En svensk Afghanistanstrategi (uppdaterad)

Semestern ger mig tillfälle att rota igenom gamla inlägg och uppdatera mig i vad som hänt under våren. En sak som jag ofta har kritiserat Regeringen för är avsaknaden av en tydlig strategi för vår närvaro i Afghanistan. men hör och häpna, den 8 juli så fastställde Regeringen äntligen "Strategi för Sveriges stöd till det internationella engagemanget i Afghanistan".

Det har varit ganska tyst om denna strategi i pressen. Med stor sannolikhet så försvann den i bruset från Almedalsveckan. Sten Tolgfors, Carl Bildt och Gunilla Carlsson har dock kommenterat strategin på SvD Brännpunkt.

Sveriges engagemang för Afghanistan har sin grund i vår solidaritet med det afghanska folket som under decennier har genomlevt krig, förtryck och fattigdom.
...
Huvuduppgiften för det svenska militära bidraget är att bistå den afghanska regeringen i att skapa säkerhet såväl för den afghanska befolkningen som för de insatser som görs till stöd för landet och dess befolkning. En viktig komponent i denna uppgift är att stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna genom utbildningsstöd och rådgivning.
...
En ambassad har öppnats, det svenska militära ledarskapet i Mazar-e Sharif har kompletterats med ett civilt ledarskap och biståndet har under mandatperioden ökat med så mycket som 60 procent och uppgår nu årligen till omkring 800 miljoner kronor inklusive stöd till multilaterala organisationer.

Den enda analysen som SvD har haft avseende strategin är fråga hur den rödgröna oppositionen ställer sig till fortsatt insats?. Intresset från pressen har med andra ord varit ganska så svagt...

Men åter till själva strategin. Håller den vad den lovar? Det jag tidigare har efterfrågat är följande tre delar:

- Tydlig spårbarhet mellan svenska politiska mål och insatsens utformning.

- Samarbete mellan myndigheter och uppdelning i civil/militär del.

- En definierad "Exit Strategy". När vi har nått vårt mål och hur drar vi oss ur insatsen med hedern i behåll?

Ärligt talat så tycker jag strategin är en smula tunn. Många fina ord på en hög nivå, men inte så många praktiska detaljer att peka på. Den hänvisar till "Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet" för spårbarhet till hur våra utlandsinsatser i allmänhet kopplas till svensk säkerhetspolitik. Det dokumentet säger dock inte särskilt mycket mer.

Tillståndet i Afghanistan är trots ökade insatser fortfarande mycket instabilt. Mycket beror på den afghanska regimen.

De demokratiska landvinningarna är sköra, kapaciteten inom förvaltningen är svag, rättsektorn är i stort icke-fungerande och korruption och vanstyre är utbrett.

Jag är kritisk mot upplägget på att bygga upp en central regim i Afghanistan. Man pekar mycket riktig i strategin på att afghanerna i stort sett aldrig haft en central ledning, så varför ge dom en nu? Afghanistan är en samling av stammar och en central regim kommer därför alltid att se om sina egna stammar före alla andra. Gör tvärtom i stället och inför en federal styrning liknande USA där regionerna uppdelas efter stammarnas utbredning med egen milis som skydd. ISAF studerar just nu miliskonceptet för att snabbare kunna bygga upp en afghansk armé. President Karzai motsätter sig dock detta då han är rädd för att den centrala regimen tappar kontrollen över landet. Vilken kontroll, skulle man kunna fråga sig.

Det behövs fortfarande behövs stora militära insatser för att säkra landet så att det civila hjälparbetet kan bli effektivt. Men det behövs också ett ökat förtroende för regimen i Kabul och för ISAF. Vilket kommer först, hönan eller ägget? Vi kan inte vänta med de civila insatserna då det trots allt i slutändan är därför vi är i Afghanistan. Att bekämpa talibanerna är bara ett mål på vägen, inte ett syfte i sig själv. Jag tycker därför att det fortfarande är stor obalans mellan storleken på de militära och de civila insatserna.

Enbart de militära insatserna omfattade ifjol en närvaro av ca 500 personer till en kostnad av knappt 1,5 miljarder kronor. De polisiära insatserna involverar ett tjugotal personer. Samtidigt bidrog Sverige under föregående år med knappt 600 miljoner kronor i bistånd, varav närmare 450 miljoner kronor till långsiktigt utvecklingssamarbete och ca 130 miljoner kronor till humanitära insatser.

Två huvudkoncept finns i de internationella strategierna som Sverige följer via Bonnavtalet 2001, Afghanistanfördraget 2006 och utvecklingsstrategin för Afghanistan (ANDS) 2008.

- Afghanisering. Afghanerna ska ta över mer och mer av säkerheten och styret av landet. Bra tänkt, men se min kritik mot central styre ovan. Jag tycker att man ska titta tillbaka på Vietnam. Den s.k. "vietnamiseringen" fungerade inte särskilt bra där heller. Mycket beroende på samma problem som i Afghanistan då man bl.a. beroende på en korrupt regim saknade stöd hos folket.

- Regionalisering. Detta är betydligt viktigare. Viktiga spelare är Iran, Pakistan, Saudiarabien och Turkmenistan. Kan vi få muslimska länder att ställa upp så tappar talibanerna mycket av sin retorik att kriget är en Jihad mot icke-muslimer. Iran är kraftigt emot talibanerna och vill nog göra mer i landet, men har kraftigt motarbetats av USA. Pakistan måste stoppa ISI:s stöd till talibanerna och utplåna de säkra baser som finns i Pakistan samt stoppa den smuggling som sker över gränsen. Saudiarabien som exporterar Wahhabismen borde kunna ställa religiösa krav på madrassaskolorna samt talibanernas tolkning av Islam. Turkmenistan sitter på ekonomiska lösningar för Afghanistan då det finns vilja att dra olje/gasledningar genom Afghanistan till hamnar i Pakistan i stället för genom Iran. Läs gärna boken "Talibanerna" av Ahmed Rashid och studera USA:s inblandning i oljeindustrin under talibanernas framväxt. Det argentinska bolaget Bridas och det amerikanska bolaget Unocal har tidigare varit mycket aktiva i regionen och bara kriget förhindrar dessa möjligheter.

Den militära delen av strategin finns det inte särskilt mycket att tala om. Strategin definierar i stort sett exakt det vi redan gör med undantag för att OMLT delarna ska ökas för att säkerställa att afghanerna själva kan ta över säkerheten i landet och det svenska förbandet avvecklas. Det enda jag saknar är spårbarhet till storleken på insatsen. Min åsikt är att förbandet idag har för liten verkansdel och därför borde utökas. Jag misstänker att ekonomerna räknar fel när man tittar på kostnaderna att utöka förbandet eftersom utlandsstyrkan har egen budget. Officerare som tas från Försvarsmakten har trots allt lön från enbart en arbetsgivare, om detta är det ordinarie förbandet eller utlandsstyrkan kvittar. Det som tillkommer är resor, traktamente och missionstillägg. Utbildningskostnaderna är dessutom inte bortkastade eftersom officeren i fråga tar med sig kunskaperna hem efter insatsen.

Strategin bygger mycket på det konsensus som finns inom EU/NATO avseende COIN taktik.

När det gäller strategin för att motverka upprorsgrupperna (eng. Counter Insurgency, COIN) råder det nu enighet om det centrala i att skydda befolkningen - både från våld och övergrepp utövat av de regeringsfientliga grupperna och från att civila oavsiktligt drabbas av internationella eller afghanska styrkors insatser.

Man bör därför noggrant studera skillnaderna i ISAG nya chef general Petraeus strategi jämfört med den tidigare chefen general McChrystal. McChrystal blev impopulär hos trupperna då han begränsade möjligheterna att göra insatser med bl.a. CAS. Jag tycker McChrystal gjorde helt rätt! Vi är där för att vinna Hearts&Minds, men det kan vi inte göra om vi bombar civila afghaner av misstag. Petraeus har lättat på dessa förbud, något som även den svenska styrkan kan dra nytta av. Bra för våra egna truppers säkerhet, sämre för att få ett slut på konflikten!

Det går inte att lösa konflikten i Afghanistan utan att samtidigt lösa problemen i Pakistan. I USA hanterar man därför hela regionen i det gemensamma begreppet AfPak. Här skulle EU kunna göra betydligt mer genom att sätta press på Pakistan att sluta stödja delar av de talibanska grupperingarna via ISI. Visst så genomför den pakistanska armén offensiver mot talibangrupperingar i Pakistan, men bara de som ställer till problem internt i Pakistan. Man tror fortfarande på att talibanerna behövs för att säkerställa ett territoriellt djup i Pakistans försvar mot Indien. Läs även här mer i Ahmed Rashids bok "Talibanerna".

I Norge kritiseras avsaknaden av samordning mellan de civila och de militära insatserna. I Sverige så är det dock stort motstånd från de civila aktörerna och i strategin så finns det därför tyvärr inget som pekar på förbättring.

Samordningen av de svenska insatserna i Afghanistan har fördjupats under de senaste åren. Det gäller inte minst samverkan mellan det militära bidraget och utvecklingsinsatserna.
...
Synergier ska eftersträvas men det är viktigt att upprätthålla en ändamålsenlig uppdelning mellan säkerhetsfrämjande insatser och utvecklingssamarbetet, så att de civila och militära rollerna hålls isär.

På flera ställen i strategin nämns att de polisiära insatserna måste öka. ISAF har 140.000 man och EUPOL 300! Vi kanske borde införa ett obligatorium för internationell tjänstgöring även hos svensk polis? Afghanistan står trots allt för 90% av världens opiumproduktion, så lika väl som militära insatser sker i Afghanistan för att det är bättre att möta hotet på bortaplan så borde samma sak gälla även för polisen?

Ett stort problem som ISAF har för att få lokalbefolkningens stöd är vetskapen om att vi inte kommer att vara där för evigt. Obamas uttalande om neddragningar med början 2011 ställer till problem då afghanerna inte vågar stötta ISAF, då dom vet att dom riskerar att talibanernas hämd kommer att komma den dag ISAF lämnar. Här borde ISAF ge ett tydligare besked om vad som händer efter 2011.

Slutsats
Jag saknar fortfarande spårbarhet. Strategin säger att vi är i Afghanistan för att visa att vi deltar i omvärldens insatser. Den pekar inte på vad Sverige direkt vinner av detta. Stöd den dag vi själva behöver hjälp? Jag saknar helt kopplingar till Lissabonfördraget och solidaritetsklausulen.

Det finns fortfarande ingen "Exit Strategy". När är vi klara? Vad vill vi uppnå? Vi erkänner att Sverige inte kan göra något på egen hand i Afghanistan och det innebär att när de andra länderna säger att vi är klara så drar vi oss ur. Vad händer nu när de europeiska bidragarländerna får sämre ekonomi? Vad händer 2011 när USA kanske börjar minska på sitt bidrag om inte ANA/ANP har tillräcklig styrka?

Det finns ett ökat medvetande om behovet av samordning av civila och militära insatser, men ganska så lite som pekar på faktiska förslag på hur detta ska gå till. En fjärdedel av det humanitära stödet ska direkt gå till den svenska regionen och vi ska öka informationen till afghanerna om hur våra stödinsatser är sammankopplade. MSB, Rikskriminalpolisen, Räddningsverket, SIDA och Folke Bernadotteakademien ska ställa upp med insatser. Bra är att vi startat en ambassad i Kabul och att vi skapat en senior civil representant i Mazar-e-Sharif. Jag måste dock få säga att jag inte sett mycket av Krister Bringéus insatser på denna position. Men han kanske arbetar i det dolda som UD ofta gör? Samma sak gäller för övrigt vårt särskilda sändebud för Afghanistan och Pakistan, Anna Karin Eneström. Med tanke på Pakistan roll i regionen hennes arbete oerhört viktigt och bör göras mer offentligt!

Uppdaterad 10-07-19, 21:58
På den kommande internationella konferensen i Kabul där bl.a. utrikesminister Bildt deltar så kommer en ny tidplan för Afghanistan att presenteras. Enligt den så de anfghanska styrkorna vara beredda att ta över säkerhetsansvaret i Afghanistan 2014. Hur stora styrkor som ISAF fortsättningsvis kommer att ha kvar för att fortsätta med OMLT insatserna är oklart. Likaså så lär vi få fortsätta stötta med "exklusivare" resurser som bl.a UAV och CAS.

I den kommunike som tidningen "The Independent" har tagit del av står det bl.a.

It states: "The international community expressed its support for the President of Afghanistan's objective that the Afghan National Security Forces (ANSF) should lead and conduct military operations in all provinces by the end of 2014." This comes just weeks after Mr Hague hinted that British troops could leave by 2014, and is the first formal confirmation of the timescale that governments have been working towards behind the scenes to agree in recent months.

En deadline är både bra och dålig. Bra för att den sätter press på Karzai och hans regering. Dom vet mycket väl att den dag ISAF lämnar och dom inte har fått folkets stöd, så kommer dom genast att hängas av talibanerna. Dåligt då den samtidigt ger talibanerna ett datum att härda ut till. Talibanerna behöver nämligen inte vinna mot ISAF, dom behöver bara undvika att förlora.

Uppdaterad 10-07-20, 09:24
President Karzai har nu invigit mötet. Bildt fick dock ta en omväg via Bagrambasen då Kabul bedömdes för osäkert efter en raketbeskjutning.

Den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton sade att frågan om överföringen av säkerhetsansvaret i Afghanistan är för viktig för att förbli obestämd. President Barack Obama har sagt att han vill börja dra hem de amerikanska trupperna från Afghanistan från och med juli 2011.

- Datumet juli 2011 fångar både betydelsen av skyndsamhet och styrkan av vår beslutsamhet. Övergångsprocessen är för viktig för att lägga ut som obestämd, sade hon.

- Men datumet är en start av en ny fas, inte slutet på vårt engagemang. Vi har inte för avsikt att överge vårt långsiktiga uppdrag att uppnå ett stabilt, säkert, fredligt Afghanistan.

Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade att övergången av militärt ledarskap i Afghanistan kommer att genomföras gradvis, baserat på "förutsättningar, inte kalender."

- Och när det händer så kommer inte de internationella styrkorna att ge sig av, de ska bara helt enkelt inta en stödjande roll, sade han.

Carl Bildt kommer under dagen att prata om vikten av ett långsiktigt åtagande i Afghanistan. Detta tycker jag är mycket bra, då jag helt håller med om att fastställda tidtabeller riskerar att äventyra chansen för ett lyckligt slut.

Detta innebär också att olika artificiella tidtabeller kan skapa fler problem än de löser. Att omfattande militära insatser inte kan pågå i evig tid säger sig självt, men just nu ligger det en risk i att tidtabeller gällande militära reduktioner föder en politisk dynamik som äventyrar det vi vill uppnå.
...
Detta är delar av en bredare politisk strategi med tre sammanlänkade delar.

Den första handlar om den politiska processen i det pashtunska samhälle som dominerar landets södra delar kring Kandahar.

Att det här också handlar om en militär kraftmätning är uppenbart. Förväntningar om hur den kommer att utvecklas har stor betydelse för den politiska dynamiken. Förr eller senare måste det dock komma till ett modus vivendi som tillåter en försoningsprocess inom den afghanska konstitutionens ram.

Den andra handlar om den politiska processen i Afghanistan i dess helhet. Avgörande är att de andra minoriteter som tillsammans utgör en majoritet inte känner att de drivs in i en front mot uppgörelser i landets sydliga delar. Det är inte minst därför som stödet till statsbyggandet i Kabul är så viktigt.

Den tredje handlar om den vidare regionala processen där utvecklingen i Pakistan och mellan detta land och Afghanistan kommer att bli alldeles avgörande.

Men bara det perspektivet är alltför begränsat.

Det pakistanska agerandet kan inte förstås utan kännedom om förhållandet till Indien, och Indien förblir en viktig aktör i regionen. Det går heller inte att negligera ett Iran vars inflytande är påtagligt. Liksom grannländerna i Centralasien och inte minst Kina har de ett grundläggande intresse av stabilitet.

Säkerhetsläget i Afghanistan är dock sämre än någonsin trots de senaste offensiverna i söder, vilket Carl Bildt fick fysiska bevis för. Frågan är om vi har tillräcklig uthållighet? Frågan är också om våra metoder är de rätta? Jag är rädd för att framför allt USA har för stort fokus på att bekämpa talibanerna. ISAF som helhet har för bråttom med att utbilda ANA/ANP, med kända bieffekter som att man tar in rekryter som sedan mördar soldater i sin omgivning. Sverige försöker i sin region att driva en PRT, men särskilt mycket reconstruction blir det inte ännu. Förslaget att döpa om PRT till PST - Provincial Security Team kanske skulle bättre belysa på vad vi sysslar med i Afghanistan.

Jag hävdar envist att den bästa lösningen för Afghanistan är att decentralisera både makten och säkerhetsansvaret ut till de olika regionerna. En central årlig Loya Jirga/Shura får ersätta det centrala styret i Kabul. En stammilis sköter den lokala säkerheten. Shariadomstolar sköter det lokala rättsväsendet. Genom att ställa villkor för internationella hjälpsändningar som kräver ett humant styre och bättre behandling av kvinnorna så kan vi säkerställa att det i de flesta regioner inte blir talibaner som kommer till makten, utan lokala befälhavare/stamäldste. Vi får inte ett stabilt Afghanistan som land, men vi får kanske en tillräckligt stabil del av världen som inte beskyddar terrorister eller producerar opium.

Uppdaterad 10-07-20, 14:31
Svenska Afghanistanskommitén vädjar nu till EU att inte svika Afghanistan då framför allt kvinnorna kommer att få lida om talibanerna kommer åter till makten. Man medger också att framsteg har gjorts under den tid ISAF har varit i landet.

Under de senaste nio åren av utländsk intervention i Afghanistan har mycket förvisso gjorts fel men betydande framsteg har samtidigt uppnåtts, inte minst vad gäller kvinnors och barns situation. Det klaraste exemplet gäller möjligheterna till skolgång. Under talibantiden gick endast ca 600 000 barn i skola – idag är siffran uppe i över sex mijoner, varav över en tredjedel flickor.

Det här är en liten kovändning då SAK tidigare har varit ganska så ovilliga att kopplas ihop med de militära insatserna och sagt att de militära insatserna i Afghanistan har försvårat deras arbete.

Förhoppningsvis så börjar de civila hjälporganisationerna förstå att det är ett lagarbete som krävs för att lyckas i Afghanistan. Det går inte att köra flera separata insatser med olika agendor. De militära insatserna möter mindre motstånd om dom kan ta åt sig en del av äran för att de civila insatserna gör effekt. De civila insatserna kan dra nytta av det militära skyddet.

Uppdaterad 10-07-20, 17:50
Nu har det hänt igen. En afghansk soldat sköt två civila amerikaner och en afghansk kollega. Har vi för dålig koll på de rekryter vi tar in? Jag har tidigare varnat för att vi har för bråttom framåt och därmed nöjer oss med vem som helst som söker till ANA/ANP.

En lokal milis har en stor fördel och det är att stammedlemmarna själva har koll på vilka dom rekryterar. Milisen blir åtminstone lojala med sig själva och sin region.

Förra gången "civila" amerikaner dödades i Afghanistan rörde det sig om CIA. Det ska bli intressant att se om det är liknande upplägg på denna händelse...

Uppdaterad 10-07-21, 10:43
Nu tar Turkiet över hälften av de områden i norra Afghanistan där Sverige skulle ansvara för civila bistånd. Detta tycker jag är utmärkt. Vår civila insats har delvis misslyckats då vi kanaliserat den via den korrupta regimen i Kabul (med stor sannolikhet har stora delar fastnat i fickorna på diverse tjänstemän.

Turkiet är också som muslimsk stat mer accepterad av lokalbefolkningen. Kanske är detta ett första steg att låta den muslimska delen av världen ta över ansvaret för Afghanistan?