Den amerikanske försvarsministern Robert Gates är dock mer bister och hävdar att det kan kosta människor livet.
- Underrättelsekällor och metoder blir kända för våra motståndare, liksom militär taktik, tekniker och procedurer, sade han.
I materialet avslöjas identiteten hos några afghaner som lämnat upplysningar till amerikanska styrkor.
- Följderna på slagfältet av publiceringen kan bli allvarliga och farliga för våra soldater, våra allierade och afghanska samarbetspartner och det kan skada våra relationer och vårt rykte, sade Gates.
Hans största oro rör nu förtroendet, att andra inte längre kan lita på att USA håller de gemensamma hemligheterna säkra. Ett stort reparationsarbete väntar, menade han.
En svensk "framgång" i detta samanhang är att SAK - Svenska Afghanistankommittén nämns med mycket positiva ordalag. Att tro att man därmed ska kunna dra hem de svenska truppbidragen och enbart ge civilt bistånd är dock att dra för snabba slutsatser. Detta civila bistånd skulle vara i behov av skydd från andra länder som i så fall skulle anse att Sverige sviker och tar enbart de lätta uppgifterna.
SvD rapporterar att enligt SIFO så är fler svenskar än tidigare negativa till insatsen i Afghanistan. SvD refererar dock till en ganska så gammal rapport.
Jag är mycket kritisk till hur man formulerar frågorna i liknande undersökningar. I detta fallet "I Afghanistan pågår en fredsframtvingande insats där Sverige deltar. Är det rätt eller fel att Sverige har stridande förband i Afghanistan?".
En separat fråga som lyfts ur sitt sammanhang kan ge mycket olika svar beroende på hur den formuleras. Jag tycker att man borde ställa flera frågor inom samma område. Vilka svar hade hade t.ex. dessa frågor gett:
- I Afghanistan prduceras 90% av världens Opium. Är det rätt eller fel att stoppa de krafter som ligger bakom produktionen av Opium?
- I Afghanistan pågår just nu ett krig mellan en folkligt vald regim och en terrorganisation som mördar civila. Är det rätt eller fel att stötta denna regim att stoppa terrorn?
I pressen framkommer ofta bara de negativa detaljerna om kriget i Afghanistan, men det finns ljuspunkter i mörkret som motiverar vår närvaro.
Genom det amerikanska magasinet The New Republic kunde man nyligen ta del av intressanta siffror avseende förr och nu i Afghanistan. Under talibanstyret gick ungefär 900000 afghanska barn i skolan. Ingen av dem var flicka. Idag är siffran 6 miljoner barn, varav en tredjedel är flickor. Under talibanerna fanns runt 40000 telefonledningar i landet. Idag är de 500000 – och antalet mobilanvändare är 10 miljoner. Förr hade nio procent av afghanerna tillgång till någon form av vård. Idag gäller det för 85 procent.
Det finns förstås dystrare siffror. Den förväntade levnadslängden har gått från 47 till 44 år, och barnadödligheten – 257 fall per 1000 barn – ligger still. Men framsteg sker på flera fronter. Framsteg som otvivelaktigt skulle gå om intet om vi åter lämnade Afghanistan åt talibanerna.
Jag tycker därför att det är bra att den nuvarande regeringen tydligt deklarerat att vi kommer att vara kvar under en lång tid i Afghanistan. Det känns också bra att Mona Sahlin efter sitt besök i Afghanistan medger att detta även är (s) ståndpunkt. Nu gäller det bara för oppositionen att räta upp i leden så att det inte hela tiden dyker upp olika budskap.