Sumatra tog i ett tidigare inlägg upp Kinas framfart i Afrika. Insatsen i Afghanistan i kombination med vårt gamla arv från kolonialtiden gör att vi numera inte gärna lägger oss i. I stället har det blivit policy att de afrikanska staterna inom ramen för AU (givetvis med finansiering från FN/EU) ska lösa sina problem själva.Men hur lätt är det egentligen? Precis som med USA/Sovjetunionen som under Kalla Kriget bromsade många av FN:s insatser så finns det i de flesta afrikanska konflikter medlemmar inom AU som har egna intressen i konfliktområdet.
Nu ropar regeringen i Somalia på hjälp från FN.
Om Obama med stöd av Petraeus får sin vilja fram och börjar avveckla i Afghanistan 2011 så börjar det bli dags att titta på var nästa potentiella insats kan äga rum. I C INS målbild och FMUP pekar Försvarsmakten på Afrika som en kommande insats.
Somalia är ett logiskt val.
- Fortsatt bekämpning av Al Qaida som i form av Al Shabaab tillämpar Sharialagarna hårt i norra Somalia.
- En insats på land i Somalia krävs för att stoppa de nationella stridigheter som är grundorsaken till att man inte själva kan ta hand om piraterna i Adenviken. För att inte behöva skicka fartyg till denna regio i all evighet måste vi stoppa roten till problemet.
Men Somalia väcker också Blackhawk Down-syndromet. USA tvingades dra sig ur förra gången då den amerikanska opinionen inte kunde tolerera bilderna av döda soldater som släpades längs gatorna i Mogadishu. Men den amerikanska opinionen kanske har härdats i Irak- och Afghanistankrigen? Frågan är om den svenska har det?
Inlägg
