Riskanalys 101 - Afghanistan

En av fördelarna med att vara skrivbordsgeneral är att man lär sig att räkna fram risker i stället för att själv behöva ta dessa. Hur räknar man då ut hur stor en risk är i en given situation? Enkelt sammanfattat så är risk = sannolikhet * konsekvens. För att minimera risken måste man antingen minimera sannolikheten eller konsekvensen. Det är oftast inte så svårt. Det svåra är att väga risken mot verkan. Vi kan t.ex. inte motivera att lägga en miljard per år på vår närvaro i Afghanistan utan att få någon verkan. Där ligger därmed de svåra chefsbesluten.

Hur gör man då en riskanalys i praktiken?

Låt mig exemplifiera med våra trupper i Afghanistan.

Det enklaste metoden att minimera risken är den som bl.a. (v) förespråkar, d.v.s. att ta hem trupperna från Afghanistan. Men då gör dom inte särskilt mycket verkan. Varken för det afghanska folket eller för att upprätthålla syftet och målsättningen med svensk säkerhetspolitik. Ett alternativ för svensk säkerhetspolitik kan vara att fokusera mer på fredsbevarande insatser som t.ex. i Kongo och helt lämna insatser som t.ex. Afghanistan åt USA och NATO. Men dessa insatser väger nog inte lika tungt i den internationella politiken. Ska vår statsminister kunna hävda sig i EU samarbetet så måste vi nog dra vårt strå till stacken, även i insatser som inte alltid är särskilt trevliga och defintivt inte ofarliga.

Nästa steg på riskskalan är att närvara i Afghanistan, men att inte exponera sig. Det kan man göra genom att låsa in sig på Campen (lägre sannolikhet) eller använda minsäkra tunga fordon när man är ute och besöker omgivningen (lägre konsekvens). Problemet är att då tappar vi helt kontakten med lokalbefolkningen, vilket är A och O i en COIN strategi där målet är att vinna "Hearts and Minds". D.v.s. liten risk, men verkan blir heller inte så stor. Tvärt om kan det genom att inte få befolkningen på vår sida lämnas utrymme för talibanerna att styra området. Därmed så ökar vi sannolikheten för att något inträffar. COIN strategi förutsätter goda kontakter med lokalbefolkningen. Fotpatruller är därför mycket effektiva, d.v.s verkan blir större. Men både sannolikheten och framför allt konsekvensen av ett anfall ökar.

Att öka de medicinska resurserna i missionen minskar givetvis på konsekvensen. Att ha tillgång till MEDEVAC helikoptrar gör att soldater kommer under behandling snabbare och därmed överlever en skada. Dessa helikoptrar behöver gietvis inte vara svenska som många debattörer framhåller. Det är betydligt bättre med en avancerad tysk eller amerikansk helikopter i området än en svensk nödlösning med otränade piloter. Ännu bättre är att ha tillgång till svenska trupptransporthelikoptrar. Genom att flytta soldater i luften undviks möjligheten för talibaner att ligga i bakhåll (minskad sannolikhet). Å andra sidan är helikoptrar ganska så farliga i sig själva och operationsmiljön i Afghanistan är inte helt enkel (ökad konsekvens). Många ISAF soldater har de senaste åren omkommit i just helikopterolyckor.

En TUAV skulle öka informationsinhämtningen inför uppdrag samt övervaka soldater under uppdrag. Underrättelseinformationen skulle kunna leda till att bakhåll undviks (minskad sannolikhet), men även då soldater råkar ut för bakhåll så kan den ökade realtidsinformationen leda till att dom har större chans att klara sig (minskad konsekvens). Verkan av förbandet ökar då insatserna kan riktas där dom verkligen behövs i stället för att famla omkring i blindo. Vi gör dessutom större verkan inom ISAF då underrättelseinformationen kan spridas till omgivande PRT.

(fp) förespråkar nu att vi ska utöka styrkan i Afghanistan för att dels skydda oss själva bättre och dels få mer verkan i enheten. Jag kan inte annat än hålla med. Just nu är missionen ganska baktung på lednings- och stödfunktioner. Verkansdelarna med skyttesoldater och OMLT är en smula för liten i förhållande till storleken på förbandet. Vad händer då om vi ökar dessa delar? Givetvis så ökar vi verkan då vi kan vara mer ute bland befolkningen. Detta ger effekt i form av ökad informationsinhämtning och bättre kontakt med befolkningen som i sin tur gör att vi kan undvika bakhåll i form av IED (lägre sannolikhet). Dock så får vi mer trupper ute på landsbygden, vilket ökar vår exponering för överfall (högre sannolikhet). Man kan sammanfatta att en ökning av styrkan minskar risken för varje enskild person, men kan öka risken att någon i missionen råkar ut för något under missionsperioden.

Så därför kära politiker som gärna förespråkar den ena eller den andra lösningen. Tänk på begreppen verkan, risk, sannolikhet och konsekvens. Var dessutom medveten om att en COIN strategi inte är ofarlig. Vare sig för de egna trupperna, som måste exponera sig för både lokalbefolkningen och motståndaren, eller för civila som riskerar att skadas då motståndaren bekämpas. Om motståndaren ska bekämpas med metoder som är säkra för egen trupp (UCAV, CAS eller artilleri) så är det stor risk för att civila skadas. D.v.s. riskminimering för civila innebär ökad risk för egen trupp. De svåra besluten för politiker och militära chefer att ta är att väga verkan mot risk. Då gäller det att ta dessa beslut baserat på rätt ingångsvärden och väga dom mot varandra.