblandade i är gränskriget mot Egypten 1977 och Tchad 1978-87. 1981 så kom två libyiska flygplan för nära amerikanska medelhavsflottan och blev nedskjutna. 1986 bombade USA mål i Tripoli och Benghazi. 1989 sköt amerikanskt flyg ner ytterligare två libyiska flygplan över Medelhavet.

The Air Force is organized into an Air Defence Command which is subdivided into squadrons and regiments which attention paid to close air support and ground attack. Eight close battlefield support squadrons and nine air defence squadrons exist. The size of the Air Force is 22 000 persons including 15 000 conscripts. It has 426 combat aircraft and 52 armed helicopters with many more in store.

Flygplanen är blandat av ryskt och franskt ursprung. Motståndet är ungefär i den nivå och klass som Sverige var tänkt att möta under 80-talet, och som USA mötte under första Gulfkriget över Irak. 60 stycken Mig-25 kan innebära ett visst hot om de används på rätt sätt. Luftvärnet i form av SA-2, SA-3 och SA-5 är av äldre typ och bör lätt kunna tryckas ner med elektronisk störning och signalsökande robotar. Oskyddade transportflygplan bör dock undvikas om hotet höjs.

Men även om hotet är ringa så krävs en massiv insats för att klara av att skydda räddningsoperationen dygnet runt.

I USA börjar man nu förstå vidden av vad det innebär att etablera en NFZ och gamla sanningar och kunskaper dammas av i Pentagon.

Although White House and European leaders have repeatedly threatened to establish a no-fly zone over Libya, such a complex operation could require hundreds of aircraft and a bombing campaign to neutralize the country's air defense system, current and retired U.S. military officers say.

USA har en hangarfartygsstyrka i Röda havet som skulle kunna flyttas till Libyen. I en sådan styrka finns gott om luftvärn som skulle kunna skydda luftbron mellan Libyen och Malta samt givetvis också jaktflyg som på så sätt skulle kunna baseras betydligt närmare Libyen än t.ex. NATO-flyg opererandes från Italien. En eller ett par Ticonderoga luftvärnskryssare i Tripolis hamn skulle med enbart sin närvaro förhindra det mesta av intresset från Libyiska stridsflygplan att över huvud taget visa sig i närheten av huvudstaden.

När denna insats är avklarad kommer nog EU att titta över konceptet med internationella insatser. Varför ha Battlegroups i beredskap när det oftast är andra typer av förband som efterfrågas? Kritiken från de medborgare som blivit fast i Libyen lär heller inte bli nådig. Särskilt inte när Turkiet och Kina lyckades få ut sina medborgare långt innan de flesta EU-länder startat sina operationer.

Sverige bör nog ta sig en rejäl funderare över hur vårt framtida försvar ska se ut. Ska vi fortsätta transformeringen med NBG och Afghanistanliknande insatser som huvudfokus, eller ska vi ta med i analysen att behovet av insatser liknande den under Kosovokriget kan uppstå igen? Efter Tsunamin så lärde vi oss att det fanns behov av ambulansflyg och transportflyg med global räckvidd. I Libyen riskerar vi att återigen lära oss att även ett ringa lufthot kräver stora insatser med flyg och luftvärn.

Uppdaterad 11-03-07, 23:15
Storbritannien och Frankrike verkar vara på väg att driva fram en NFZ över Libyen. I USA är man däremot tveksam då man inser vilken operation det kommer att bli. Frågan är hur Sverige ställer sig om Frankrike kommer och ber om hjälp? Vi har trots allt en viss historik av gemensamma operationer i Afrika.

Men för att de ska bli en operation måste det drivas igenom FN säkerhetsråd och där har Ryssland tidigare varit emot tanken och USA är tveksamma. Skulle det trots allt röstas igeom och USA inte är sugna på att hjälpa till så får Storbritannien och Frankrike problem då USA sitter på nyckelresurser i form av lufttankning, störning och SEAD - Supression of Enemy Air Defence. NATO klarar inte av detta på egen hand.

Uppdaterad 11-03-08, 09:47
Den här artikeln pekar på de möjligheter som USA ser att blanda sig i konflikten.

Jag tror på en kombination av en begränsad NFZ, för att förhindra att Khadaffis attackflyg kan verka mot rebellernas områden, samt stöttning av rebellgrupperna med materiel och rådgivare (möjligtvis även stöttning med FAC/CAS). Detta likt USA:s insatser i Afghanistan 2001.

Tyvärr så tar man inte upp möjligheten att kombinera t.ex. stöttning av rebellgrupper med humanitära hjälpinsatser. Ska vi gå in militärt så gäller det att ha ett mycket begränsat mål med dessa operationer, så att vi inte likt Afghanistan och Irak blir kvar för evigt. Stötta rebellernas frihetskamp militärt, men stötta demokratiseringen av landet enbart humanitärt.

Uppdaterad 11-03-08, 17:39
En av förutsättningarna för att etablera en NFZ finns redan på plats. NATO har alltid en E3 AWACS på plats i Medelhavet och man har nu förstärkt så att man kan hålla beredskap i luften dygnet runt. Även om NATO ännu inte har stridsflyg på plats så kan övervakningen ha en dämpande effekt, då omvärlden kan dokumentera eventuella övergrepp från Khadaffis regim mot befolkningen.

At the least, the use of surveillance planes underscores that “international justice has a long reach and a long memory,” as British Prime Minister David Cameron has put it. It’s also an implicit test of a theory — supported within the Pentagon’s policy shop — that military assets like spy planes or jammers can make a big difference in humanitarian catastrophes without putting U.S. troops at risk. But it’s worth noting that the AWACS planes have already been flying for ten hours a day near Libyan airspace, and the violence has only accelerated.

Samtidigt fortsätter planerna på att ge rebellerna stöd.

According to the Independent’s Robert Fisk, the U.S. secretly asked Saudi Arabia to ship the Libyan rebels ground-to-air missiles, anti-tank rockets and mortars. The idea is to enable the rebels to bring down Gadhafi’s aircraft themselves, alleviating the pressure on international forces to do the job for them — and keeping U.S. planes out of the reach of Libyan air defenses. That would echo the caution that Gates and Adm. Michael Mullen recently sounded against viewing a no-fly zone as a bloodless affair.

Uppdaterad 11-03-11, 07:10
NATO fortsätter sina förberedelser för en NFZ och en marin blockad. Bl.a. så kommer eventuellt Norge deltaga med en P-3 Orion, men då misstänker jag att det inte är i NFZ som SvD antyder, utan i den marina blockaden då P-3 är till för havsövervakning.

Det som talar emot en NFZ är dock att USA tvekar och att AU inte vill att Europa lägger sig i.

Uppdaterad 11-03-12, 14:28
NATO fortsätter sin planering för en NFZ och kommer att presentera ett förslag på tisdag. USA och Obama är dock fortfarande tveksamma.

Se även Wiseman.

SvD

Uppdaterad 11-03-13, 00:03
Arabförbundet stöttar nu planerna på en NFZ. Därmed så har en mycket tung aktör i regionen sagt sitt, vilket lär göra det betydligt svårare för Ryssland och Kina att säga nej om det tas upp för omröstning i FN:s säkerhetsråd.

Uppdaterad 11-03-14, 17:14
G8 säger nej till en NFZ. Mycket intressant att denna typ av fråga drivs i detta forum! Eller var det helt enkelt första bästa tillfälle där de tunga aktörerna var närvarande?

E/F nu, snart eller aldrig? (uppdaterad)

Besluten om anskaffning av Gripen till brasilianska och indiska flygvapnet verkar dröja ett tag till. Detta skapar ett problem för Försvarsmakten som hade tänkt att hoppa på en gemensam utveckling. Från Regering och Riksdag har man fått OK att anskaffa 10 stycken E/F, förutsatt att det finns ytterligare en kund.

Idag kommer Försvarsmakten att lämna in sitt budgetunderlag inför 2012. Enligt den förhandsinformation som DN och SvD har tagit del av så rekommenderar man att vänta med anskaffning av E/F. Då inträffar helt plötsligt den intressanta situationen att Försvarsdepartementet under ledning av Tolgfors i stället vill gå emot de militära experterna och gå direkt till anskaffning!

Gripen är kärnan i försvaret av Sverige tillsammans med ubåtar och ett antal andra system. De plan vi har nu, Gripen C/D, slutar att vara konkurrenskraftigt omkring 2020–2025. Om vi inte satsar på att vidareutveckla Gripen till dess kommer Sverige att antingen stå inför att anskaffa ett helt nytt, utländskt flygsystem. Och då kan jag försäkra att kostnaderna kommer att ha en helt annan dimension. Eller så kommer Sverige att stå utan ett konkurrenskraftigt luftförsvar, säger Sten Tolgfors.

Hmm... den militära expertisen sitter tydligen på Fö om man ska tro Tolgfors. Frågan är egentligen om Tolgfors inriktning verkligen har med framtida militär hotbild att göra?

Nej, snarare är det en slags missriktad industripolitik det handlar om. Fö tror att det är bäst för Sverige och svensk försvarsindustri att beställningen på E/F läggs så fort som möjligt.

Men frågan är om inte Fö i praktiken gör industrin en otjänst? Om Indien eller Brasilien beställer Gripen NG, så är det klart att även Sverige bör hänga på. Då får vi trots allt en uppgradering och livstidsförlängning av våra flygplan till halva priset. Men nackdelen är att vi nöjer oss med dagens teknik och den lösning som snabbt togs fram för att uppfylla norges kravbild. Visst innehåller Gripen NG som baseras på provflygplanet Gripen Demo en hel del intressanta tekniska lösningar och är en rejäl förbättring av den förmåga som finns i dagens C/D. Men ju längre vi väntar med att vidareutveckla Gripen, desto mer av dagens forskning om bl.a. miniatyrisering kan vi utnyttja. Detta kommer att resultera i att Gripen E/F kommer att vara slagkraftig betydligt fler år framöver och steget från C/D till E/F kommer att bli större. Dessutom ger vi Försvarsmakten och Försvarsdepartementet tid att göra den luftförsvarsutredning som Allan Widman och Håkan Juholt verkar vara helt överens om att bör genomföras (och som jag själv stöttar till 100%).

Frågan är bara vad vi gör under tiden? Vi kan inte sluta lägga beställningar på Saab, för då har vi ingen handlingsfrihet kvar den dag vi vill beställa en E/F. Då finns det inte längre kvar kompetens på Saab att leverera en utvecklad Gripen, utan alternativet blir bara att beställa från USA, Ryssland eller Kina (möjligtvis Brasilien eller Indien om deras aktuella flygplansaffärer lyckas med syftet att bygga upp deras inhemska flygindustri).

Det vi borde utnyttja är i stället beställningen för att vidmakthålla C/D. Här måste politikerna erkänna att vi sitter i en symbios med Saab. Industrin är beroende av statens beställning för överlevnad och Försvarsmakten är beroende av industrins existens för att fortsätta operera C/D. För att fortsätta flyga C/D i Sverige, Tjeckien, Ungern och Thailand (Svenska staten har faktiskt ett ansvar även mot dessa kunder, Sydafrika är dock Saabs eget ansvar) så måste det finnas en kompetent leverantör med kunskap inom allt från att utveckla nya utgåvor av styrsystemet till att knacka plåt för att laga större skador från t.ex. buklandande flygplan. Alternativet är att någon annan tar över MTC - Militärt Typ Certifikat och jag har mycket svårt att se att det finns någon annan som har den kompetensen. Försvarsmakten har det i varje fall definitivt inte!

Problemet är att idag så lägger vi i stort sett bara beställningar på Saab i form av vidareutveckling. Vi mer eller mindre tvingar därför på Försvarsmakten en massa mjukvaruuppdateringar som ställer till problem för divisioner och kompanier då de hela tiden måste lägga ner tid på att lära sig de nya funktionerna i stället för att se till att bli bra på de funktioner de redan har. Dessa "småbeställningar" tar dessutom en massa tid och personal från både Försvarsmakten, FMV och Saab som skulle kunna användas till bättre saker.

Mitt förslag är därför:

- Lägg en vidmakthållandebeställning på Saab som sträcker sig över en 10-års period. Denna beställning ska motsvara minsta ingenjörsnivå för att driva runt fabriken och bibehålla kompetensen. Se det som en ny "JAS-ram".

- Denna beställning kan då nyttjas på två sätt. 1 - Rena rättningar av mjukvaran i dagens C/D. 2 - Utvecklingsprogram på nya funktioner som kan bli aktuella i en E/F eller som uppgradering till en C/D+. Detta skulle kunna vara AESA-radar, nytt varningssystem eller ny motor.

- Skulle ett utvecklingsprogram kräva mer pengar än vad som ryms inom den nya "JAS-ramen" så krävs en tilläggsbeställning med tillhörande Riksdagsbeslut. Annars så styrs arbetet inom ramen för försvarsbudgetsdialogen med Regeringen och Fö.

- Den dag vi bestämmer oss för hur framtiden ska se ut så beställer vi antingen en C/D+ eller en E/F. Delar av denna utveckling är då redan finansierad via tidigare utvecklingsprogram. Den verkliga kostnaden för framtagningen blir då packeteringen samt styckepriset på flygplanen.

På detta sätt bli alla nöjda:

- Försvarsmakten får en industri som kan vidmakthålla kompetensen att vara MTC enligt RML - Regler för Militär Luftfart. Man får dessutom rättningar och mindre uppgraderingar i dagens system. Förbanden kan koncenterra sig på att bli duktiga på att använda dagens system.

- Saab får en beställning som sträcker sig över en längre tid i stället för att som idag hela tiden leva i ovisshet om de kommer att få nästa uppgraderingsbeställning eller inte. Dessutom får man finansiering till utvecklingsprogrammet och kan fortsätta med Gripen Demo för att ta fram bra lösningar till en kommande E/F. Enda nackdelen är att leveranstiden av en E/F till Sverige eller en utländsk kund inte blir lika snabb, då startknappen inte trycks in redan idag.

- Den dag vi anser att tiden är mogen för att lägga en E/F-beställning så kan vi med stor sannolikhet hamna på en högre nivå än vad som ryms inom dagens existerande lösning, vilket gör att Gripensystemet kan leva längre och därmed också vara möjlig för export under en längre period. Detta måste vara bra för både Saab och Försvarsmakten?!

Det hål i produktionen som kan uppstå mellan dagens C/D produktion till Sverige, Sydafrika och Thailand kommer med stor sannolikhet att fyllas inom snar framtid. Thailand kommer behöva beställa fler flygplan för att ersätta sin ålderstigna F-5 och F-16 flotta. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det dyker upp ytterligare någon kund i forna Östeuropa. Visst är konkurrensen hård med Rafale, Eurofighter och F-35. Men i praktiken har de flesta av dessa länder inte ekonomi till något annat alternativ än Gripen eller ingenting alls.

Se även Allan Widman och Tolgfors.

Uppdaterad 11-03-01, 18:37
Försvarsmakten har nu lämnat över sitt budgetunderlag för 2012. Man följer Brasiliens och Indiens exempel och önskar vänta med beslutet avseende E/F ett år till. Detta för att lägga fokus (och pengar) på IO14 och personalförsörjningsreformen.

Vad avser framtida behov av förmågehöjning inom stridsflygsystemet fortsätter Försvarsmakten att ta fram ett fördjupat beslutsunderlag och planerar att återkomma i budgetunderlaget för 2013.

Ny Teknik

Uppdaterad 11-03-02, 07:00
Saab presenterade senaste utvecklingen av Gripen Demo som Gripen E/F för indierna på Aero India 2011. Detta tar både FMV och politikerna på sängen. Men är det egentligen en E/F snarare än en utvecklad C/D?

Tja, beställer Indien och Försvarsmakten en E/F idag så kommer den nog att bli mycket lik den senaste utgåvan av Gripen Demo. I den första utgåvan så prövade man ut den nya motorn, det större skrovet, nya landstället och vapenbalkar för att kunna ta mer last. I detta steg 2 så är det mest interna nyheter som ny avionik, större interna bränsletankar och AESA-radar. Men det är i steg 2 som Gripen Demo verkligen börjar få de nya förmågorna. Personligen är jag mycket nyfiken på den nya avioniken, då den förr eller senare nog kommer att ersätta dagens avionik i Gripen C/D när den faller för åldersstrecket. Dessutom ska det givetvis bli intressant att se vad AESA-radarn kan göra i verkligheten.

Samtidigt så erkänner Brasilien att man just nu inte har budget för att köpa nytt stridsflyg. Allt hänger med andra ord nu på Indien om det ska bli någon E/F i år.

1.40 in på den första videon så presenterar Håkan Buskhe att Gripen E/F kommer att flyga i mars.







DN