Fokus på Afghanistan (uppdaterad)

Jag har varit lite dålig med inlägg den senaste veckan, så jag kompenserar detta med ett långt...

Så här när det lugnat ner sig efter valet så har pressen åter fått upp ögonen på händelseutvecklingen i Afghanistan. Den svenska truppen i Mazar-e Sharif har varit i strid flera gånger den senaste perioden med bl.a. insatser av amerikanskt stridsflyg och attackhelikoptrar. Försvarsminister Tolgfors bekräftar att SvD reportaget ger en bra bild över läget i den svenska regionen.

Många av händelserna som redovisas har Försvarsmakten berättat om på sin hemsida. Men jag tror det här bidrar till att understryka bilden av att vi också behöver en militär närvaro på plats för att hantera säkerheten i norra Afghanistan.

De hårdaste striderna är nog de som afghanska förband med svenska OMLT (Operational Mentoring and Liaison Team) instruktörer varit inblandade i. SvD misstänker att Försvarsmakten medvetet har försökt dölja de strider som pågått. Jag skulle dock vilja hävda att så inte är fallet. Försvarsmakten är helt enkelt inte bättre än så här på att sprida information (se tidigare informationschefen Staffan Doppings försvarstal i Newsmill). Har man haft ett intresse av att följa läget i Afghanistan så har det varit möjligt via många kanaler. På bl.a. FS19 hemsida har man kunnat läsa om de flesta av händelserna och mellan raderna även om de som inte varit noggrannt beskrivna på forsvarsmakten.se.

Efter valet så har den svenska närvaron i Afghanistan kommit upp på den politiska agendan. Inom (v), (mp) och (sd) finns det en vilja att ta hem våra trupper från Afghanistan. (s) har vikt sig för sina partner i den rödgröna oppositionen, men frågan är var dom står i dagsläget efter valförlusten? Kommer (sd) att bli en vågmästare, eller tar (s) sitt politiska ansvar? Politiska "stollar" som Thage G och Jan Myrdal leder demonstrationer med krav på att Sverige ska lämna Afghanistan. Men dagens insats i Afghanistan är inte Vietnam. Det är inte ens att jämföra med Sovjetunionens krig i Afghanistan. Dock kan konsekvenserna för Försvarsmakten bli ett "vietnamtrauma" som blir svårt att ta sig ur om insatsen hanteras på fel sätt av politikerna.

Varför ska Sverige och övriga ISAF fortsätta med sin insats i Afghanistan? Vi måste döda det felaktiga argumentet att insatsen i Afghanistan skyddar Sverige samt är bra träning för våra soldater inför det nationella försvaret. Det finns andra orsaker som är minst lika viktiga, inte minst att vi visar omvärlden att Sverige ställer upp när det behövs så att vi själva kan få hjälp den dag vi behöver den.

Morgonsur har som vanligt lyckats sätta fingret på de mjuka aspekterna av våra internationella insatser. Vi har en moralisk skyldighet att hjälpa omvärlden. Magnus Ernström som är Morgonsurs egentliga namn (hatt av för honom) beskriver i SvD sin syn på internationella insatser.

Att ta ställning och agera gör att man skaffar sig än fler och mer aggressiva ovänner. Men ibland måste man våga trampa på några tår och riskera sin egen bekvämlighet helt enkelt för att det är ett anständighetskrav.

Afghanistan är en av dessa krigshärdar där vi måste ta ställning. Vi skulle i och för sig lika gärna kunna välja en annan av de dussintals som i dagsläget finns runt omkring i världen, Somalia, Kongo... listan är lång. Att det blev just Afghanistan beror till stor del på EU och NATO:s närvaro, riskerna med spridning av konflikten till Pakistan samt den påverkan som exporten av opium har på tillgången på heroin här i Sverige. Men nu har vi trots allt påbörjat insatsen i Afghanistan och om vi inte visar andra länder att vi är villiga att hålla ut den tid det krävs, så är det lika lönlöst att ge sig in i en ny insats. "Den som ger sig in i leken får leken tåla", som det gamla ordspråket säger. Afghanistan är med andra ord ett lackmustest på västvärldens förmåga till denna typ av insats. Det är också en test av den nya inriktningen på svenska Försvarsmakten. Vi ställer just nu om Försvarsmakten för att kunna bedriva just denna typ av fredsframtvingande insatser. Värnplikten ersätts av yrkessoldater och officerarna tvingas till obligatorisk utlandstjänst. Detta var tidigare inte nödvändigt i invasionsförsvaret eller ens i fredsbevarande insatser. Misslyckas vi i Afghanistan så kan vi med andra ord lika gärna gå tillbaka till den gamla doktrinen för Försvarsmakten!

Vi har också ett moraliskt ansvar att lösa problemen i omvärlden då många av dessa är konsekvenser av vår tidigare närvaro.

Först lite historia för att peka på bakgrunden till dagens konflikt i Afghanistan och vilka konsekvenser det får för möjligheten att lösa konflikten.

I Försvarsmaktens "Handbok Afghanistan" kan man läsa om ett land som genom århundradena varit slagfält i konflikter mellan olika imperier. Alexander den store, Djingis Khan är bara några av de stora erövrare som dragit igenom landet. "1747 så valdes Amhad Shah Durrani till ledare för den mäktigaste pashtunklanen. Han betraktas som den afghanska nationens fader och lyckades förena de afghanska folken i det största rike som har behärskats av afghaner". Efter hans död så uppstod nya interna inbördeskrig och britterna passade på att invadera för att stoppa den ryska expansionen i området. Detta var en del av det s.k. "Great Game" mellan Ryssland och Storbritanien. Resultatet blev det första stora brittiska nederlaget mot afghanerna i form av massakern på ca 12.000 soldater och civila under det katastrofala återtåget från Kabul 1842.

1878 intog britterna återigen Afghanistan och skapade då bl.a. den s.k. Durrandlinjen, d.v.s. gränsen mellan Afghanistan och dagens Pakistan. Detta är något vi fortfarande lider av då gränsen delar det pashtunska folkslaget på mitten. Att talibanerna idag har säkra basområden i Pakistan är inte en slump eller ens beroende på pakistanska säkerhetstjänsten ISI:s stöd, utan helt enkelt ett resultat av att dom kan gömma sig hos sina gamla släktingar. Pakistan är med andra en stor del av problemet i Afghanistan. I USA hanterar man därför politiskt regionen som ett gemensamt AfPak.

1919 bröt det tredje engelsk-afghanska kriget ut, vilket resulterade i en snabb fred (britterna var trötta på landet och hade inte resurser efter VK1). En instabil kungaperiod började som 1964 ersattes med ett demokratiskt parlament och en konstitutionell monarki. Under denna period så växte det sovjetiska inflytandet med bl.a. skapandet av ett kommunistparti. USA satsade under perioden på att stötta uppbyggnaden av infrastruktur i form av bevattning och elkraftverk.

1973 störtades kung Zahir Shah av sin kusin Mohammed Daoud som utropade sig till president. Han lyckades dock reta upp både islamister och kommunister och 1978 tog kommunisterna över i den s.k. Saurrevolutionen. På grund av detta blev Afghanistan en bricka i det kalla kriget. Då Sovjetunionen kände att man inte hade full kontroll på läget i landet och fruktade att USA kunde blanda sig i så invaderades Afghanistan 1979. Den sittande presidenten Hafizullah Amin avrättades och ersattes av en Babrak Karmal. Jag rekommenderar varmt boken "Sovjet invaderar Afghanistan - en fallskärmsjägare berättar" av Zigmas Stankus. Denna bok beskriver i detalj hur hårt de ryska soldaterna gick fram i landet fram tills dess att dom drog sig ur 1989. Vore jag afghan och hade minnen av dessa år så skulle jag ha mycket svårt att lita på någon utlänning. Ett stort problem for ISAF idag är att med den afghanska medellivslängden på strax över 40 år, så är det knappt någon som kommer ihåg ett Afghanistan utan krig.

Detta krig lade grunden till dagens situation:

- Mängder av flyktingar i framför allt Pakistan som skapade underlag för rekrytering till den framtida talibanrörelsen. Fundamentalistiska islamska skolor i Pakistan (stödda av Saudiarabien och Pakistan) gav upphov till en fanatisk tolkning av koranen. När talibanerna skapades i Afghanistan 1996 så fanns det med andra ord många villiga adepter för att skapa den talibanska armén.

- Motståndsrörelsen Mujahedin som stöttades av bl.a. USA gav upphov till en mycket vältränad gerilla. Här växte också Al Qaida fram och Usama bin Laden fick sitt elddop. Mängder av vapen smugglades in i landet, bl.a. de Stingerrobotar som fortfarande finns kvar som en hotbild för ISAF (även om jag misstänker att de flesta i dagsläget inte längre fungerar). Vi slåss med andra ord idag mot en gerilla som är utbildad och beväpnad av USA!

Då Sovjetunionen drog sig ur så lämnade dom efter sig en marionettregim under ledning av Mohammed Najibullah. Detta blev upptakten till ett långt inbördeskrig mellan de forna krigsherrarna. USA stöttade under denna period talibanerna då man såg dom som den enda möjligheten att stabilisera landet. Det finns stora amerikanska intressen i att transportera olja från centralasien, genom Afghanistan till Pakistan. Detta då man ville undvika att framför allt Ryssland och Iran skulle få kontroll på denna olja. Då talibanerna tog över 1996 så slutade det amerikanska stödet. Mycket beroende på att man började inse nackdelarna med det talibanska styret i form av bl.a. grovt kvinnoförtryck. Jag rekommenderar Ahmed Rashids bägge böcker "Talibaner" och "Jihad" som i detalj beskriver denna period i Afghanistans historia.

Al Qaida började under denna period samtidigt påverka säkerhetsläget i omvärlden. Då många av de muslimska länder där Al Qaida ville störta regimen hade amerikanska intressen i form av olja så innebar det automatiskt att man hamnade på kollissionskurs med USA. Första försöket att spränga WTC 1993 samt Bombningen 1998 av de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania resulterade i att USA anföll Al Qiadas träningsläger i Afghanistan samt en fabrik i Sudan som misstänktes tillverka sprängämnen åt terroristerna. Detta i sin tur resulterade i en upptrappning i form av bl.a. attentatet mot USS Cole år 2000 och inte minst 9-11.

I början av Enduring Freedom gjorde USA allting rätt. Man utnyttjade de afghanska styrkorna i form av Norra Alliansen. Man mutade delar av talibanrörelsen att lägga ner sina vapen. Man stöttade med specialstyrkor samt insatser från luften av UAV och bombflyg. Tyvärr så tappade man fokus och anföll Irak 2003. Därmed så gav man talibanrörelsen en möjlighet att bygga upp sin verksamhet på de skyddade basområdena
i Pakistan. ISAF som inledningsvis var tänkt att skydda återuppbyggnaden av Afghanistan fann sig helt plötsligt inblandad i nya strider och därefter så har det hela tiden pågått en gradvis eskalering av närvaron utan att få tillräckliga resurser. Möjligtvis så kanske resurserna finns där idag efter Obamas beslut att minska i Irak till förmån för insatsen i Afghanistan. Möjligtvis så är det för sent.

Men, vi har redan begått många misstag i Afghanistan. Att lämna landet i det skick som det är just nu vore bara ytterligare ett nytt misstag!

Historien har visat på två saker:

- Afghanerna är inte ett folk utan en gruppering av stammar. Detta har lett till att man är mycket ovillig att ha en central regim då den automatiskt skulle misstänkas att vara partisk mot den stam som presidenten ursprungligen tillhör. Vi kan heller inte som i Irak skylla på religionen. I Afghanistan är det i första hand regionen (dalen) som styr en afghans känsla av tillhörighet. I andra hand är det stammen och möjligtvis först i tredje hand religionen. Men man måste dock förstå att de flesta afghaner inte har en känsla för landet Afghanistan. Därför så anser jag att det är lönlöst att tro på att det går att skapa en stabil central regim i Afghanistan. Vi måste i stället finna ett sätt att utnyttja den befintliga stamstrukturen.

- Afghanistan är på grund av denna splittring mycket lätt att erövra. Men som så många andra erövrare tidigar har fått känna på, mycket svårt att härska över. "The graveyard of empires" är ett uttryck som passar väl in. Som David Kilcullen beskriver i sin bok "The Accidental Guerilla" så uppstår en hel del av motståndet i Afghanistan helt enkelt som en konsekvens på vår närvaro.

Vilken taktik ska ISAF använda för att lyckas med sitt uppdrag? Forskare varnar för att dagens taktik att försöka slå ut talibanerna riskerar att dels utsätta våra styrkor för högre risker och dels skada civila som innebär att vi riskerar att tappa civilbefolkningens stöd.

Enligt Egnell är opinionen hos den afghanska civilbefolkningen oerhört viktig i kriget.

– Det handlar om att vinna lokalbefolkningens förtroende. Om de börjar uppfatta talibanerna som den starkaste parten, vågar de inte stödja den internationella koalitionen eller afghanska regeringen. Inte minst därför att många räknar med att koalitionen lämnar landet inom de närmsta åren, som kanske lämnar dem i sticket sedan, säger Egnell.

Helt riktigt. Fokus i en COIN-strategi (Counter Insurgency) ska vara på befolkningen och inte på motståndsrörelsen. Talibanerna har en militär styrka på ca 20.000 man. Det är omöjligt att ta kål på allihopa. I Afghanistan finns det ca 32 miljoner afghaner. En massa potentiella rekryter till talibanrörelsen eller stöd till ISAF beroende på om vi lyckas eller misslyckas med vår strategi.

Det afghaner är i behov av är framför allt säkerhet. Så länge som dom ser talibanerna som den kommande segraren kommer dom aldrig att våga stötta ISAF (ett hårt liv under talibanregim är bättre än snar död om man samarbetat med ISAF den dag talibanerna tar över). Här har ISAF en myckat smal svår väg framför sig i landet. COIN innebär inte nödvändigtvis att befolkningen ska älska eller ens tycka om ISAF. Men dom måste respektera oss som den faktor som kan garantera deras säkerhet. Fokus på att slå ut talibanerna är därför inte alltid en helt lyckad strategi. Dock så måste vi slå ut så pass mycket av talibanernas styrka att ANA (Afghan National Army)/ANP (Afghan National Police) kan garantera säkerheten i landet den dag ISAF lämnar.

Det finns två huvudsakliga inriktningar på vägen framåt.

- Vice President Joe Bidens taktik som mer är att jämföra med CT (Counter Terrorism). Att gradvis övergå till att slå ut den talibanska ledningen med hjälp av UCAV. Närvaron i Afghanistan minskas så fort det bara går. Denna taktik kommer att hålla Al Qaida och liknande organisationer på mattan i Afghanistan. Dock som vi kan se resultat idag av det ökade terrorhotet i Europa så tar det inte kål på Al Qaida. Dom uppstår bara i ny skepnad i t.ex. Sudan, Somalia eller varför inte Birmingam i Storbritanien? Vi kommer dessutom att lämna den afghanska befolkningen helt i händerna på de afghanska säkerhetsstyrkorna ANA/ANP som kommer att ha det tufft mot talibanrörelsen i många år framöver. Fördel: Västvärlden minskar snabbt sin närvaro i Afghanistan. Nackdel: Civilbefolkningen kommer INTE att få det bättre. Detta kan lika väl som fortsatt kamp mot talibanerna öka rekrytering till Al Qaida då muslimska extrimistorganisationer kan använda det till sin fördel vid rekrytering. Vi sviker den muslimska befolkningen och vi har inte kraft nog att besegra en islamistisk terrorrörelse!

- Fortsatt nationsuppbyggnad och COIN-taktik. Fokus på våra insaser måste vara OMLT för att utbilda ANA/ANP. Tyvärr är framför allt ANP fortfarande kraftigt underutvecklad och lider av korruption i kombination med viss infiltration från talibanerna. Här kommer den ökade amerikanska närvaron i Mazar-e Sharif att bättra situationen då dom bl.a. kommer att utbilda poliskåren. Jag skulle vilja höja dagens svenska truppbidrag från 550 man till att utnyttja de 855 man som tillåts enligt Riksdagens senaste beslut avseende den svenska insatsen i Afghanistan. Vi har dessutom ännu allt för lite satsningar på civila projekt som befolkningen kan dra nytta av. Hittills har detta berott på säkerhetsläget. Fördel: Genom att inte ha för bråttom så kan vi gå gradvis fram och därmed undvika misstag. Nackdel: COIN innebär att våra trupper måste ut och röra sig bland lokalbefolkningen och ta stora risker. Det tar dessutom lång tid. Tittar man t.ex. på Nordirland och Malaysia så rör det sig om minst 30 år, alltså en fortsatt närvaro i Afghanistan ytterligar 10-20 år. Frågan är om den politiska uthålligheten finns samt om ekonomin i USA och Europa tillåter detta? Jag har dessutom vissa tveksamheter kring ett Afghanistan som är centralt styrt efter europeisk modell kommer att accepteras av lokalbefolkningen.

Den dåliga ekonomin och den politiska pressen tvingar nu i stället fram ett mellanting av de två alternativen. D.v.s. en militär offensiv för att tvinga talibanerna på reträtt i kombination med en satsning på att bygga upp ANA/ANP. Tyvärr så innebär Obamas tidslinjal med planer på att börja minska närvaron 2011 att arbetet med att få över befolkningen på vår sida försvåras kraftigt. Hur ska dom kunna lita på att dom skyddas från talibanerna den dag ISAF lämnar? Det är denna tidslinjal som tvingar fram den offensiv som startat i söder, men nu även nått den svenska regionen av Afghanistan. ISAF måste helt enkelt visa att vi är starkare än talibanerna. Det räcker inte längre bara med att skydda befolkningen.

Min lösning är därför att utnyttja de strukturer som finns i den afghanska kulturen.

- I stället för en central ledning låt varje region vara autonomt styrt. Detta skulle framför allt i de pashtunska regionerna minska rädslan för att en central ledning skulle vara korrupt och motverka deras intressen. Nyttja de byäldste att leda regionerna. Detta skulle minska talibanernas inflytande då de framför allt består av yngre personer. Låt en lokal milis stå för skyddet i regionerna och använd ANA/ANP till att skydda större städer där gränssnittet mellan Afghanistan och omvärlden kommer att finnas och det kommer att finnas en blandad befolkning från de olika regionerna och stammarna som kommer att behöva skyddas från talibanerna.

- Låt Afghanistan styras av en central Loya Jirga (stammöte) som bestämmer i frågor som påverkar hela landet. Detta skulle kunna modelleras som en kombination av den amerkanska senaten och representanthuset. Där skulle afghanerna kunna välja ut utrikespolitiska talesmän och representanter i FN och andra samarbetsorgan. Förr eller senare kommer Coca Cola effekten att på samma sätt som i Vietnam tvinga fram en ökning av denna funktion som i framtiden kanske kan bli en riktig afghansk stat.

- Fokus på ISAF militära insatserna måste ligga på att med OMLT utbilda ANA/ANP och de lokala miliserna. Bekämpa talibanerna ska ske endast i syfte att skydda befolkningen samt denna utbildningsverksamhet. Sitter talibanerna gömda i bergen så är dom inte något hot.

- Slå snarast ut opiumodlandet. Detta finansierar talibanernas krig. Nu finns det stora lager opium så det ger inte en omedelbar effekt, men långsiktigt så kommer det att strypa talibanernas möjlighet att skaffa vapen och rekrytera anhängare. En talibansk krigare tjänar idag mer än en soldat i ANA/ANP. Med minskad ekonomi för talibanerna så skulle det omvända gälla, vilket skulle kraftigt förbättra rekryteringen till ANA/ANP. Vi måste vara beredda att stötta de afghanska bönderna och se till att det finns en fungerande ekonomi med alternativa grödor där bönderna kompenseras för inkomstförlusterna. Talibanerna kommer givetvis att pressa bönderna, men det kommer också att tvinga fram talibanerna i öppen strid där ISAF har lättare att ta striden på "hemmaplan" i stället för att vara "sitting ducks" när man åker ut på uppdrag att leta upp talibanerna.

Är då allting så hopplöst i Afghanistan som vissa förespråkar? Nej, det mesta är idag bättre jämfört med 2001 då talibanerna styrde landet med järnhand. Skolgången fungerar, kvinnor har fått bättre position i samhället, infrastrukturen byggs upp m.m. Det finns dessutom många tecken som tyder på ytterligare framgångar i närtid. Idag består det svenska ansvarsområdet kring Mazar-e Sharif av regionerna Balkh, Samangan, Sar-e Pol och Jowzjan. I våra områden pågår just nu ett antal förändringar som kommer att förbättra läget för de svenska trupperna:

- Den amerikanska expansionen i Mazar-e Sharif. Ytterligare 3500 man samt helikoptrar inklusive attackhelikoptrar och MEDEVAC har baserat i regionen. Anledningen till den utökade närvaron är till stor del den nya järnvägen som byggs från Uzbekistan ner till Mazar-e Sharif och som sedan ska gå vidare till Kabul. Detta ska lätta trycket på de förnödenhets- och drivmedelskonvojer som idag går från Pakistan och ofta utsätts för attentat. De senaste veckorna har flera attentat genomförts. Den nya transportleden är ett lyft för ISAF och Afghanistan, men risken är att den kommer att dra åt sig ökad närvaro av talibaner. Amerikanarna kommer därför att fokusera på att utbilda den afghanska polisen ANP för att skydda transporterna. Mycket bra, då utbildningen av ANP har legat efter jämfört med ANA.

- Den tyska utökningen i RC North (som består av det svensk-finska, norska, ungerska och tyska PRT (Provinsional Reconstruction Team). Trots dålig ekonomi i den tyska försvarsmakten så satsar tyskarna i Afghanistan och utökar sin närvaro med 500 man. Dessutom har man påbörjat en mer offensiv strategi och har numera 1200 man som samarbetar med ANA i arbetet med att bekämpa talibanerna. Spaningsflygplanen har man tagit hem, men med tanke på att det finns en hel del UAV tillgängliga (snart även svenska?) så lär det inte vara någon större förlust. Då camp Marmal ligger inom den svenska regionen Balkh så innebär detta givetvis att trycket på de svenska trupperna kring Mazar-e Sharif minskar.

- Den finska utökningen inom det svenska-finska PRT. Ytterligare 50 soldater som ska fokusera på OMLT kommer att skickas i början av 2011. Troligt är att dom kommer att förstärka på den nya basen i Samangan.

- Ökade svenska civila satsningar kring Mazar-e Sharif. En civil chef har utsetts, så förhoppningsvis innebär det att samordningen kommer att förbättras från dagens CIMIC (Civil military Cooperation) på plats i Afghanistan till att de civila och militära insatserna redan i Sverige samordnas för att nå ett gemensamt syfte.

- Den turkiska uppbyggnaden i staden Sheberghan. Detta är en civil satsning inom det svenska PRT och det ska bli mycket intressant att se hur samarbetet kommer att fungera mellan den svenska civila/militära och turkiska civila ledningen. Turkarna kommer att fokusera på regionerna Jowzjan och delvis Sar-e Pol. Anledningen till det turkiska intresset är givetvis att befolkningen i dessa regioner till stora delar är turkmener och uzbeker som talar turkiska språk och har kopplingar till de turkiska intressena i centralasien.

En sak som dock oroar mig är det tak som insatsen i Afghanistan har. FS20 som snart kommer att ersätta FS19 har en styrka på ca 550 man. Till våren kommer Sverige att skicka helikoptrar till Afghanistan och senare under 2011 eventuellt vår nya taktiska UAV, Örnen. Skall personalen för dessa insatser rymmas inom dessa 550? I så fall så måste vi minska på styrkan och risken är då stor att det blir de kritiska OMLT funktionerna som får stryka på foten. Då tar vi bort vår enda möjlighet att lyckas långsiktigt för att vinna kortsiktiga politiska poäng. Lösningen är att utöka ramen, eller att inte skicka vare sig helikoptrar eller UAV! Möjligen kan de tyska och amerikanska utökningarna som jag nämnt ovan minska trycket på det svenska förbandet och medge att vi minskar vår marknärvaro till förmån för helikoptrar och UAV.

Slutligen får vi dock inte glömma bort att hur det än går med vår insats i Afghanistan så är det ett par saker som vi kommer att få acceptera den dag vi lämnar landet:

- Det kommer inte att vara fred i landet den dag vi lämnar. Det finns tyvärr allt för mycket vapen och allt för många vältränade gerillasoldater i landet i kombination med ekonomiska intressen i form av bl.a. opiumsmuggling (alla "talibaner" är inte terrorister, en hel del är bara vanliga skurkar). Det vi måste fokusera på är att Afghanistan inte längre kan vara en bas för internationell terrorism i form av t.ex. Al Qaida, samt att Pakistan förblir stabilt.

- Vi kommer få släppa eller åtminstonde minska våra krav på att kvinnor ska behandlas på samma sätt som män. Att driva detta krav för hårt kommer att göra det svårt för oss att få med oss de byälste i stammarna. Snarare riskerar dessa krav att skapa en religiös motsättning som innebär att vi får mycket svårt att lyckas med vår uppgift i landet.

- Afghanistan kommer även fortsättningsvis att vara ett religiöst land! En viss form av Sharialagar kommer därmed att finnas kvar. Här får man väga fördelar mot nackdelar. En accepterad form av lag och rättvisa är bättre än ingen alls. När talibanerna tog över 1996 så utgjorde Shariadomstolarna den enda säkerhet som afghanerna fått uppleva sedan 1978. Det vi kan hoppas på är att Afghanistan återgår till sin gamla form av religiös tolerans och att Pashtunwali hederskoden i form av Melmastiaseden, d.v.s. den afghanska sedan att välkomna gäster blir styrande.

Med stor sannolikhet har talibanerna lärt sig en smula av kriget och ett framtida Afghanistan där talibanerna integreras med övriga afghaner kommer med stor sannolikhet motverka kontakter med organisationer som Al Qaida och kommer inte heller att vara lika fanatisk i sin användning av Sharialagarna. Om inte annat så kommer den fortsatta närvaron av FN-trupper i regionen att säkerställa detta.

Den 5 november är det omröstning i Riksdagen om den fortsatta insatsen i Afghanistan (detta sker årligen och är inte en konsekvens av valutgången). Upp till bevis svenska politiker! Står ni för att Sverige har en vilja att göra insatser för omvärlden, eller är insatsen i Afghanistan bara politisk retorik för att visa att vi stödjer EU och NATO? Frågan ni bör ställa er är inte om Sverige har råd att fortsätta insatsen i Afghanistan, utan snarar om vi har råd att lämna landet med de risker det innebär för ökad terrorism, mer utsatt civilbefolkning och att konflikten sprider sig till Pakistan.

Se även Cynisk och Väpnaren.

Uppdaterad 10-10-10, 00:09
Pakistan öppnar nu åter gränsen till Afghanistan, vilket gör att NATO:s underhållstransporter kan återupptas. Man kan fundera både en och två gånger på hur talibanerna kan utnyttja ett läge som skapats av den Pakistanska regeringen som hämnd för att USA dödat tre pakistanska soldater. Detta är givetvis inte en slump och visar tydligt hur Pakistan stöder bägge sidor i konflikten i Afghanistan.

För att kunna avgöra om vi ska ta hem våra trupper eller inte så tycker jag att vi ska lyssna mer på de som varit på plats i Afghanistan och deltagit i de militära och civila insatserna.

Han följer händelseutvecklingen både i medier och på Försvarsmaktens hemsida och tycker att summan av de två ger den bästa bilden av läget.

–Fast när jag kom hem var jag mer kritisk. Mycket är överdrivet och en del göms undan. Om någon har dött står det till exempel sällan om dem som räddats tack vare de militära insatserna.

Den politiska diskussionen på hemmaplan följer han också – att börja ta hem de svenska trupperna som de rödgröna förespråkar vill han inte. Regeringen vill förlänga insatsen, 4 november läggs propositionen i riksdagen.

–Jag tycker att vi ska stanna, det finns mer att göra. Men sedan kan man lämna, när man känner att de klarar sig.

Allt för ofta när företrädare för t.ex. SAK uttalar sig i pressen så är det på gamla meriter. Dom har ofta inte varit i landet de senaste åren och sett utvecklingen.

DN, SvD

Uppdaterad 10-10-14, 10:55
Jens Orback kommenterar nu att (s) borde ansluta sig till regeringens proposition avseende insatsen i Afghanistan.

Jag hoppas att mitt parti kan hitta en lösning tillsammans med utrikes­minister Carl Bildt, där diskussioner vad jag förstår pågår, säger Orback till Dagens Nyheter.

Han är inte nöjd med den kompromiss som Socialdemokraterna enats med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att inleda en avveckling av Afghanistanstyrkan 2011 och helt ta hem den 2013:

Jag har med oro sett partiledningen förklara att man ska gå fram med ett gemensamt förslag tillsammans med de andra rödgröna partierna.

Om detta blir (s) linje så släpper man den kompromiss som tvingades fram i samarbetet med (v) och (mp) i valet och dödar (sd) hans att bli vågmästare.

SvT hade i tisdags en intressant debatt om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. SAK i form av Lars Bengtsson anser att internationell trupp behövs i Afghanistan. Om soldaterna tas hem snabbt kommer det att innebära försämringar för civilbefolkningen! Tyvärr så satt det allt för många i panelen som aldrig varit i Afghanistan och därmed inte har kunskap om hur läget är i landet idag. Man bör inte lyssna på medlemmar från t.ex. SAK som var i Afghanistan innan 2001.

Uppdaterad 10-10-15, 09:52
Ali Abozar, statsvetare och ordförande i Föreningen Afghanistanier i Sverige skriver i ett inlägg på SvD debatt att Sverige inte ska ge efter för talibanernas tryck.

För att vända utvecklingen krävs en ökad militär insats båda från den afghanska regeringens och dess allierades sida. Trots att nio år har gått med det nya styret och utländsk närvaro i Afghanistan har säkerhetsläget inte förbättrats i landet, utan försämrats i takt med talibanernas återkomst. Detta visar en brist på insikt hos USA och dess allierade om den militära insatsen i Afghanistan.

Med andra ord, så är det inte medlen det är fel på, utan metoderna som hittils använts. Pakistan måste pressas mer så att talibanrörelsen inte har möjlighet att rekrytera och bygga upp sin organisation på säker mark.

Uppdaterad 10-10-17, 09:51
Danmark drar sig tillbaka från Armadillobasen. Med stor sannolikhet har man vägt fördelar mot nackdelar och med ISAF:s fokus på att kontrollera regioner där det bor många civila snarare än att bekämpa talibanerna så är basen inte längre i fokus.

Uppdaterad 10-10-17, 16:46
Efter gårdagens dödsfall så debatteras givetvis Sveriges vara eller icke vara i Afghanistan. Det är dock skönt att se att (s) tar sida med alliansen för fortsatt närvaro i Afghanistan.

Vi visste när vi tog de första besluten att det var på allvar, att det skulle kunna leda till förluster i människoliv. Och det första jag vill säga är förstås att vi beklagar att ännu en svensk soldat har dött och att våra tankar går till hans familj och vänner, säger Urban Ahlin, som också är vice ordförande i utrikesutskottet.

– Men att därför ändra något i Afghanistaninsatsen eller ta hem trupper tidigare vore kontraproduktivt. Det vore som att säga till talibanerna och andra motståndsgrupper, att dödar ni svenska soldater så ger vi upp och åker hem. Att göra sådana förändringar skulle leda till att de svenska soldaterna utsattes för större fara, fortsätter Urban Ahlin, som inte ser heller ser någon förändrad hållning i frågan fram till beslutet om en fortsatt militär närvaro i Afghanistan, vilket ska beslutat i Riksdagen 4 november.
...
– Svenska soldater tar själva risker för att värna andra människor ifrån risker. Det är djupt hedervärt. Regeringen står bakom dem och uppskattar deras insats, skriver Sten Tolgfors på sin blogg.

Enligt Urban Ahlin så agerar de svenska soldaterna på ett enhälligt FN-direktiv, och hänvisar även till det senaste beslutet från i onsdags, som FN:s säkerhetsråd tog, om att fortsätta och att till och med förstärka den internationella säkerhetsstyrkan ISAF:s närvaro i Afghanistan.

(v) fortsätter dock att visa sin osolidaritet.

I pressmeddelandet skriver Vänsterpartiet under rubriken ”Vi måste sluta blunda för misslyckandet i Afghanistan” i dag att det är ”hög tid” att byta strategi i Afghanistan och i slutraden skriver V: ”Vänsterpartiet kräver därför att den svenska insatsen i Afghanistan avvecklas och att de svenska soldaterna ersätts med bistånd.”

Frågan är om det verkligen är enbart boeroende på misslyckandet, eller det faktum att USA och NATO är inblandade...

Men att det rödgröna oppositionen börjar spricka står helt klart.

Uppdaterad 10-10-17, 19:14
Det danska tillbakadragandet från Armadillobasen får bl.a. konsekvensen att man inte längre har koll på en av de viktigaste elkraftverken i södra Afghanistan.

Kajakidammen, knappt tio mil nordost om Gereshk, kan ses som en symbol för västmakternas misslyckande i området. Den byggdes med amerikansk hjälp på 1950-talet, men övergavs i samband med det sovjetiska kriget några decennier senare.

På senare år har talibaner svurit att förstöra den stora dammen, samtidigt som Nato har satsat mycket prestige på att anläggningen ska rustas upp så att över en miljon människor kan få tryggade elleveranser.

2008 förklarade brittiska myndigheter stolt att en jättelik turbinanläggning fraktats från Kandahar till Kajaki. För att säkra transporten krävdes 2.000 soldater, mest britter men även danskar.

Problemet var att för att installera anläggningen krävs det stora mängder cement, och en på längre sikt säkrad väg till dammen. Detta har Natos styrkor enligt brittiska medier ännu inte mäktat med.

Shape, Celar, Hold och Build taktiken verkar ha svårt att komma till skott i dessa regioner och därför fokuserar man insatserna på de befolkningstäta områdena som t.ex. Mazar-e Sharif.