1794 avrättades med giljotin, på Place de la Révolution, revolutionsledaren från den franska revolutionen, Robespierre. Denna händelse kan sägas vara slutet på det s.k. Skräckväldet. Likt Saturnus, guden som åt sina barn, är det historiskt vanligt att revolutionen äter sina barn, som i fallet Robespierre.Det vi ser hända i arabvärlden är folkliga resningar mot diktatorer, som alldeles nyss satt så säkert vid makten. I Tunisien och Egypten har diktatorerna lämnat och resningar pågår i Jemen, Libyen och Bahrain och kanske kommer fler länder att följa efter.
Hur kommer det att gå, både i de länder där diktatorn lämnat och i de länder där ett folkligt uppror pågår? Det är det nog ingen som vet, men möjligheten finns att se vad folkliga uppror och avsatta diktatorer lett till på andra håll. Jag tänker då närmast på länder i Asien och deras nutidshistoria.
1986 avsatte gulklädda och fredliga demonstranter Filippinernas diktator Ferdinand Marcos. I dagarna firar början på det folkliga upproret 25-årsjubileum Andra folkliga uppror följde runt om i Asien, i Thailand, Sydkorea, Taiwan, Mongoliet och i Indonesien.
Någon form av demokrati genom revolution och folkligt uppror garanterar inte att en varaktig frihet eller rättvisa - i form av ett fungerande rättssystem – etableras. När diktatorerna försvann i Asien genom folkliga uppror, var det inte överallt ett institutionsbyggande påbörjades för att säkerställa en demokratisk utveckling.
Vad finns det för paralleller mellan vad vi ser i Egypten och t.ex. upproret i Filippinerna? Marcos var en åldrande, korrupt och USA-stödd diktator som avsattes av folket, till del med hjälp av den tidens teknik, nämligen radion. Facebook och Twitter fanns som bekant inte tillgängligt. Ett kvartsekel senare, och med hjältinnan från tiden för folkets uppror, Corazon Aquino, som president lider Filippinerna fortfarande av fattigdom, svågerpolitik och nepotism.
Dessa demokratiska brister är Filippinerna sannerligen inte ensamt om. Runt om i Asien hålls val där röstköp tillhör vanligheterna och som påverkar valresultaten. Politiken domineras av samma gamla familjer och den ekonomiska tillväxten gynnar de få, snarare än folket i stort. En fri press lyser oftast med sin frånvaro, som i Malaysia och Östra Timor, som i Taiwan och i Thailand.
Kanske kan det Sydkoreanska exemplet vara en förebild för arabvärlden? Där kastade ett folkligt uppror en USA-stödd militärdiktatur ur sadeln, för att därefter bygga upp en välmående demokrati. Ett annat exempel kan vara Indonesien, världens till folkmängden största muslimska nation. Efter 32 år vid makten störtades Suharto efter omfattande gatudemonstrationer 1998, varefter en försiktigt demokratisk uppbyggnad vidtagit. Maktskiften har skett sedan dess mellan sekulärt inriktade ledare vid ett flertal tillfällen. Visst, fattigdomen och sekteristiska konflikter finns kvar, men kanske ett föredöme ändå, som ett moderat muslimskt land.
Så kommer vi då till Thailand, svenskarnas semesterparadis. Demokrati och fria val, javisst men också ett land där olika politiska riktningar hellre gör upp på gatan än i demokratiska val. Inte alltid att betrakta som en demokrati, snarare en parodi på demokrati. Efter att folkliga protester störtade en militär regim 1992, har landet misslyckats med att etablera demokratins principer och hellre än att gå och rösta, föredrar många thailändare att ge utlopp för sitt missnöje på gator och torg.
Hur kommer det att gå, kommer revolutionen att äta sina barn? Finns det krafter i arabvärlden som förmår att bygga demokratiska institutioner, med yttrandefrihet och fungerande rättsystem och där statens våldsapparat kan tämjas och bibringas mer normala värdesystem?
För Europas del är det av yttersta vikt att läget stabiliseras längst unionens sydgräns. Som bekant skiljer inte havet människor åt, det förenar. Detta faktum blir tydligt när båtlaster med flyktingar landar i EU-länderna kring Medelhavet. Något omfattande ekonomiskt stöd av någon egentlig betydelse tror jag varken EU-länderna eller USA kan låna upp till av kineserna. Att låna av de rika länderna kring Persiska Viken, för att användas till stöd för de folkliga upproren, ibland i deras egna länder, tror jag inte på.
Vi lever i spännande tider.
/Sumatra
Inlägg
Även om ett egyptisk Sydkorea vore trevligt så skulle jag själv vara väldigt nöjd med ett egyptiskt Indonesien.
SvaraRaderaJämfört med att bygga demokrati är revolution enkelt - om nu inte diktatorn är av Khadaffi-typ, då kan även det senare bli lite blodigt.
Bokstavligen.
Demokrati och fria val i Thailand? Har ni redan glömt att det sitter en militärjunta vid makten som hamnade där genom en kupp? Jag vet att svenskar i allmänhet inte gärna vill låtsas om det - det är ju så billigt att åka ned till värmen - men här är väl ändå människor bättre informerade?
SvaraRadera@ Anonym
SvaraRaderaDär skrämdes du allt. Skulle JAG göra fel ;-)
Jag gjorde en kontroll med Wikipedia, och fick följande resultat:
"Den 19 september 2006 genomförde armén (med kungliga hovets stöd) en statskupp där premiärminister Thaksin Shinawatras regering ersattes av en militärjunta som upplöste parlamentet och Thailands författningsdomstol.
Efter en folkomröstning organiserade man nya val 2007, där Thaksins anhängare segrade och bildade en koalitionsregering.
Men det skedde en ny kupp, nu med hjälp av domstol. Efter omfattande demonstrationer från Folkalliansen för demokrati tvingade den nytillsatta författningsdomstolen regeringen att avgå i september 2008. Efter avsättning av ytterligare en ny Thaksin-vänlig regering fick Thaksin-motståndare (med kungliga hovets och militärens stöd) bilda regering."
Civil eller militär regering verkar att vara föremål för dagsnoteringar, och ibland lite oklart vilket, stödjer ytterligare tesen om att Thailand (De Frias Land i översättning) inte är någon lämplig förebild för de revolterande i arabvärlden.
@ Forsno
SvaraRaderaDet Indonesiska exemplet är, som du säger, att föredra. Dödssiffran i Libyen är i skrivande stund uppe i 208 enligt CNN. Där saknas nog en återhållsam militär, är jag rädd.
Försök att industrialisera Egypten har gjorts förut med dåligt resultat. Utan fungerande näringsliv, som erbjuder de många unga en meningsfull framtid, så kommer det nog att misslyckas med demokratiinförandet. Detta i tillägg till fungerande institutioner.
@Sumatra:
SvaraRaderaHur man översätter ordet "Thai" är knepigt. Dock skulle jag snarare översätta "Muang Thai" som "Det fria landet", något som blev en riktig sanning med tanke på att samtliga grannländerna blev utländska protektorat under den senkolonialistiska eran. Siams (det gyllene riket) yttre provinser/lydriken togs ifrån landet och man döpte då om sig till Thailand. Enkelt.
För övrigt ser jag som Thailändare hellre en hederlig militärdiktatur än Thaksins rofferi och korruption. Demokrati är något av en lyx när landets rikaste man nyttjar lagen och ett köpt parlament för att göda sig själv och sin familj. På många sätt påminner det om Italien med en stor skillnad; det Thailändska folket har en militär som står upp för det.
@ Lew
SvaraRaderaTack för ditt tillrättaläggande.
Din syn på Thaksin påminner mig om skillnaden på en politiker och en häst; hästen kan inte sko sig själv.
Det verkar att vara växelbruk mellan civila och militära administrationer. Det man skulle kunna önska var att maktväxlingarna skett genom fria val.
@Sumatra:
SvaraRaderaUtan att försöka vara fascistoid eller för den delen undervärdera mina landsmän och kvinnor finns det i Thailand ett stort behov av folkbildning. Fallet Thaksin visade att landet kanske inte är redo för full demokrati, folkrörelserna som födde vår egna version fanns nämligen inte.
Thaksin lyckades bland annat genom sin kontroll av medierna underblåsa bilden av honom som de fattigas förkämpe, detta är också den bild av honom som vissa i väst köpt. I mors lilla by monterade karln bland annat upp högtalare som varje morgon gav byn "Thaksin News", tänk dig en Pravda du inte kan lägga ifrån dig och du har en bra bild av vad det var. Även som grabb tyckte jag det var rätt obehagligt, lät lite som de där radioapparaterna som man fick ut i Tyskland förr i tiden (som bara kunde ta in en kanal). Lägg till detta karlns mediaimperium och man kan med rätta kalla det för en hjärntvätt/indoktrinering av befolkningen.
För mig blev det sista sandkornet hans "krig mot knark" där polisen fick carte blanche att skjuta 'knarklangare' (eller personliga fiender). Utomrättsliga avrättningar, korruption, hjärntvätt...obehagliga grejer.
Säkerligen är fria val det bästa sättet att byta regimer men i ett land utan djupare demokratiska traditioner och där röstköp är socialt accepterat (lönen för en 'Rödskjorta' under demonstartionerna var tämligen hög med Thailändska mått mätt) kan man fråga sig exakt hur fria de fria valen är. Jag har inget riktigt svar men nästa gång jag går till ambassaden för att rösta blir det på Abhisit, karln har ännu inte svikit mitt förtroende.
@ Lew
SvaraRaderaDet är inte lätt att hålla sig a jour på det här avståndet och med bristande insikter om lokala förhållanden. Precis det här är värdet av bloggandet; oavsett vad som avhandlas, så finns det alltid någon med användbar information och synpunkter.
Risken för att du skulle bli uppfattad som fascistoid är nog minimal. Jag har heller inte svårt att ta till mig att det finns historiska omständigheter som gör att ett militärstyre ibland kan vara att föredra framför alternativet. Vi behöver egentligen inte åka längre än till Finland för att komma till ett land där militär personal är allmänt respekterad. Så är det kanske i Thailand också?
Jag träffade några chileanska sjöofficerare för ett antal år sedan. Enligt dem genomfördes militärkuppen där, när Allende försökte göra Chile till ett socialistiskt land av Cuba-modell. Den utlösande faktorn enligt sjöofficerarna var när Allende stod i begrepp att förbjuda både export och import. Inte vet jag, men det är ett användbart exempel på när vi i Sverige bara tar del av ena sidans argument och håller detta för att vara den enda PK-sanningen. Just i Chilefallet var det dock lätt att vara emot hur kuppen genomfördes, oaktat omständigheterna i övrigt.
Lew,
SvaraRaderaBetalda eller inte, tror du rödskjortorna känner tillräcklig medvind efter Egypten för att sätta igång och krångla på allvar igen?
@ Anonym 16:06
SvaraRaderaDär ser man hur begränsat man tänker. Du sätter fingret på en tänkbar händelseutveckling som jag inte ens funderat på som alternativ utveckling: att oroligheterna sprider sig utanför arabvärlden.
På tal om spridning av oroligheterna. I Albanien har demonstrationer pågått ett bra tag nu. Inte så stora, men människor har tagits av daga, förmodligen på order av en spritt språngande galen president. Albanien må numera vara ett nato-land, men det säger mer om nato än om Albanien. Glöm inte vad som hände sist när Albaniens sköra strukturer brakade samman...
SvaraRadera@16,06
SvaraRaderaRödskjortorna är nog relativt frikopplade från arabvärlden, Abhisit är dessutom väldigt långt ifrån Mubarak.
Men jag kan faktiskt inte svara hur det fungerar där borta just nu. Läget kan förändras väldigt fort och mycket verkar bero på hur mycket deg Thaksin kan smuggla in i landet (hans pengar i landet har frysts). Efter den senaste fotnedsättningen av regeringen (och det populära stödet krafttagen hade) ser jag det som relativt otroligt i det korta och medellånga perspektivet. Ska höra mig för med de släktingar jag har kvar i BKK (där samtliga kraftmätningar kommer vinnas eller förloras). Mycket viktigt är även Kungen som de senaste gångerna ställt sig emot Thaksin. Så länge han sitter bedömer jag att inget kommer hända, dock är han gammal och kronprinsen är inte bara korrupt utan också inte en 100-del så populär som sin far.
(Sedan ska vi också komma ihåg att stöd och problem oftast är väldigt geografiskt specifika. Två kvarter från Rödskjortornas barrikader flöt livet på som vanligt sist, i en by kunde det finnas 100-tals rödskjortor och i andra knappt en enda. I Egypten, Tunisien och nu i Lybien verkade det som om stödet var spontant och relativt universellt. I Thailand var det inte det.)
@Sumatra:
I Thailand är militären både respekterad och orespekterad. Officerskåren ses som mycket prestigefull och vissa vapengrenar (främst flyget) ses med stor respekt. Dock är det ett vpl-försvar och rika människor köper oftast sina söner fria från värnplikten. Konflikten i södern har även den minskat respekten för militären. En av mina kusiner jämförde den vanliga soldaten med en vattenmelon; "hård och grön på utsidan men mjuk och röd på insidan". Man kan sägas att de ses mer som småbarn eller småsyskon än hårda soldater, en attityd som bara till viss grad förändrats sedan den senaste kraftmätningen.
Lew, stödet i Egypten var långt ifrån spontant och universellt. Det såg bara ut så på tv-bilderna. Och precis så tror jag rödskjortorna framstår för den oinsatte nyhetskonsumenten. Det är därför jag tror att de som håller i trådarna bakom rödskjortorna åtminstone funderar på om de kan vinna tillräckligt med internationell sympati för en nytändning.
SvaraRadera"Ett kvartsekel senare, och med hjältinnan från tiden för folkets uppror, Corazon Aquino, som president lider Filippinerna fortfarande av fattigdom, svågerpolitik och nepotism."
SvaraRaderaVille bara tydliggöra att det har varit fyra presidenter efter Corazon Aquino. Hon har alltså inte styrt landet sedan 1986. Hon dog Augusti 2009 och hennes son (Benigno "Noynoy" Aquino Jr.) valdes till president 2010. Folk var nostalgiska och han marknadfördes lite som Obama, alltså en förändring gentemot Arroyos styre.
Bortsett från när President Estrada avsattes 2001 har alla president-byten skett via val vart sjätte år.
Fattigdom, svågerpolitik och nepotism finns kvar tyvärr och de flesta politiker tillhör politiska familjer eller har varit kändisar i media. Politisk platform spelar ingen roll för de flesta som röstar det är name recall eller popularitet som styr vem som vinner.