Låt dem dö... (uppdaterad)

Detta inlägg kan ses som en smula provocerande, men för att kunna ta rätt beslut måste man analysera en situation från alla håll.

Jag satt i eftermiddags i fikarummet och tog en kopp kaffe med en kollega. Givetvis så kom ämnet Libyen upp i diskussionen.

Min kollega ställde då den hypotetiska frågan: "Vad hade hänt med den franska revolutionen 1789 respektive den amerikanska revolutionen 1776 om omvärlden hade lagt sig i på samma sätt som den tenderar att göra idag?". Tja, med stor sannolikhet hade vi fortfarande haft en fransk kung vid makten och ett USA med brittisk accent och krångligare stavning. Om detta hade varit bättre eller sämre låter jag någon annan bedöma. Men kanske händelseutvecklingen i de flesta fall bör få fortsätta av sig själv för att en slutgiltig lösning ska växa fram i stället för att någon annan ska tvinga den på de stridande? Resultatet av en sådan långsam (och blodig) process kommer att accepteras av fler människor och bli mer långvarigt. Annars har vi bara ett nytt krig om några år.

Mitt argument (i vår fikadebatt) för att vi ska lägga oss i, var att vi i västvärlden har ett dåligt samvete för hur vi agerade under den koloniala perioden. Detta i kombination med ouppfyllda löften i samband med den arabiska revolutionen under VK1 är bakgrunden till varför det ser ut som det gör idag i Afrika, Mellanöstern och Asien. Med andra ord, vi har skapat situationen och då bör vi hjälpa till att fixa den. Sedan finns det också en humanitär aspekt att minska folkets lidande. Frågan är bara i vilket fall folket lider minst? Hur vi än gör så kommer många att få lida...

Tyvärr så är nog de flesta andra länder inte riktigt lika godhjärtade som oss svenskar. De struntar fullständigt om en eller annan arab stryker med. Det viktigaste är att säkerställa att oljan fortsätter att flyta på.

Problemet blir därför hur vi i västvärlden uppfattas av lokalinvånarna om vi lägger oss i. Ses vi verkligen som en hjälpande hand från världssamfundet eller bara som en ny snyltare som är ute efter oljan? Ger en närvaro från västvärlden lokala extrema islamister möjlighet att få en gemensam fiende att kraftsamla mot? Förvärrar därmed vår närvaro situationen? Riskerar vi ett nytt Irak eller ännu värre ett nytt Afghanistan?

Det bästa är kanske att låta saker och ting ha sin gilla gång. Evakuera de västerländska medborgarna och låt striderna fortsätta. 6000 peroner har hittills dödats, men handen på hjärtat, på en global skala är detta ingenting. Under första halvåret 2010 dog 3268 civila i Afghanistan, trots ISAF närvaro. Dessutom dödades 323 soldater ur ISAF och ett okänt antal talibaner och ANSF/ANP. Har vår närvaro verkligen gjort läget bättre? Är vårt samvete renare? Har vi stoppat Al Qaida? För att ta en helt annan jämförelse så dör mer än 40.000 personer i USA i biltrafiken per år. Startar vi globala räddningsaktioner för att förhindra detta?

För att dra två paralleller:

- I Afghanistan 2001 gjorde USA allt rätt. Med en mycket liten närvaro av soldater på backen så stöttade de den lokala frihetsrörelsen i form av Norra Alliansen (som egentligen bara är en bunt gamla krigsherrar från de afghanska inbördeskrigen). Inom ett par månader var Kabul befriat och talibanerna var på flykt eller hade bytt sida. USA:s ena misstag var att vi inte knöt ihop säcken kring Usama bin Laden och i stället ställde om fokus mot Irak. Det andra misstag var att man stannade kvar i Afghanistan med en militär närvaro som möjliggjorde för talibanerna att skapa en yttre fiende att samla delar av befolkningen mot.

- I Gulfkriget 1991 gjorde koalitionen också allt rätt. De utnyttjade sin tekniska överlägsenhet och slog ut Saddam Husseins militära resurser. Vad de misslyckades med var att de inte stöttade de civila upproren bland shiamuslimerna i söder samt kurderna i norr. USA trodde att det var bättre med en svag diktator som man hade koll på än ett inbördeskrig. Konsekvensen blev Irakkriget 2003 där USA gjorde allt fel. Man slog ut infrastrukturen i form av el och vatten vilket gjorde att återuppbyggnaden tog lång tid och de civila led. Man upplöste också den lokala administrationen och militären bara för att de hade kopplingar till det tidigare styrande Baathpartiet. Jämför med Tyskland efter VK2 där de allierade gjorde helt rätt när man lät tidigare nazistiska poliser, domare, borgmästare m.m. fortsätta leda landet.

Det västvärlden skulle kunna göra i Libyen är att stötta rebellrörelsen med t.ex. vapen och förnödenheter samt några få instruktörer som utbildar dem i strid och vid behov leder insatser med stridsflyg. En No-Fly-Zone är heller inte helt fel, då den helt neutraliserar det libyiska flygvapnet och underlättar för rebellerna. På så sätt blir det en arabisk kamp och inte en en intervention av omvärlden.

För att få bästa acceptans av libyerna borde i första hand arabvärlden ställa upp. T.ex. UAE och Saudiarabien har kvalificerat stridsflyg som borde kunna utföra större delar av insatserna. Problemet är nog bara att de också riskerar att pekas ut som inkräktare. Om t.ex. Egypten ställer upp kommer en hel del libyer komma ihåg gränskriget 1977.

I Afghanistan 2001 var det CIA och gröna baskrarna på mulåsnor som ledde insatser med B-52. I Libyen 2011 kanske det blir specialstyrkor på kameler som leder insatser med F-16 från UAE och Tornado från Saudiarabien stöttade av AWACS från NATO och lufttankningsflygplan från USA?

När läget har lugnat ner sig och en vinnare utkristalliserats så är det dags för en arabisk variant på Marshallplanen. På så sätt kan vi kanske bygga upp dessa länder på samma sätt som Tyskland och Japan efter VK2.

Vilken väg kommer de arabiska revolutionerna att ta? Sumatra och jag själv har spekulerat om detta i ett par tidigare inlägg. Vad dagens händelseutveckling resulterar i om ett antal år är oklart, men vi bör i varje fall säkerställa att vi gör rätt saker innan vi lägger oss i.

I samma ämne se även Commander, Wiseman, Sinuhe och Försvar och säkerhet.

Uppdaterad 11-03-03, 07:07
Khadaffi (hur han nu vill stava sitt namn med svensk betoning vette sjutton) inleder nu en motoffensiv mot rebellerna. Eftersom han har tillgång till tunga vapen och stridsflyg så lär rebellerna få det svårt i ett rent slag. Deras taktik bör därför tills vidare bygga på sabotage och enstaka överfall där man kan åstakomma lokal numerär överlägsenhet. Mycket på samma sätt som Lawrence lärde araberna att slåss mot turkarna under VK1.

I staden Benghazi begär rebellerna flygunderstöd från omvärlden. Frågan är till vilken nivå vi skall stötta rebellerna? NFZ eller CAS - Close Air Support? Utfört av NATO eller enbart arabiska grannar? USA tvekar att stötta med att upprätta en NFZ. Då lär CAS vara ännu mindre aktuellt.