Myntets baksida...

Gårdagens dödsfall i Afghanistan har fått mig att tänka igenom riskerna med det yrke jag en gång i tiden valt. I rekryteringsbroschyrerna som skickas ut till potentiella pilotaspiranter så finns det fina bilder på flygplan i luften och piloter på väg till och från flygplanen på marken. Ingenstans nämns det något om myntets baksida, d.v.s. yrkets risker.

I uttagningsprocessen för att bli stridspilot så finns en test kallad DMT - Defence Mechanism Test. Genom att visa bilder under mycket korta tidsperioder och sedan be aspiranten att beskriva dom kan en psykolog studera vilka försvarsmekanismer som träder in. Vissa är helt automatiska och omedvetna och därmed svåra att göra något åt. Dessa har beroende på erfarenheter under uppväxten blivit en del av ens personlighet. Vad är det då för egenskaper man söker hos en pilot? Givetvis ska man ha en överlevnadsinstinkt, annars är det risk att man tar för stora risker och förr eller senare tar livet av sig själv eller sina kollegor. Men den får heller inte vara för stark. Det är ett farligt yrke och man måste som pilot vara villig att utsätta sig för farliga situationer. Det gäller dock att vara medveten om riskerna och aktivt göra sitt bästa för att minimera dom. Att undvika dom helt går tyvärr inte, då enda sättet för att lyckas med det är att inte göra sitt jobb.

Ibland när vi piloter sitter på mässen och har tagit ett par glas öl och kanske en och annan whisky av bra märke så kommer diskussionen om haverier och tillbud upp. Det finns inte en pilot i Flygvapnet som inte kan räkna upp alla de haverier som inträffat under sin aktiva tid. Det finns heller inte en pilot som inte har varit nära att själv råka illa ut. Detta är en diskussion som sällan hörs utanför divisionens lokaler. Men genom ett aktivt flygsäkerhetsarbete där piloter efter tillbud skriver ner vad som hänt och sprider denna information till andra så kan vi hjälpa till att minska riskerna.

Jag är mer eller mindre uppväxt i Flygvapnet och har hela mitt liv haft en nära anknytning till flygverksamheten. Jag kom ihåg när jag första gången ställdes inför riskerna med flygning. Det var i andra klass. Jag hade en ung söt lärarinna som en dag inte kom till jobbet. Jag förstod efteråt vad som inträffat. Hennes man var pilot och hade under träning för en flyguppvisning troligtvis fått ett njurstensanfall och tappat koncentrationen, till följd att han havererade strax utanför F15 och omkom.

När jag många år senare gick på flygskolan i Ljungbyhed så råkade en av kullarna som var där samtidigt som mig ut för ett haveri i samband med avancerad flygning. Piloten och hans passagerare omkom. Jag kommer ihåg att vår divisionschef kallade ihop oss elever och beordrade oss att ringa hem till våra familjer för att tala om att vi fortfarande var vid liv. Nyheten hade gått ut mycket snabbt på radio och vi var sammanlagt 60 elever på skolan. Eftersom radiosändningen inte hade nämnt några namn så var givetvis våra anhöriga mycket oroliga. Jag har stor respekt för min familj som genom alla år trots de risker jag tagit i jobbet aldrig har visat att dom är oroliga. Samma reaktioner ser jag nu hos de anhöriga till FS18. Genom att inte visa sin oro så belastar dom inte sina anhöriga som tjänstgör i Afghanistan. Bara det är värt en tapperhetsmedalj!

På mässkvällarna berättade våra lärare en hel del historier från sin karriär i Flygvapnet. Givetvis för att dra en intressant historia, men även för att lära oss elever om yrkets baksida. En av de äldre lärarna som börjat sin karriär på J-29 Tunnan visade upp en bild av sin kull. Av ca 40 elever var han den enda som fortfarande var kvar i Flygvapnet. Ett antal hade givetvis gått över till civil karriär, men allt för många hade havererat och omkommit. Många tror att vi piloter är våghalsar, men tack vare informationsspridningen är vi mycket väl medvetna om riskerna med det yrke vi valt.

I min kull så har vi genom åren klarat oss mycket bra. Av 21 elever så har vi endast haft två haverier och en kollision i luften. Ingen med dödlig utgång, men många har varit mycket nära. Andra kullar har haft betydligt mindre tur.

Mitt allvarligaste tillbud var under luftstrid rote mot rote. Jag var anfallande och var precis på väg att lägga mig i skjutläge bakom ett av motståndarflygplanen när en mörk skugga skymde solen. Helt plötsligt hade min roteetta hamnat snett i luftstriden, tappat visuell kontakt med mig och passerade in med buken mot mig. Jag har aldrig vare sig förr eller senare befunnit mig närmare ett annat flygplans undersida och kunde räkna varenda nit i plåtarna. Jag buntade kraftigt nedåt och som genom ett under så träffade han inte mig utan sjönk ned framför mig. En av de andra förarna kommenterade efteråt att han hade sett när kollisionen var på väg att inträffa, men hade inte vågat ropa på radion då han hade varit övertygat om att jag skulle ha rykt spaken bakåt och därmed i stället för att undvika kollisionen styrt rakt in i min roteetta.

Varför stannar vi trots riskerna kvar i Försvarsmakten? Som en del kanske har förstått av mina tidigare inlägg så är jag inte alltid överens med min arbetsgivare, men jag älskar mitt yrke! Det finns inget bättre än att gå ut bland flygplanen en vacker vinterdag. Känna lukten av jetbränsle. Dra handen över vingen, inte för att det behövs, men för att fysiskt känna gemenskapen med flygplanet. Sedan taxa ut på banan, tända EBK och känna accelerationen när man lämnar marken. Samma känsla delar jag med andra officerare i Försvarsmakten. Vi arbetar inte för kung och fosterland och definitivt inte för vår arbetsgivare, utan för att vi trivs med våra kamrater och med de arbetsuppgifter vi sysslar med.

Flygvapnet var under Kalla Kriget fullt insatsberedda, något som idag lätt glöms bort i diskussionerna om ett nytt "insatt insatsförsvar". Träningen och beredskapen krävde dock många liv. Jag brukar ibland gå ner till Flygvapnets minneshall på Tre Vapen för att komma ihåg hur verkligheten ser ut. För Armén så har de ökade antalet internationella insatser inneburit att riskerna inom yrket ökat kraftigt, men liksom för oss piloterna så har man accepterat dessa risker som en del av yrket och lärt sig att hantera dem.

Jag beundrar därför killarna och tjejerna nere i Afghanistan. Trots den rädsla som dom med säkerhet känner och som dom aldrig helt kan dela med sina anhöriga så fortsätter dom sin tjänst. Mod är inte att vara orädd. Mod är att kunna känna rädsla, men hålla den under kontroll och lösa sin uppgift. Myntets baksida kanske därför visar på de bästa kvaliteter som finns hos Försvarsmaktens anställda.