Finns det en ångervecka?

En del kommentarer på avtalsdebatten anser att det är OK att vänta på ett utlandsavtal. Det är därmed inget problem att skriva på det nya anställningsavtalet utan att veta alla förutsättningar.

Jag tänkte belysa vilka problem som kan uppstå om man ger sig in i en livssituation utan att riktigt fått klart på vilka förutsättningar som gäller.

HAW - Heawy Airlift Wing är ett gemensamt projekt mellan ett antal NATO och PfP nationer för att skapa tillgång till en strategisk transportresurs i form av C-17 Globemaster III.

Detta projekt har av många setts som början på något nytt. I framtiden kan liknande projekt bildas för t.ex. lufttankning, strategisk UAV m.m. Men för att den möjligheten ska finnas så måste detta pilotprojekt (i dubbel bemärkelse) lyckas.

Sverige är näst största nation i samarbetet och har köpt in 550 flygtimmar per år som bl.a. används för att transportera ner tung materiel till vår insats i Afghanistan (Hmm...undrar hur detta redovisas mot Regeringen. Är det inom eller utanför budgeten för internationella insatser?). Förutom att vi har köpt in flygtid så ska vi även bidra med personal i form av bl.a. stf flottiljchef, piloter, tekniker m.m. Dessa har flyttat ner till Ungern med familj och barn och förväntas vara där nere i minst 2-3 år långa "missioner".

Det gick oerhört snabbt att sätta upp förbandet, vilket alla såg som en stor framgång. Personal rekryterades i blixtfart och skickades till England och USA för utbildning. Man tog tyvärr inte vara på tidigare svenska erfarenheter från verksamhet i Ungern. FMV försökte framföra sina erfarenheter från uppstarten av den svenska Gripensupportgruppen i Kecskemét i Ungern, men det mesta sändes mot döva öron.

Nu börjar konsekvenserna av den snabba uppstarten visa sig. Tre av fyra utbildade svenska piloter har sagt upp sig från HAW!

Vad är det då som gått snett? En faktor är familjesituationen. Försvarsmakten har inte förstått vad det innebär att flytta en mängd människor med familj till ett land där språket är en stor utmaning och stänger familjen ute från möjligheten till umgänge med lokalbefolkningen. Vi har dessutom i Sverige inte samma tradition av hemmafruar som i många av NATO-länderna. Kulturchocken är med andra ord betydligt större för en svensk familj än t.ex. en familj från Bulgarien. För den flygande personalens familjer är påfrestningen ännu större då internationella transporter innebär att dom ofta är borta från familjen.

Den andra faktorn är arbetstidsavtalet. Gäller svensk arbetslagstiftning när man tjänstgör i Ungern?

2009-12-09 (HKV 01 800:67 603) hölls ett möte på HKV där man försökte belysa följande frågor:

För närvarande är uppfattningen i verksamheten i Ungern, att amerikanskt regelsystem gäller. Det har även fattats ett beslut om detta av stf C HAW, som är tillika svensk SNR i HAW.

För närvarande leds verksamheten i HAW utifrån ett amerikanskt perspektiv där HAW ledning anser sig ha stöd i SAC MOU för detta förhållningssätt. Detta leder fram till följande frågeställningar:
- Vilka arbetsrättsliga lagar, regler och avtal gäller för svenska personal i HAW?
- Finns det stöd i SAC MOU att leda verksamheten enligt en enskild nations regelverk?
- I så fall, vad blir FM:s förhållningssätt?

Rätt så tunga frågor som skulle besvaras EFTER det att verksamheten i Ungern startat!

Arbetsrättsfrågan löstes ganska så snabbt.

JUR anser att det inte finns några tveksamheter i att det är svensk lagstiftning som gäller för svensk personal och att ledningen i HAW måste anpassa sig till de ramar som gäller enligt fastställda kollektivavtal.
JUR G Jonasson: Svensk rätt gäller generellt för svensk personal utomlands. Inga undantag finns i URA. Ledningen i HAW måste anpassa verksamheten i HAW till de nationella lagar, regler och avtal som finns bland medlemsnationerna. SAC MOU tillförsäkrar att svensk lag gäller för svensk personal.
JUR M Sandbu: Läste ur SAC MOU kapitel 15 och 16. Nationerna utövar FULLCOM (innehållande ADCON) för sin personal, vilket bland annat innebär personaltjänst, genom nationens SNR.

Not: SNR - Senior National Representative är den som ska leda den svenska gruppen i Ungern och säkerställa att den fungerar på ett bra sätt. Ett problem i denna debatt är att detta är en och samma person som även är stf flottiljchef, som med andra ord också har ett uppdrag att se till att verksamheten fungerar.

En annan aspekt som kom upp i diskussionen var långa arbetspass (upp till 22 timmar) och att sömnmedel brukades vid vila INNAN flygning för att säkerställa att piloten anpassade sig till snabba växlingar mellan tidszoner. Detta är godkänt enligt den amerikanska verksamhetsmanualen. I Sverige är motsvarande krav för militär flygtjänst 6 timmars sammanhängande sömn per dygn och alla droger är förbjudna om dom inte godkänts av svensk flygläkare.

Mötet konstaterade att verksamhetens bedrivande avviker från ett svenskt sätt att bedriva flygoperativ verksamhet, och att detta förhållande ger upphov till bekymmer hos svensk personal i HAW. Det konstaterades också att beredningsprocessen inför manualernas fastställande ägt rum utan att HKV eller HRC givits möjlighet att yttra sig.

Så långt allt gott. Ovanstående mötesresultat gavs 2009-12-23 ut som ett formellt beslut av HKV (HKV 01 800:69104). Beslutet var dock interimistiskt i väntan på att verksamhetsmanualerna för HAW skulle uppdateras. Den militära säkerhetsinspektionen gav därför 2010-01-13 ut ett uppdrag åt HKV (HKV 16 530:50423) att redovisa när ändringarna införts.

2010-01-15 svarade HKV (HKV 09 100:51093) att man beroende på insatsen på Haiti var tvungen att göra avsteg från de svenska regelverken.

SAE HAW genomför operationer med C-17 mot Haiti för stöd i katastrofarbetet. Detta sker i enlighet med tidigare lokalt beslutade planeringsförutsättningar i syfte att skapa operativ handlingsfrihet. Strävan ska vara där så är möjligt att hålla sig inom FOM-A TP Specflyg/FPL 102.

2010-03-16 gavs ett tillägg till det militära regelverket för flygverksamhet RML ut (HKV 02 810:54002). Nu har man helt plötsligt anpassat de svenska reglerna till att mer överensstämma med de amerikanska. Det interimistiska beslutet ovan togs därmed bort.

D.B.5.6.4. Besättning och övrig flygsäkerhetspåverkande personal som tjänstgör ombord på strategiska transportflygplan får normalt ha en sammanhängande flygtjänstperiod om maximalt 18 timmar samt en därpå följande ”post flight” period om maximalt ytterligare 1 timme.

Vid utökad besättning får den sammanhängande flygtjänstperioden uppgå till maximalt 24 timmar samt en därpå följande ”post flight” period om maximalt 1 timme.

Varje flygtjänstperiod skall följas och föregås av minst 12 timmars sammanhängande vila.

Flygoperatör skall, innan långa flygtjänstperioder (mer än 18 timmar) tillämpas, etablera ett program inklusive utbildning, accepterat av FSI, för att motverka trötthet såväl inom flygtjänstperioden som kumulativ trötthet över tiden.

Detta fastställdes 2010-06-07 (HKV 01 800:51728). Det intressanta är att den nya åsikten skiljer så pass mycket från de som togs upp på mötet 2009-12-09. Visst är det säkert OK ur flygsäkerhetssynpunkt, men hur mycket har man gett efter för ledningen på HAW? Man ser tydligt hur de utländska verksamhetskraven innebär att svensk personal får anpassa sig.

Nu hade dock personalen tröttnat under tiden. De nya förutsättningarna som inte längre motsvarade de villkor som gällde då kontraktet skrevs på medförde avhoppen som jag inledde detta inlägg med.

Vilken konsekvens kan detta få? Då jag inte är helt insatt i kontraktet, så får jag nöja mig med att spekulera en del.

- Med stor sannolikhet måste Sverige bidraga med ny personal, eller betala någon anan för att göra jobbet. Risken är annars att vi inte får ut den flygtid vi har betalat för om inte tjänsterna bemannas!

- Konverteringsutbildningen av en C-17 pilot kostar i grova drag $250.000/man. Då ska dom dessutom i grunden ha en svensk militär transportflygsutbildning (civilt certifikat samt inflygning på Tp 84, Tp/S100 eller Tp/S102). Med stor sannolikhet så ingår det utbildning av x stycken piloter och tekniker i kontraktet, men tillkommer det fler än så så får Sverige ta fram plånboken (om det ens är möjligt med tanke på eventuell brist på lediga elevplatser på skolan)

- Värst av allt är nog att Sverige förlorar ansikte då man visar på att vi inte kan säkerställa personalförsörjningen till ett mycket viktigt projekt. Detta är inte bra inför framtida samarbetsprojekt.

Vissa kan kanske tycka att personalen på HAW är gnälliga som inte kan anpassa sig till utländska regler. Vår svenska personal i Afghanistan är trots allt ibland i strid längre tider än så. Men det intressanta i detta ärende är att Försvarsmakten som så många gånger förr inte klarat ut vad som gäller INNAN man startar upp en verksamhet. Därmed så har personalens förväntningar och den lön man accepterat inte stämt överens med den verklighet man hamnat i. Piloterna fick ett lönetillägg på 5000.- i månaden för tjänsten på HAW. I detta fall så motsvarade inte kompensationen de extra påfrestningarna på officerarna och deras familjer.

Att många anställda i Försvarsmakten tvekat på det nya anställningsavtalet beror till mycket på negativa erfarenheter sedan tidigare. Lita på din arbetsgivare säger vissa, men historiken är inte särskilt förtroendeingivande...

P.S: En intressant aspekt på HAW är att man kör uppdrag för NATO, vilket en svensk besättning kan ha problem med.

Vad har vi egentligen skrivit på? (uppdaterad)

Försvarsmakten väljer att straffa de officerare och soldater som valde att avbryta en övning med NBG 11.

Befälen, bland andra en kapten och en löjtnant, hoppade av övningen i Eksjö efter långvarigt missnöje med bland annat hur försvaret tolkat deras arbetstidsavtal.

Tillsammans med huvuddelen av NBG:s spaningspluton sjukskrev de sig och återvände till sin stationeringsort, Boden.

Man kan se denna händelse på många olika sätt. Men helt klart finns det ett stort missnöje bland officerarna på hur ÖB har hanterat avtalsfrågorna den senaste tiden. Detta missnöje sprider sig givetvis till soldaterna och riskerar att förstöra utbildning. Tar man inte allvarligt på dessa signaler och fortsätter att ignorera problemet kan det förstöra stämningen på förbanden och leda till fler avhopp.

Hur stort är avståndet mellan HKV och de enskilda medarbetarna? Jag satt och fikade med en hög chef på HKV och han var till början ganska oförstående till min ovilja till att skriva på ett nytt avtal. De signaler han hade fått från förbandschefer var att alla var med på båten. Han trodde jag överdrev problemet med att personalen på förbanden inte var särskilt nöjda med ledningen.

Jag förklarade att för min del så var det två frågor som bakats ihop till en:

- Utlandstjänst, som jag är positiv till.

- Nytt arbetsavtal som HKV inte har fått samråd på av fackförbunden och där man förväntar sig att officerarna ska skriva på utan att veta vad deras underskrift innebär. Detta avtal är jag allt annat än positiv till.

Jag hörde i korridoren att Flygvapenledningen hade fått ÖB att backa en smula avseende piloter och tekniker. Det går helt enkelt inte att sparka dessa kategorier då det redan idag är brist på personal. Med tanke på att helikoptersystemet ska utökas kraftigt de närmaste åren med HKP 16 (ev. Blackhawk) och HKP 14 (när nu den blir klar) så blir det mycket svårt att hitta ersättare. Insatserna med HKP 10 i Afghanistan samt NBG 11 beredskapen med HKP 15 kommer också att sluka mycket personal. Nyutbildade tekniker kommer därför att behöva i första hand fylla de hål som uppstår i HKP 16 organisationen. Den s.k. "övergångsorganisationen" för piloter och tekniker som vägrat skriva avtal kommer med andra ord att bli mycket långvarig.

Som lök på laxen så är det mer aktiviteter på G för helikopterflottiljen. I Flygvapeninspektörens senaste nyhetsblad (finns ej på nätet ännu) fanns en hel del nyheter som påverkar framför allt helikopterorganisationen.

Vidare har vi FV-personal på enskilda missioner i bl a Sudan. En flygstridsledare som arbetar på ett ”air operations”.

Hmm.. kan detta bli en förberedelse för en eventuell flygvapeninsats i området någon gång under de närmaste åren?

Norwegian Air Detachment 5 påbörjar sin verksamhet vid flygbasen Meymahne i dagarna. Förbandet har till uppgift att förse ISAF med två MEDEVAC-helikoptrar Bell 412. I detta norska förband ingår tio svenska tekniker som i perioder roterar ner till Meymahne.

Detta är en förberedelse för HKP10 insatsen i Afghanistan nästa år. Avslutningsvis så fanns det en nyhet om NBG 11.

Det som gör det aktuellt just nu är att vi diskuterar stöd från ytterliggare ett land och då med MEDEVAC-helikoptrar. Ett avtal är mycket nära förestående och då behöver vi tillföra ytterliggare 14 befattningar till EAW.

HKP 15 är så vitt jag vet tänkt enbart för trupptransport i NBG 11, så det blir med andra ord inte en ersättare, utan ett komplement? Om inte kan detta kanske minska på trycket på helikopterflottiljen som då kan fokusera på ISAF-insatsen och att förbereda inför HKP 16.

Det finns gott om arbete och ont om folk i helikoptersystemet. Som konsekvens av avtalsfrågan så börjar det dyka upp civila bolag som önskar rekrytera officerare och då framför allt helikopterpersonal. Med andra ord så kan helikoptersystemet hamna i en riktig rävsax de närmaste åren. ÖB:s hantering av avtalet kan därmed sänka mycket av den tänkta helikopterupptrappningen.

Efter Försvarsmaktens beslut att all anställd personal måste vara beredda att göra utlandstjänst måste nu 14 personer som tackat nej till det nya anställningsavtalet lämna helikopterflottiljen, där Malmen i Linköping ingår. 35 personer placeras i en övergångsorganisation och ska på sikt ersättas av ny personal.

Den osäkerhet som uppstått gör att Officersförbundets företrädare Johnny Ivar nu är rädd för att helikopterflottiljen ska dräneras på viktig personal.

– Skulle halva styrkan på vårt nya helikoptersystem försvinna blir det självklart så att det kan bli fördröjningar på den produktionen vi har där. Där är det redan fördröjt ett antal år och risken är att det fördröjs ytterligare, säger han.

Frågan är slutligen vilken juridisk tyngd det papper som många har skrivit egentligen har? Är det verkligen ett avtal, eller är det bara en intresseanmälan om att skriva på ett nytt avtal så fort det finns framme?

Uppdaterad 10-10-26, 21:40
415 anställda i Försvarsmakten kommer att få lämna sitt jobb. Det är intressant att läsa kommentarer från de som valt att sluta. Det är inte särskilt många som sagt nej på rund av att dom inte vill tjänstgöra utomlands, utan för att de är nära pension eller vill utnyttja trygghetsstiftelsen då dom helt enkelt tröttnat på sin arbetsgivare.

Försvarsmakten kommer dock att få en hel del problem. Ett antal nyckelpersoner inom helikopterflottiljen kommer att sluta, vilket kommer att påverka det framtida införandet av HKP 14, 15 och 16.

För min egen del så har en intressant situation inträffat. Jag har nämligen INTE vare sig fått sparken eller blivit placerad i övergångsorganisationen! Detta trots att jag uttryckligen skrev "Ja, men enbart om facket skriver samråd på avtalet". Vad detta innebär i förlängningen kan jag inte riktigt tolka, men kanske HKV har förhoppningar om att facket ska skriva samråd till slut när det nya utlandsavtalet är slutförhandlat? För min del så är det ändå snart dags att dra utomlands oavsett nytt avtal eller inte, så jag får nog vänta tills jag kommer tillbaka med att se slutresultatet...

Varumärkesskydd

Detta inlägg är till för att röra om en smula i grytan och belysa Sveriges omställning till ett insatsförsvar från ett annat håll. Ta det för vad det är och fundera en smula...

Ibland ser man nyhetsreportage som handlar om när tusentals förfalskade märkesklockor eller kopior på märkesjeans krossas respektive eldas upp i Thailand, Italien eller liknande länder. Företag som Breitling, Gucci och Lewis är mycket engagerade i kampen för att stoppa kopiorna. Varför kan man fråga sig? De som köper dessa kopior skulle knappast ha råd att köpa originalen, och därmed så har tillverkaren inte lidit någon skada?

Men då missar man att det finns andra värden än de rent materiella och det är bl.a. själva varumärket. Vem sjutton vill köpa en 30.000 kronors Breitling när det vimlar med folk med billiga kopior på armleden? Då kan ju ingen längre se hur rik man är som har råd att köpa en äkta klocka. Varumärkesförlusten kan med andra ord vara betydligt större än de materiella förlusterna!

Hur ser det då ut för Försvarsmakten?

Man försöker genom diverse reklamkampanjer bygga upp sitt varumärke inom landet. Detta är numera viktigare än någonsin då den frivilliga rekryteringen bygger på att det finns ungdomar som tycker att det är en attraktiv arbetsgivare. Personligen så anser jag att nöjda medarbetare är den bästa reklampelare man kan ha och där har nog ÖB med den senaste tidens hantering av fack och avtalsförhandlingar sänkt marknadsvärdet en hel del. Att göra sig ovän med facket är inte särskilt smart då facket även är en del av marknadsföringen utåt. Skall man bli attraktiv gäller det att lyssna på vad ungdomarna vill ha. Tittar man på undersökningar bland svenska arbetsgivare så hamnar Försvarsmakten sällan särskilt högt upp. Roligare än SJ, mindre rolig än ICA...

Hur är då Försvarsmaktens marknadsvärde internationellt?

Länge så byggde vi vårt internationella rykte på neutralitet och vi var en stark försvarsmakt som låg som en buffert i norr mellan öst- och västblocken. Styrkan är som är väl känt sedan länge borta. Frågan är nog snarare om det Kalla Kriget skulle uppstå igen om NATO över huvud taget skulle lita på att Sverige skulle klara av kriget själv, eller om man som Churchill under VK2 skulle planera att annektera Sverige för att förebygga att motståndaren gjorde det samma? Svaghet kan i många fall innebära ökade risker för krig både av den ena och den andra orsaken!

Hur är det då med vår neutrala stämpel?

Läser man Jarl Lundgrens artikel "Värnpliktsarméns förmåga att hitta soldatmateriel" i boken "Fredssoldater" kan man läsa följande om insaten i Kongo.

"Eftersom stormakternas intressen bröts i Afrika valdes två alliansfria stater, Sverige och Irland".

Vår första fredsbevarande insats i Suez berodde också på att vi inte var en del av konflikten som t.ex. Storbritanien och Frankrike. En liknande orsak ligger bakom det faktum att Sverige ända sedan Koreakriget har haft observatörer längs med eld-upphör linjen. Utan den neutrala stämpeln så hade vi nog inte varit ett lika självklart val att skicka till dessa insatser.

I de senaste årtiondets insatser har vi skickat soldater under NATO-flagg. Visserligen sker insatserna med FN-mandat, men likaså så finns risken att befolkningen i området ser Sveriges insats som en del av NATO:s och i förlängningen USA:s politik i området.

Länge så skrev vi i vår utrikesförklaring att Sverige var "alliansfri i fred, syftande till neutralitet vid krig". Hur det sedan i realiteten var med denna neutralitet tvistar de lärde om... Detta mål är i och med medlemsskapet i EU borta. Vi är inte längre alliansfria!

Vi levererar vapen till alla som är intresserade och har gott om pengar. Tveksamt är till exempel exporten av Erieye luftburna radarsystem till Pakistan (som är en stor del av problemet i Afghanistan) och nu senast även till Saudiarabien (diktatur som exporterat fundamentalistisk tolkning av Islam till Afghanistan).

Har vi då förlorat vårt marknadsvärde internationellt?

Ja, till viss del när det gäller insatser där det behövs länder som inte har bindningar till stormakterna. Sverige har numera en mycket stark bindning till bl.a. Storbritanien och Frankrike via NATO och EU samarbeten. Detta gör att vi inte längre är lika attraktiva i insatser i områden där dessa före detta kolonialmakter har varit inblandad. Våra kopplingar till USA kan göra det svårare i konflikter där Israel eller muslimska stater är inblandade.

Å andra sidan så har vi vunnit en hel del pluspoäng mot både NATO och EU för att vi har visat att vi ställer upp. I linje med vår solidaritetsförklaring är detta en del av det "alliansfria" Sveriges framtida försvar, då vi är behov av utländskt stöd om det skulle krisa till sig (även fast svenska politiker aldrig kommer att erkänna detta faktum). På grund av behovet av dessa pluspoäng så kan det också vara svårare för oss att dra sig ur Afghanistan än det var för t.ex. Holland eller Kanada som planerar att lämna redan nästa år. Drar vi oss ur för tidigt så förlorar vi vår "investering"!

Man kan därmed säga att varumärket fortfarande är starkt, men har ändrat målgrupp!

(Ja, den svenska blondinen är också ett starkt svenskt varumärke!)

Bevis för att vi behövs (uppdaterad)

Ytterligare två svenska soldater har idag skadats allvarligt i Afghanistan.

Beskjutningen inleddes vid 15.30-tiden (lokal tid) och genomfördes med finkalibriga vapen och raketgevär. Strax efter det att striden inletts meddelade patrullen att två svenskar skadats och sjuktransporthelikopter kallades till platsen. Striden pågick fortfarande vid 16.15-tiden på eftermiddagen, lokal tid. Helikoptrarna har bekämpat mål i anslutning till striden.

FS19 är med andra ord inblandad i mycket hårda strider.

Man meddelade också att de två skadade soldaterna kommer att transporteras hem så snart som möjligt, samt att striderna där de svenskarna skadades har upphört. Men operationen i området kommer att fortsätta.

– Det är ett förband som är väldigt hårt pressat, det måste vi alla ha full förståelse för. Samtidigt är man fullt beslutad att lösa de uppgifter man givits. Det viktiga nu är att vi backar upp soldaterna i alla dimensioner.

De hårda striderna kan komma att ställa till problem vid överlämnandet till FS20. Med stor sannolikhet så måste den s.k. "strategiska reserven" utnyttjas för att säkerställa att inte talibanerna utnyttjar en eventuell nedgång i storleken på förbandet.

Jag fick idag frågan om vi inte borde dra tillbaka våra trupper eftersom läget i landet är så farligt, men jag skulle vilja kontra med det motsatta påståendet. Stridernas omfattning visar snarare på att vi verkligen behövs i Afghanistan! Att lämna nu innebär att vi lämnar civilbefolkningen i vårt PRT mer eller mindre åt sitt öde (givetvis kommer USA eller Tyskland förr eller senare att ta över efter oss). Man kan också säga att Sveriges lilla bidrag inte gör varken till eller från, men om alla länder skulle resonera så så skulle endast USA bli kvar och då är det inte längre någon FN-insats.

Att politikerna nu börjar grymta om att dra tillbaka trupperna på grund av att det är farligt är därför helt ologiskt. Vore det inte farligt hade vi aldrig behövt skicka soldater i första hand!

I morgon ska ÖB till Försvarsdepartementet och informera om Afghanistan. Från början var detta möte mest ett svar på kritiken att Försvarsmakten är dålig på att informera, men nu kommer det snarast att handla om den senaste tidens händelseutveckling samt vad som ska beslutas den 4 november.

En fråga som sannolikt kommer upp är om de svenska militära rådgivarna som utbildar afghanska säkerhetsförband kommer att följa med de förbanden till andra, mer våldsamma regioner i Afghanistan.

När riksdagen förra hösten fattade beslut om den svenska styrkan noterade försvars- och utrikesutskotten att förbanden med svenska rådgivare förutsätts verka i det norra operationsområdet, men att "förbanden ska vid behov även kunna verka i andra regioner".

Rådberg kommer av ÖB att begära besked om vad som är på gång när det gäller de militära rådgivarna, den så kallade OMLT-gruppen (Operational Mentor and Liason Team).

Jag hoppas att svenska politiker i stället för att tjafsa baserat på politiska aspekter inser att vi har gett oss in i något som är mycket svårt att dra sig ur med hedern i behåll. Det är med andra ord dags att ensas bakom en gemensam strategi för insatsen i Afghanistan och ta konsekvenserna av tidigare beslut. Att vi är i Afghanistan beslutades redan under (s) tid vid makten 2002.

Att minska antalet svenska soldater är inte bara farligt utan innebär i praktiken att de kvarvarande inte kommer att kunna göra sitt jobb. Reträttlinjen innebär både risk för ökade förluster och är garanti för misslyckade. Det är ett svek mot de soldater som tjänstgör och har tjänstgjort i Afghanistan, men också mot de afghanska folket. I ett vidare perspektiv skulle Sverige slå in på en väg som leder till att den globala freden och säkerheten hotas. För det just detta – som också S-kongressen slog fast – som står på spel i Afghanistan.

Problemet för (s) är de tidigare ingådda överenskommelserna med (v) och (mp).

Hans Linde (V), utrikespolitisk talesperson, säger att ett start- och slutdatum för tillbakadragandet är "grundstommen" i de rödgrönas politik. Han ser därför små möjligheter att göra upp med de borgerliga.

Talibanerna hänger givetvis med i vad svensk press skriver om dessa händelser. Att reagera på ett överfall med att börja prata om att ta hem trupperna ökar faran för våra soldater, då talibanerna ser att deras strategi är den rätta och på väg att lyckas. Dessutom så visar det allt för tydligt att Sverige inte har den uthållighet som krävs för liknande insatser. Ska vi då i framtiden verkligen ge oss in i nya? Med andra ord, lämnar vi Afghanistan kan vi lika gärna stoppa omställningen av Försvarsmakten till ett insatsförsvar designat för operationer liknande den i Afghanistan.

Det som är viktigt just nu är inte att överväga att dra tillbaka de militära styrkorna, utan att komplettera med politisk påtryckning på den afghanska regimen och kanske framför allt grannlandet Pakistan. Soldater kan vinna taktiska militära segrar, men kan aldrig slå ut talibanerna och nå det strategiska målet med ett stabilt Afghanistan. Vår enda chans till ett "lyckligt slut" är att få stopp på stödet från Pakistan samt få till en mindre korrupt regim i Kabul. Detta och inget annat är vad som bör diskuteras fram tills riksdagsbeslutet den 4 november!

DN, SvD 1, SvD 2

Uppdaterad 10-10-19, 17:23
Behövs vi då i Afghanistan? Kan vi lämna landet och nöja oss med att skicka SIDA och liknande organisationer att genomföra humanitär hjälpverksmahet utan militärt skydd? Johanne Hildebrandt har en intressant artikel i Aftonbladet som handlar om den lilla byn Al-i-Zayi där det sensaste svenska dödsfallet inträffade.

Byborna delades i olika läger. Några var helt emot soldaternas närvaro, andra var rädda för att bli skjutna av misstag när de arbetade på fälten på nätterna. De som var trötta på bristen på säkerhet, och på att talibaner kom till deras hem och hämtade förnödenheter, ställde sig på svenskarnas sida.
...
Barum, en man i 70-årsåldern, hade stora förhoppningar.

– Vi hoppades på att få brunnar, el, en doktor, skolor och en bro över floden, säger han när vi sitter på handvävda mattor vid en damm bredvid hans hus.
...
Ironiskt nog finns det gott om biståndspengar i Afghanistan. Problemet är att hjälporganisationerna inte vill skicka folk till de områden som anses farliga.

– Vi hade gärna stött projekt i Al-i-Zayi, jag har letat efter dem, men biståndsorganisationer vill inte åka dit, säger Elisabeth Hårleman, utvecklingsrådgivare på Sida.

SIDA gör nu en satsning på småföretagande i Afghanistan. Mycket bra, då det hjälper afghanerna att stå på egna fötter och undvika att bli beroende av utländskt bistånd. Utan säkerhet kommer dock inte dessa insatser att ge resultat.

Afghanistan är ett av de länder som får mest biståndspengar från Sverige. Biståndsrådet Sofia Orrebrink är stationerad i Kabul. Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats den senaste tiden, säger hon.

– Det man ska komma ihåg är att det är krig, men bistånd når faktiskt ut och det ska man komma ihåg, men det kan se olika ut. Jag bor i Kabul och där kan jag se att säkerheten har försämrats, men jag kan ha ett normalt liv. Även i vissa områden i norra provinserna har säkerheten försämrats, säger Sofia Orrebrink.

Ett av ISAF:s stora problem är att få afghanerna att acceptera den valda regeringen. Den utbredda korruptionen gör att allt för många faktiskt föredrar talibanerna framför sina egna folkvalda!

Idag har ÖB redogjort för läget i Afghanistan inför försvars- och utrikesutskottet.

Om Sverige skulle börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan redan nästa år så skulle det få direkta konsekvenser för hur Sverige ska lösa sina uppgifter där, ansåg Sverker Göranson.

ÖB gav en noggrann beskrivning av det säkerhetspolitiska och militära läget i Afghanistan.

– Jag har gett uttryck för samma ambition som Kabul-konferensen att de afghanska styrkorna ska börja ta över från 2014. Jag har också beskrivit kvaliteten i de styrkorna för utskottet och utvecklingen av den går saktare än vad vi hoppats på, sade Sverker Göranson.

Han förklarade också att den svenska styrkan fortsätter att mycket bestämt lösa de uppgifter man har.

– De är pressade men gör det på ett mycket bra sätt.

Det lutar år en politisk kompromiss. Samtidigt minskar stödet för insatsen hos den svenska befolkningen. Jag hoppas dock att det inte blir neddragningar på den nuvarande styrkan då man skickar ner helikoptrar och UAV nästa år. Det skulle annars innebära att effekten på det svenska förbandet försvinner eftersom det som i första hand riskeras att tas bort är t.ex. utbildningsstödet till afghanska armén. Övriga delar krävs för att driva förbandet.

Läs även Morgonsurs och Wisemans inlägg.

Uppdaterad 10-10-20, 20:27
De två skadade soldaterna har nu också kommit hem till Sverige.

Det var på måndagen som de två soldaterna splitterskadades under en strid som uppstod när de patrullerade. De sårades bägge allvarligt i vänster ben, en av dem blev mycket svårt skadad. De har båda opererats på det tyska fältsjukhuset i Camp Marmal i Afghanistan, och nu får de fortsatt vård på Uppsala Akademiska Sjukhus.

Att dom har kunnat transporteras hem så pass snabbt är bra, då det tyder på att deras tillstånd är stabilt. Hemma i Sverige kan dom få det stöd dom behöver av släkt och vänner.

Svenska trupper har på nytt varit inblandade i strider. Denna gång var det OMLT-instruktörer som följer med de förband som dom agerar mentor åt.

På tisdagen fick den grupp Christian Bremer mentorerar i uppdrag att spana norrut med speciell inriktning mot en höjd. Området är alltför otillgängligt för att använda fordon, så patrullen – sammanlagt närmare 20 personer varav sex svenskar – tog sig fram till fots.

– Vi vet att det finns många motståndare i området, berättar Christian Bremer. Ett sådant här uppdrag betyder som regel att vi hamnar i strid.

Patrullen hade tagit sig fram nästan tre kilometer och klättrat 300 meter uppåt när de hade målet – höjden – i sikte. Men den var intagen. På den fanns motståndare som öppnade eld mot svenskarna och afghanska armén.

– Vi bestämde oss snabbt för att försöka göra en kringgående rörelse och ta höjden, berättar kapten Bremer.

Men under det försöket visade det sig att ytterligare motståndare fanns grupperade på andra höjder. Dessa besköt patrullen, som besvarade elden.

Flygunderstöd kallades in, men anföll inte i det läget.

Striden varade i tre timmar. Svenskarna och afghanska armén lyckades inte ta höjden. När mörkret började falla beslutade de sig för att dra sig tillbaka och beställde skydd av attackflyg för att inte bli överfallna på vägen hemåt.

I Sverige är det många som tror att ISAF är de enda stridande enheterna, men faktum är att afghanska armén numera utför och även planerar mycket av insatserna. De som tar mest stryk är den afghanska polisen. Detta beroende på betytdligt sämre utbildning och utrustning.

Försvarsmakten har efter kritiken från Riksdagen börjat bli mycket alert på att gå ut med information på sin hemsida. Mycket bra, då både politiker och svenska befolkningen har rätt att veta vad som händer i Afghanistan. Riksdagsbeslutet den 4 november kommer därför att kunna bli mer baserat på fakta än bara rent tyckande. Visst finns det en risk att politikerna tycker att vi kan dra hem våra trupper för att det är för fraligt, eller att dom tror att ISAF inte kommer att lyckas. Men det hade varit ännu värre om dom trott att säkerhetsläget är så pass lugnt att vi kan dra hem våra soldater och fokusera enbart på humanitär hjälp.

DN 1, DN 2, SvD

Uppdaterad 10-10-21, 20:01
Mer fakta börjar komma fram om de senaste attackerna. Tydligen hade de som anföll även denna gång maskerat sig till poliser.

De båda soldaterna ingick i en patrull i provinsen Samangan med 17 svenskar, 12 finländare och 2 lokalanställda tolkar. De färdades i sju bepansrade så kallade Galten-fordon och en Geländewagen. I kolonnen ingick också afghansk polis och militär.

När fordonen i täten angreps så befann sig de två svenskarna i sin Galt längre bak. För att få överblick i stridslarmet så lämnade de fordonet och intog en kulle. Framför sig såg de då två personer i någon slags uniformer.

– De personerna uppträdde på ett sådant sätt att soldaterna trodde att de var poliser, säger en person med insyn i den svensk-finländska operationen till SvD.

Konsekvenserna av detta blir givetvis att tilltron till den afghanska polisen får sig ytterligare en törn. Risken finns dessutom att svenska soldater höjer sin beredskap att använda vapen och då är vi mycket nära en situation där en afghansk polis av misstag kan bli skjuten om han på grund av språk och kulturella olikheter beter sig på ett misstänkt sätt. Detta är något som legat bakom många av de tragiska händelser i både Irak och Afghanistan där civila skadats/dödats.

I ett ljusrosa skimmer

Allt för ofta kommer argumentet upp i debatten om Afghanistan att Sverige inte ska deltaga i operationer ledda av NATO, utan enbart i de operationer som leds av FN. I de flesta av dessa fall så är meningen med argumentet att FN-insatser är fokuserade på civil hjälpverksamhet snarare än att driva krig som i t.ex. Afghanistan. Tyvärr så är detta ett vanligt missförstånd. Allt för många lever kvar i en gammal världsbild där FN:s soldater har en blå basker och övervakar en fredlig avveckling av en konflikt.

Cynisk har i ett tidigare inlägg försökt förklara likheterna mellan dessa typer av insatser och jag tänkte i detta inlägg fortsätta hans argumentation. Jag kommer även att citera Bo Hugemarks artikel "Blå basker eller stålhjälm?" som finns i boken "Fredssoldater" utgiven av Armémuseum, ISBN 91-8478-41-9.

Sverige deltar enligt svensk lag enbart i insatser som är godkända av FN eller OSSE.

Regeringen får på begäran av Förenta nationerna eller enligt beslut som fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands.

Riksdagen kan givetvis utvidga detta till andra typer av operationer ledda av t.ex. EU. Det innebär i praktiken att en EU-ledd insats med t.ex. en Battlegroup kommer att ta längre tid att besluta om än en FN-ledd.

Intressant är att man enbart skrivit "fredsbevarande". Internationellt delas denna typ av insatser upp i kategorierna PK - Peace Keeping och PE - Peace Enforcing. Samlingsnamnet brukar vara PSO - Peace Support Operations, vilket också är det namn som används på den engelska webplatsen för svenska Regeringen. Får vi då enligt svensk lag enbart deltaga i PK operationer? Bevisligen så deltar vi redan i PE som t.ex. insatsen i Afghanistan. Jag överlåter den frågan till de som skrivit lagen...

Vilka typer av insatser är det då som FN ger mandat för?

- Fredsbevarande enligt kapitel VI i FN stadgan. Man brukar i dessa sammanhang ofta prata om kapitel 6,5 insatser, då de rent fredsbevarande insatserna egentligen utförs av våra militära observatörer. FN-stadgans kapitel 6 nämner inget om militära insatser. För att en fredsbevarande insats skall kunna komma till stånd så krävs det att det finns ett fredsavtal, eller åtminstone ett eld upphör. Det krävs samtycke från de inblandade parterna, opartiskhet och vapenmakt får endast användas i självförsvar.

- Fredsframtvingande enligt kapitel VII i FN stadgan. Här är det upp till säkerhetsrådets resolution att sätta målet och vilka medel som får användas. Givetvis så beror det också på vilka resurser som FN-medlemsländer ställer upp med. Detta kan innebära mycket hårda strider som t.ex. under Koreakriget som var en FN-insats, eller Kongokriget som även den var en FN-insats. Skiljer sig verkligen insatserna med svenska J29 Tunnan i Kongo från en eventuell insats med Gripen i Afghanistan? Det enda skulle möjligtvis vara att det finns mer kameror närvarande i Afghanistan som kan dokumentera om något går fel...

Se mitt förra inlägg om Afghanistan för exempel på hur dessa mandat kan se ut.

Hur dessa operationer i praktiken utförs varierar kraftigt. FN mandatet ger den vida ramen för en operation. Sedan är det upp till den som leder operationen att ge ut ett regelverk för hur den ska bedrivas i form av en operationsplan med tillhörande direktiv, mål och regelverk för insatser, det s.k. ROE - Rules of Engagement. Utöver ROE så har alla truppbidragande länder två sätt att behålla kontrollen över vad som händer. Detta i form av nationella caveats, det vill säga begränsningar (t.ex. att inte skjuta på fienden innan man blir beskjuten) samt vilken typ av ledning av trupperna man ger till den som leder insatsen. Det kan vara OPCOM - Operational Command, OPCON - Operational Control, TACOM - Tactical Command eller TACON - Tactical Control. Vanligtvis så ger ett land inte Operational Command till den lokala chefen. Detta skulle annars medge att trupperna skulle kunna flyttas från en ända av insatsen till en annan.

FN har i många fall haft svårigheter med sina insatser då mandaten varit för lågt satta. Rwanda och Srebrenica är tydliga exempel på detta, då FN-trupp mer eller mindre stått och tittat på. Att reglerna dock kan tolkas olika visar om inte annat den svenska insatsen i Bosnien 1993 då vi tillät våra soldater att använda mer offensiva metoder än de flesta andra länder i samma operation.

Dagens insatser har blivit betydligt mer komplexa än tidigare. Begreppet "three block war" indikerar att det inom ett mycket litet område samtidigt kan pågå fullt krig, fredsbevarande insatser och humanitär hjälp. Hur håller vi sär på dessa insatser? Hur skiljer vi på personalen som är inblandade i de olika insatserna? Framför allt de humanitära hjälporganisationerna är livrädda för att blandas ihop med militära förband och därmed hamna i skottlinjen. Men lever dom inte i en gammal värld när allt var lätt? Till och med SAK har på senare tid erkänt att det behövs en militär närvaro i Afghanistan för att kunna genomföra humanitära operationer. Carl Bildt beskriver på ett bra sätt att FN stödjer politiskt den militära insatsen i Afghanistan, men även att den militära insatsen faktiskt stödjer FN:s hjälparbete.

Och det är ju därför som FN:s säkerhetsråd enhälligt vädjar till FN:s medlemsländer att medverka i denna fredsinsats.

Ofta kommer det bort i vår svenska debatt.

Det handlar också om solidariteten med FN.

Hans Blix ställer sig frågan vem som ska ställa upp för FN? Han är också en smula tveksam till motiven för länder att ställa upp med personal för insatser.

En andra tvekan gäller om försvar av mänskliga rättigheter i fjärran länder kan ge en tillräcklig motivation för regeringar att sända soldater att riskera död och invaliditet och för soldaterna att låta sig rekryteras? I FN-stadgan, som antogs 1945, gavs säkerhetsrådet inget specifikt mandat att ingripa med våld för att försvara mänskliga rättigheter, utan bara för att återställa internationell fred och säkerhet då den hotats eller brutits.

I en utvidgning av rådets mandat för några år sedan förklaras dock att rådet i extrema fall av brott mot mänskliga rättigheter – till exempel folkmord – ska kunna bemyndiga ett väpnat ingripande. Något sådant beslut har dock hittills aldrig fattats – vare sig beträffande Afghanistan eller Darfur i Sudan.

Det han pratar om är ICISS-komissionen som 2001 lade fram en rapport kallad "The responsibility to protect". Rapporten ledde fram till att FN under 2005 års World Summit antog följande skrivning:

138. Each individual State has the responsibility to protect its populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. This responsibility entails the prevention of such crimes, including their incitement,
through appropriate and necessary means. We accept that responsibility and will act in accordance with it. The international community should, as appropriate,
encourage and help States to exercise this responsibility and support the United Nations in establishing an early warning capability.

139. The international community, through the United Nations, also has the responsibility to use appropriate diplomatic, humanitarian and other peaceful means, in accordance with Chapters VI and VIII of the Charter, to help to protect
populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. In this context, we are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter, including Chapter VII, on a case-by-case basis and in cooperation with relevant regional organizations as appropriate, should peaceful means be inadequate and national authorities are manifestly failing to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. We stress the need for the General Assembly to continue consideration of the responsibility to protect populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and its implications, bearing in mind the principles of the Charter and international law. We also intend to commit ourselves, as necessary and appropriate, to helping States build capacity to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity and to assisting those which are under stress before crises and conflicts break out.

Detta regelverk gavs sedan ut i enlighet med resolution 1674. Givetvis finns det stora frågetecken kring detta och då framför allt kring frågan om staternas suveränitet. Men viljan finns trots allt från omvärlden att tvinga fram en bättre tillvaro för människor även om det paradoxalt nog ibland kan innebära krig och lidande!

Hur kommer det sig att trenden på de internationella insatserna går mot mer och mer ren strid? Bo Hugemark har ett svar.

"Att de fredsbevarande operationerna uppkom i modern tid under det kalla kriget hängde samman med att stormakterna, och ytterst supermakterna, hade möjlighet att påverka sina "skyddslingar" och åstakomma stillestånd som behövde övervakas. Det låg också i stormakternas intresse inför risken att lokala konflikter annars skulle spridas och eskalera. Fredsframtvingande operationer förhindrades av samma stormaktsbalans. Ingen stormakt kunde låta de andra i FN:s namn avgörande förändra balansen."

Befinner vi oss i ett stiltje just nu? Det finns enbart en supermakt kvar, USA. Men vad händer när Ryssland återhämtat sig och vad händer när Kina och Indiens intressen börjar kollidera med USA:s? Afrika är en kontinent där det kan bli svårt för FN att driva igenom operationer mot dessa länders vilja. Med tanke på att svenska ungdomar rekryteras till Al Shabaab i Somalia så kommer dessa länder snart påverka omvärlden på samma sätt som Al Qaida och Afghanistan.

"Utvecklingen efter det kalla kriget har emellertid gradvis lett fram till en ny syn på folkrätten. I FN-stadgan är staternas suveränitet okränkbar. Anblicken av befolkningens lidande i sönderfallande stater har flyttat folkrättens fokus mot människors rättigheter i stället för staters."

Det här är en intrssant aspekt inför framtiden. Från framför allt (v) håll så hörs det upprörda röster som säger att USA ockuperar staten Afghanistan. Med andra ord så håller (v) kvar vid det gamla tankesättet att staten är viktigare än medborgarna...

Varför leds vi då av NATO i Kosovo och i Afghanistan? Svaret är enkelt, FN har inga egna militära resurser utan måste ansöka om detta från medlemsländerna. För mindre insatser så är det oftast inga problem, men i komplexa fredsframtvingande insatser så krävs ledning och gemensamma resurser som t.ex. lufttankning och transporter. De enda som klarar av detta är USA, NATO och till viss del EU/AU. EU nyttjar dock oftast NATO resurser. För mindre inatser kan en enskild nation vara s.k. "Lead Nation".

En FN operation har dessutom en komplex ledningsstruktur med en SRSG - Special Representative of the Secretary General som "leder" insatsen. Frågor som t.ex. ROE måste då ta en lång och tidskrävande väg upp till FN för beslut. Resultatet kan under tiden man väntar bli ett nytt Rwanda eller Srebrenica. I Afghanistan finns en SRSG för den FN-ledda UNAMA operationen. Not: Kai Eide har tagit avsked efter konflikt med FN..

Vissa påstår att Dag Hammarskjöld ligger bakom uttrycket "Fredsbevarande insatser är inte ett jobb för soldater, men enbart soldater kan genomföra det". Om det är sant eller inte kvittar, men faktum är att för att i dagens läge möjliggöra många typer av humanitära hjälpinsatser krävs säkerhet. Annars är det risk att de humanitära insatserna tas som "gisslan" av de grupper som bedriver kriget och som då kan fortsätta sin krigföring mer eller mindre med hjälp av de humanitära insatserna. Bidrag som ges utan kontroll går till korrumperade tjänstemän och i värsta fall till anskaffning av mer vapen som föder konflikterna. Svenska Afghanistan Kommittén har gjort ett hedervärt humanitärt arbete i Afghanistan, men talibanerna fanns trots detta hela tiden kvar vid makten. Militärt ingripande innebär att befolkningen lider och låter man bli så lider befolkningen kanske ännu mer? "Damned if you do, damned if you don't" med andra ord

Slutligen, genomförs då FN-ledda operationer med mindre våld än NATO-ledda? Det är samma typ av soldater som deltar i alla insatser. Är dom bättre för att dom bär blå basker? FN-styrkor har kritiserats för våldtäkter och umgänge med prostituerade i Afrika. Vad är det som vi ser på bilden ovan? Jo, det är en Mi-24 Hind attackhelikopter som används i de FN-ledda operationerna i Kongo. I detta krig har det i år dött mer människor än i Afghanistan och Irak tillsammans. Fokus från pressen har dock kanske inte varit lika högt. Mi-24 hyrs även ut av lokala säkerhetsfirmor i Sierra Leone.

A United Nations convention bans the use of mercenaries, yet this crew has come to the rescue of embattled U.N. peacekeepers here on a number of occasions. The 13,000 troops of UNAMSIL (United Nations Mission in Sierra Leone) discovering that there is no peace to keep, have abandoned any pretence of neutrality and now openly side with the Government forces. UNAMSIL's credibility suffered a huge blow last May, when the RUF took 500 peacekeepers hostage, and were reportedly massing on the outskirts of Freetown. With the UN mission in chaos, Britain landed paratroopers to defend the city for nearly two months, until the shaken peacekeepers could call in reinforcements.

The UN mission now costs $500 million U.S. a year. Ellis says he could end the conflict for a tenth the cost.

"If the United Nations was prepared to do it, I believe private military organisations would be the way to go," he says.

"Say 500 men as a good force; buying a couple of helicopters, plus ammunition; so you are looking at maybe $50 million a year to sort out this war."

But the U.N. is unlikely to privatise its peacekeeping.

Att dela ut hjälpsändningar i Afrika anses som så farligt att dom skyddas av tungt beväpnade attackhelikoptrar. Inga större skillnader mellan den FN-ledda operationen i Kongo och den NATO-ledda operationen i Afghanistan med andra ord. Om t.ex. SIDA eller Röda Korset skulle agera i en liknande konflikt utan skydd så gäller det att ha en stark tro på att det röda korset fortfarande skyddar. De i Sverige som fortfarande lever i en värld där FN-baskern inte någonsin behövde vara skottsäker är i kraftigt behov av att t.ex. besöka FN-insatsen i Afghanistan!

Läs även min bloggkollega Morgonsurs inlägg om soldater, bistånd och fredsmäklande. Del 1, del 2 och del 3.

Nya förluster... (uppdaterad)

Försvarsmakten rapporterar ikväll att en svensk soldat omkom idag i närheten av Mazar-e Sharif då en IED sprängdes under hans terrängbil 203.

Det svenska förbandet arbetade väster om Mazar-e-Sharif – i ett område som tidigare kontrollerats av upprorsmakare. En del av syftet med operationen är att afghanska myndigheter ska få kontroll över området.

Händelseutvecklingen inleddes med att ett stridsfordon 90 utsattes för finkalibrig eld. Pansarterrängbilen kallades fram för att understödja och drabbades av en hemmagjord sprängladdning.

Sjukvårdshelikoptrar kallades till platsen. Vid framkomsten till sjukhuset vid Marmal kunde läkare konstatera att den svenske soldaten avlidit.

FS19 har under hela sin mission varit inblandad i hårda strider. Detta som en konsekvens av den nya taktiken att mer aktivt patrullera de områden som kontrolleras av talibanerna. Området väster om Mazar-e Sharif är just ett sådant och det var även i detta område som den förra dödliga incidenten inträffade.

Denna händelse kommer givetvis att påverka debatten kring det kommande riksdagsbeslutet om fortsatt närvaro i Afghanistan. Våra politiker måste dock vara realister. Vi är i Afghanistan för att säkerställa att säkerhetsläget blir så pass lugnt att det går att genomföra humanitära insatser och lämna över säkerhetsansvaret till ANA/ANP. COIN-taktiken innebär att vi skall ut och möta lokalbefolkningen. Detta innebär givetvis stora risker för våra soldater. Att dra hem våra trupper i detta läge skulle innebära att vi ger upp och de insatser som vi gjort hittills skulle vara förgäves. Jag hoppas därför att denna händelse inte används som argument i debatten, utan att den hålls på en högre nivå.

Just nu så är detta dock ganska så oväsentligt. Jag instämmer i Försvarsminister Tolgfors kondoleanser och mina tankar går till familjerna till den soldat som dödades samt de två skadade...

SvD 1, SvD 2, DN, Aftonbladet, Expressen

Uppdaterad 10-10-16, 23:17
Försvarsmakten har nu gått ut med namnet på den stupade soldaten. Jag lider med familjen till Kenneth Wallin.

ÖB går nu också ut med sina kondoleanser till Kenneths familj samt familjerna till de två skadade.

"Det är med djup sorg jag tagit emot beskedet att en soldat stupat i Afghanistan. Mina tankar går till de anhöriga som förlorat en son, en familjemedlem. Tankarna går också till förbandet som mist en kollega och vän. Min medkänsla går även till de två skadade soldaterna, jag hoppas innerligen att de snart repar sig."

SvD beskriver i ett inlägg hur FS19 har ändrat den svenska taktiken det senaste halvåret.

Den senaste sommaren har den nuvarande truppen FS 19 tillsammans med afghanska säkerhetsstyrkor etablerat en postering i området. Den ligger i byn Ali Zaui 40 km väster om Mazar-e-Sahrif. Patrullering sker ofta i området, både från fordon och till fots. Det är en del av den ändrade taktik som chefen för FS 19 överste Gustaf Fahl beskrev i SvD den 8 oktober.

- Det har varit ett av talibanernas starkaste områden och ger man sig in där så blir det motreaktioner med attacker och olika förberedelser för attacker som vi lyckats undanröja, sade Gustaf Fahl då.

- Vi kan inte lämna människor som lever där under talibanterror i sticket. Vi måste försöka bryta utvecklingen även där. Ger vi oss inte på de områdena så är de som cancersvulster, då växer problemen. Andra områden är relativt sett säkra, förklarade Gustaf Fahl då.

Hur ska man då tolka den senaste tidens hårdare strider? Delvis är det en konsekvens av ökad patrullering. Om man rör sig mer i området så kommer det givetvis att innebära att talibanerna gör motstånd. Delvis så har talibanerna med stor sannolikhet flyttat en del av sina resurser norrut. Detta beroende på de hårda striderna i södra Afghaninistan, men även då den nya Järnvägen till Mazar-e Sharif inneburit att området fått ett nytt strategiskt läge. Talibanerna har den senaste tiden fokuserat på att stoppa underhållstransporterna från Pakistan. Om ISAf börjar ta in underhåll via tåg från Uzbekistan kommer det att innebära att talibanerna förösker att stoppa även dessa transporter.

Jag håller dock inte med SvD analytiker om tyngre fordon som en lösning. IED kan vara så kraftiga att inte ens Stridsfordon 90 klarar av en smäll, vilket både Norge och Sverige erfarit det senaste året. De dåliga vägarna i Afghanistan klarar heller inte av allt för tunga fordon. Nej, ökad säkerhet skapar vi genom att bygga band med civilbefolkningen så att de helt enkelt kan förvarna oss om att något är på gång.

Expressen rapporterar just nu från Försvarsmaktens presskonferens.

Kondoleanser går att skicka direkt till FS19.

Läs mer hos mina bloggkollegor Cynisk, Wiseman, Morgonsur, Tokmoderaten, Carl Bildt och Allan Widman.

DN 1, DN 2, Expressen, SVT

Uppdaterad 10-10-17, 10:36
Guvenören i provinsen Balkh går nu ut i Afghanska media och säger att man ska starta en stor upprensningsaktion. Mazar-e Sharif är "huvudstad" i denna provins och det oroliga område som de svenska dödsfallen inträffat i ligger gränstrakterna mellan västra Balkh och provinsen Jowzjan.

"It will be better to carry out continuous operations in vulnerable areas in coordination with the Afghan forces and our international friends to maintain and ensure better security in the province," Gen. Alizai, the Police Chief of Balkh province said.

Balkh has been one of the most secure provinces of Afghanistan over the past few years, but the province has witnessed a series of insurgency activities recently.

Uppdaterad 10-10-17, 16:56
Försvarsmaktens presskonferens finns nu på både SvD och DN.

Mer detaljer börjar komma fram om händelsen.

Enligt Grundevik var sprängladdningen som dödade svensken tillverkad av flera stridsvagnsminor. Inne i det attackerade fordonet fanns sammanlagt sju personer. Försvaret vet fortfarande inte närmare vilka det var som attackerade styrkan.

Det tog runt 45 minuter efter det att fordonet begärt stöd tills ambulanshelikoptern kom.

45 minuter låter kanske för en oinitierad som lång tid. Men de helikoptrar som finns baserade på Marmal (amerikanska UH-60 Blackhawk och tyska CH-53) har en maxfart på ca 300 km/h. Händelsen inträffade ca 40 km väster om Mazar-e Sharif. Även om en helikopter står fullt startberedd så kan man inte räkna med att den är i luften på mindre än 10 minuter med tanke på att sjukvårdspersonal och eskorthelikopter ska med. Sedan beroende på hotbild ska den stiga eller gå på låg höjd så räkna med 10-20 minuters transporttid. När den kommer på plats måste den bedöma hotbilden. Är anfallet till för att locka till sig MEDEVAC och det kan finnas tung beväpning som kan slå ut en helikopter? Räkna därför med ca 5 minuters landningsprocedur. Till detta skall även en viss fördröjning i orderkedjan läggas till. Har helikoptern varit i luften på ett annat uppdrag så tar det ytterligare en stund att ta nytt beslut om denna inats är viktigare än t.ex. transport av ett sjukdomsfall.

De flesta moderna pansarfordon är designade för Kalla Kriget och där var hotbilden max en stridsvagnsmina. När flera sprängs av samtidigt så är det därför få fordon som klarar av det. Det är egentligen bara den nya generationens fordon där man har tänkt på att chockabsorbera personalens arbetsplatser som tål en träff av en IED. I det aktuella fordonet fanns sju man. Att de övriga verkar ha klarat sig så pass bra är ett rent mirakel.

SvD

Uppdaterad 10-10-17, 20:50
Politikerna verkar ensas bakom att insatsen i Afghanistan ska fortsätta.

Det är i utsatta stunder det är som viktigast att stå fast.” Det säger försvarsminister Sten Tolgfors i en första kommentar till DN.se, efter att ännu en svensk soldat dödats i Afghanistan. Han menar också att skillnaderna mellan oppositionens regeringens afghanistanpolitik har minskat.

På den svenska campen är stämningen givetvis dyster, men man biter ihop och fortsätter insatsen. Snart kommer FS20 att ta över och det gäller att ha koll på händelseutvecklingen fram tills dess att rotationen är genomförd.

Flaggorna vajade på halv stång på Camp Northern Lights i norra Afghanistan och kapellet på basen öppnades direkt efter dödsbudet. Soldater strömmade dit för att tända ljus, rapporterar tidningen NSD:s utsända på platsen.

NSD har en reporter på plats i Afghanistan som har fått möjlighet att intervjua på ledningen för FS19. Chefen för FS19, Gustaf Fahl säger att man kommer att fortsätta med samma taktik som tidigare.

FS 19 har en tydlig strategi att gå in i områden som är starkt talibaninfluerade i norra Afghanistan - och stanna kvar där. Området där dödsolyckan hände är ett sådant och ligger fyra mil väster om Mazar-e-Sharif. En strategi som Försvarsmakten själva beskriver som framgångsrikt. Antal incidenter i området har minskat, enligt Fahl.

- Jag tror dessutom att det är en mycket viktig del i att hedra Kenneth att inte börja svikta i vår uppgift. Vi måste fortsätta såsom vi har gjort hittills, vi ska inte bjuda våra motståndare på en framgång. Den framgången ska vi förneka genom att fortsätta att agera som vi har gjort. Vi ska fortsätta att stabilisera situationen i det här området, säger Gustaf Fahl.

Uppdaterad 10-10-20, 20:17
Kenneth Wallin har nu kommit hem till Sverige. Det var en värdig ceremoni, men jag hoppas innerligt på att vi i Sverige inte ska bli lika bra på denna typ av ceremonier som många av de andra länderna som delktar i ISAF.

Se hela ceremonin på Försvarsmaktens hemsida.

SvD

Saker och ting i rätt ordning

Allt för ofta i debatten kring Afghanistan så kommer argumentet upp om att vi deltar i en insats som inte är beordrad av FN utan ledd av NATO. Insatsen i Afghanistan skulle dessutom försvåras av att vi är där som konsekvens av att USA anfallit ett fredligt land. Jag börjar tröttna på denna vandringssägen och vill därför göra en kort resumé av händelseförloppet fram till dagens situation.

Kriget mellan västvärlden (framför allt i form av USA) och Al Qaida har pågått i många år, se mitt tidigare inlägg där jag har med en kort historik över Afghanistan.

Många debattörer anser att USA gjorde fel som anföll Afghanistan som svar på 9-11 den 7 oktober 2001. Rätten till självförsvar finns dock tydligt beskriven i FN stadgan artikel 51.

"Nothing in the present Charter shall impair the inherent right of individual or collective self-defence if an armed attack occurs against a Member of the United Nations, until the Security Council has taken measures necessary to maintain international peace and security. Measures taken by Members in the exercise of this right of self-defence shall be immediately reported to the Security Council and shall not in any way affect the authority and responsibility of the Security Council under the present Charter to take at any time such action as it deems necessary in order to maintain or restore international peace and security."

Afghanistan var redan definierat som ett hot av FN enligt säkerhetsrådets resolution 1363 som är daterad 30 juli 2001. Beslut om att införa sanktioner enligt FN stadgan kapitel VII på grund av Afghanistans skydd av internationell terrorism. Notera att denna resolution kom INNAN 9-11.

Att USA hade rätt till självförsvar enligt FN stadgan förtydligades med säkerhetsrådets resolution 1368 som är daterad 12 september 2001. Denna resolution godkänner rätten till självförsvar mot terrorism enligt FN stadgan och fördömer 9-11.

"Recognizing the inherent right of individual or collective self-defence in accordance with the Charter,
1. Unequivocally condemns in the strongest terms the horrifying terrorist attacks which took place on 11 September 2001 in New York, Washington, D.C. and Pennsylvania and regards such acts, like any act of international terrorism, as a threat to international peace and security;"

Då USA:s initiala mål enbart var att slå ut Al Qqaida samt att stötta den s.k. Norra Alliansen att slå ut den talibanska ledningen (USA hade vid denna tidpunkt mindre än 1000 man i Afghanistan! Större delen av striderna skedde mellan olika afghanska grupperingar, dock stödda av insatser med amerikanskt flyg), så behövdes det stöd för att bygga upp en ny regim i Afghanistan. Förslaget var att UK på inbjudan av övergångsregimen i Afghanistan skulle leda en internationell styrka. FN säkerhetsråd godkände detta med resolution 1386 daterad 20 december 2001 som innebar etablerandet av ISAF. Det är denna resolution och efterföljande som medger Sveriges deltagande i ISAF, då vi enligt svensk lag bara kan deltaga i FN-operationer. Att den sedan taktiskt leddes av UK, numera NATO beror på att FN inte har de resurser som krävs för att bedriva fredsframtvingande operationer. Jämför med t.ex. den NATO-ledda insaten i Kosovo och många AU-ledda insatser i Afrika.

"Reiterating its endorsement of the Agreement on provisional arrangements in Afghanistan pending the re-establishment of permanent government institutions, signed in Bonn on 5 December 2001 (S/2001/1154) (the Bonn Agreement),

Taking note of the request to the Security Council in Annex 1, paragraph 3, to the Bonn Agreement to consider authorizing the early deployment to Afghanistan of an international security force, as well as the briefing on 14 December 2001 by the Special Representative of the Secretary-General on his contacts with the Afghan authorities in which they welcome the deployment to Afghanistan of a United Nations-authorized international security force,

Taking note of the letter dated 19 December 2001 from Dr. Abdullah Abdullah to the President of the Security Council (S/2001/1223),

Welcoming the letter from the Secretary of State for Foreign and Commonwealth Affairs of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland to the Secretary-General of 19 December 2001 (S/2001/1217), and taking
note of the United Kingdom offer contained therein to take the lead in organizing and commanding an International Security Assistance Force,"

I dagarna har FN förlängt detta mandat (detta görs årligen). Att då gå ut och säga att Sverige inte deltar i Afghanistan med FN-mandat eller att hävda att USA anföll Afghanistan utan stöd från det internationella samfundet tyder på mycket dålig förståelse för hur FN fungerar. Dock så kan jag helt klart erkänna att anfallet mot Irak var en helt annan femma, något som till och med president Obama har erkänt!