56, 59, 68, 78 eller 89? (uppdaterad)

Hur kommer händelseutvecklingen i norra Afrika att sluta? Tunisien verkar ha genomfört en mer eller mindre lyckad aktion för att få bort en diktator. I Egypten pågår striderna och regimen försöker att klippa kommunikationen med omvärlden. Den avgörande faktorn är hur armén kommer att agera. Stödjer den befolkningen, eller passar den på att tillsätta någon av sina egna som ny diktator? Tyvärr så brukar många liknande aktioner att sluta med att man ersätter den avgående diktatorn med en ny. Spontana demonstrationer brukar sällan leda till något bra, då när befolkningen lyckats så finns det ingen plan för landet och ingen ledare som kan ta över. I stället brukar skrupellösa personer passa på och flytta in i förra diktatorns palats.

1956 försökte ungrarna att bli av med den kommunistiska regimen som tog över efter att ryssarna besegrat nazisterna under VK2. Precis som många andra revolutioner började denna med studenter som demonstrerade. Sovjetunionen visade på musklerna och slog hårt ner på protesterna. Det skulle dröja många år innan Ungern blev av med sina band till Sovjetunionen.

1959 störtades den USA-stöttade diktatorn Batista på Kuba. Landet sattes i karantän av USA, men stöttades av Sovjetunionen. 1961 genomfördes ett illa skött USA-stött kuppförsök, men det slutade i Grisbukten. 1962 höll den s.k. Kubakrisen på att starta ett tredje världskrig. Fortfarande är landet i händerna på Fidel Kastro, även om han har visat sig mycket sällan de senaste åren. Med stor sannolikhet kommer någon av hans släktingar att a över, vilket ligger helt i linjen med andra diktaturer där makten går i arv.

1968 försökte tjeckerna göra samma sak som i Ungern. Den s.k. Pragvåren startade också med att studenter protesterade. Liknande studentprotester genomfördes i hela Europa och "alla man till barikaderna" var slagord även i Paris och Stockholm. Även här slutade revolutionen med att Sovjetunionen genomförde en militär insats. Dock så blev resultatet inte lika blodigt som i Ungern. Precis som Ungern så fick tjeckerna vänta ett par år till.

1979 störtades Shahen i Iran. Händelsutvecklingen startade redan 1978 med demonstrationer (mycket likt de som utfördes i Iran 2010). USA hade givetvis haft sina fingrar med i spelet och stöttat Shahen med bl.a. uppbyggnad av ett av de mest moderna flygvapnen i regionen. Fortfarande lär det finnas någon enstaka F-14 Tomcat som är luftvärdig. Diktatorn ersattes dock bara med en annan i form av Ayatollah Khomeini och som därefter fört en mycket anti-USA och anti-Israel politik. Från början var Ayatollahn mycket populär och välkomnades av massorna, men efter hand så blev Iran allt mer och mer fundamentalistiskt styrt av islam. Konsekvenserna av detta lider vi fortfarande av med bl.a. iransk inblandning i Afghanistankriget samt stöd till terroristgrupper i Palestina.

1989 såg två parallella skeenden. I Östeuropa började de aktioner som skulle leda till rivandet av Berlinmuren och att alla före detta kommunistländer bytte regim. För Sveriges del blev detta starten på omdaningen av Försvarsmakten, då den gamla fienden försvann. Det säkerhetspolitiska läget ändrades radikalt då de baltiska staterna bröt sig ur Sovjetunionen. Polen, Ungern blev NATO-länder. Tjeckoslovakien delades och blev också NATO-medlem. Sovjetunionen tappade ett antal delstater och bildade Ryssland som med sinande ekonomi hamnade utanför de stora grabbarnas gäng under ett antal år, vilket ledde till Försvarsmaktens "strategiska Timeout". I ett antal av de sovjetiska republikerna blev det inbördeskrig som bl.a. legat bakom bildandet av de islamistiska terrorgrupper som agerar i bl.a. Tjetjenien och de centralasiatiska staterna. Dessa grupperingar agerar även tillsammans med Al Qaida i Afghanistan. I det forna Jugoslavien fick frihetskampen ett blodigt resultat i form av ett antal inbördeskrig 1991-1995. Omvärlden lade sig i konflikten, vilket resulterade till att bl.a. Sverige började anpassa Försvarsmakten till fredsframtvingande kapacitet och internationell samverkan. Svenska officerare började utbildas i NATO-stabsarbete på Försvarshögskolan. När konflikterna tog slut så hade vi en Försvarsmakt som behövde något nytt att göra, vilket är en av anledningarna att vi idag befinner oss i Afghanistan. Utplånandet av Sovjetunionen och expansionen av NATO ligger bakom det nära samarbete som numera är möjligt mellan Sverige och NATO. Det gav även möjlighet för Sverige att slopa "alliansfriheten till förmån för neutralitet" och bli medlem i EU. I Kina såg studenterna utvecklingen i det kommuniska östeuropa och försökte hänga på en "vinnande våg". Tyvärr så visade den kinesiska regimen musklerna, och "revolutionen" slutade med blodbadet på Himmelska fridens torg . Den kinesiska regimen lär nog sitta kvar vid makten många år till.

De flesta revolutioner i modern tid har med andra ord slutat med nya diktatorer, blodbad, inbördeskrig m.m. Viktigt för att en revolution ska lyckas är att de genomförs i rätt tidpunkt då den sittande regimen är svag och saknar stöd från andra länder. Utvecklingen i Egypten beror helt på vad armén kommer att ta sig till. Tar man Mubaraks sida (vilket är sannolikt) kan det sluta med ett blodbad liknande det på Himmelska fridens torg 1989. Tar man folkets sida kan det leda till en utveckling liknande den i östeuropa 1989 där fler länder i regionen följer Tunisiens exempel. Men risken är också stor att man passar på att byta ut Mubarak mot någon annan armégeneral och tacka folket för "insatsen".

Trenden i norra Afrika är dock intressant då den visar på ett stort folkligt missnöje inom många arabiska länder. Hanterar USA och Europa detta på ett bra sätt kan vi få mycket positivt svar från den muslimska världen som vi kan ha nytta av för att bl.a. avsluta konflikten i Afghanistan. En revolution måste få genomgå alla skeenden, då om den avbryts för tidigt bara kommer att innebära att det finns en gnista kvar som kommer att starta nästa revolution. Tyvärr visar också historien att omvärlden brukar agera på fel sätt...

DN, Expressen, AB

Uppdaterad 11-01-31, 22:28
Det verkar som armén tar sida med det egyptiska folket. Är detta ett faktum så finns det tsora möjligheter för en ordnad utveckling i Egypten. Det finns ett bra tillfälle för Israel att bygga upp ett förtroende med sin granne i väst genom att bygga snabba kontakter med en ny regim. Obama verkar stödja det egyptiska folket och Israel borde följa hans instinkt.

Storleken på den planerade marchen i morgon har nog fått alla tankar his den egyptiska armén att slå ner på civilbefolkningen att försvinna. Himmelska fridens torg skulle bli en västanfläkt med den massaker på civila som skulle krävas för att mota bort massorna och Egypten skulle då också förlora allt stöd från både USA och arabvärlden.

Med andra ord så lutar det åt maktbyte. Frågan är bara vem som tar över? Hur snabbt kan ett val anordnas?

Följ BBC sändningar här.

DN

Uppdaterad 11-02-02, 08:12
Mubarak kliver åt sidan. Är detta tillräckligt för att lugna det egyptiska folket?

Frågan är hur Israel och USA kommer att reagera på ändringar i Egypten. Obama har ännu inte fullt ut tagit sida för det egyptiska folket, vilket kan straffa USA i längden. Att säkerställa att Egypten får en demokratisk regim är viktigt för att bibehålla freden i regionen.

This revolution has so far not been centrally directed, and there will be a struggle over its fruits. Particular factions, the Muslim Brotherhood most notable among them, will attempt to turn the revolution in particular ways, and to take it over; and those factions that seek to prevent an Islamist appropriation of the post-Mubarak moment, those factions that really do aspire to democracy and stability, will need help. Helping these people—our natural allies, philosophically and politically—will hardly count as a stain on America’s record.

Nu har vi sett att reformer är på gång i Tunisien och Egypten och det fortsätter även i den övriga arabvärlden.

I flera andra arabländer väcks nu hoppet om att upprorsvågen ska sprida sig ytterligare. Protester har redan brutit ut i Algeriet, Jordanien, Jemen och Sudan. I går manade även Syriens opposition till protester mot landets president Bashar al-Assad.

Kraven liknar de som redan hörts i Egypten och Tunisien: Demonstranterna vill ha politiska och ekonomiska reformer som ska ge högre levnadsstandard, mänskliga rättigheter och bättre möjligheter till politiskt deltagande.

Under dagen upplöste Jordaniens kung Abdullah landets regering och utnämnde Marouf al-Bakhit till ny premiärminister. Enligt ett uttalande från kungahuset har al-Bakhit fått i uppdrag att bilda en regering som ska genomföra ”genuina politiska reformer”.

Frågan är bara var det slutar? Om USA stöttar rätt sida i Egypten så kan det säkerställa att man bygger upp en bättre relation med de regimer som kan komma att ta över i övriga arabländer. Hearts and Minds är en taktik som bör användas även utanför Irak och Afghanistan.

DN1, DN2